(ranking december 2025)
Under fyrtiosju år i diverse kyrkliga och kristna sammanhang har jag förstås fått höra och sjungit med i en mycket stor mängd andliga sånger. Både på gudstjänster och möten och andaktsstunder och på skiva … och både psalmer och lovsånger och bibelvisor och mässmusik och allt möjligt annat.
Det säger då sig självt att det i detta överflöd av kristen musik har varit vissa bitar som jag kommit att uppskatta lite extra, och jag skulle mycket väl kunna rangordna dessa till något slags ”kristen topp-10”. Jag kommer nog också att göra just det i ett inlägg någon annan gång.
Men innan dess tänkte jag faktiskt göra tvärtom och vara lite motvalls och berätta om fem kristna sånger/psalmer/låtar/visor jag inte gillar. För det är klart att det finns en del sådana också. Man kan inte uppskatta allt som rinner in i öronen i kyrkan bara för att det är andligt – tvärtom har man ibland sina skäl att slå bakut.
Sedan ska jag väl kanske inte uttrycka det som att jag faktiskt ogillar de här fem kristna musikstyckena. Det är ett lite starkt ord när det ändå handlar om musik som kommit till i bästa gudomligt inspirerade välmening. Men det är så att säga sånger som brukar få mig att reagera ungefär med ”å nej, inte den” när de dyker upp på någon andakt eller så. Sånger som jag av vissa anledningar har svårt för. Jag ska ta upp dem och förklara varför.
En definitionsdetalj först bara: nu handlar det uteslutande om sånger som brukar sjungas i kristna mötes- och gudstjänstlokaler och söndagsskolor/barngrupper, inte mer regelrätta ”låtar” inspelade på skiva av kristna artister, för dem lyssnar man på mer än man sjunger med själv. (Även om det förstås finns rätt stora gråzoner här, men jag kan nog ändå dra en gräns mellan en ”låt” och en vanlig ”kristen sång”.)
5. Pris vare Gud som låter oss glada vakna opp (psalm 177 i den svenska psalmboken).
Den här olidligt käcka morgonpsalmen brukade jag ondgöra mig över redan i min ungdom, och skrev då till och med en parodi på den (som jag tycker blev rätt bra om jag får säga det själv). Originalet i fråga är skrivet av Johan Olof Wallin, som uppenbarligen var morgonmänniska och hade en tendens att använda ett hurtigt och inte alldeles bibeltroget ljus-och-morgon-bildspråk även i flera andra av sina psalmer (t.ex. den likaledes irriterande ”Var hälsad sköna morgonstund”, som jag tack och lov inte hört speciellt ofta eftersom jag inte brukar gå på några julottor). Här är han i sitt esse, med en morgonhyllningstext som i kombination med den höga melodin – lycka till att nå upp till de tonerna på morgonkvisten liksom – känns som rena hånet mot de morgontrötta. Alla morgonpsalmer är inte outhärdliga, jag tycker t.ex. mycket om ”Tänk att få vakna”, men råkar jag ut för just denna i kyrkbänken blir det nog att jag snarare moltiger, eller möjligen sjunger med av ren artighet två oktaver längre ner (vilket ligger mer naturligt till för mig vid den tiden på dygnet).
(Detaljen om Anders Frostenson är ett extra subtilt litet skämt som syftar på att Frostenson, en annan beryktad psalmförfattare, hade en tendens att strunta i rimmen i de psalmer han skrev eller bearbetade. 😊)
4. Majestät, konung i evighet.
En vän till mig utbrast en gång för många år sedan att ”jag står inte ut med Credo-lovsångerna, jag gillar inte den sortens gapande sång, och så är det några typiska ackord [gnol, gnol] som brukar vara med jämt i de där sångerna …”
Jag förstår honom till viss del. Den sortens ”lovsånger” som sjungs i Credo- och Oas-sammanhang, och som onekligen har en viss typisk stil – och ofta framförs med hjälp av lovsångsteam – borde egentligen göras till föremål för såväl en musikhistorisk analys (hur har genren utvecklats egentligen?) som en lätt kritisk teologisk dito (hur har det kommit sig att just den genren och formatet i vissa kretsar blivit en obligatorisk standard och själva definitionen av ordet lovsång?). Sedan är jag själv absolut inte enbart negativ, jag har många positiva minnen av denna form av tillbedjan och tycker om åtskilliga av ”Credo- och Oas-lovsångerna” och kan mycket väl resa mig och vifta med en lovprisningsflagga till dem – men i en sång som ”Majestät” blir det även för mig arketypiskt på något sätt. Särskilt som jag mycket väl fattar det där som min vän sade om ackordföljden: det är den som finns i raden ”skapat utav dig” i versen till ”Majestät”, och den finns mycket riktigt i fler Credo-lovsånger! Den mättnad man kan känna när det blir för mycket av det där stuket, den har för mig helt enkelt manifesterat sig just i sången ”Majestät”. Sedan kan det också, på ett personligt plan, ha att göra med att jag tydligt minns att just ”Majestät” sjöngs vid något av de första tillfällena jag försökte komma in i och trivas på Credo som nybliven student i Göteborg … det gick lite trevande i början, då det kändes som att alla redan kände varandra och det inte var så lätt att vara nykomling, och ”Majestät” (som jag då inte hade hört förut) blev ett soundtrack till den känslan också. Så kan det bli. Lovsjungande karismatiska gemenskaper är bra, men de får se upp så att de inte råkar stöta bort folk.
3. Du morgonstjärna mild och ren (psalm 478).
Jag nämnde alldeles nyss Wallin-julottepsalmen ”Var hälsad sköna morgonstund” (psalm 119). Den har jag inte med här på listan, dels för att jag som sagt sällan behöver sjunga den, men också för att den på sätt och vis redan är dubbelt representerad – både på femteplatsen i samma andetag som ”Pris vare Gud som låter”, och så här på tredjeplatsen i form av den här psalmen, kyndelsmässopsalmen ”Du morgonstjärna mild och ren”. Den psalmen har nämligen samma melodi som ”Var hälsad sköna morgonstund” – fast värre, kan man säga!
Grejen är att ”Var hälsad”-melodin, som ju är väldigt lång och seg redan som den är, blir ännu segare i ”Du morgonstjärna”, för där dras åtskilliga av tonerna ut till halvnoter istället för fjärdedelsnoter och psalmen lunkar därmed fram i ytterligare långsam takt. Om kantorn sedan väljer att dra igenom alla åtta verserna så blir det en låååång sångstund i kyrkbänken. Jag har själv minnen av att ha suttit med denna psalm och räknat taktslagen: ”du-u mo-or-go-on-stjä-är-na-a mild och re-en paus Guds nåds och sa-an-ni-ings klara ske-en paus …” Det blir ingen engagerad psalmsång precis, utan mest bara något att rent matematiskt tråka sig igenom. Inget jag är särdeles förtjust i.
(Notera: det finns faktiskt i psalmboken även en tredje psalm med denna melodi, nämligen nr 132, trettondagspsalmen ”Nu segrar alla trognas hopp”, även den i segdragen ”halvnotsversion”. Dessa tre (119, 132, 478) är för mig minst två för mycket – även om det annars inte är många psalmer jag har aversioner mot.)
2. Du vet väl om att du är värdefull.
Javisst, den är egentligen väldigt fint menad, och texten stämmer och äger sin giltighet, det är inget fel med sången på så vis. Men problemet med ”Du vet väl om att du är värdefull” är att den kommit att användas så konstigt. Den är egentligen mer av en uppbygglig text ur ett kristet perspektiv, som man kan lyssna på (och ta till sig personligen) på en skiva, eller möjligen få framförd av en barn- eller ungdomskör. Som det nu är sjungs den istället alltför ofta unisont av hela församlingen, nästan som en lovsång – och det är den verkligen inte, den riktar sig inte alls till Gud i den meningen, och då blir det nästan som att man rentav glömmer Gud och slår över till att lovprisa den enskilda människans förträfflighet. Till detta kommer att texten, även om den i grunden som sagt är vacker, känns väldigt uttjatad och klyschig och riskerar att klinga tomt. För mig har den här helt enkelt blivit för utsliten, och som sagt felanvänd.
1. Jag kan inte vad du kan.
”Jag kan inte vad du kan, du kan inte vad jag kan, men Gud har en uppgift som passar för dig, och en annan som passar för mig …”
Även med den här lilla muntra Kyrkans barntimmar-visan är det så att den i grunden stämmer, men den stämmer med mycket modifikation, och rent barnpsykologiskt skulle jag vilja påstå att den är mindre lyckad och till och med kan vara förödande i sitt budskap. För sanningen är att det inte är riktigt så enkelt – vissa människor är allround-begåvningar som i praktiken kan allt, medan andra kan ha rysligt svårt att hitta ens något som de känner sig bra på och därför också blir bittra och avundsjuka på de där andra som kan allt. Ur det perspektivet framstår då ”Jag kan inte vad du kan” som otroligt naiv, enfaldig och rentav hånfull. Jag vet – jag har själv varit med om det där som barn och tonåring, och bland annat med just den där visan i bakhuvudet klamrat mig fast vid saker som jag tänkt att det är jag som kan (som tröst och kompensation när jag inte kunnat vissa andra saker), för att sedan bli förvirrad och olycklig när många andra visat sig kunna samma saker som jag och rentav kunna dem bättre.
Jag tror visst att varje människa har en uppgift i skapelsen (vilket ju också redan nämnda ”Du vet väl om att du är värdefull” handlar om), men om man ska muntra upp barn och förklara och betona hur gåvorna på riktigt är fördelade, så tror jag att man får välja andra sätt än denna alltför förenklade text. Nej, jag tycker inte alls om den, jag får nästan rysningar när jag hör den, och hoppas att den inte används alltför mycket i nutida söndagsskolor.
Som sagt, en annan gång återkommer jag med de kristna sånger jag faktiskt tycker om. Då blir det nog en topp-10 istället, för de sångerna är betydligt fler (trots den negativa inställning jag kanske gett intryck av i detta inlägg). De jag har svårt för är nog egentligen inte många fler än just de här jag nu räknat upp.
Det får väl trots allt anses vara ett rätt gott betyg till det kristna musiklivet. Och den negativa kritik jag ger här är i bästa fall något som präster, kantorer och församlingspedagoger kanske kan fundera lite extra på, i all välmening.
