Igelkotten recenserar en skiva: Universal Mother, Sinéad O’Connor

(recension augusti 2024)

Efter att Sinéad O’Connor tragiskt nog gick bort förra året har jag börjat utforska hennes diskografi lite mer än jag gjort tidigare. Lite grann. I långsam takt.
Den egensinniga, rebelliska och sorgmodiga irländskan Sinéad med sin stora, känslosamma röst har egentligen länge varit en s.k. ”halv-favoritartist” för mig. En av de artister som är nära men inte riktigt tar sig upp bland dem jag gillar mest. Jag är förstås väl bekant med Sinéads mest kända skiva I Do Not Want What I Haven’t Got, den som ”Nothing Compares 2 U” är med på, och oberoende av den superhiten är det ett riktigt bra album, helt klart. Debutplattan The Lion And The Cobra är inte dum den heller. Men mycket längre än så har jag inte kommit, och Sinéad har därför förblivit en ”bubblare”. På den stora collageaffisch jag gjort själv och har ovanför mitt skrivbord, med mina främsta ”idoler” på (ni vet, ABBA och Vangelis och Beatles och Coldplay och ett tiotal till), är hon inte med.
Nu däremot. Nu kanske det blir ändring på det där. För nu under min upptäcktsfärd i Sinéads karriär kom jag precis för någon vecka sedan fram till hennes album Universal Mother från 1994.
Det blev en upplevelse som hette duga.

Jag trodde att Sinéad O’Connor inte kunde bli mycket mer naken, översiggiven och känslosam än hon är på I Do Not Want What I Haven’t Got. Jag trodde att det framför allt var det albumet som var Sinéad i sin prydno. Jag hade fel. I Do Not Want … är fortfarande bra, men Universal Mother är i ännu högre grad en fullständigt halsbrytande uppvisning i självutlämning och intensitet. Den berör. Den griper tag. Den fängslar totalt i en rad låtar som hänger ihop i en helgjuten helhet från början till slut. Och detta trots att musiken i fråga, och Sinéads sång, till allra största delen är mycket stillsam.
När jag läser om Universal Mother på engelska Wikipedia så står det att Sinéads artistkollega George Michael (även han numera avliden) berättade för henne att han älskade albumet, men att han bara kunde med att lyssna på det en gång, för att det var så smärtsamt. Det är inte utan att jag förstår honom. Även om jag själv vid det här laget har lyssnat på det ett antal fler gånger än en, bara för att jag måste få höra det en gång till då det är så till den grad fascinerande.

Hur kan man beskriva och förklara det där albumet då? Vad är det som gör det så pass unikt och säreget? Ja, det är faktiskt inte så lätt, men jag ska göra ett försök. Om ni tänker er John Lennons solodebut-LP John Lennon/Plastic Ono Band, ni vet ”primalskriksalbumet” som består av idel desperata och självutlämnande låtar som tillsammans inte liknar något annat … ungefär samma stuk som på den LP:n, lika fyllt av sorg och vilsenhet och samhällskritik och ren oförstörd kärlek, men med skillnaden att på Sinéad O’Connors Universal Mother låter det hela tiden vackert också mitt i all avskalad råhet (till skillnad från när Lennon skriker sönder rösten och har sig). Då börjar ni kanske komma lite grann i närheten.
Eller så kan ni tänka er en av de senaste Coldplay-plattorna, den experimentella Everyday Life, där många av låtarna är lågmälda och mumlande och akustiska och bryter av fullständigt mot hur man tror att ett av samtidens största rockband borde låta. Även där börjar det brännas: vi hittar samma underjordiska (eller överjordiska) stämning där, trots att den skivan är av betydligt senare datum. (Jag tror faktiskt att Chris Martin & co kan ha haft Universal Mother som en av influenserna när de improviserade fram Everyday Life.)
Ödsligt är kanske ett nyckelord. Det finns i mina jämförande exempel, och Sinéad får fram det som ingen annan på Universal Mother.

Albumet har ett slags röd tråd i sin låtlista, och som man kan ana av albumtiteln är denna röda tråd moderskap och kvinnlighet i olika former: bilder av mödrar eller barn eller bådadera återkommer i de flesta av spåren, det finns som vanligt en del samhällskritik där Sinéad O’Connors feminism kommer upp, och även i de andliga inslagen (hon hade ju sympatiskt nog en tendens att tala förtröstansfullt om Gud och religion i sina texter) andas det hela av något slags gudomlig modersvinge. På så sätt hänger de flesta av låtarna bra ihop textmässigt.

Samtidigt hänger de även ihop musikaliskt sett. Som jag sade så är musiken på skivan övervägande stillsam, men viss variation finns det om man lyssnar koncentrerat, och man kan då också urskilja något av ett mönster. Själva introt till albumet är ett litet tal av feministen Germaine Greer, och när musiken väl kommer igång hör vi först den tunga ”Fire On Babylon” (med helt fantastisk vemodig ylande sång av Sinéad i hennes allra högsta register och en läckert samplad Miles Davis-trumpet). Sedan minskar tempot och volymen undan för undan för varje låt, det blir allt färre instrument och mer viskande sång, och även om det växlar mellan Sinéad-och-ett-ensamt-piano här och Sinéad-och-en-ensam-gitarr där och trummorna periodvis återkommer lite grann så känns det som man kommer allt närmare en helt tom och karg ”botten”. Till slut har det sista instrumentet försvunnit, det blir en låt med bara Sinéad och en liten kyrkokör (”In This Heart”) och därefter en låt med bara Sinéad helt a cappella (”Tiny Grief Song”) … men efter det börjar det hända saker igen i de två sista låtarna: det indignerade hiphopnumret ”Famine”, där Sinéad rappar om 1800-talets stora svält på Irland (som egentligen inte var någon svält – det förklarar hon minsann!) med en rad ur Beatles ”Eleanor Rigby” som refräng, samt den sanslöst andäktiga, psalmliknande ”Thank You For Hearing Me” som slutspår. Allt som allt är det ett upplägg som verkligen tar andan ur en.

Med ett så konstnärligt och känsligt ordnat album är det naturligtvis mer eller mindre helgerån att inte lyssna på alltsammans i rätt ordning och i ett svep, men det hindrar inte att det faktiskt ändå går att lyfta ut många av de enskilda låtarna och lyssna på dem en och en. Jag har redan nämnt några av de mest minnesvärda: ”Fire On Babylon” och ”Famine” är båda pulserande och energiska samtidigt som de är lågmälda och lätt minimalistiska. Här finns även en mycket rar liten vaggsång, ”My Darling Child”, som flödar över av öm moderskärlek och i slutet får ett Mozart-liknande arr (följt av att Sinéads egen son Jake, sisådär fem år vid inspelningstillfället, sjunger en egen liten visa på dryga tjugo sekunder). I ”Red Football” däremot blir det nästan som en rysk/sovjetisk folkaktig marsch à la ”Kalinka”, med en bitsk anti-objektifieringstext till.
Nämnas ska också de två covers som finns med. Det är en på Nirvanas ”All Apologies” – deras sångare Kurt Cobain (för övrigt nästan exakt jämnårig med Sinéad) hade nyligen tagit livet av sig när Universal Mother kom ut. Och så är det en version av Phil Coulters ”Scorn Not His Simplicity”. Den senare är ytterst gripande då den handlar om ett barn med Downs syndrom och de känslor man kan få inför det, och Sinéad tolkar detta vidunderligt.
Men den allra bästa låten av dem alla, det är nog ändå den nämnda avslutningen ”Thank You For Hearing Me”. Sinéad skrev egentligen den till sin expartner, kollegan Peter Gabriel, som ett tack-för-tiden-vi-haft-tillsammans, men texten funkar minst lika bra som en psalm och tacksägelse till Gud (de mörka sista verserna till trots). Visserligen betonar hon orden ”gentle” och ”silence” ganska konstigt, men vem bryr sig … med den vackra melodin och den atmosfäriska bakgrunden med sin pumpande trumloop, som tilltar mer och mer i styrka, blir man som lyssnare till slut komplett hypnotiserad.

Sedan återstår inget mer än att applådera, om man nu kan samla ihop sig tillräckligt för att göra det. Sammantaget är Universal Mother verkligen ett sant konstverk. Skivan gav inte ifrån sig några egentliga topplistehits à la ”Nothing Compares 2 U” (även om ”Thank You For Hearing Me”, ”Fire On Babylon” och ”Famine” faktiskt släpptes som singlar), men det är inte så konstigt heller, för här har Sinéad O’Connors musikhantverk tagit sig en annan och mindre lättillgänglig form. På sätt och vis tycker jag trots allt fortfarande att ”Nothing Compares …” är den bästa låten hon har gjort – för den är sorglig skönhet förkroppsligad i fem minuter med rent konkreta hitkvaliteter ovanpå det. Men om man tar känslan från den inspelningen och fördjupar sig i den känslan och jobbar vidare med den och låter den flyta ut över ett helt album, då får man den femtio minuter långa helhetsupplevelse som är Universal Mother.
Hoppas jag har uttryckt mig någorlunda begripligt. Jag tycker i alla fall att det är oförskämt väl värt tiden att sätta sig (eller lägga sig) och lyssna på detta ödsliga album. På ett koncentrerat sätt, tack.

Jag tror som sagt att jag får lägga till Sinéad på min ”idolplansch” här hemma. Det kanske går att skriva ut en särskild liten bild på henne och klistra upp någonstans i collaget där det är någorlunda tomt. Hon har verkligen förtjänat det.

Skiva: Sinéad O'Connor, Universal Mother, Chrysalis.
Betyg: 10 av 10.