Mina iriska försök: roligt språk men klen Duolingo-kurs

Den senaste månaden har jag börjat med ett nytt språk i Duolingo. Eftersom jag är klar med den ryska och den finska kursen där i appen och nu inte kan göra mer med de språken än att repetera dem, och det i övrigt bara är tyskan jag aktivt jobbar med, så tyckte jag att det fanns plats för något nytt. (Nej, det finns ingen gräns för hur många språk jag kan tänka mig att lära mig!)
Och den här gången blev jag sugen på att testa iriska. Jag har alltid haft en viss fascination för detta sagoklingande språk, och just nu är jag dessutom inne i en ”Irlandsperiod” och intresserar mig lite extra för Irland och har vissa planer på att resa dit nästa år, och då blev suget extra starkt. Så jag satte helt sonika igång.

Iriska är naturligtvis intressant eftersom det hör till en språkgrupp som jag hittills inte försökt mig på, nämligen de keltiska språken. Det är inte speciellt många som har det som modersmål, men det hålls ändå rätt aktivt vid liv på Irland (alla i republiken måste lära sig det i skolan), och i Duolingo finns det alltså med bland språken man kan välja. Jag tycker också det är jätteintressant och roligt, det måste jag säga direkt.
Men det jag också märkte nästan med en gång, det är att iriska i Duolingo är en utmaning och riktigt, riktigt lurigt.

Iriska har flera ovanliga egenskaper som gör det lite udda och svårinlärt för svenskar, men värst är det med uttal och stavning och förhållandet mellan dem. Den som har sett iriska i skrift tycker nog att det mest verkar vara en enda röra av ”bpllewllhuoihfgchlogogogoch”, och att om man sedan hör Enya sjunga detta i någon av sina låtar så låter det som ”woo” kort och gott. 😊 När jag började med iriska i Duolingo och hörde rösterna i iriskkursen uttala de första orden, kände jag också med en gång att det här måste jag kolla upp i någon formell grammatik så att jag fattar hur det där uttalet egentligen fungerar. (Det är också över huvud taget så med Duolingo, att man kan inte lära sig ett språk enbart i den appen och det räcker inte att bara göra övningarna där, utan de måste kompletteras med egna studier på annat håll så att man begriper varför grammatik och uttal är som de är.)
Därför har jag, förutom själva övningarna i Duolingo, nu i några veckor gång på gång återkommit till lite olika webbartiklar och Youtube-tutorial-klipp där iriskans uttalssystem förklaras. I viss mån har jag också börjat förstå lite grann – det känns inte alldeles besynnerligt längre. Jag har förstått att nästan alla iriskans konsonanter finns i både en ”tunn” och en ”tjock” variant och att den skillnaden är viktig, och att konsonanterna även förändrar sig i olika sammanhang: de påverkas av kringliggande vokaler och de mjukas ibland upp i början av ord och så kommer det in ”glidvokaler” för att få ljuden att anpassa sig som de ska. Det hela är inte helt olikt finskans stadieväxling eller ryskans muljering (som gör att ryssarna stoppar in små j-ljud i orden hela tiden). Det är alla de där sakerna som återges på olika sätt i iriskans stavning, och den är därför faktiskt inte så ologisk egentligen. Att stava till ett iriskt ord man hör är fortfarande omöjligt, men att uttala ett iriskt ord man ser i skrift är fullt möjligt när man hajat principerna. Jag har också till min glädje kopplat varför ett namn som Ó Súilleabháin i själva verket är samma sak som O’Sullivan.
Problemet är att det ändå är svårt att verkligen ta in alltihop – det är ett logiskt system, men samtidigt synnerligen komplicerat, med alla vokal- och konsonantkombinationer som jag inte riktigt fått ihop ännu hur mycket jag än försökt. Och här hjälper tyvärr inte Duolingo till alls.

För de två rösterna som säger iriska ord och fraser i Duolingo, de låter väldigt syntetiska och konstgjorda … det skulle inte förvåna mig om det är AI-röster, och i vilket fall tycker jag mig höra en viss engelsk brytning i deras uttal. Plus att vissa ord märkligt nog uttalas på två olika sätt av den manliga respektive kvinnliga rösten. Jag tror inte jag kan lita helt på att det faktiskt är så där man uttalar iriska.
Den känslan hade jag från början, och därför har jag som sagt sökt mig till andra källor som komplement. Det Youtube-klipp jag tittat mest på är med en amerikansk irisklärare som förklarar språkets ljudsystem. Det underlättade mycket, att höra hennes förklaringar – där fick jag åtminstone en uppfattning om det där med tjocka respektive tunna konsonanter och hur de uttalas. Vilket ju annars inte är så lätt att läsa sig till, för på Wikipedias artikel om iriska står det att ett ”tjockt” iriskt b ska uttalas ”med tungan upp mot mjuka gommen”, och hur bär man sig åt för att göra det? Svaret tycks vara att det helt enkelt är det b:et som är ett vanligt b och det tunna är något slags ”bj”. En princip som verkar gälla för de flesta andra konsonanterna också, och detta framgår tydligare av Youtube-klippet än av Wikipedias alltför teoretiska artikel.
Men helt övertygad är jag inte av det där klippet heller … för jag har vissa aningar om att den där amerikanska iriskläraren faktiskt själv bryter lite grann när hon pratar iriska. Som ju många språklärare i USA tyvärr gör. Hon verkar också, när man tänker närmare på det, vara hemfallen åt just den usla språkpedagogik som engelsktalande sysslar med, nämligen att för varje ljud i språket de ska lära sig använda det engelska ljud som ligger närmast. (Det är därför amerikaner som ska prata franska jämt hankar sig fram med sitt ”paar-lej voo aan-glej?”) Det känns som jag inte kan lita helt och fullt på henne heller.
Och inte på någon annan för den delen. Jag har sökt information även på andra håll på webben och sett diverse andra pedagoger, både svenska och anglosaxiska, förklara hur iriskan funkar, men ibland verkar det vara helt olika bud från olika personer – till och med den vanligaste hälsningsfrasen ”dia duit” verkar ha lika många uttal som det finns irisktalande. Så vem ska man tro på? Det blir bara förvirring, som späs på ytterligare av sådana där utmattande anvisningar på Wikipedia om att meabhair /mʲəuɾʲ/ ”förståelse” på grund av en vokalglidning uttalas [mʲəui̯ɾʲ]. WTF …?

Samtidigt går jag alltså vidare med iriskan i Duolingo, och bygger åtminstone upp ett litet grundläggande ordförråd där – men uttalet från de där rösterna tar jag med en stor nypa salt. Att de kanske inte är helt värda att efterapa märks också på att det i iriskkursen (till skillnad från i t.ex. tyskkursen) inte finns någon övning där man själv ska säga efter rösterna för att få in uttalet. Kanske för att rösterna inte är mänskliga …? Iriskan är uppenbarligen en av de Duolingo-kurser som är begränsade och håller en rätt låg nivå.
Hur länge det då blir meningsfullt att hålla på med den vet jag inte riktigt. Det känns ju inte precis som jag kan våga mig på att säga något på iriska på plats på Irland när jag inte har en aning om hur korrekt det låter. Samtidigt är det alltid kul med språkstudier just för ordförrådets och grammatikens skull, om inte annat … men det kommer inte att ge mig någon muntlig språkfärdighet alls.

Kanske skulle jag lyssna på en del av Enyas iriskspråkiga låtar och hänga med i texterna och försöka snappa upp hur hon uttalar orden hon sjunger. Men jag uppfattar ju säkert inte alla små glidvokaler, och Enya kan som bekant inte heller rätta mig när jag sedan försöker imitera henne.
Den bästa lösningen är nog egentligen att jag öga mot öga träffar någon som kan iriska och kan sätta mig in i de där uttalsreglerna så att jag verkligen hör hur det ska vara. Det jag behöver är just att säga efter och bli rättad tills jag fattar. Jag är övertygad om att det då skulle ringa rätt många klockor och trilla ner många polletter och gå upp många ljus (så hemskt svårt kan inte uttalet vara i praktiken), så att jag efter det kan fortsätta med iriskan i Duolingo och ha koll på uttal/stavning i fortsättningen och komma vidare på ett fungerande sätt.
Tyvärr är det ju verkligen inte var dag man träffar någon som kan ett så litet och obskyrt språk som iriska. Det är ju inte ens särskilt många av irländarna själva som kan det ordentligt, även om de läst det en del i skolan.

Jag får väl se om det löser sig, och under tiden får jag fortsätta sitta där och fundera varje gång jag stöter på något iriskt ord som innehåller ”aoi” och inte alls vet om det är a:et, o:et, i:et eller någon kombination av dem som ska uttalas. Och så får jag fortsätta att febrilt (och helt teoretiskt) försöka analysera bokstäverna före och efter ett m för att avgöra om det ska uttalas ”m”, ”mj”, ”w” eller kanske ”v”.
(Jadå, på iriska är alla varianterna möjliga!)

P.S. Om ni vill läsa mer om min inställning till Duolingo så skrev jag ett annat blogginlägg om det för några år sedan – finns här!)

Igelkotten recenserar en skiva: Yesterwynde, Nightwish

(recension september 2024)

Den här hösten blir det nog mest skivor i mina recensioner – det var ju en skiva jag skrev om förra månaden, och det blir det den här månaden också, och nästa månad likaså, kan jag säga redan nu. I de två sistnämnda fallen beror det helt enkelt på att det är två av mina favoritgrupper som släpper nytt … det är klart jag måste kommentera det.
Den favoritgrupp det gäller den här gången, och som för bara någon vecka sedan kom med ett färskt nytt album som jag genast kastade mig över, det är det finska symphonic metal-bandet Nightwish.
Om man nu kan kalla bandet i fråga för finskt, vill säga. För Nightwish är en grupp som utvecklats mycket sedan de först bildades hemma i Kides i östra Karelen, och förändringarna har även gällt deras nationalitet.

Nightwish slog igenom under senare halvan av 1990-talet och hade sin mest kommersiellt framgångsrika period ungefär 1998–2005, med en musikstil som kunde sägas vara något slags ”operarock”: inte alltför hård men ändå hyfsat kraftig power metal med kvinnlig sångerska. Inte uppskattat av de riktigt inbitna hårdrocksdiggarna, kan jag säga, men Nightwish nådde ändå en internationell framgång som få andra grupper från Finland lyckats med. På den tiden var bandet helfinskt och sångerskan var Tarja Turunen, som präglade låtarna med sin onekligen operaskolade stämma. Men den kreativa kraften bakom Nightwish var keyboardisten och låtskrivaren Tuomas Holopainen, och med tiden har han jobbat vidare med Nightwish och tagit sin grupp i en allt mer avancerad riktning. Operarocken blev mer symfonisk när han i allt högre grad började ta in komplett orkester till låtarna, Tarja fick sparken 2005 (under dramatiska omständigheter), även andra gruppmedlemmar har bytts ut efterhand, och för varje nytt album har Nightwish musik blivit mer och mer svulstig. Det har blivit långa skivor med långa låtar, det är sofistikerade kompositioner och större instrumentell skicklighet, och det är inte särskilt ”poprockigt” längre. Tuomas Holopainen tar stora steg i sin strävan att vara en seriös filmisk rocktonsättare och något slags metall-Wagner.
Dessutom har det tillkommit en faktor som gör att Nightwish finska bakgrund inte märks särskilt mycket numera, utan nu låter bandet ofta snarare keltiskt – för en av de nyare gruppmedlemmarna är brittiske Troy Donockley som spelar uilleann pipes (ni vet sådan där irländsk säckpipa). Vissa keltiska influenser fanns i och för sig hos Nightwish redan innan, men nu är det ännu tydligare. Och Troy Donockley är numera inte heller den ende icke-finske Nightwish-medlemmen, för den som sedan ett tiotal år tillbaka har axlat Tarja Turunens mantel heter Floor Jansen och kommer från Nederländerna. Hon sjunger inte operaaktigt som Tarja gjorde, men klart och kraftfullt ändå.

Ja, så ligger det till. Det är mycket att förklara redan inledningsvis när det gäller Nightwish.
Och i sin nuvarande konstellation (fyra finländare, en nederländska och en britt) har de nu alltså en ny skiva ute, som heter Yesterwynde. Precis som de tre album som föregått den är den lång och präktig (dryga sjuttio minuter) och man märker genast att Tuomas Holopainen inte heller den här gången har snålat med de orkestrala arrangemangen, de mäktiga körstämmorna eller Troy Donockleys inpass på säckpipa och flöjt.
För min del har jag ju egentligen alltid tyckt att Nightwish var som bäst under den där första ”guldåldern” med Tarja, då de radade upp hits på ett annat sätt: lite kortare poprocklåtar som var snyggt gjorda då också men ändå hade just hitkvaliteter. Till exempel mästerverket ”Sleeping Sun”. De senaste femton årens mindre lättsmälta Nightwish har ibland känts för svåra för mig … det är som att jag inte riktigt har orkat frambringa den väldiga musikaliska känsla som krävs för att ta in all progressiv, konstmusikalisk proffsighet.
Men trots allt är gruppens sound varje gång väldigt tilltalande i grunden i mina öron, så lyssna vill jag ju i alla fall, och särskilt då när det kommer något nytt. Även om albumen nu är svåra och stundtals känns over-the-top så finns det också alltid något enstaka spår som känns extra läckert och lite mera hookigt, och som ger en associationer till det gamla Nightwish. Som ”Harvest” från den förra skivan eller ”Edema Ruh” från den förrförra.

Och så är det den här gången också. Dock märker jag en liten skillnad mot innan, och det är att det finns fler sådana där guldkorn på den nya skivan – samtidigt som de är ett litet snäpp svårare nu och inte sticker ut mot resten, men guldkorn är de likafullt. Det är som att Nightwish med Tuomas Holopainen i spetsen har brett ut ambitionsnivån över albumet, så att varje enskild låt har blivit avancerad men ändå har lite poprockkänsla över sig, och helheten alltså har blivit jämnare. Det gör att det också blir lättare att ta till sig alltsammans (och känna sig som en mer musikalisk musiklyssnare 😊).
Första gången jag lyssnade på Yesterwynde kändes det som det var samma överambitiösa Nightwish som det varit ett tag nu, och att det här blir nog svårt att orka med. Typ en enda lång uppvisning i maffig hårdrock med orkester- och körkomp, då och då avbruten med stillsammare och ”vackrare” partier, och så håller det på så i det oändliga. Det var första intrycket. Men sedan har det börjat lossna och jag har kommit att uppskatta och uppfatta såväl varje enskild låt som albumet i dess helhet. Så har det inte riktigt varit innan.

Kanske har det delvis med sången att göra. Det känns som att Floor Jansen får ta lite mer plats nu än förut: hon är inte längre med bara för att framföra enstaka textpartier som dyker upp enstaka gånger bland Holopainens orkester-metall-utsvävningar, utan nu sjunger hon verkligen riktiga låtar, där hon får komma till sin rätt, även om låtarna i fråga fortfarande är svulstiga verk. Jag tycker hon och Nightwish har hittat en mer behaglig balans på det sättet, och Floor är tekniskt inte en mindre skicklig sångerska än på sin tid Tarja.

Lyssnar man ordentligt (istället för att ha skivan som bakgrundsmusik) märker man också att det finns stor variation i Nightwish låtuppbåd à 2024. Kreativitet och idéer saknas verkligen inte. Troy Donockley gör naturligtvis sitt till för att ge omväxling, varje gång han tillfälligt kommer in med sina keltiska instrument – plus att han sjunger då och då, och det är ju en intressant kontrast mot när Floor gör det. Men även utan Troy finns det en massa gimmickar och motiv av olika slag som man nickar gillande åt när de plötsligt dyker upp. Vi har t.ex. barnkören i ”The Day Of…” – funkar faktiskt alldeles utmärkt med hårdrockskomp! – eller Twin Peaks-gitarren i ”Spider Silk”, eller känslan av filmsoundtrack som känns väldigt mycket Harry Potter respektive Pirates of the Caribbean i de båda avslutande spåren ”The Weave” och ”Lanternlight”. Framför allt har vi ”The Children Of ’Ata”, som jag nästan tycker är skivans bästa spår: efter en spännande inledning med mässande exotisk sång från Tonga kommer en snabb låt där det faktiskt är en riktig syntknattrande danspuls i verserna … där blir det en hybrid av inte bara rock och klassiskt utan av electronica och etno, och den kombinationen får mig att applådera direkt!
Men det är ändå bara nästan skivans bästa spår, för det finns ett par till som är ännu bättre. ”Sway” är ett högst andäktigt stycke, mestadels lugnt, med vackra akustiska gitarrer, en oerhört skön naturromantisk text (man riktigt ser snön falla framför sig) och duettsång av både Floor och Troy samtidigt. Och så finns ju ”Hiraeth”, som går lite i samma stil men som blir ännu mer förtrollande med sin synnerligen suggestiva melodi till ett lika suggestivt gitarrtema. Den är nog min allra största favorit så här långt.

Ja, som helhet är Nightwish nya album en väldigt snygg musikupplevelse, det får jag ändå säga. Man kan ju inte heller annat än uppskatta denna virtuositet … förutom att alltihop är filmiskt så det förslår är det helt enkelt så vackert, med alla dessa pianoslingor och gitarrtoner och flöjtdrillar och körharmonier och allt vad det är. Som traditionellt hårdrocksband betraktat sköter sig gruppen också övermåttan väl. Basisten Jukka Koskinen är ny på Yesterwynde, trummisen Kai Hahto är med för blott andra gången, men det är inget snack om att de är samspelta med de två ursprungsmedlemmarna Tuomas Holopainen (keyboards) och Emppu Vuorinen (gitarr) samt med Floor Jansen och Troy Donockley. Det dundrar på som det ska och det är hårdrockshantverk när det är som allra mest välgjort.
Efter att nu ha lyssnat på Yesterwynde ett antal gånger kan jag bara konstatera att läget är stabilt för Nightwish, att de inte har tappat alltför mycket i längden på att göra sig av med Tarja, att nuvarande sångerskan Floor i gengäld har börjat blomma ut, samt att gruppen tycks ha hittat en form där de kan svälla ut och vara storvulna och svåra men ändå behålla en tilltalande lekfullhet och lite popkänsla mitt i allt.
Det är få grupper förunnat att klara av så många saker på en gång – men Nightwish gör det.

(P.S. En liten bit personlig kuriosa från mig om Troy Donockley är att han, innan han blev medlem i Nightwish, var med i en annan av mina största favoritgrupper, nämligen den brittiska kristna kelt-rockgruppen Iona. Det innebär att Troy är en gemensam nämnare för två grupper som annars har ganska olika profil (även om de är progressiva båda två!), och att han också är den ende musiker som varit med i två av mina topp-15-akter. Åtminstone fram tills Alexander Bard går över från Army of Lovers till Guns N’Roses. 😊)

Skiva: Nightwish, Yesterwynde, Nuclear Blast.
Betyg: 8 av 10.