Den senaste månaden har jag börjat med ett nytt språk i Duolingo. Eftersom jag är klar med den ryska och den finska kursen där i appen och nu inte kan göra mer med de språken än att repetera dem, och det i övrigt bara är tyskan jag aktivt jobbar med, så tyckte jag att det fanns plats för något nytt. (Nej, det finns ingen gräns för hur många språk jag kan tänka mig att lära mig!)
Och den här gången blev jag sugen på att testa iriska. Jag har alltid haft en viss fascination för detta sagoklingande språk, och just nu är jag dessutom inne i en ”Irlandsperiod” och intresserar mig lite extra för Irland och har vissa planer på att resa dit nästa år, och då blev suget extra starkt. Så jag satte helt sonika igång.
Men det jag också märkte nästan med en gång, det är att iriska i Duolingo är en utmaning och riktigt, riktigt lurigt.
Iriska har flera ovanliga egenskaper som gör det lite udda och svårinlärt för svenskar, men värst är det med uttal och stavning och förhållandet mellan dem. Den som har sett iriska i skrift tycker nog att det mest verkar vara en enda röra av ”bpllewllhuoihfgchlogogogoch”, och att om man sedan hör Enya sjunga detta i någon av sina låtar så låter det som ”woo” kort och gott. 😊 När jag började med iriska i Duolingo och hörde rösterna i iriskkursen uttala de första orden, kände jag också med en gång att det här måste jag kolla upp i någon formell grammatik så att jag fattar hur det där uttalet egentligen fungerar. (Det är också över huvud taget så med Duolingo, att man kan inte lära sig ett språk enbart i den appen och det räcker inte att bara göra övningarna där, utan de måste kompletteras med egna studier på annat håll så att man begriper varför grammatik och uttal är som de är.)
Därför har jag, förutom själva övningarna i Duolingo, nu i några veckor gång på gång återkommit till lite olika webbartiklar och Youtube-tutorial-klipp där iriskans uttalssystem förklaras. I viss mån har jag också börjat förstå lite grann – det känns inte alldeles besynnerligt längre. Jag har förstått att nästan alla iriskans konsonanter finns i både en ”tunn” och en ”tjock” variant och att den skillnaden är viktig, och att konsonanterna även förändrar sig i olika sammanhang: de påverkas av kringliggande vokaler och de mjukas ibland upp i början av ord och så kommer det in ”glidvokaler” för att få ljuden att anpassa sig som de ska. Det hela är inte helt olikt finskans stadieväxling eller ryskans muljering (som gör att ryssarna stoppar in små j-ljud i orden hela tiden). Det är alla de där sakerna som återges på olika sätt i iriskans stavning, och den är därför faktiskt inte så ologisk egentligen. Att stava till ett iriskt ord man hör är fortfarande omöjligt, men att uttala ett iriskt ord man ser i skrift är fullt möjligt när man hajat principerna. Jag har också till min glädje kopplat varför ett namn som Ó Súilleabháin i själva verket är samma sak som O’Sullivan.
Problemet är att det ändå är svårt att verkligen ta in alltihop – det är ett logiskt system, men samtidigt synnerligen komplicerat, med alla vokal- och konsonantkombinationer som jag inte riktigt fått ihop ännu hur mycket jag än försökt. Och här hjälper tyvärr inte Duolingo till alls.
Den känslan hade jag från början, och därför har jag som sagt sökt mig till andra källor som komplement. Det Youtube-klipp jag tittat mest på är med en amerikansk irisklärare som förklarar språkets ljudsystem. Det underlättade mycket, att höra hennes förklaringar – där fick jag åtminstone en uppfattning om det där med tjocka respektive tunna konsonanter och hur de uttalas. Vilket ju annars inte är så lätt att läsa sig till, för på Wikipedias artikel om iriska står det att ett ”tjockt” iriskt b ska uttalas ”med tungan upp mot mjuka gommen”, och hur bär man sig åt för att göra det? Svaret tycks vara att det helt enkelt är det b:et som är ett vanligt b och det tunna är något slags ”bj”. En princip som verkar gälla för de flesta andra konsonanterna också, och detta framgår tydligare av Youtube-klippet än av Wikipedias alltför teoretiska artikel.
Men helt övertygad är jag inte av det där klippet heller … för jag har vissa aningar om att den där amerikanska iriskläraren faktiskt själv bryter lite grann när hon pratar iriska. Som ju många språklärare i USA tyvärr gör. Hon verkar också, när man tänker närmare på det, vara hemfallen åt just den usla språkpedagogik som engelsktalande sysslar med, nämligen att för varje ljud i språket de ska lära sig använda det engelska ljud som ligger närmast. (Det är därför amerikaner som ska prata franska jämt hankar sig fram med sitt ”paar-lej voo aan-glej?”) Det känns som jag inte kan lita helt och fullt på henne heller.
Och inte på någon annan för den delen. Jag har sökt information även på andra håll på webben och sett diverse andra pedagoger, både svenska och anglosaxiska, förklara hur iriskan funkar, men ibland verkar det vara helt olika bud från olika personer – till och med den vanligaste hälsningsfrasen ”dia duit” verkar ha lika många uttal som det finns irisktalande. Så vem ska man tro på? Det blir bara förvirring, som späs på ytterligare av sådana där utmattande anvisningar på Wikipedia om att meabhair /mʲəuɾʲ/ ”förståelse” på grund av en vokalglidning uttalas [mʲəui̯ɾʲ]. WTF …?
Samtidigt går jag alltså vidare med iriskan i Duolingo, och bygger åtminstone upp ett litet grundläggande ordförråd där – men uttalet från de där rösterna tar jag med en stor nypa salt. Att de kanske inte är helt värda att efterapa märks också på att det i iriskkursen (till skillnad från i t.ex. tyskkursen) inte finns någon övning där man själv ska säga efter rösterna för att få in uttalet. Kanske för att rösterna inte är mänskliga …? Iriskan är uppenbarligen en av de Duolingo-kurser som är begränsade och håller en rätt låg nivå.
Hur länge det då blir meningsfullt att hålla på med den vet jag inte riktigt. Det känns ju inte precis som jag kan våga mig på att säga något på iriska på plats på Irland när jag inte har en aning om hur korrekt det låter. Samtidigt är det alltid kul med språkstudier just för ordförrådets och grammatikens skull, om inte annat … men det kommer inte att ge mig någon muntlig språkfärdighet alls.
Den bästa lösningen är nog egentligen att jag öga mot öga träffar någon som kan iriska och kan sätta mig in i de där uttalsreglerna så att jag verkligen hör hur det ska vara. Det jag behöver är just att säga efter och bli rättad tills jag fattar. Jag är övertygad om att det då skulle ringa rätt många klockor och trilla ner många polletter och gå upp många ljus (så hemskt svårt kan inte uttalet vara i praktiken), så att jag efter det kan fortsätta med iriskan i Duolingo och ha koll på uttal/stavning i fortsättningen och komma vidare på ett fungerande sätt.
Tyvärr är det ju verkligen inte var dag man träffar någon som kan ett så litet och obskyrt språk som iriska. Det är ju inte ens särskilt många av irländarna själva som kan det ordentligt, även om de läst det en del i skolan.
Jag får väl se om det löser sig, och under tiden får jag fortsätta sitta där och fundera varje gång jag stöter på något iriskt ord som innehåller ”aoi” och inte alls vet om det är a:et, o:et, i:et eller någon kombination av dem som ska uttalas. Och så får jag fortsätta att febrilt (och helt teoretiskt) försöka analysera bokstäverna före och efter ett m för att avgöra om det ska uttalas ”m”, ”mj”, ”w” eller kanske ”v”.
(Jadå, på iriska är alla varianterna möjliga!)
P.S. Om ni vill läsa mer om min inställning till Duolingo så skrev jag ett annat blogginlägg om det för några år sedan – finns här!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar