Igelkotten recenserar en bok: Svensk rock, Lars Lilliestam

(recension juli 2024)

(Obs! Denna text skrev jag 2019 men lade aldrig ut den på bloggen – nu har jag grävt fram den och låter den bli recensionen för den här månaden!)

I bokhyllan i mitt arbetsrum står en bok som heter Svensk rock: musik, lyrik, historik, skriven av Lars Lilliestam. Den är en av några stycken böcker här i hemmet som jag har för vana att ibland dra ut ur hyllan och slötitta i vid tillfällen då jag inte har något annat för mig (typ väntar på någon i en enstaka minut eller så), med följden att jag kan den ganska bra.
Svensk rock är dessutom en av få böcker jag äger som jag har fått signerad av författaren. Det är inte så konstigt. Lars Lilliestam är professor emeritus i musikvetenskap i Göteborg, och läsåret 1997–98 läste jag grundkursen i just musikvetenskap och hade då honom som föreläsare och även handledare till B-uppsatsen jag skrev. (På den tiden var han docent i ämnet, men jag har sett att han senare avancerade till professor.) Han hade då precis givit ut Svensk rock, och jag fick köpa ett rabattexemplar med hans namnteckning i.
Som bekant fortsatte jag inte med mina musikvetenskapliga studier – jag är förvisso intresserad av musik, men så stor fallenhet för det har jag inte, och att jag valde att läsa musikvetenskap ett år berodde mest på att detta var tiden närmast efter studenten, då jag provade mig fram i studie- och yrkesvärlden. Men det var ändå väldigt intressant att studera ämnet, jag lärde mig faktiskt en hel del, jag minns Lars Lilliestam som en trevlig lärare (vet inte om han minns mig, men om han läser det här säger jag ett glatt hej!) och det är kul att fortfarande ha hans bok i hyllan som ett minne från gångna tider och ett rejält stycke allmänbildning.

Svensk rock är överlag ett mycket intressant verk, och märkligt nog finns det fortfarande så vitt jag vet inte så många andra böcker i samma stil – i alla fall inte på akademisk nivå som det är fråga om här. Det som Lilliestam gör i boken är att han går igenom svensk rockmusik, hur den låter, dess historia och ännu mer den kulturella och sociologiska bakgrunden: vad som är så typiskt svenskt med svensk rock och hur rocken här i Sverige har utvecklats jämfört med förebilderna från England och USA. Ackulturation, som det också kallas – på vilket sätt den anglosaxiska rocken har anpassats efter just svensk kultur. Lilliestam är mycket kunnig och insatt, och har förmågan att ingående och vetenskapligt analysera såväl låttexter som harmonik, melodier, spelteknik och allt annat musikaliskt – plus alla de där sociologiska faktorerna. Det som möjligen är lite trist är att han särskilt gärna använder artister han själv gillar som frekventa exempel: Eldkvarn, Ulf Lundell, Rolf Wikström, Peps Persson och andra som jag för min del anser vara ganska tråkiga (även om jag har respekt för dem), men det går väl att stå ut med och han nämner faktiskt väldigt många andra svenska artister också.

Särskilt positivt tycker jag det är att Lilliestam i Svensk rock försöker ha en respektfull hållning – även om han inte riktigt alltid lyckas (se nedan). Han är angelägen om att undvika att döma ut vissa musikstilar och band från förr: bland annat försvarar han de första försöken till rock i Sverige, som många andra musiklyssnare nog snarare hånskrattar åt, och han ifrågasätter gängse rockexperter som nästan alltid sätter England och USA som standard och tycker att rock i övriga länder bara är bleka efterapningar. Dessutom tar Lilliestam ibland upp fenomenet dansband, och kommenterar att detta är en genre med ytterst låg status men att man ändå inte borde avfärda den hur som helst. Även om jag själv inte tycker om dansband (och det tror jag inte att Lilliestam gör heller) så uppskattar jag när en lärd akademiker tar den musiken på allvar.
Faktum är att när jag gick den där musikvetenskapskursen och skulle skriva min uppsats med Lilliestam som handledare, så skrev jag om den då nyligen aktuella dagispoplåten ”Barbie Girl” med Aqua; det var mycket som en protest mot den rockestetiska elitism och snobberi som jag uppfattade fanns i den musikvetenskapliga världen (även i hög grad bland mina medstudenter) och jag tror faktiskt att jag hade Lilliestam på min sida där … man märker i hans bok att han försöker visa respekt även för de genrer som brukar avfärdas som smörja, och där var ju han och jag överens. (Sedan blev min uppsats om ”Barbie Girl” tyvärr inte särskilt bra utan mest bara en massa generaliseringar i kåserande stil – jag har inget sinne alls för vetenskapliga metoder – men det var ändå en givande process. Jag har ibland tänkt önsketanken att jag med mitt ämnesval kanske gav Lilliestam ytterligare en tankeställare.)

Hur som helst – även om Svensk rock alltså i det stora hela är en väldigt bra och tankeväckande bok, så märker jag när jag slöläser den att det finns vissa brister i den också. Små och få, men ur mitt perspektiv lätt irriterande … för jag är ett fan av ABBA och jag gillar Eurovision Song Contest, och det är just där som jag tycker att Lilliestam ”failar” och missar att följa sina egna toleranta principer för att istället börja generalisera.

Trots den i grunden neutrala tonen i Svensk rock kan man läsa rätt klart mellan raderna att Lars Lilliestam faktiskt har en rätt negativ syn på ABBA (och även på andra svenska ”exporter” som Roxette). Det är han förstås i sin fulla rätt att ha, men det är anmärkningsvärt att det poppar upp så synligt när han någon gång nämner dem i en i övrigt objektiv bok. Han säger till exempel mer eller mindre rakt ut att ABBA fick skylla sig själva för att de blev så kritiserade av proggare och andra smakdomare på 70-talet, och han verkar lätt skeptisk till att deras musik senare har uppvärderats. För mig, som upplever det som mycket rättvist och en lättnad att ABBA fått åtminstone ett visst mått av uppskattning efter att ha blivit rent ut sagt mobbade i Sverige under sin aktiva tid, är detta lite svårsmält.
Just när det gäller ABBA blir också Lilliestam lite väl kategorisk. På andra ställen i boken förklarar han att det finns en sorts skiljelinje mellan artister som tillmäter texterna stor betydelse och skriver utifrån sina egna tankar och erfarenheter (och därför underförstått är seriösa) och andra som inte gör det utan bara sysslar med underhållning, och även om han medger att den där skiljelinjen inte är helt absolut, så lyfter han just i fallet ABBA fram ett citat av Benny Andersson för att resolut kunna placera dem i den senare klassen. Vilket inte är helt sant. Även om ABBA i första hand var ett popband, så var deras texter (särskilt under de sista åren) både i hög grad personliga, med en historia bakom, och tänkta att säga något med. För att inte tala om deras sätt att arbeta i studion, som verkligen kännetecknades av kreativitet och skaparglädje. Det går inte att antyda att ABBA:s arbetssätt bara byggde på underhållning och kommersiell anpassning, och det är en myt att de enbart var en hitfabrik. Det känns som om Lilliestam förbiser eller helt enkelt inte känner till detta.
Han begår också ett kardinalfel när han i en fotnot gör det magstarka påståendet att ABBA har sitt ursprung ”i samma mylla som dansbanden”. Detta bygger han på en enda ABBA-låt, nämligen ”I Do, I Do, I Do, I Do, I Do”, och det känns lite klent i sig att låta en enda låt bli avgörande på det sättet. Sedan får man ju medge att just den låten är väldigt dansbandslik med sina saxofoner i stämmor, men dansband kan man ändå inte säga att det är – ”I Do” är inspirerad av betydligt äldre musik än så, närmare bestämt europeisk storbandsschlager från 1940- och 50-talet, och orkesterledare som Billy Vaughn. Det är en inspirationskälla som även dansbanden öst ur, men det går ju ändå inte att säga att ABBA har särskilt utpräglade dansbandsrötter för den sakens skull. Dansbanden har tillika hämtat mycket från rock’n’roll, vilket Lilliestam också medger på andra ställen, och med den logik han använder för ABBA och ”I Do” så skulle det betyda att alla de grupper som har element av rock’n’roll i sin musik är sprungna ur samma mylla som dansbanden – vilket knappast någon skulle vilja hålla med om!
Det här låter kanske som en bagatell, men för mig är det ett riktigt ordentligt skönhetsfel: ett alltför ivrigt försök att få in ABBA i ett fack som inte är till deras fördel. ABBA är faktiskt en av de grupper i populärmusikhistorien som är allra mest svårplacerade och har den rikaste floran av influenser från många håll, och då borde man i en bok om svensk populärmusikhistoria erkänna det istället för att sätta irrelevanta etiketter på dem.

När det gäller Eurovision Song Contest så nämns den tävlingen (och Melodifestivalen) väldigt lite i Lilliestams bok, och det är på sätt och vis inte så konstigt eftersom boken trots allt är koncentrerad på rock av anglosaxiskt ursprung, vilket har varit ganska underrepresenterat i ESC. Men jag upplever ändå att ESC- och MF-fenomenet skulle ha kunnat omnämnas och avhandlas åtminstone lite mer i boken, och även på ett mindre svepande sätt. Lilliestam använder den ytterst felaktiga benämningen ”Eurovisionsschlagern” och låter detta rentav syfta på såväl ESC som MF samtidigt, och han är även i detta fall väldigt kategorisk och verkar se det som att mer eller mindre alla låtar från de två musiktävlingarna är av ungefär samma likriktade karaktär.
Jag kan inte heller låta bli att tycka att det som Lilliestam skriver om rockexperters inställning att det bara är USA och England som kan göra riktig rock, och att de andra ländernas (även Sveriges) försök är patetiska, borde ha gått att vidareutveckla med en liten jämförelse med musiken i Eurovision. För där är ju just detta aktuellt i allra högsta grad, inte minst från svenska kritikerhåll … musiken från länder runtom i Europa i ESC döms febrilt ut och godkänns inte på något sätt som likvärdig med äkta och autentisk rock och pop från de ”riktiga” musikländerna. När jag läser vissa passager i Lilliestams bok, där han problematiserar anglocentrerad musikkritik men samtidigt inte ägnar Eurovisionfenomenet många tankar, så kliar det verkligen i mig att utbrista: ”Vad säger du då om inställningen till Eurovision?” ”Det där att kritiker och TV-tittare i Sverige hånskrattar åt bulgarisk disco, portugisisk progg och vitrysk folkrock, vad drar du för paralleller där?” ”Om nu icke-anglosaxiska länders rockmusik är värd respekt, varför gäller inte det musiken i Eurovision då?”
Det finns liksom ingenting på den fronten i boken – inga jämförelser, inte ens en liten anknytning. Och då är det ändå på det sättet att Eurovision Song Contest (precis som ABBA:s musikaliska bakgrund) är en hel smältdegel av influenser, stilkrockar och nationella särdrag. Det finns massor att studera och dra vetenskapliga slutsatser av i ESC – det är, för att använda Lilliestams egen favoritterm, ett under av musikalisk ackulturation. Det är minsann inte bara en likriktad smet … men ändå känns det som Lilliestam betraktar ESC och MF som just det och därför ignorerar dem.

Nu ska man förstås komma ihåg att det var 1998 som Lars Lilliestam gav ut Svensk rock. Det har gått över tjugo år sedan dess och mycket har hänt, inte minst i Eurovision- och Melodifestivalvärlden, som ju har vuxit och utvecklats stort. Jag vet inte heller om Lilliestam på senare år kanske faktiskt har uppmärksammat just det här jag påpekar. Jag har ju inte alls läst de alster han kommit med efter 1998 (vilket väl måste vara en hel del). Över huvud taget har jag väl knappast något att säga, då han är vetenskapsman med ett helt liv av musik bakom sig medan jag är på sin höjd amatörmusiklyssnare. Det är som om jag t.ex. skulle ringa upp Emmanuel Macron och komma med tips till honom om hur han ska styra Frankrike på bästa sätt.
Men i Svensk rock får jag i alla fall intrycket att Lilliestam, även om han i det stora hela visar upp en beundransvärd tolerans och objektivitet (särskilt mot dansbanden), ändå delvis är kvar i den rockestetik, inriktad på autenticitetsideal och förakt mot kommersialism, som det märks att han delvis har sin musikideologiska bakgrund i.
Om jag kunde prata med Lilliestam i nuläget så skulle jag (som den beskäftiga besserwisser jag är) tipsa honom om två intressanta verk. Dels Carl Magnus Palms bok ”ABBA – människorna och musiken”, som ger en mer rättvisande teckning av ABBA och vad de åstadkom och vad som låg bakom det. Och dels bloggen ”Tobson och alla bidragen”, där min Eurovision-bloggarkollega Tobson på ett otroligt intressant och respektingivande sätt berättar om vartenda bidrag och varenda artist som någonsin medverkat i ESC. Läser man de två verken (och kanske i synnerhet Tobsons blogg) så inser man verkligen vilka historier som ligger bakom musiken och vilken komplicerad väv av inspiration, impulser, intryck och personligheter som till slut leder fram till att en grupp blir världsstjärnor eller en artist ställer sig på scenen i Eurovision. Lilliestam har full respekt för denna bakgrund och den stora integriteten och konstnärligheten när det gäller Ulf Lundell och Eldkvarn … en respekt som också smittar när man läser hans bok, men samtidigt skulle det inte skada om han på allvar fick upp ögonen även för den musik som kanske kan framstå som mindre seriös än Lundell.
För professor Lilliestam är, som sagt, en oerhört skicklig forskare och vetenskaplig författare – och jag kan varmt rekommendera Svensk rock.

Bok: Lars Lilliestam, Svensk rock: musik, lyrik, historik, Bo Ejeby Förlag.
Betyg: 7 av 10.