Igelkotten recenserar en skiva: Testament, Highasakite

(recension augusti 2025)

I min tidvis ganska lustiga musiksmak ingår att jag har en förkärlek för ”indie”. Vad nu det egentligen innebär, det vet jag inte riktigt, annat än att indie betyder ”independent” och att indieartister brukar hålla till på mindre och oberoende skivbolag och inte är helt kända för den breda lyssnarskaran.
Än mindre kan jag definiera hur genren indie faktiskt låter. Men något slags gemensamt och för mig tilltalande musikaliskt drag måste det finnas bland de artister som klassas som indie, för det är ett faktum att när jag hör en ny låt som jag tycker är bra på någon kanal på Spotify eller andra medier, och kollar upp vad det är för någonting, så händer det väldigt ofta att det står ”indie” på artistbeskrivningen.
Några exempel på grupper/artister som jag gillar ganska mycket (och som andra i min omgivning inte tycks känna till), och som jag blivit bekant med genom att av en slump höra dem någonstans och sedan konstaterat att de är indie, är svenska The Sound of Arrows, Little Children och Deportees, kanadensiska Electric Youth, franska M83 och engelska London Grammar.
Och så har vi norska Highasakite. De är bland de bästa av alla de där indiegrupperna tycker jag – och nu har de precis släppt ett nytt album. Ett tämligen svårmodigt ett, och så brukar det vara från deras håll.

I sitt hemland Norge är Highasakite väldigt populära trots att de alltså inte egentligen är mainstream. Här i Sverige har de också en viss publik, men det stora genombrottet hos oss har uteblivit och här lever de därför fortfarande upp till beteckningen ”indie” just i den där alternativa bemärkelsen. Själv blev jag först förälskad i Highasakite för knappt tio år sedan, och det var också just under den perioden de kom ut med sina bästa skivor – i synnerhet Camp Echo, med förträffliga låtar som ”Someone Who’ll Get It” och ”Golden Ticket”. Jag fäste mig då vid deras mäktiga sound, som är syntpoppigt men ändå bombastiskt och pretentiöst: det bygger i hög grad på stora mattor av dundrande syntar och sångerskan Ingrid Helene Håviks mycket speciella, hårda och vassa sång som man också mixtrar med i olika stämmor och skikt. Ingrid är över huvud taget den dominerande frontfiguren och kreativa kraften i gruppen, allting verkar onekligen kretsa runt henne (flera av de andra gruppmedlemmarna har hoppat av i omgångar, men Ingrid är alltid kvar), och hon ger intryck även visuellt, med ett svartsynt, bittert och hålögt utseende. Highasakite är helt enkelt tungsint, mörk syntpop – inte särskilt glatt, inte något som gemene man sjunger allsång till, men snyggt.

Efter de där albumen omkring 2016 som jag blev så förtjust i har Highasakite släppt ett par album till, som inte var riktigt lika bra utan gick lite mera på tomgång, men jag har ändå fortsatt att ha koll på gruppen i viss mån. Och nu har det alltså kommit en ny skiva från Ingrid Helene Håvik & co. Den heter Testament, och känns ännu mörkare och dystrare än tidigare, nästan så att man hajar till – men samtidigt är den intressantare än de föregående skivorna på senare år. Detta trots att den inte är speciellt lång: bara 33 minuter och inte fler än nio låtar (i praktiken åtta eftersom den sista är ett slags postludium, se nedan). På den lilla tiden blir det ändå en mycket konstnärlig liten uppvisning från Highasakite.

Den tanke jag omedelbart fick när jag spanade in låtlistan, det var att ”det här måste vara ett konceptalbum”. Ett album med låtar som hänger ihop med varandra och som berättar en historia. För redan låttitlarna ger associationerna att här handlar det om någon som insjuknar och dör i cancer. Ett av spåren heter rentav ”Chemotherapy” och det känns ju väldigt tydligt, och de två sista heter ”Farewell” och ”Requiem”. Då anar man liksom redan i förväg vad man har att vänta. Och när jag sedan lyssnade på låtarna i fråga, då förstärktes det intrycket ytterligare och det kändes som att hela albumet Testament lever upp till sin titel: att det är ett slutord och en skildring av den sista tiden för en person.
Men märkligt nog kan jag inte se att någon annan har uppmärksammat detta. Jag har googlat lite för att hitta andras recensioner och kommentarer och omdömen om Testament, men ingenstans ser jag att det beskrivs som ett konceptalbum om ett cancerfall. Att det handlar om sjukdom och död verkar flera skribenter tala om, likaså om kärlek, stolthet, skam och handlingsförlamning – ja, det stämmer säkert, men ingen nämner att det är ett album i berättelseform. Inte ens Ingrid Helene Håvik själv, för hon säger bara så här om albumet, i en artikel jag hittade:
”’Testament’ gir stemme til mennesker som kjemper for å holde kontrollen, som tviholder på verdighet, men som ikke klarer å si unnskyld eller vise sårbarhet. Fasader slår sprekker. Nærhet glipper. Relasjoner forvitrer. Men mellom linjene ligger også et ønske om å bli sett og tilgitt.”
Är jag en sådan kulturell klåpare att jag totalt har missat det budskapet och istället missuppfattat och feltolkat alltihop som ett annat slags verk? 😊

Nåväl, faktum kvarstår i alla fall att jag väldigt, väldigt starkt uppfattar Highasakites skiva som en dödssjuk människas historia, och den tolkningen kan jag nog ändå ta mig friheten att få ha. Inte minst för att skivan faktiskt berör mig när jag lyssnar på den med denna förutfattade mening.

För mig börjar det liksom med att cancerbeskedet kommer i den inledande låten ”Messiah”, som känns som ett ödesdigert intro. Sedan är det lite olika faser i de låtar som sedan följer: att berätta vidare för andra, att tänka att det här ska jag klara, att tvärtom känna sig sjuk och dålig, att bemöta omgivningen, att kastas mellan hopp och förtvivlan. Den som har perspektivet i texterna verkar ibland vara den sjuka personen själv, ibland någon i hans/hennes närhet (partnern eller någon nära vän), och helt uppenbara är förstås inte alltid rollerna, men med lite god vilja hänger jag ändå med allt eftersom handlingen fortskrider. ”Call Me When You Need Me” på ett ställe, nämnda ”Chemotherapy” på ett annat, ”So Cool” kontras det med därefter … lite så funkar det för mig.
Och sedan blir det i näst sista låten ett vemodigt ”Farewell” (om barnet som växer upp underförstått utan att man kommer att få se det), och det allra sista spåret heter ”Requiem” och är egentligen inte alls någon låt utan ett rent orgelstycke som epilog. Med en väldigt stark effekt faktiskt … det är så omsorgsfullt inspelat att man till och med hör knäppandet och puffandet från orgelns pipor och bälgar, och orgeln i fråga spelar en ytterligt sorgsen melodi som skulle kunna vara direkt hämtad från en riktig begravning. Eftersom jag personligen bara under de senaste åren har varit med om att två släktingar och två goda vänner har gått bort i just cancer, så blir det där väldigt känslosamt. Ingrid och de andra i Highasakite lyckas så att säga träffa mig precis rätt med här konceptet (om det nu är ett uttänkt koncept).
Jag vill därför som sagt gärna hålla fast vid den här tolkningen. Men samtidigt medger jag ju att var och en av låtarna går att plocka ur det där sammanhanget, och i så fall funkar de alldeles utmärkt på det sättet också. För då handlar de säkerligen om just det som de andra krönikörerna pratar om: trassliga relationer, stolthet och skam, spruckna fasader och så vidare. Om det är så att albumet ska vara just dubbelbottnat, att det berättar en historia men att varje låt för sig samtidigt är ett eget verk, då är det väldigt proffsigt och tjusigt gjort av Highasakite måste jag säga.

Sedan är det ett vackert album över huvud taget också, rent musikaliskt, och riktigt så supersorgset och tungt som i den där avslutande ”Requiem” är det inte alltid under den föregående halvtimmen. Highasakite må vara ett mörkt och dystert band – och icke-folklig ”indie” – men samtidigt har de onekligen också etiketten syntpop, och ”pop”-delen av detta finns med på sina ställen på Testament. Även om jag inte hittar någon bit av samma snitsigt poprockiga kaliber som 2016 års hit ”Someone Who’ll Get It”, så finns det ställen på skivan där man kommer i närheten, t.ex. i det lätt Tove Lo-doftande singelspåret ”Call Me When You Need Me”. Sedan är mitt allra främsta favoritspår (förutom särfallet ”Requiem”) nog ”But, I Loved”, med storslagna synt- och körarrangemang och elektroniskt trumdunder i refrängen. Jag gillar också de tillfällen då det kommer in inslag av ”äkta” instrument i den elektroniska ljudbilden, som den countryaktiga banjon i början av ”Biblical”, eller det ”spanska mässingsorkestersoundet” som förekommer i både den och ”Make It”.
Dessutom ska vi ur ett svenskt perspektiv inte glömma att vår egen populära Miriam Bryant faktiskt är med på ett spår också, ”So Cool” närmare bestämt – låt vara att hon i det här fallet sjunger så likt Ingrid Helene Håvik att det nästan är svårt att skilja deras röster från varandra i duetten.

Albumet är Highasakite på ett sätt som musikaliskt är välbekant och inte gör en besviken, och som innehåller det mörker man förväntar sig av denna norska grupp. Men som jag redan sagt, det som framför allt präglar Testament är känslan av att det är en sammanhängande berättelse – med allt vad det innebär av att tolka texterna ur en särskild vinkel och få fantasin släppt lite i rörelse. Det blir ytterligare ett snäpp dystrare då, men det är engagerande lyssning.
Ja, det är inte så dumt att ha med mörk och melankolisk syntaktig indie i sin musiksmak. Hur det nu kan vara möjligt för mig att ha det och samtidigt ha en smaklös Eurovision-insnöad sida också 😊 men det där får nog en musikpsykolog ta hand om.

P.S. Jag har observerat att Highasakite kommer att spela i Göteborg den 7 oktober, på Pustervik (ett ganska alternativt ställe, typiskt nog), och om någon jag känner som också gillar indie har lust att göra mig sällskap dit så kan ni ju säga till!

Skiva: Highasakite, Testament, Propeller Recordings.
Betyg: 8 av 10.