(recension mars 2025)
Det är oklart hur många serier hustrun och jag har tittat på de senaste tio åren … men det är väldigt många. Den första tiden var det i form av DVD-boxar; vi såg bland annat igenom de första fem-sex säsongerna av Supernatural respektive The Walking Dead i detta primitiva format. Men när strömningstjänsterna gjorde sitt intåg på allvar även hos oss så övergick vi i högre grad till Netflix, HBO/Max och Prime – ja, även SVT ibland för den delen – och vi har sett igenom hur många serier som helst och prövat ännu fler som vi inte har avslutat. Alltid samma fredags-, lördags- och semesterdagsnöje.
Så där har jag egentligen stoff till åtskilliga recensioner, både bra och dåliga. Till de serier jag skulle kunna recensera med mycket positivt betyg hör (för att nämna några) Skam, Black Mirror, Stranger Things, Squid Game, La Casa de Papel, Wednesday och självfallet Game of Thrones … det är några av mina favoriter. Jag kanske till och med återkommer och recenserar någon av dem någon annan gång. Men den här gången tänkte jag säga något om en av de serier vi följer just nu.
Den heter Cabinet of Curiosities. Eller rättare sagt Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities, för det är nämligen regissören Guillermo del Toro som står bakom den och som också presenterar varje avsnitt.
Jag har egentligen inte alls sett många filmer av den fantasifulle mexikanen Guillermo del Toro, men till dem jag sett hör Pans labyrint, och den är en av de absolut bästa filmer jag vet. Riktigt kuslig och otäck men samtidigt också urtjusigt gjord, rent ut sagt ikonisk, och helt fantastisk i sin blandning av grym skräckromantik och grym realism i inbördeskrigets Spanien. Så när jag häromåret först fick höra talas om att del Toro gjort Cabinet of Curiosities, och att det tydligen skulle vara en mörk fantasy-skräckserie med novellfilmer i fristående avsnitt, så väcktes genast min nyfikenhet – min curiosity, om man så vill. Trots att jag har en viss känslighet för jumpscares (och inte tycker om när någon sysslar med ockultism på riktigt) så gillar jag att titta på svarta och gotiska rysligheter med ockulta referenser. Och med del Toros känsla för stämning och ljus/färg/symboler så borde det ju bli toppen. Sedan dröjde det rätt länge innan Cabinet of Curiosities kom fram i min och hustruns gemensamma serie-prioritetsordning, men nu har vi till slut börjat titta på den. Vi har ännu inte sett alla de åtta avsnitten utan bara fyra, men jag tyckte det var fritt fram att skriva recensionen ändå.
Cabinet of Curiosities skiljer sig alltså från många andra serier genom att den inte har någon genomgående handling som fortsätter från ett avsnitt till nästa, utan varje avsnitt är en historia för sig, med helt nya personer och en ny intrig varje gång. Vilket serien har gemensamt med t.ex. den framtidsdystopiska Black Mirror. Dock finns det (till skillnad från i Black Mirror) en inramning, och det är att Guillermo del Toro själv framträder precis i början av varje avsnitt och tittar på ett mystiskt skåp, eller snarare skänk (titelns ”the Cabinet”), och hittar en liten pryl någonstans bland skänkens lådor och fack som han visar upp och så blir det den lilla prylen som på sätt och vis blir föremål för handlingen i den berättelse som sedan följer. Som något slags nutida variant av Alfred Hitchcock presenterar. En aning konstigt är det där upplägget, för även om det är snyggt med det hemlighetsfulla skåpet och dess innehåll så blir det meta-märkligt när del Toro varje gång avrundar med att mycket prosaiskt tala om vem som regisserat avsnittet, innan det sätter igång. Ska det föreställa en sagoartad inramning eller inte …? Nej, kanske inte då trots allt.
Nåväl, när del Toro väl försvunnit ur bilden kommer alltså själva avsnittet – det går till på samma sätt varje gång. Och sedan blir det egentligen inte så mycket del Toro längre, för som han ju själv sade så är det inte han själv som regisserat avsnitten, utan det är ett gäng andra regissörer. Faktum är att han inte har varit med och skrivit avsnitten heller, med undantag för det första och det sista, och så att han kläckt själva idén. I övrigt bygger avsnitten på olika noveller och historier, vissa gamla (nummer 5 och 6 är t.ex. av H.P. Lovecraft), andra nyskrivna för serien.
Blir det då genast pannkaka av alltihop, när det visar sig att del Toro i praktiken inte är inblandad i särskilt mycket av Cabinet utan mest bara har satt sitt namn på serien?
Nej då, pannkaka blir det då rakt inte. Även om del Toro inte regisserat själv så vilar hans ande på något sätt över hela projektet – det känns som att alla regissörerna har gjort sitt jobb så som han hade gjort också. Inte så att det är fullständigt ”deltorofierat” och enhetligt och precis samma stämning varje gång, det finns allt vissa skillnader (i synnerhet avsnitt 4 ”The Outside” tycker jag sticker ut lite i tonen och miljöerna), men i grunden är det ständigt den småkusliga kuliss jag förväntade mig. Den tjusiga vinjetten (som jag ännu inte lyckats ta reda på vem som står bakom, men det skulle inte förvåna mig om det är samma animatör som gjort vinjetterna till Game of Thrones och Westworld) bidrar till att vagga in tittaren i samma mysigt olycksbådande känsla varje gång.
Varje avsnitt har sedan en intrig där det alltid (med reservation för att jag inte sett alla än) finns vissa gemensamma drag. Rollistorna är i regel mycket begränsade; i flera av avsnitten är det egentligen inte fler än tre karaktärer med. Är det en effekt av att det fortfarande var coronapandemi när serien började spelas in? Mycket möjligt, men det är inget man lider av utan denna avskalning gör tvärtom avsnitten lämpligt dämpade och minimalistiska, åtminstone inledningsvis.
Och på samma sätt är det alltid en (och endast en) av de få karaktärerna som framträder som huvudperson: i samtliga fall en smått olycklig figur som har problem med sig själv på ett eller annat sätt (skuldsatthet, sjukdom, komplex, vad det nu kan vara) och som genom sina mindre genomtänkta val hamnar i minst sagt läskiga situationer som det där föremålet som del Toro visade upp från skåpet har en anknytning till.
Alldeles uppenbart är det att del Toro och alla seriemakarna/regissörerna har gått in för att spela på tittarnas olika tänkbara fobier och nojor, en i varje avsnitt. Är du rädd för skumma källare med trånga rum och långa korridorer? Se avsnitt 1. Är du rädd för råttor? Se avsnitt 2. Är du rädd för lik och kroppsdelar? Se avsnitt 3. Är du kroppsligt neurotisk? Se avsnitt 4. Eller också inte, beroende på hur man ser det.
En intressant detalj är att berättelserna utspelar sig i olika tider i det förflutna. Exakt vilket år det är nämns för det mesta inte, så det får man sitta och försöka räkna ut själv, men det kan vara allt från tidigt 1900-tal till nutid. Det är en skillnad mot Black Mirror som ju bara utspelar sig på obestämda år i framtiden.
Men annars är det just Black Mirror som jag gärna jämför Cabinet of Curiosities med. I synnerhet ovan nämnda avsnitt 4 känns till stora delar som ett typiskt futurist-surrealistiskt Black Mirror-avsnitt där diverse moderniteter ställer till det för någon – men även de övriga avsnitten (även om de är mer gotiskt fantasyaktiga) har samma intensivt kramande känsla som Black Mirror. Kanske är det framför allt att det är samma sorts personteckningar och dialoger: avskalat språk och personer som är mer patetiska än sympatiska. Omsorgsfullt utvald suggestiv musik (sådan som inte passar till scenerna men ändå gör det) är en annan likhet.
Hur är det då med likheten med Guillermo del Toros bästa och mest kända verk, det vill säga Pans labyrint? Har gänget bakom Cabinet of Curiosities lyckats med att få till något i samma stil som den?
Där är mitt svar dessvärre ett tveklöst nej – sådana höjder når inte serien upp till, inte på långa vägar faktiskt. Visserligen är Pans labyrint en hel långfilm och i Cabinet snackar vi novellfilmer som bara är en knapp timme långa var, men även med tanke på det är det stor skillnad mellan den riktigt raffinerade och mångfacetterade dröm-kontra-verklighetsvärld som kännetecknar Pans labyrint, och de mer enkelspåriga skräckintrigerna i Cabinet. Även om det förvisso är filmiskt snyggt och stämningsfullt i båda fallen.
Om det finns någon likhet med Pans labyrint så är den inte till Cabinet of Curiosities fördel – och här kommer jag in på det som faktiskt är den stora baksidan med serien. Nämligen att i stort sett varje avsnitt har en tendens att i den sista tredjedelen övergå i direkt slemmig groteskhet. Det börjar alltid krypande och spännande, och i viss mån stannar spänningen visserligen kvar till slutet, men de visuella vidrigheterna och CGI-effekterna tar över för mycket när det närmar sig klimax. Jämför man med otäckstygen i Pans labyrint så blir det så att säga enbart samma stil som i scenen med den slemmiga jättepaddan, och inte så mycket av den bleka sovande varelsen vid matbordet, än mindre av kapten Vidals mänskliga terror. I Cabinet blir man nästan blasé av allt slafsande efter ett tag, hur ruggigt det än är att få se en gigantisk ”råttdrottning” nere i underjorden (avsnitt 2) eller demontentakler som slingrar sig ur en besatt ansiktslös kropp (avsnitt 1). Jag hade föredragit mer subtila effekter även när det börjar dra ihop sig.
Att sedan vart och ett av avsnitten säkert kan vara lite tänkvärt (om man funderar på saken) är väl en fördel. Skådespelarinsatserna är det inte heller något fel på, det är flera gamla bekanta som dyker upp, t.ex. F. Murray Abraham som gammal nipprig obducent. Men som helhet har det varit likadant i varje Cabinet-avsnitt för min del: att jag har fängslats till en början, men sedan mot slutet tyckt att det ”ballar ur”. Det känns lite onödigt, och gör att jag inte kommer upp i några toppbetyg till serien.
Dock är den helt klart sevärd om man en och annan kväll vill förströ sig med lite mörk fantasy, eller gotisk skräck eller vad det nu kan sägas vara. Dunkelt och klaustrofobiskt och lagom kusligt är det under alla omständigheter. Så tack för det, Guillermo del Toro.
TV-serie, Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities, Netflix.
Betyg: 6 av 10.
