(recension maj 2025)
För två månader sedan handlade min månatliga recension om TV-serien Cabinet of Curiosities. En serie som jag i recensionen kom att jämföra i ganska hög grad med en av mina absoluta favoritserier, Black Mirror. Likheter finns nämligen mellan de båda serierna, även om jag kom till slutsatsen att Cabinet inte är lika bra som Black Mirror.
Sedan jag skrev den recensionen har det liksom av en händelse råkat komma en säsong till av just Black Mirror, säsong sju i ordningen, och den säsongen har jag nu sett (för Black Mirror hör till de serier som jag kastar mig över så fort det finns något nytt att se av den) och då föll det sig också naturligt att maj månads recension får bli av denna nya Mirror-säsong.
Och jag kan säga direkt att min uppfattning att Cabinet of Curiosities inte når upp till Black Mirror-nivå, den uppfattningen sitter kvar och har blivit ännu mer cementerad efter det här. För Black Mirror är en strålande serie med ett antal förträffliga avsnitt/historier, och den sjunde säsongen tappar inte på något sätt detta utan fortsätter på samma lysande spår. Black Mirror är och förblir den begåvade förlagan som inte mycket annat i nutida TV-serieväg kan matcha, så är det bara.
Lite orolig var jag annars att det skulle bli sämre den här gången. Säsong sex av Black Mirror, som kom för några år sedan, var nämligen den sämsta hittills av dem – framför allt för att det kändes som seriemakarna började göra avsteg från seriens huvudprinciper att det ska handla om dels läskiga tekniska påfund, dels framtida sådana påfund.
Men här kanske inte alla hänger med i vad jag pratar om, så jag ska nog börja med att förklara (ifall någon inte har sett Black Mirror över huvud taget) att serien alltså är en framtidsdystopi. Eller rättare sagt många olika framtidsdystopier, för varje avsnitt är fristående och har en helt egen handling med nya personer varje gång och avsnitten hör för det mesta inte ihop (även om det kan hända att några av dem blinkar till varandra). Varje Black Mirror-avsnitt är helt enkelt som regel ett slags novellfilmshistoria som handlar om någon teknisk nymodighet eller annan bisarr företeelse som man skulle kunna tänka sig förekommer i en inte helt avlägsen framtid – och för det mesta har den där nymodigheten någon kuslig baksida, och det är det respektive avsnitt bygger på, att huvudpersonerna får uppleva detta. Jag brukar personligen fängslas rejält av de allra flesta historierna i serien, även om det är några av dem som är mindre lyckade också (i synnerhet det allra första, morbida avsnittet om den utpressade premiärministern, som jag vet har avskräckt ett antal tittare från att kolla vidare).
Hur som helst så var alltså säsong sex i viss mån en nedgång, för där tenderade avsnitten att inte alls längre vara tekniskt futuristiska utan bli mer övernaturliga skräckhistorier i största allmänhet, och i något av dem gick vi dessutom tillbaka i tiden istället för framåt. Det var ett tecken på att Black Mirror kanske höll på att balla ur och mattas av.
Men till min stora glädje så ställer den nyutkomna säsong sju i hög grad saker och ting tillrätta – mitt spontana intryck när jag sett igenom den är att nu återgår Black Mirror till sin grundidé igen, med precis den sortens teman och den stämning man har kommit att förknippa med serien. Avsnitten i säsong sju står inte de tidigare säsongerna efter, utan vandrar i deras tradition – och i ett fall tar man rent konkret upp tråden från ett gammalt avsnitt.
Det är sex avsnitt i säsong sju, och jag kan ju ta och räkna upp dem och skriva kort vad de handlar om:
1. ”Common People”. En kvinna som har en hjärntumör får den bortopererad och ersatt med konstgjord vävnad från ett medicintekniskt företag: den nya vävnaden är ett slags backup av den som togs bort, men samtidigt är den ansluten till företagets programvara och det visar sig snart att kvinnan (och hennes man) får en massa problem: hon kan inte åka iväg precis vart hon vill på grund av programmets begränsade täckning, och ibland sprutar hon omedvetet ur sig anpassade reklammeddelanden – och det enda sättet att slippa nackdelarna (och leva) är att hela tiden uppgradera till bättre versioner för dyra pengar!
2. ”Bête Noire”. En tjej på ett godisföretag får en ny kvinnlig kollega som hon känner igen sedan skoltiden, och som uppträder mystiskt: det börjar hända en massa negativa saker och missförstånd på firman som nykomlingen tycks ligga bakom, men det går aldrig att bevisa något utan tvärtom är det tjejen som är huvudperson som visar sig ha gjort fel varje gång. Det verkar nästan som den nya kollegan har förmågan att ändra på verkligheten!
3. ”Hotel Reverie”. En något avdankad skådespelerska får huvudrollen i en remake av den gamla klassiska 40-talsfilmen Hotel Reverie (nej, den finns inte på riktigt!) och det visar sig att hennes skådespelarinsats går ut på att verkligen komma in i originalfilmen med hjälp av virtuell AI-teknik. Väl i filmen fastnar hon där, och tycke uppstår med hennes motspelerska från 40-talet så att det blir svårare och svårare att återge filmintrigen korrekt och ta sig ut igen.
4. ”Plaything”. En man åker fast för ett litet snatteribrott, men befinns genom DNA-matchning vara skyldig till ett gammalt mord, och berättar sin historia för de motvilligt lyssnande poliserna. Det hela började med att han på 1990-talet programmerade ett datorspel fullt med små Minions-liknande figurer, och blev besatt av de figurerna och även begick ett mord för att skydda dem. Frågan nu är hur mycket mannen egentligen har låtit sitt spel ta över honom själv och verkligheten.
6. ”USS Callister: Into Infinity”. En direkt fortsättning på det gamla Black Mirror-avsnittet ”USS Callister” (från säsong 4 tror jag det var). Här är det nödvändigt att man ser det avsnittet först, så jag ska inte avslöja för mycket i förväg, men det handlar alltjämt om en alternativ datorverklighet i rymdskeppsmiljö à la Star Trek, uppfunnen av en desillusionerad programmerare som utformade sitt ”spel” för att få den kontroll han inte hade i verkligheten. Jag som tyckte att originalavsnittet ”USS Callister” var ett av de bästa i hela Black Mirror-serien hade då rakt inget emot att se en uppföljare till just det.
De här sex avsnitten är ganska så olika varandra – även om datorprogram, AI, virtuella verkligheter och ”immersiva upplevelser” kommer igen som en röd tråd i dem allihop så har de ändå rätt olika teman och olika miljöer som de utspelar sig i, och sammantaget blir det alltså en sjunde säsong med sex förträffliga futuristiska historier, alla unika. Det är liksom annorlunda känslor i dem allihop: ”Hotel Reverie” till exempel är rörande romantisk på ett gammaldags svartvitt sätt, medan ”Bête Noire” är mer av ett psykologiskt drama (i förlängningen ett high school-dito), ”Plaything” är en mörk psykopat-polisthriller och ”Eulogy” har en känsla av sorg, nostalgi och relationsdrama. Men gemensamt för dem alla är ju också att de har den rätta kusliga och något klaustrofobiska stämningen där i bakgrunden.
Allra bäst tycker jag nog egentligen om det första avsnittet ”Common People”, det om den konstgjorda hjärnvävnaden som man måste uppgradera och betala för om den ska funka ordentligt. För där känns det som en så väldigt träffsäker pik mot nutidens alla abonnemang och lösningar med premium-nivåer och pressen man har på sig att betala mer och mer för att hänga med. Det räcker att bara skruva till detta ytterligare några snäpp så blir det ganska trovärdigt med den otäcka framtidsvision vi får i det avsnittet. Plus att personerna engagerar på ett tragiskt sätt.
Jag gillar även ”USS Callister: Into Infinity” eftersom jag som sagt gillade föregångaren och tycker att detta var en värdig uppföljning av den, men också i hög grad ”Bête Noire”, mycket på grund av den kittlande, konspiratoriska intrigen och skådespelarinsatserna. Bland annat uppträder ju engelskan Rosy McEwen fenomenalt som den mycket troskyldiga och oförstående, men psykopatiska, nya kollegan Verity (lägg märke till namnets betydelse!) som inte har rent mjöl i påsen.
Sedan har förstås just ”Bête Noire” en nackdel, och det är att det tekniska fenomenet som det avsnittet visar sig handla om faktiskt inte känns realistiskt (till skillnad från det i ”Common People”). Det jag brukar förvänta mig av Black Mirror är att uppfinningarna och beteendena i seriens framtidsvisioner faktiskt teoretiskt skulle kunna förekomma även på riktigt någon gång – för det är det som gör serien så härligt kuslig. I de flesta avsnitt brukar man också kunna tänka sig det (även om det ofta förstås är osannolikt/avancerat), men i ”Bête Noire” känns det verkligen som att nej, det här kan bara inte gå att göra, hur smarta folk och datorer än blir i framtiden. Dock är det ändå en spännande idé!
Det är också ett nytt grepp från Black Mirror-skaparna att som i ”USS Callister”-avsnittet ta ett gammalt avsnitt ur serien och fortsätta på det. I och med detta har de gått ifrån principen att varje avsnitt ska vara fristående – den nya ”USS Callister” funkar inte alls om man inte sett föregångaren. Men det är klart att när nu serien har kommit så långt som till säsong sju är det väl kanske naturligt att man börjar med sådana hyllningar här och där, och valet av avsnitt att vidareutveckla var ju som sagt helt rätt. Jag går alltså med på det hela, bara det inte blir mer i den stilen och idel uppföljare i säsong åtta när den kommer.
Ja, säsong åtta hoppas jag nu vid det här laget att det också blir, även om det brukar dröja några år mellan varje. Black Mirror har verkligen inte fått slut på idéer, det har jag kunnat se nu i säsong sju – och allt eftersom tekniken och kulturen utvecklas i verkligheten så borde det ju logiskt sett ge fler uppslag till serien längre fram. Möjligheterna tycks alltjämt vara oändliga.
För egen del skulle jag gärna vilja se ett Black Mirror-avsnitt som handlar om att folk verkligen kan läsa varandras tankar (eller datorer kan göra det). Så vitt jag minns har inte detta ämne riktigt tagits upp ännu i serien, så det får Black Mirror-makarna väldigt gärna göra. Men de får gärna överraska mig med diverse andra påhitt också.
Bra jobbat med Black Mirror säsong sju – fortsätt så! Och ni som inte sett Black Mirror, ta och gör det, hela raddan av säsonger, och fram till och med den här nya. (Fast ni kan ju kanske ta och hoppa över säsong ett avsnitt ett då, det med premiärministern. 😊)
TV-serie, Black Mirror (säsong 7), Netflix.
Betyg: 9 av 10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar