Dagboksjubileum: mitt extremt väldokumenterade liv

Idag har jag skrivit dagbok oavbrutet i 30 år.
Kanske.
Det var i alla fall den 1 juni 1990 (när jag var tolv) som jag inledde en period av ”dagboksrapport om varje dag” som sedan kom att hålla i sig. Jag hade då redan skrivit dagbok under några kortare perioder, sedan jag fick min första dagbok 1986, men det var då i juni 1990 som det började ”på riktigt”, har jag sett det som.
Sedan är det förstås en definitionsfråga när man ska anses ha skrivit dagbok ”oavbrutet”. Jag har naturligtvis inte skrivit varje dag – däremot om varje dag, i efterhand, så på det sättet är det oavbrutet. Den enda riktiga luckan som kanske förstör sviten är i december 2004 – för det var några omtumlande veckor (det var då min mamma gick bort, närmare bestämt) och jag missade att skriva under den tiden och rapporterade sedan sammanfattande om de veckorna i ett svep, ej dag för dag.
Ja ja, även om det kanske var avbrott där så känns det likväl som det är jubileum nu och jag firar 30 år som regelbunden dagboksskrivare.

Min första dagbok, som jag fick julen 1986 och skrev i sporadiskt de första åren, men mer regelbundet fr.o.m. den 1 juni 1990.
Om någon undrar så skriver jag inte för hand numera, utan på datorn sedan 2007, det går fortare. Men både 1990-2007 års handskrivna dagböcker (tror det är tolv-tretton stycken) och ett antal datorfiler 2007-2020 finns sparade och utgör tillsammans en ytterst detaljerad skildring av mitt liv. När jag tänker på det inser jag att jag är extremt väldokumenterad. Det blir något att sätta sig in i och använda som källmaterial om jag blir berömd och framtidens forskare ska skriva avhandlingar om mig och min konstnärliga och personlighetsmässiga utveckling. 🙂
Fast det kommer ju inte att hända och även om det hände skulle jag inte gå med på det. Dagböckerna får inte användas i sådana syften. Läsa dem kan folk få göra, men med försiktighet och en stor nypa salt. Jag har ju inte alltid precis varit taktfull, objektiv, diskret och behärskad när jag skrivit, om man säger så. (Inte sanningsenlig heller, åtminstone inte i tidiga tonåren, då kunde det allt bli en hel del överdrifter och rent hittepå.)

Dagboksskrivande och sparande av dagböcker är intressant på det viset. En balansgång mellan rätten att få skriva av sig allt som trycker en, som en privatsak, och plikten att uppföra sig ordentligt i skrift och tänka på vad andra skulle säga om de läste. En avvägning mellan å ena sidan rätten att bevara minnen, och å andra sidan plikten att slänga olämpligt material. Hur man ska handskas med sina egna och någon annans efterlämnade dagböcker kan över huvud taget vara en invecklad fråga juridiskt och etiskt sett. Kan något man skriver för sig själv i affekt och oförstånd räknas som förtal, eller blir det det först om någon annan tillåts läsa? Bör i så fall obligatorisk destruktion av alla dagböcker gälla, så att ingen annan kan läsa?

Trots eventuella grodor – jag hoppas de inte är så många – så ångrar jag i alla fall inte att jag skrivit dagbok genom åren, och har inga planer på att sluta heller. Det är en fullständigt integrerad del av mig. Och jag vill minnas saker. Hur andra gör är upp till dem, men för mig personligen skulle det kännas bortkastat om dagarna bara gick utan att man på något sätt sparade dem.
Grattis på 30-årsdagen, dagboksmaterialet!

P.S. Jag funderade på att lägga in några citat ur i synnerhet mina första dagböcker här, för jag måste säga att jag ibland när jag skrev i 12-13-14-årsåldern faktiskt kunde vara ganska rolig. 🙂 Men det är nog klokast att låta bli ändå ...