Igelkotten recenserar två böcker: Den trogne läsaren och Ondskans nätverk, Max Seeck

(recension februari 2025)

Finska deckare är något jag inte kommit i kontakt med mycket tidigare – om ens någonsin. Jag gillar deckare, och jag gillar ju som bekant Finland, men ändå har det inte blivit av att jag stiftat bekantskap med kombinationen av dem. Kanske för att det då sannolikt skulle bli en modern finsk deckare jag läste, och moderna deckare brukar inte vara min genre riktigt … det är för lite pussel och för mycket action/samhällskritik/psykopati (ja, just de tre hänger samman!).
Dessutom är det faktiskt inte jättevanligt att detektivromaner från Finland översätts från finska till svenska, vilket är nödvändigt, för en hel vuxenbok på finska har jag trots mina finskstudier ingen chans att klara av.

Men nu har det ändå blivit av att jag läst ett par deckare från Finland, närmare bestämt två stycken som jag fick i julklapp av dottern. Max Seeck heter författaren – det låter inte särskilt finskt, men han är finsk och skriver på finska – och böckerna som alltså finns i svensk översättning heter ”Den trogne läsaren” och ”Ondskans nätverk”.
De två böckerna är de två första i en serie som det finns minst en del till i, och jag borde kanske läsa även den – det är nog till och med sannolikt att jag gör det – men jag tar och recenserar de båda jag nu har läst så länge. Den huvudperson som figurerar i dem (och i återstoden av serien förstås) heter Jessica Niemi, och böckerna om henne hänger ihop handlingsmässigt och bör absolut läsas i rätt ordning, vilket jag nu alltså också har gjort. Annars blir man spoilad när bok 2 nämner händelser i bok 1.
I en typisk nordisk deckare måste huvudpersonen som vi vet alltid vara en deppig polis 😊 och det är Jessica Niemi också, men hon skiljer sig ändå en liten aning från andra deppiga poliser. Förutom att hon är kvinna (och inte en försupen medelålders manlig kommissarie) så har hon en ovanligt traumatisk bakgrund, då hela hennes familj omkom i en bilolycka när hon var liten och hon själv blev skadad både fysiskt och psykiskt. Eftersom hennes mamma var berömd Hollywood-skådespelerska fick Jessica ärva en hel förmögenhet efter henne, men hon har växt upp ”inkognito” och lever nu därför ett dubbelliv där (nästan) ingen annan fått veta att hon förutom sin lilla enkla enrummare också har en betydligt större och lyxigt inredd våning en liten bit bort i samma hus. Det där är ett lite annorlunda grepp som jag nästan inte kopplade först, att Jessica har en hel hemlig ”lönn-bostad”, och det blir en fascinerande del av hennes personlighet som funkar rätt bra. Till detta kommer att Jessica Niemi har varit med även om en hel del annat jobbigt i sitt liv, och därför är ganska så lynnig och ansatt av inre demoner (och svajig i sina kärleksrelationer), men mitt i alltihop är hon en kvicktänkt och skicklig polis. Inte för att hon nu är den enda allt kretsar kring: berättarperspektivet lämnar henne ibland så att man som läsare får träffa ett antal av hennes kollegor också, och en del av dem är också rätt bra beskrivna personligheter (särskilt gillar jag den svettige IT-nördexperten Rasmus), men Jessica är onekligen ändå mest i fokus.
I både bok ett ”Den trogne läsaren” och bok två ”Ondskans nätverk” är det Helsingfors och dess olika stadsdelar och omgivningar som är centrum för handlingen. Mycket längre bort än så i Finland kommer man inte (förutom att det i den första boken görs en utflykt till Nyslott och vägen därifrån) men det räcker bra för mig med Helsingfors … jag gillar ju den staden väldigt mycket och jag tyckte nu vid läsningen att det var riktigt trevligt att få lite fördjupning och nya kunskaper om den. Beskrivningarna av den väderbitna finska huvudstaden, där det är bister vinter i bok ett och kulen höst i bok två, är också helt okej och ger stämning så det räcker.

De båda böckerna jag läst har som brukligt är varsin kuslig handling: i den ena duggar morden riktigt tätt, i den andra är det något mindre av den varan men det är ändå riktigt ruggiga saker som händer. Ja, jag brukar inte bli avskräckt av mörker och grymheter så länge det inte blir ett enda inferno av fysiskt våld och slagsmål, och det blir det inte här utan Max Seeck lyckas hålla det på en subtil nivå. I ”Den trogne läsaren” blir en massa människor mördade enligt metoder som följer en berömd finsk författares böcker på häxtema, och det tycks mer och mer som att mördarna är flera stycken och att de är besatta av just häxeri. Några övernaturliga inslag är det dock inte fråga om, även om det nästan är så man börjar undra stundtals. I ”Ondskans nätverk” handlar det om mer jordnära brott, fast nog så otrevliga ändå, då det är trafficking och våldsporr och annat sådant som ligger bakom när två influencers försvinner spårlöst och ytterligare ett par misstänkt inblandade personer får sätta livet till.

Jag konstaterade till min stora tillfredsställelse att båda böckerna är sådana deckare där man ständigt får bläddra tillbaka och kolla upp detaljer, därför att Jessica Niemi och hennes kollegor plötsligt kommer på saker som de observerat tidigare fast de inte tänkte på det. Det gillar jag verkligen, för att man måste göra så är tecken som tyder på att det är något i stil med en ”whodunnit”-deckare man har att göra med. Nu vill jag ändå inte gå så långt som att jämföra Max Seeck med Agatha Christie eller Maria Lang, för sådana traditionella intrignystan som de körde med finns det inte här … men man kommer ändå en liten bit åt det hållet, nästan anmärkningsvärt långt för att vara en (som sagt) nutida deckare. Särskilt markant blir det mot slutet av ”Ondskans nätverk”, då det på ett riktigt spännande sätt planteras ut diverse villospår och antydningar så att man som läsare kastas hit och dit mellan de misstänkta och måste bläddra tillbaka och använda fingrarna som bokmärken ännu mer än tidigare. Varpå det avslutas med att ”den minst men samtidigt ändå mest misstänkte” är den skyldige, i stort sett. Där blir det riktigt snyggt, och det gör också att bok två i mitt tycke blir betydligt bättre än bok ett, även om den är ganska okej den också.
Vidare är kapitlen korta och effektfulla och innehåller många cliffhangers, så att det blir lätt att fastna och sträckläsa, och det är ju alltid en fördel. Betydligt mer störigt är att Max Seeck kanske inte har den mest originella av författarstilar utan tvärtom hemfaller åt trötta klyschor ibland – det är rätt vanligt att Jessica och de andra personerna ”väcks ur sina funderingar” och får ”kalla kårar” och sådant som man hört förr.
Miljö- och researchmässigt tycker jag däremot att båda böckerna är grundligt utförda – det märks att Seeck ordentligt har gjort sina efterforskningar om manga, häxprocesser, psykoterapi, flummig alternativmedicin och inte minst hur polisen kan jobba med IT (mobiltelefoner, sociala mediekonton, bloggtrafik, övervakningskameror med mera) för att spåra och upptäcka och bevisa saker och ting.

Hur är det då med kvaliteten på översättningen? För de här böckerna är ju alltså skrivna på finska och översatta till svenska.
När jag googlade på vad det nu var om någon detalj i den första boken ”Den trogne läsaren” råkade jag faktiskt på en annan litterär blogg, där innehavaren inte var nådig i sin kritik mot översättningen av just den boken. Det kändes lite märkligt, för själv uppfattade jag inte den översättningen som helhet som speciellt dålig (även om jag höll med om de flesta av de exempel bloggaren räknade upp – jag hade tydligen missat dem). Med tanke på att jag själv är översättare är detta förstås högst alarmerande och kan tyda på att jag själv fullständigt saknar kompetens i branschen 😉 men det har nog att göra med att jag alltid läser böcker på ett ganska ”skummande” sätt. Och med den lästekniken var det inte heller särskilt mycket som störde mig i översättningen. Jag tyckte tvärtom att det var rätt bra flyt i läsningen (jag tappade inte några stora sammanhang) och även en rik vokabulär, med tanke på att finska som är så annorlunda borde vara tämligen utmanande att översätta från.
Jag fick över huvud taget i de här böckerna vad jag tycker var en bra bild av det nutida Finland, bortom klichéerna med bastu och vemod och piroger och mumintroll … i Max Seecks böcker är det ett modernt, hippt, mångsidigt och världstillvänt Helsingfors som framträder, inte alls någon exotisk avkrok. Och översättningen till svenska gjorde då inte något för att försämra eller förvirra den bilden. Författarens ovan nämnda stilklyschor är knappast heller översättarens fel.

Sammantaget så är jag motiverad att läsa även den tredje Jessica Niemi-boken, och kanske även fortsätta om det kommer ännu fler på svenska, men jag tror väl inte att jag i längden kommer att ta den ändå ganska impulsiva och småenerverande Jessica helt till mitt hjärta och ha Max Seecks böcker bland mina favoriter i många år. Nej, så väldigt märkvärdiga var de inte. Men det var trivsamt och givande att få in lite mer känsla för Finland i litterär form, få en stämningsfull och spännande transport till andra sidan Östersjön och framför allt läsa ett par polisromaner med utrymme för variation och små grepp hämtade från den gamla hederliga pusseldeckaren.

Böcker: Max Seeck, Den trogne läsaren och Ondskans nätverk, översättning Bo Samuelsson, Albert Bonniers Förlag.
Betyg: 6 av 10.