Igelkotten rangordnar ... de 11 bästa bohuslänska (”bästkustska”) smultronställena

(ranking juni 2026)

Den här månaden är jag för lat för att skriva något nytt, så jag har nu istället rotat fram en gammal topplista – som jag kom på att jag bara publicerat som personligt Facebookinlägg tidigare och där hittar man den ju inte så lätt i efterhand, så det kan vara bra att ha den publicerad på ett mer tillgängligt ställe.
Det handlar dessutom om en topplista med tips som förtjänar att spridas och förevigas, särskilt nu när det vankas semestertider för många. För det är en lista över de i mitt tycke bästa elva bohuslänska smultronställena. Inte bara bohuslänska förresten, utan ”bästkustska”.
Saken är den att jag för två är sedan, på sommaren 2024, fick lust att sammanställa en lista över mina tio bästa favoritsmultronställen här i mina bohuslänska hemtrakter. Och så gjorde jag det. Det blev då en ranking över platser jag är särskilt förtjust i att besöka på ”Bästkusten”, vilket är vad Stenungsund-Tjörn-Orust-regionen (STO) ibland har brukat kalla sig i turistreklamsammanhang. Som bekant så är jag bosatt mitt i detta trekommunsområde, och sevärdheterna bara där räckte mer än väl till en lista.
Faktum är att det även bokstavligt räckte mer än väl. Trots att jag alltså inte tog med hela Bohuslän utan bara mitt eget lokalområde, så blev det för många ställen jag ville ha med, och när jag lyckats gallra ner antalet till elva var det komplett omöjligt att välja ytterligare en att ta bort. Så det fick bli en Topp 11-lista istället, där de två längst ner fick dela på en tiondeplats. Det är kanske inte så dumt med en sådan lista heller, för det visar vilken alltigenom förträfflig trakt jag råkar bo i.
Här kommer alltså de elva smultronställen som jag allra mest kan rekommendera till besökarna här i STO-regionen, den bästa delen av Bohuslän, ”Bästkusten”.
(Tjänstvillig som jag är så ger jag er koordinaterna också.)

10. ÅSTOL, Tjörn. (57°55'26.5"N 11°35'20.3"E)
Har man lust att ta sig ut till någon av de där småöarna med fiskelägen som finns längs Tjörn och Orust så är Åstol ett lämpligt val: en kvart med båten från Rönnäng så är man där. Åstol är en ganska typisk bohusö där de vita husen ligger hemtrevligt ihopgyttrade, med en prima hamn i en vik, och även om flera av serviceinrättningarna (skola m.m.) tyvärr har blivit nedlagda så känns det fortfarande som en stad i miniatyr där ute. Dessutom är ju ön ett måste för alla Galenskaparna & After Shave-älskare som kan sin ”Åke från Åstol”.

10. STENUNGSBADEN, Stenungsund. (58°03'52.1"N 11°48'25.8"E)
Regnar det? Håller den efterlängtade badsemestern på västkusten på att bli förstörd? Då kan ni (åtminstone om ni inte har småbarn med er) få er ett skönt bad i alla fall, genom att uppsöka det eleganta Stenungsbaden och dess spaavdelning Bluewater, där man mår gott i bastu och bubbelpooler. Stenungsbaden är över huvud taget förträffligt som hotell och restaurang betraktat, med utsökt mat och god frukostbuffé, och så ett av västkustens bästa julbord, ifall man skulle ha råkat förväxla jul med juli.

9. HONUNGSGÅRDEN, TEGNEBY, Orust. (58°08'54.2"N 11°34'49.8"E)
På väg till eller från någon av de andra sevärdheter jag räknar upp här kan man med fördel göra uppehåll på Tavlebords honungsgård, strategiskt men ändå lantligt belägen. Gott fika finns det där och även mat på ”bi-tema”, och bin och honung återkommer fyndigt i form av både honungsbutik, bi- och blomutställningar och rentav en bikupa att övernatta i om man vill pröva något extra. Och så har två av mina barn jobbat där, även om de inte gör det nu längre.

8. KVARNEN PÅ LILLA ASKERÖN, Tjörn. (58°04'56.8"N 11°44'22.6"E)
Min egen hemö är naturligtvis också representerad här på listan, i form av den dryga 100 år gamla, vindpinade och rödmålade kvarnen, ”Petter Schwänsas kwärn”, som står där på sin ensliga udde. Inte helt lättillgänglig men det går att ta sig till den, och om man har tur står dörren olåst så att man kan kliva in och känna den gamla trädoften, balansera upp på loftet och höra vinden susa i väggplankorna. Utsikten där uppifrån bergknallen är inte så dum heller – kanske går det rentav att få en glimt av sälarna som hasar omkring på kobbarna i vattnet utanför.

7. GRINDSBYVATTNET, Orust. (58°14'15.7"N 11°45'17.3"E)
Om man får lust att byta det salta badvattnet mot sött dito så är Grindsbyvattnet en mysig och fridfull liten sjö belägen mitt på Orust: på dess östsida stryker vägen förbi sjön och det finns flera ställen där man kan ställa bilen och hoppa i från klipphällarna. Här befinner man sig alltså mitt på en ö på västkusten, men samtidigt fjärran från det turistiga hektiska badlivet vid havet. Sjön brukar värmas upp snabbt, den är sällan särskilt välbesökt, och förutom bad passar den utmärkt att både fiska i och paddla kanot på. (Mina barn kallade den länge för ”Pettson-och-Findus-sjön”, eftersom de tyckte att den påminde om den idylliska skogssjö där Pettson och Findus går och fiskar.)

6. HÄRSVATTEN, SVARTEDALEN, Stenungsund. (58°01'12.2"N 12°01'59.4"E)
Samma sorts smultronställe som det föregående, men beläget lite mer ute i vildmarken. Öster om E6:an vid Stenungsund breder Svartedalen ut sig, ett stort och vidsträckt skogsområde fullt av sjöar och små slingrande vägar, och här kan säkert var och en hitta sitt eget smultronställe men sjön Härsvatten är det jag fäst mig vid. Sjön är speciell på så vis att vattnet är ganska försurat – till skillnad från de andra sjöarna i området har den inte blivit kalkad utan behållits som ”referensvärde” – och någon fisk finns därför inte här, men bada och paddla går utmärkt att göra ändå och vattnet är ovanligt klart. Runt sjön finns flera äventyrliga promenad- och klätterstigar.

5. KUSTVÄGEN NÖSUND–HÄLLEVIKSSTRAND, Orust. (58°06'19.5"N 11°30'34.3"E)
En liten men mycket givande rutt som man inte får missa att åka per bil (eller cykel naturligtvis)! Börja i det lilla samhället Nösund och kör därifrån mot nordväst utmed viken, genom Sveriges äldsta vägtunnel Boxvikstunneln, och fortsätt sedan åt vänster mot Mollösund och strax före Edshultshall tar ni till höger så att ni kommer in i Hälleviksstrand ”bakvägen”. Där får ni se oceanen breda ut sig, med Käringön och Måseskär längst bort, och när ni sedan kört igenom Hälleviksstrand (och kanske gått bryggpromenaden runt bergknallen mitt i samhället) så avslutar ni med en titt på Hälleviksstrands kyrka: vackrast i Bohuslän, med sin sagoslotts- och stavkyrkoliknande stil.

4. SUNDSBY, Tjörn. (58°04'13.0"N 11°41'18.6"E)
På ön/halvön Mjörn i norra delen av Tjörns kommun ligger Sundsby säteri, en gång tillhåll för den legendariska matronan och donatorn Margareta Huitfeldt. Bara hon och hennes historia gör Sundsby värt att besök – i själva säteriet och dess sidobyggnader finns det förutom servering och småbutiker också utställningar om Margareta – men Sundsby är dessutom ett stort naturområde med massor av promenadstigar och äventyrligheter, i fantasyliknande lövskogsmiljö. Här finns något för alla: bergsklättring upp till utsikten på Solklinten, spännande grottformationer, naturlekplats, hundmotionsbana, en stor damm där det är så mycket grodor och paddor att vägen utanför har varningsskyltar för dem (!?!), och på våren blommar ett hav av blåsippor på skalbankarna. Vi i vår familj har alltid haft Sundsby som ständigt utflyktsmål, liksom åtskilliga andra Tjörnbor.

3. PILANE SKULPTURPARK, KLÖVEDAL, Tjörn. (58°01'47.1"N 11°33'21.4"E)
Det här stället liknar inget annat ... eller jo, det påminner lite om Wanås konstpark i Skåne, men i området Skulptur i Pilane är den ”konstiga konsten” utställd på soliga bergknallar och hedar istället för i en skog. Känslan blir dock något liknande: en småsurrealistisk upplevelse där man går omkring i naturen och tittar på diverse fantasifulla och uppseendeväckande installationer och verk, utspridda här och var bland bräkande får och trappstigar. Lite motion och havsutsikt blir det också på köpet, och ett gammalt gravfält som var det som gjorde platsen intressant från början. Ödsligt och mäktigt.

2. SVENS ALTARE, MORLANDA, Orust. (58°11'41.0"N 11°32'27.2"E)
Jag är ju för min del särskilt svag för ställen med utsikt, och i STO-regionen så är det Svens Altare som är min favoritutsiktsplats: inte minst för att det faktiskt finns ett häftigt rangligt utsiktstorn där också som man kan kliva upp i och se över trädtopparna. Namnet ”Svens Altare” har platsen fått efter en predikant som med tordönsstämma förkunnade Ordet där uppifrån på den tiden då det inte vuxit upp några träd ännu. Det tar en stund att hitta upp hit genom skogen från parkeringen men det ska gå om man följer markeringarna. Väl uppe i tornet belönas man med en storslagen vy där det går att se inte bara Lysekil utan till och med Smögen ännu längre bort, och så elva kyrkor eller hur många det nu var.

1. LYR med RESTAURANG BRYGGVINGEN, Orust.(58°04'11.7"N 11°30'07.4"E)
En liten vägfärja tar besökaren över till ön Lyr, belägen vid sydvästra Orust, och när man kommit över befinner man sig till sin häpnad på en oerhört lummig ö med trånga, smala skogsvägar där grönskan riktigt hukar sig ner över en och till och med ljuset verkar förändras ... är detta verkligen fortfarande Sverige? Följer ni sedan huvudvägen så hamnar ni vid Bryggvingen, en fantastisk restaurang som byggts inklämd mellan klippor där vägen tar slut och havet börjar. Där kan man sitta uppe på uteserveringsdelen och njuta såväl av vyerna över hav och berg (husen längst bort på andra sidan viken är Mollösund) som av Bryggvingens utsökta mat: moules frites eller fish & chips eller vad man nu önskar. Att klättra upp på bergen intill ligger nog också nära till hands för många.

Välkomna till Bästkusten i Bohuslän och mycket nöje!

Igelkotten rangordnar ... sju filmer som är ”bättre än boken”

(ranking april 2026)

Just det – den här månaden blir temat ”filmen kontra boken”, ett ämne som vi väl alla har kommit in på en och annan gång och jämfört de båda versionerna.
För det mesta är det tveklöst så att boken är bättre än filmen, tycker jag i alla fall, och det kanske har att göra med att boken ofta kommer först och därför är av naturen svår att matcha. Men det finns också en del markanta exempel på när det är tvärtom och filmen är bättre, även när det faktiskt var boken som kom först. Dessa fall är värda att uppmärksamma, och här är de sju som jag tycker är de allra mest markanta.

7. JURASSIC PARK
(bok av Michael Crichton 1990, film av Steven Spielberg 1993)
Eftersom bokens författare Michael Crichton var med och skrev manuset även till filmen så tar han nog inte så illa upp över att jag föredrar den framför boken – man kan se det som två versioner av samma historia. Men det är ett faktum att Spielbergs gastkramande filmversion fungerar bättre. Boken Jurassic Park är mer långdragen och utbroderande och låg i tempot, och när det nu faktiskt i grunden är fråga om en äventyrshistoria så kommer den mer till sin rätt i filmen där man koncentrerat sig på det väsentliga: spänning, storslagna dinosaurier, action för att undvika att bli uppäten. Och märkligt nog känns berättelsens personer mer levande i filmform än i bokform trots att de även i filmen mest är bifigurer till dinosaurierna – och visst har filmen massor av logiska luckor i hastigheten, men jag föredrar ändå det upplägget framför bokens alla utläggningar och utdragningar.

6. THE SHINING
(bok av Stephen King 1977, film av Stanley Kubrick 1980)
Stephen King är en så pass bra författare att hans berättelser för det mesta är bäst i bokform, men The Shining (Varsel, som boken heter på svenska) är ett undantag – dock så vet jag att King själv inte alls tycker det utan föredrar sin bok. Han var helt enkelt aldrig nöjd med Stanley Kubricks filmtolkning utan tvärtom så missnöjd att han själv regisserade en ny filmversion senare. Men jag håller inte alls med författargeniet (det jag har sett av hans egen The Shining är mest bara trams) utan tycker att Kubrick i sin klassiska thriller har fått till den klaustrofobiska spökstämningen på det isolerade hotellet på ett förträffligt sätt. Stämning fanns redan i boken, men kanske inte på det allra mest intensivt krypande sätt man vant sig vid från Kings senare böcker, och där kom Kubrick in och förmedlade den rätta känslan med sin filmteknik, sin sparsmakade dialog och sina dubbeltydigheter och antydningar. Ibland vet författare inte vad som egentligen är det fina i deras verk, utan det ska vara filmskapare till det.

5. FORREST GUMP
(bok av Winston Groom 1986, film av Robert Zemeckis 1994)
Här är det nog inte alla som håller med mig, utan jag kan tänka mig att världen är uppdelad i två grupper: de som läste boken först och föredrar den, och de som såg filmen först och föredrar den. De förstnämnda trivs då sannolikt med den grovhuggna satiren i Winston Grooms original (en historieskildring som är mer i samma fack som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann) och vänder sig mot den sentimentalitet som kommit in i filmversionen (och mot Tom Hanks insats i huvudrollen) – medan de sistnämnda älskar kombinationen av humor och gripande historia. Jag hör till dem, det kan jag villigt erkänna … jag tycker att Forrest Gump är en riktigt stark film just för att den har så mycket på en gång och det ändå på något sätt fungerar. Boken (med reservation för att jag aldrig läst den riktigt ordentligt från början till slut) känns i jämförelse mest bara råbarkad. Men det är klart, det är ett svårt fall just för att versionerna är så hemskt olika.

4. SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST
(bok av J.R.R. Tolkien 1955, film av Peter Jackson 2003)
Här blir det lite komplicerat, för det finns ju tre böcker i Ringen-trilogin och tillika tre filmer – men så här ligger det till. Sagan om ringen är bättre som bok (helt klart), och Sagan om de två tornen är också bättre som bok (därför att i den filmen har många intressanta scener ur boken flyttats över till film tre eller helt utelämnats). Men när det gäller Sagan om konungens återkomst så har filmen slutgiltigt blivit mer maffig, dramatisk, överskådlig och på alla sätt mer engagerande än boken. Sådana inslag som olifanterna, vålnaderna i berget och vårdkasarna som tänds blir levandegjorda och begripliga i filmen på ett sätt de inte blir i boken. Och så har vi ju slutet … boken lider kraftigt av att det är massor av kapitel kvar när historien egentligen är över, och även om filmen förvisso också har åtskilliga slutscener så vevar den ändå upp alltsammans på ett bättre sätt. Ja, filmen Sagan om konungens återkomst är en storslagen avrundning och gör nästan att trilogin som helhet känns bättre i filmform än bokform, även om det alltså inte gäller de enskilda del ett och del två.

3. HAJEN
(bok av Peter Benchley 1974, film av Steven Spielberg 1975)
Uppenbarligen har Steven Spielberg en förmåga att nosa upp ganska billiga romaner och göra storslagna filmer av dem. Jurassic Park har jag redan kommenterat, och många år före den fick han på samma sätt till Hajen till något storslaget – inte utan problem, för manuset omarbetades ett antal gånger, men slutresultatet blev en skräckhistoria som vida överglänste Peter Benchleys roman. Det har att göra med att Spielberg lyckades göra spänningen mer påtaglig på skärmen; bokens beskrivningar av hur hajen äter upp folk är mer osmakliga än läskiga, och i filmen har det istället blivit kusligt på exakt rätt nivå. Sedan har boken Hajen också en riktigt stor nackdel i och med att personerna är så till den grad osympatiska, något som filmen undviker för att istället ge dem lite karaktär.

2. S.O.S. POSEIDON
(bok av Paul Gallico 1969, film av Ronald Neame 1972)
Denna katastroffilm från 1972 tittade jag mycket på i elva-tolvårsåldern, under precis samma period som jag också såg på Hajen, och förutom att de båda är storfilmer från 1970-talet så har de båda filmerna faktiskt också en del annat gemensamt. Till exempel då att de båda är bättre än sina bokförlagor och att detta till stor del beror på att böckerna känns ”sunkiga”, med motbjudande huvudpersoner som man inte kan känna någon som helst sympati för. I ännu högre grad än Hajen gäller detta för Poseidon, historien om båten som välter upp-och-ner, och där bokskildringen mest är ett enda ras-stereotypiskt och sexistiskt frosseri i hur ett gäng tykna båtpassagerare kämpar sig fram bland smaklöst beskrivna likdelar och trakasserar varandra under tiden. Värst är den fullständigt bisarra våldtäktsscenen där de båda parternas beteende efteråt är ännu mer befängt än själva dådet. I filmen däremot slipper man allt sådant. Där har det blivit en mer ”anständigt” spännande historia, som inte heller saknar läskiga scener eller konflikter, men som ändå framställer personerna som mer uthärdliga och till på köpet bland alla ytliga strapatser lyckas få in en viss symbolik och tänkvärdhet som boken saknar – sina många inre monologer och bakgrundsbeskrivningar till trots. Det är ett snyggt slutresultat från ett hopplöst utgångsmaterial.

(Bild från S.O.S. Poseidon.)
Och så har vi till slut ...

1. CHOCOLAT
(bok av Joanne Harris 1999, film av Lasse Hallström 2000)
Den här filmen har jag skrivit om i en recension häromåret, och jag har egentligen inte så mycket att tillägga om den nu – men den är alltså det allra mest ultimata fallet där filmen är bättre än boken. Mycket för att boken är så kategorisk, och har premisser som känns betydligt mer motbjudande, i och med att huvudpersonen mer eller mindre är något slags häxa som motarbetas av en intolerant präst och så ska man nöja sig med det. I filmen är det mer varsamt gjort, med fler intressanta karaktärer och även mer mångbottnat … historien om kvinnan som skakar om den lilla franska staden med sin chokladbutik (och alla personerna runt omkring) blir bara så mycket mer levande och intressant i Lasse Hallströms stämningsfulla filmversion. Det är nästan så man kan undra hur Hallström ens kunde tycka det var lönt att jobba med en så pass knasig bok, men han såg det kanske som en utmaning att få till något mycket bättre – och det lyckades han med.

Jaha ja. Som vanligt har jag säkert glömt någon. Ni kan ju ta och kommentera och komplettera om så är fallet, och för den delen även kommentera om ni inte håller med i mina små analyser.

Igelkotten rangordnar ... de sju bästa liveinspelningarna

(ranking mars 2026)

Den här månaden ska det bli livelåtar på tapeten.
Varför det nu då? Jo, det slog mig att ljudupptagningar från konserter är en lite intressant grej, för de är nästan alltid tråkiga att lyssna på men i enstaka fall bra.
Ja, precis, enstaka var ordet. Det är sällan som liveinspelningar är speciellt bra. Ska man uppleva musik framförd live är väl poängen att man själv är på plats på konserten i fråga och får in känslan, och om man inte är det och ska lyssna på samma musik hemma är ju en ordentlig studioversion att föredra i 99 fall av 100. Björn Ulvaeus i ABBA har också sagt så här (apropå att han och de andra i ABBA var ganska motvilliga att låta ge ut skivan ABBA Live 1986, och gick med på det mest för fansens skull):
”Själv hatar jag liveplattor. Det är jättetrist att höra ’reproduktioner’ av låtar som låter mycket bättre i studion. Sånt funkar bara med artister som gör nya tolkningar av sitt material på scenen.”
Jag håller till stor del med Björn om detta, och jag kan här också nämna ett typexempel på hur trista livealbum kan vara, nämligen Dire Straits (ö)kända dubbel-live-LP Alchemy. Visst var Dire Straits med Mark Knopfler i spetsen bra på att spela, även live, och de kunde onekligen trollbinda sin publik på plats och för stunden, men det kommer inte fram det minsta på den där dubbelskivan utan den känns bara helt enkelt seg att lyssna på som skiva. Det är inte så konstigt att de manliga stripporna i filmen The Full Monty, när de försöker spåna fram saker som är riktigt tråkiga och avtändande att tänka på – för att inte få erektion under föreställningen – kläcker ur sig förslagen ”gardening … the Queen’s speech … Dire Straits’ double album …” 😊

Men som sagt, trots detta så finns det faktiskt några fall då liveinspelningar funkar att lyssna på hemmavid. Det är de fallen jag tänkte ta med här och rangordna: alltså de livelåtar jag själv råkar tycka bäst om att lyssna på.
Märk alltså att det enbart är fråga om antingen låtar där jag faktiskt föredrar liveversionen framför motsvarande studioversion, eller låtar som bara spelats in live och inte i studio. Övriga liveinspelningar är diskvalificerade från början. Det här gäller just livelåtar som bryter mönstret.
En detalj till innan vi börjar: jag har valt att inte ta med humorlåtar. Om jag gjorde det skulle det bli en betydligt längre lista, för just humornummer brukar komma mer till sin rätt på en liveinspelning än vad vanliga låtar gör. Man smittas så att säga av publikens förtjusta skratt. Några exempel på det är Robert Brobergs ”Öken”, Povel Ramels och Martin Ljungs ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” och Galenskaparna & After Shaves ”Under en filt i Madrid”. Eller för den delen mycket annat ur dessa och andra komikers produktion. Roligheten gör dem så lyckade som liveinspelningar att de inte riktigt passar in här.
De livelåtar jag tänkte uppmärksamma, från mer ”seriösa” artister, är istället dessa:

7. ”Give Peace A Chance”, John Lennon.
Om det här är en livelåt kan kanske diskuteras, för den är inte inspelad med en stor publik – men det finns en publik som skrålar med, och nog tycker jag inspelningen har livekänsla. Alla som kan sin Beatleshistoria känner naturligtvis till bakgrunden: datumet var 1 juni 1969, John Lennon skrev ihop ”Give Peace A Chance” under den ”bed-in”-aktion för freden som han och Yoko Ono just då hade i rum 1742 på Queen Elisabeth Hotel i Montreal, och så fixades det fram en bandspelare och hela den brokiga skaran som befann sig i rummet hjälpte till och så blev resultatet detta odödliga mantra till freds- och protestsång. Även om låten blir något tjatig efter en stund (när omkvädet repeterats ca 468 gånger) så blir man ofrånkomligen berörd av stämningen och energin och budskapet, som knappast hade gått att få fram på samma sätt med en prydlig studioinspelning, det är det jag försöker komma till. Särskilt charmigt är det med sådana detaljer som att trumljudet i själva verket lär komma från en av garderobsdörrarna som någon bankar på där i hotellrummet.

6. ”The Way Old Friends Do”, ABBA.
Efter vad jag precis berättade om Björn Ulvaeus och hans aversion mot liveplattor kan det kanske verka lite konstigt att uppmärksamma en liveframförd ABBA-låt, särskilt som ABBA faktiskt inte var världens bästa liveband (ärligt talat). Men ”The Way Old Friends Do” är undantaget från både det ena och det andra. Den skrevs inför gruppens världsturné 1979 och där blev det ett riktigt mäktigt framförande av den på varje konsert. Inledningsvis är det dragspel från Benny och solopartier från först Frida och sedan Agnetha innan de börjar sjunga i stämmor. I andra omgången kommer sedan hela ensemblen in (och i förlängningen publiken) i vad som blir en dundrande allsångshymn, vars vänskaps- och trofasthetstext dessutom matchar bönemötesatmosfären. Ja, i det här fallet så funkade det med ABBA live, och gruppen var så nöjd även med inspelningen (från Wembley) att de lade ner försöken att spela in låten i studio och istället tog med den i befintligt skick på Super Trouper-albumet året efter.

5. ”Live Is Life”, Opus.
Ja, att det här är en äkta livelåt märks ju redan på titeln – för den heter inte ”Life Is Life” som många tror, utan ”Live Is Life”. Och den är inte bara textmässigt utan även musikaliskt som gjord för att framföras live och inte alls i studio. Österrikiska rockgruppen Opus (en av få populärmusikaliska akter från Österrike som haft framgång utanför hemlandet) trummar på ordentligt och sångaren tar i från tårna i en låt som är väldigt repetitiv, men ack så medryckande. Lyssna på groovet och det där oemotståndliga ”na-naa-na-na-na” som åskådarna stämmer in i så pass att de mot slutet får fylla i det helt själva. Den här låten har sådan storpublikstämning att den med fördel kan spelas upp på evenemang där det i sin tur finns storpublik – vem har liksom inte gått på hockey och skrålat med i ”Live Is Life” i väntan på tekning?

4. ”Don’t Let The Sun Go Down On Me”, George Michael och Elton John.
Kan en entusiastisk publikreaktion lyfta en låt så att man blir lite extra förtjust i att lyssna på liveinspelningen av den? Ja, det är ju så man kan undra – åtminstone så är detta den klart bästa version som finns av ”Don’t Let The Sun Go Down On Me”. Elton John gjorde låten från början, sedan sjöng han den ihop med George Michael på Live Aid-galan 1985, och när George sedan turnerade 1991 hade han med den på låtlistan – och vid ett tillfälle på Wembley (samma ställe där ABBA gjorde ”The Way Old Friends Do”) tog han in Elton som pianospelande överraskningsgäst. Till publikens stora förtjusning, vilket man verkligen hör när Michael säger ”Ladies and gentlemen, Mr. Elton John!” Det ger faktiskt en lite speciell känsla, det där. Men det är en övertygande inspelning även i övrigt: de båda herrarna funkar riktigt bra ihop i liveduetten med sina förträffliga röster, bandet hänger på fint och inspelningen har en ypperlig ljudkvalitet för att vara hämtad från en jättearena. Så ska en liveinspelning göras.

3. ”Aria”, Yanni.
Att jag gillar Vangelis vet ju alla, men han är inte den ende instrumentalisten från Grekland som spelar synt och har nått världsberömmelse. Yanni finns också, och till skillnad från Vangelis som ytterst sällan spelade live så har Yanni ofta gjort det med den äran. Inte minst när han 1993 fick privilegiet att hålla en alldeles särskild, historisk konsert i Akropolis i Aten – det är det inte många som har fått göra, och det var över huvud taget hans första spelning i ursprungslandet (han bor egentligen i USA). Jag har själv sett konserten på film en gång, det är onekligen imponerande när Yanni brakar loss med både kompband och full symfoniorkester och sina egna keyboards, och höjdpunkten är den svulstiga ”Aria” där två operasångerskor sjunger vokalpartierna. ”Aria” är över huvud taget Yannis bästa låt – den är en omarbetning av ett stycke från Léo Delibes opera Lakme – och i framförandet av den är den musikaliska energin och spelglädjen så intensiv att Akropolis gamla pelare nästan välter, särskilt i de höga tonerna på slutet. Det kommer mycket väl fram i ljudinspelningen också.

2. ”For Emily, Whenever I May Find Her”, Simon & Garfunkel.
Den här låten finns i studioinspelad version på albumet Parsley, Sage, Rosemary and Thyme, men där låter den anmärkningsvärt torftig och torr har jag alltid tyckt. Här i liveversionen framträder den däremot som en av Simon & Garfunkels allra finaste skapelser. Publikens applåder hörs faktiskt bara lite grann i början och lite grann i slutet, däremellan hör vi enbart Art Garfunkels sång till Paul Simons gitarr – och det låter mycket vackert sprött och ekande i konsertarenan, så att man riktigt ser framför sig hur de står ensamma på scenen och framför det lilla romantiska stycket med känsla inför en andäktig skara åskådare. Riktigt vackert är det. När samlingsalbumet The Definitive Simon and Garfunkel kom ut var det liveversionen av ”For Emily” som tog plats där, inte studioversionen, och det var rätt tänkt.

1. ”High Hopes”, Nightwish.
Det var Pink Floyd som gjorde ”High Hopes” från början, på det strålande albumet The Division Bell, och deras studioversion är också mästerlig med den där klockan (som jag blev störtförälskad i redan första gången jag hörde låten, även om jag då inte visste vem som gjort den, den historien har jag berättat förut). Gott så, men Nightwish är bra på att göra covers och de snappade upp låten till sin stora turné 2005 och gjorde där något nästan ännu bättre av den. Keyboardisten/gruppledaren Tuomas Holopainen har vridit till Pink Floyds klockmotiv en aning till ett ännu mer ödesmättat riff, och gruppen åstadkommer sammantaget en dov och mäktig stämning i arenan som även når ut genom högtalarna till den vanlige lyssnaren. Märk väl att det är basisten Marco Hietala som sjunger, sångerskan Tarja Turunen är inte med just här (bandet brukade köra låten under ett av hennes klädbyten), och det något mer tragiska som man nästan kan höra ”mellan raderna” är att de 2005 bakom kulisserna precis står i begrepp att sparka henne. Nåväl, vad man än läser in i inspelningen så är låten ett mästerverk i Nightwishs händer.

Har jag glömt någon? Ja, det är det naturligtvis mycket sannolikt att jag har. Men eftersom det är de här låtarna som råkar vara live av de låtar jag gillar mest, så är det väl logiskt att det blir de som får gälla som en livelåts-topp-7 enligt min personliga smak. Fast ni kan ju påpeka fler bra liveversioner för mig om ni tycker det är något som fattas.

Igelkotten rangordnar ... de tio snyggaste introna

(ranking januari 2026)

Gott nytt år 2026! Årets första rankinglista från mig här på bloggen blir av något som inte är oväsentligt för musiklyssnaren och som man säkert kan fundera på länge – nämligen bra intron till låtar.
Ett lyckat intro kan ju onekligen göra mycket för att lyfta upp en låt, och i vissa fall finns det intron som är så bra att resten av låten som sedan kommer inte klarar att matcha dem. Några sådana exempel finns det här på min lista. Men framför allt handlar det om intron som verkligen får en att ryckas med i musiklyssningen och få upp förväntan och intresset för låten. Det är det som är huvudsaken.
Det jag märkte när jag försökte tänka efter och sammanställa denna topp 10-lista var att det var mycket svårt att gallra, för jag kom genast på väldigt många låtar med bra intron (och då finns det säkert ändå fler som jag har glömt). Men jag lyckades få ner dem till tio till slut. Jag försökte då i viss mån följa principen att ett riktigt bra intro ska vara ett sådant som är delvis frigjort från låten i övrigt – eller ja, självklart kan och bör det anknyta till huvudlåten, men om introt låter helt och hållet likadant som senare delar i låten så är det inte riktigt det jag är ute efter, även om det fortfarande kan vara snyggt. Introt ska så att säga ha ”det lilla extra”.
Här följer mina ”tio bästa intron” i ordning nerifrån och upp (och även om jag har försökt beskriva musikaliskt varför jag gillar dem så kan det naturligtvis vara så att personliga minnen och associationer spelar in lite grann också).

10. ”Bitter Sweet Symphony”, The Verve
En gammal favorit sedan länge, naturligtvis tack vare den där lilla ljusa kvittrande stråkslingan som upprepas om och om igen i refräng och mellanspel. Och så finns den med i introt också givetvis! Hela introt i fråga är ett skolexempel på hur man bygger upp steg för steg mot något storslaget … det börjar med att stråkarna spelar själva grundackorden till låten, sedan kommer ”huvudslingan” in, följd av ytterligare små gimmickar, och efter att man fått in förväntan mer och mer sätter det slutligen igång på allvar med trumspår och allt. Det blir en minst sagt praktfull inledning inte bara till låten ”Bitter Sweet Symphony” utan till hela albumet Urban Hymns, där den är förstaspår.

9. ”Where The Streets Have No Name”, U2
Jag har en förkärlek för sådana intron som är lite dissonanta och innehåller ett mischmasch av ljud som skapar en viss stämning … och ett sådant intro är det till ”Where The Streets Have No Name” (och tillika till hela albumet The Joshua Tree). Det börjar på ett just sådant diffust sätt, med en mörk elorgelliknande och mystisk bakgrund – helt uppenbart upprunnen i producenten Brian Enos hjärna – som surrar på och växer sig starkare samtidigt som The Edges karakteristiska smattrande gitarr börjar komma in. Och sedan blir det dags för trummorna och basen som introducerar en puls och får låten att börja på riktigt, fortfarande i samma suggestiva anda. Det är ett otroligt snyggt intro kort och gott. Som helhet hör låten också till U2:s bästa, men den lider en aning av att den inte fortsätter med riktigt samma dramatik och framför allt saknar en tillräckligt tung rytm. Jag brukar tycka att om man kombinerade de båda kända versioner som finns av den här låten, dels originalet och dels Pet Shop Boys discoaktiga cover, så skulle det bli en av tidernas bästa låtar. Nu är det inte så – men introt ska U2 verkligen ha beröm för.

8. ”I morgon”, Di Leva
Ett bra intro ska vara sådant att man, när man plötsligt hör det, tänker ”wow, nu kommer den här låten ju, åh vad bra den är!” på ett alldeles särskilt sätt – även om man har hört den massor av gånger förut. Så är det för mig med Thomas Di Levas ”I morgon”, förstaspår på skivan Vem ska jag tro på? Den kosmiske Di Leva är ju annars inte känd just som någon avancerad kompositör, men när jag hör de inledande slagen på baskagge till denna låt (”dunk! – dunk, dunk!”) reagerar jag alltid med samma förtjusning, för jag vet vad som är på gång! Nämligen ett omsorgsfullt uppbyggt introparti med originella, svävande klanger: Di Leva presenterar det på sätt och vis själv i och med att man svagt hör honom säga orden ”Väx! Lyft!” Det är precis vad man som lyssnare gör – det blir en stämning som är atmosfärisk (ett av mina favoritord), med gott om synt och oscillator och snygga elgitarrer, och så till och med ett ödsligt klagande munspel så småningom, strax innan Thomas ska börja sjunga. Hela introt är en och en halv minut långt och det är en och en halv gyllene minut.

7. ”Voda” (”Water”), Elitsa Todorova & Stojan Jankulov
I Eurovisionvärlden finns det inte så många superbra intron att hämta, mycket för att de låtarna bara brukar vara tre minuter långa och då har man i regel inte tid med några ambitiösa intron. Men den här låten är ett av undantagen. Det är Bulgariens bidrag 2007 (som kom femma) och jag har berömt den tidigare på min Eurovisionblogg, där jag utnämnde den till tidernas bästa ESC-låt och även uppmärksammade just att den har en otroligt bra början. Det tycker jag alltjämt att den har. En trolsk stämningsfull syntmatta över vilken sångerskan Elitsa ylar ”mo-o-reeee …”, sedan blir det en mungiga, sedan kommer trummorna in, och lite till, och lite till, och sedan sätter det igång på allvar med en svettig, exotisk, dunkande puls. Ett mycket ambitiöst verk som motbevisar alla och envar som tycker att Eurovision är trams eller att bra musik inte kan komma från Bulgarien. Och introt är det som sätter tonen för hela låten på ett föredömligt sätt.

6. ”Born in the USA”, Bruce Springsteen
Slagkraftigt är bara förnamnet – ja, det är faktiskt ett rent bokstavligt slagkraftigt intro som den här låten har! Det är två av medlemmarna i Springsteens klassiska kompgrupp E-Street Band som står för det, nämligen trummisen Max Weinberg, som (med viss hjälp av en studioeffekt) dundrar på med fullständigt explosiva trumslag, samt naturligtvis keyboardisten Roy Bittan som samtidigt spelar det där helt unika riffet, med ett svajande klockspelsliknande ljud som ingen annan lyckats efterlikna. (Bittan är nog min favoritkeyboardist, bortsett från Benny Andersson och Vangelis.) Som lyssnare hajar man bara till och är fast, och det blir ju inte sämre när huvudmannen Bruce själv kommer in och börjar vrålsjunga sin text ”born down in a dead man’s town …”. Ett hyperenergiskt rockmästerverk, från början till slut men allra mest i början får man nog säga.

5. ”Thunderstruck”, AC/DC
Kanske är det egentligen inte introt som sådant som gör den här låten så mästerlig, utan mer riffet som introt består av – och som fortsätter höras hela låten ut. Ja, ni vet säkert vad jag menar, det är Angus Youngs otroligt snabba elgitarrmotiv med trettioandradelsnoter (eller vad det nu är) som liksom bara flyger fram. Men det introduceras ju sagolikt i låtens början – för faktum är att ”Thunderstruck” egentligen har en annan inledning (fast fortfarande urtjusigt, det sätter tonen direkt) och sedan går den över i huvudtemat först efter drygt tio sekunder. När det väl är infört kompletteras det sedan med det allsångsvänliga, skrålande, stampande ”THUNDER!”, och takt för takt kommer vi längre och längre in i denna hejdundrande värld. Energin fortsätter även efter att Brian Johnson till slut har börjat sjunga (eller vad det nu är han gör …) och det är en ypperlig låt som helhet, men den första minuten är bäst.

4. ”Pretty Tied Up”, Guns N’Roses
Den här låten har jag skrivit om här på bloggen redan tidigare, häromåret när jag recenserade Guns N’Roses två Use Your Illusion-plattor, och redan då nämnde jag att den har ett av tidernas bästa intron. Det anser jag fortfarande, och jag kan beskriva det igen: ”Pretty Tied Up” inleds med att kompgitarristen Izzy Stradlin’ spelar på något så ovanligt som en sitar, och utifrån detta orientaliska inslag bygger Guns sedan under några dramatiska sekunder upp en suggestiv stämning när de övriga instrumenten börjar komma in. Via en snitsig basbrygga från Duff McKagan brakar det sedan löst ordentligt med en finurlig, hårdrockspoppig GNR-låt av bästa märke. Visserligen kan den inte helt matcha sin högklassiga inledning – men Guns N’Roses vet hur man ska väcka intresse och energi och få det att rock’n’roll-aktigt spritta i benen på lyssnaren.

3. ”Chariots of Fire”, Vangelis
Självklart måste denna vara med på en sådan här lista – för när jag först hörde detta stycke så var det ju faktiskt just bara introt som jag hörde (och gillade), och i flera år visste jag inte ens om att det var början till en riktig låt! Jag talar naturligtvis om slutet av 80- och början av 90-talet då ”Chariots of Fire” var signaturmelodi till Mitt i naturen i TV2. Redan då älskade jag den signaturmelodin, ”Mitt i naturen-musiken”, som jag tyckte var fantastisk bara under det fåtal sekunder den varade där i TV-rutan. Sedan fick jag till sist höra resten av låten, och blev då fortsatt stormförtjust både i den och i Vangelis och hela hans musikskatt. En kärlek som håller i sig än i denna dag, och allt detta tack vare ett intro kan man säga. Om man dessutom ska kommentera det rent musikaliskt så är detta intro verkligen Vangelis i sin prydno, med det där snygga kosmiska sequencerdroppandet och det minimalistiska tvåtonstemat (ett kvintintervall) och så stegringen när det elektroniska klappandet kommer in. Det är inte konstigt att det här filmmotivet har blivit en sådan klassiker.

2. ”Freestyler”, Bomfunk MC’s
Denna breakbeat-hiphop-dänga från år 2000, skapad av en finsk duo som fick en monster-kult-hit med den (men sedan inte har hörts av så mycket igen), är för all del en förträfflig låt: en av de bästa i en genre som jag annars inte uppskattar nämnvärt. Men grejen med ”Freestyler” är att den finns i en kortare och en längre version (singel- kontra albumversion tror jag), och man måste absolut lyssna på den längre, för det är den som har ett av tidernas bästa intron! Det som förgyller låten är ju det där blippande ljudet i refrängerna, och detta ljud finns även i introt i fråga. Där fungerar det som bakgrund till ett slags ”overtyr” som egentligen inte hör så mycket ihop med den övriga låten men som låter superläckert – med ett slags fågelliknande elektro-lockrop, drillar på en akustisk gitarr och en viss spänning som bygger upp sig fram tills själva ”Freestyler”-stuket ska börja. Jag har varit förälskad i detta intro från första stund, det är den klart bästa delen i låten, och den är som sagt bra även utan det, men med det blir den ett mästerverk.

1. ”Money For Nothing”, Dire Straits (med Sting)
Det här är en nästan självskriven vinnare! Visserligen är själva låten ”Money For Nothing”, när den väl har kommit igång, betydligt mindre märkvärdig än sin inledning (och därför brukar jag inte heller ha med den på några favoritlåtslistor), men just därför blir introt så väldigt minnesvärt. Och det är onekligen klassiskt och har hyllats och citerats av många. Sting är gästsångare på låten och det är han som i introt upprepade gånger sjunger ”I want my MTV” över en svävande elektronisk bakgrund, vilket pågår ett tag, men sedan kliver han åt sidan och istället kommer trummorna in: först ett par slag, sedan ett par till, och så blir det mer och mer och syntmattan ökar i volym och så stegras alltihop till en hel kakafoni. Underbart läckert – och plötsligt så klipps alltihop av till förmån för Mark Knopflers snitsiga gitarriff, och via ett trumbreak kommer vi pang in i låten. Alltså, det är svårt att beskriva det där, men det är helt enkelt bara att lyssna på alltihop. På hög volym. För det är mästerligt. MTV finns inte mer men ”I want my MTV”-introt består.

Det här var mina tio favoritintron. Man kan notera att sex av de tio låtarna faktiskt också är öppningsspår på de album de finns med på (plats 10, 9, 8, 6, 5, 3) och ytterligare en (plats 4) är öppningsspår på sida B på sitt album, om man nu lyssnar i gammalt dubbelsidigt format. Det visar väl att även artisterna själva insett att introna i fråga är slagkraftiga.

Som sagt, detta var en rätt svår lista att göra och gallra i, för det finns väldigt många ytterligare intron som är väldigt bra och som jag egentligen hade velat ha med här. För rättvisans skull vill jag faktiskt nämna en del av dem, som ni kan gå vidare och lyssna på om ni vill höra ännu fler läckra intron: det är t.ex. ”Baba O’Riley” med The Who, ”Wild Dances” med Ruslana, ”The Visitors” och ”Gimme! Gimme! Gimme!” med ABBA, ”Wherever I May Roam” med Metallica, ”Coma” med Guns N’Roses, ”Blue Monday” med New Order, ”It’s A Sin” med Pet Shop Boys, ”Little Bird” och ”No More I Love You’s” med Annie Lennox, ”Stockholm” med Orup, ”It’s All Too Much” med The Beatles, ”Dark Allies” med Light Asylum, ”Great Southern Land” med Icehouse, ”Genom eld och vatten” med Sarek, ”Mea culpa” med Enigma …
Ja, nu är det lika bra att jag avslutar, för annars blir det att jag istället får gallra bland dem som ska få nämnas i snabbuppräkningen. 😊 Ni får också ursäkta att jag säkerligen har glömt åtskilliga. Men jag hoppas att jag med detta lyckats väcka er inspiration till att själva avnjuta era egna favoriter bland snygga intron!

Igelkotten rangordnar ... fem andliga sånger jag har svårt för

(ranking december 2025)

Under fyrtiosju år i diverse kyrkliga och kristna sammanhang har jag förstås fått höra och sjungit med i en mycket stor mängd andliga sånger. Både på gudstjänster och möten och andaktsstunder och på skiva … och både psalmer och lovsånger och bibelvisor och mässmusik och allt möjligt annat.
Det säger då sig självt att det i detta överflöd av kristen musik har varit vissa bitar som jag kommit att uppskatta lite extra, och jag skulle mycket väl kunna rangordna dessa till något slags ”kristen topp-10”. Jag kommer nog också att göra just det i ett inlägg någon annan gång.
Men innan dess tänkte jag faktiskt göra tvärtom och vara lite motvalls och berätta om fem kristna sånger/psalmer/låtar/visor jag inte gillar. För det är klart att det finns en del sådana också. Man kan inte uppskatta allt som rinner in i öronen i kyrkan bara för att det är andligt – tvärtom har man ibland sina skäl att slå bakut.
Sedan ska jag väl kanske inte uttrycka det som att jag faktiskt ogillar de här fem kristna musikstyckena. Det är ett lite starkt ord när det ändå handlar om musik som kommit till i bästa gudomligt inspirerade välmening. Men det är så att säga sånger som brukar få mig att reagera ungefär med ”å nej, inte den” när de dyker upp på någon andakt eller så. Sånger som jag av vissa anledningar har svårt för. Jag ska ta upp dem och förklara varför.
En definitionsdetalj först bara: nu handlar det uteslutande om sånger som brukar sjungas i kristna mötes- och gudstjänstlokaler och söndagsskolor/barngrupper, inte mer regelrätta ”låtar” inspelade på skiva av kristna artister, för dem lyssnar man på mer än man sjunger med själv. (Även om det förstås finns rätt stora gråzoner här, men jag kan nog ändå dra en gräns mellan en ”låt” och en vanlig ”kristen sång”.)

5. Pris vare Gud som låter oss glada vakna opp (psalm 177 i den svenska psalmboken).
Den här olidligt käcka morgonpsalmen brukade jag ondgöra mig över redan i min ungdom, och skrev då till och med en mycket ironisk parodi på den (som jag är rätt så nöjd med faktiskt). Originalet är skrivet av Johan Olof Wallin, som uppenbarligen var morgonmänniska och hade en tendens att använda ett hurtigt och inte alldeles bibeltroget ljus-och-morgon-bildspråk även i flera andra av sina psalmer (t.ex. den likaledes irriterande ”Var hälsad sköna morgonstund”, som jag tack och lov inte hört speciellt ofta eftersom jag inte brukar gå på några julottor). Här är han i sitt esse, med en morgonhyllningstext som i kombination med den höga melodin – lycka till att nå upp till de tonerna på morgonkvisten liksom – känns som rena hånet mot de morgontrötta. Alla morgonpsalmer är inte outhärdliga, jag tycker t.ex. mycket om ”Tänk att få vakna”, men råkar jag ut för just denna i kyrkbänken blir det nog att jag snarare moltiger, eller möjligen sjunger med av ren artighet två oktaver längre ner (vilket ligger mer naturligt till för mig vid den tiden på dygnet).

Min gamla parodi på Wallins psalm, skriven 2001 (klicka på bilden och zooma så ser ni bättre). Som synes driver jag bl.a. med att Wallin i sina morgongalna psalmer ibland fick det till att nattliga bibelhändelser utspelade sig på morgonen istället.
(Detaljen om Anders Frostenson är ett extra subtilt litet skämt som syftar på att Frostenson, en annan beryktad psalmförfattare, hade en tendens att strunta i rimmen i de psalmer han skrev eller bearbetade. 😊)


4. Majestät, konung i evighet.
En vän till mig utbrast en gång för många år sedan att ”jag står inte ut med Credo-lovsångerna, jag gillar inte den sortens gapande sång, och så är det några typiska ackord [gnol, gnol] som brukar vara med jämt i de där sångerna …”
Jag förstår honom till viss del. Den sortens ”lovsånger” som sjungs i Svenska kyrkans mer karismatiska kretsar, som den kristna studentrörelsen Credo och Oasrörelsen, och som onekligen har en viss typisk stil – och ofta framförs med hjälp av lovsångsteam – borde egentligen göras till föremål för såväl en musikhistorisk analys (hur har genren utvecklats egentligen?) som en lätt kritisk teologisk dito (hur har det kommit sig att just den genren och formatet blivit en obligatorisk standard och själva definitionen av ordet lovsång?). Sedan är jag själv absolut inte enbart negativ, jag har många positiva minnen av denna form av tillbedjan och tycker om åtskilliga av ”Credo- och Oas-lovsångerna” och kan mycket väl resa mig och vifta med en lovprisningsflagga till dem – men i en sång som ”Majestät” blir det även för mig arketypiskt på något sätt. Särskilt som jag mycket väl fattar det där som min vän sade om ackordföljden: det är den som finns i raden ”skapat utav dig” i versen till ”Majestät”, och den finns mycket riktigt i fler Credo-lovsånger! Den mättnad man kan känna när det blir för mycket av det där stuket, den har för mig helt enkelt manifesterat sig just i sången ”Majestät”. Sedan kan det också, på ett personligt plan, ha att göra med att jag tydligt minns att just ”Majestät” sjöngs vid något av de första tillfällena jag försökte komma in i och trivas på Credo som nybliven student i Göteborg … det gick lite trevande i början, då det kändes som att alla redan kände varandra och det inte var så lätt att vara nykomling, och ”Majestät” (som jag då inte hade hört förut) blev ett soundtrack till den känslan också. Så kan det bli. Lovsjungande karismatiska gemenskaper är bra, men de får se upp så att de inte råkar stöta bort folk.

3. Du morgonstjärna mild och ren (psalm 478).
Jag nämnde alldeles nyss Wallin-julottepsalmen ”Var hälsad sköna morgonstund” (psalm 119). Den har jag inte med här på listan, dels för att jag som sagt sällan behöver sjunga den, men också för att den på sätt och vis redan är dubbelt representerad – både på femteplatsen i samma andetag som ”Pris vare Gud som låter”, och så här på tredjeplatsen i form av den här psalmen, kyndelsmässopsalmen ”Du morgonstjärna mild och ren”. Den psalmen har nämligen samma melodi som ”Var hälsad sköna morgonstund” – fast värre, kan man säga!
Grejen är att ”Var hälsad”-melodin, som ju är väldigt lång och seg redan som den är, blir ännu segare i ”Du morgonstjärna”, för där dras åtskilliga av tonerna ut till halvnoter istället för fjärdedelsnoter och psalmen lunkar därmed fram i ytterligare långsam takt. Om kantorn sedan väljer att dra igenom alla åtta verserna så blir det en låååång sångstund i kyrkbänken. Jag har själv minnen av att ha suttit med denna psalm och räknat taktslagen: ”du-u mo-or-go-on-stjä-är-na-a mild och re-en paus Guds nåds och sa-an-ni-ings klara ske-en paus …” Det blir ingen engagerad psalmsång precis, utan mest bara något att rent matematiskt tråka sig igenom. Inget jag är särdeles förtjust i.
(Notera: det finns faktiskt i psalmboken även en tredje psalm med denna melodi, nämligen nr 132, trettondagspsalmen ”Nu segrar alla trognas hopp”, även den i segdragen ”halvnotsversion”. Dessa tre (119, 132, 478) är för mig minst två för mycket – även om det annars inte är många psalmer jag har aversioner mot.)

2. Du vet väl om att du är värdefull.
Javisst, den är egentligen väldigt fint menad, och texten stämmer och äger sin giltighet, det är inget fel med sången på så vis. Men problemet med ”Du vet väl om att du är värdefull” är att den kommit att användas så konstigt. Den är egentligen mer av en uppbygglig text ur ett kristet perspektiv, som man kan lyssna på (och ta till sig personligen) på en skiva, eller möjligen få framförd av en barn- eller ungdomskör. Som det nu är sjungs den istället alltför ofta unisont av hela församlingen, nästan som en lovsång – och det är den verkligen inte, den riktar sig inte alls till Gud i den meningen, och då blir det nästan som att man rentav glömmer Gud och slår över till att lovprisa den enskilda människans förträfflighet. Till detta kommer att texten, även om den i grunden som sagt är vacker, känns väldigt uttjatad och klyschig och riskerar att klinga tomt. För mig har den här helt enkelt blivit för utsliten, och som sagt felanvänd.

1. Jag kan inte vad du kan.
”Jag kan inte vad du kan, du kan inte vad jag kan, men Gud har en uppgift som passar för dig, och en annan som passar för mig …”
Även med den här lilla muntra Kyrkans barntimmar-visan är det så att den i grunden stämmer, men den stämmer med mycket modifikation, och rent barnpsykologiskt skulle jag vilja påstå att den är mindre lyckad och till och med kan vara förödande i sitt budskap. För sanningen är att det inte är riktigt så enkelt – vissa människor är allround-begåvningar som i praktiken kan allt, medan andra kan ha rysligt svårt att hitta ens något som de känner sig bra på och därför också blir bittra och avundsjuka på de där andra som kan allt. Ur det perspektivet framstår då ”Jag kan inte vad du kan” som otroligt naiv, enfaldig och rentav hånfull. Jag vet – jag har själv varit med om det där som barn och tonåring, och bland annat med just den där visan i bakhuvudet klamrat mig fast vid saker som jag tänkt att det är jag som kan (som tröst och kompensation när jag inte kunnat vissa andra saker), för att sedan bli förvirrad och olycklig när många andra visat sig kunna samma saker som jag och rentav kunna dem bättre.
Jag tror visst att varje människa har en uppgift i skapelsen (vilket ju också redan nämnda ”Du vet väl om att du är värdefull” handlar om), men om man ska muntra upp barn och förklara och betona hur gåvorna på riktigt är fördelade, så tror jag att man får välja andra sätt än denna alltför förenklade text. Nej, jag tycker inte alls om den, jag får nästan rysningar när jag hör den, och hoppas att den inte används alltför mycket i nutida söndagsskolor.

Som sagt, en annan gång återkommer jag med de kristna sånger jag faktiskt tycker om. Då blir det nog en topp-10 istället, för de sångerna är betydligt fler (trots den negativa inställning jag kanske gett intryck av i detta inlägg). De jag har svårt för är nog egentligen inte många fler än just de här jag nu räknat upp.
Det får väl trots allt anses vara ett rätt gott betyg till det kristna musiklivet. Och den negativa kritik jag ger här är i bästa fall något som präster, kantorer och församlingspedagoger kanske kan fundera lite extra på, i all välmening.

Igelkotten rangordnar … de sex vackraste fiktiva mordmetoderna

(ranking november 2025)

Eftersom jag alltid har haft en ganska stark passion för deckare så tänkte jag inleda min nya ”månadens ranking”-idé (se mer om den nyheten här) med en lista över vackra mordmetoder i böcker.
Det kanske kan verka lite makabert att jag benämner dem som ”vackra” när det nu faktiskt handlar om att döda folk, men var och en som någon gång uppskattat att läsa en deckare vet att det är ett professionellt och stimulerande hantverk att sätta ihop ett deckarpussel och att man i regel har distans till döden i litteraturen och kan skilja denna död från den i verkligheten. Därför tycker jag mycket väl att jag kan kalla mord för vackra och rentav ha beundran för de kreativa författarförmågor som har tänkt ut dem.
Och här kommer alltså sex stycken särskilt vackra mordmetoder som jag har fäst mig vid och kommer ihåg särskilt väl från deckare jag har läst genom åren. Självklart med reservation för att jag har glömt eller förbisett någon, det är t.o.m. troligt att jag gjort det, men det här är de som framför allt har fallit mig in.
Ifall ni inte själva har läst böckerna ska jag försöka att inte spoila för mycket … om jag ändå måste det i viss mån så säger jag till.

6. Maria Lang, Mörkögda augustinatt.
Som en del nog vet har jag Maria Lang – ibland kallad en svensk Agatha Christie – som en gammal favorit. Det är förvisso sant att hennes böcker generellt blev sämre och sämre ju äldre hon blev, och då slarvade hon också mer och mer med pusslen i sina deckare (och bredde ut sig om andra saker istället), men i de tio första under perioden 1949–1958 brukade hon få till mysteriekonstruktionerna alldeles utmärkt. Mörkögda augustinatt hör till den perioden, och där finns det en mordmetod som inte går av för hackor. Som man kan ana är det augusti och det äts kräftor och svampstuvning ute på landet i Roslagen, och den som dominerar kräftskivan är den gamla arvtanten som är allmänt avskydd och har massor av pengar som alla vill komma över. Och mycket riktigt dör hon, till synes av matförgiftning orsakad av dålig svamp i den där stuvningen. Det är bara det att det i själva verket är någon som har mixtrat ihop en brygd gjord på avkok av riktiga giftsvampar, och gett tanten den i en drink – ett otroligt smart knep, för ingen rättsläkare tänker ju på möjligheten att det är mord med svampgift när den döda redan har ätit svamp. Kanske hade inte detta fungerat i nutiden, men 1956 gick det nog bra och faktum är att Maria Langs läkarvän (som hon brukade fråga till råds om medicinska detaljer) sade till henne medan hon skrev boken att ”du har kommit på det perfekta brottet, det går aldrig att bevisa det här!” Följden blev att Lang införde några andra detaljer som skulle göra pusslet mer naturligt lösbart, och själv tyckte hon att hon sabbade boken i och med det, men jag tycker för min del att gåtan hänger ihop utmärkt ändå. Och det är ett av de bästa giftmord man kan tänka sig – dock inte det allra bästa, för det kommer snart lite längre ner!

5. Agatha Christie, Klockan K.
Den något udda Christie-boken Klockan K (som varken Hercule Poirot eller Miss Marple är med i) kännetecknas av att ”huvudmordet” är uttänkt enligt en otroligt grundlig plan i många led – och det är för all del snyggt, men det är det improviserade ”mord nummer två” som är det verkligt tjusiga i denna bok. I en standarddeckare brukar det ju ofta finnas ett andra mord, som begås på ”någon som råkar veta för mycket”, och den som vet för mycket i det här fallet är en gammal advokat som har hjärtproblem och som bor i ett hotellrum på allra översta våningen. Vad gör då den sluge mördaren för att raskt tysta ner advokaten och inte bli avslöjad? Jo, hen tar helt enkelt raskt och hänger en skylt på hissen där det står att den är trasig, med följden att gamlingen måste anstränga sig med att gå upp för alla trapporna till sitt rum – och får en hjärtattack och dör. Skylten är det sedan bara att ta bort igen efteråt. Verkligen fiffigt. Kanske inte en helt vattentät plan, men som kallblodig chansartad manöver är den riktigt imponerande, och faktum är att den inte heller kan bevisas på samma sätt som den vattentäta planen för det första mordet ändå kan i slutändan.

4. Maria Lang, Farliga drömmar.
Vi tar en Maria Lang till, det måste jag göra, för även den här metoden i Farliga drömmar från 1958 är fantastiskt snygg. Jag kan inte beskriva den för mycket utan att spoila, men boken handlar om den despotiske författaren Andreas Hallman som bor tillsammans med sin förtryckta familj i en isolerad villa, och varje gång det är fest brukar de ta fram en uppsättning portionsskålar i olika färger där varje familjemedlem har sin egen färg. Det säger då sig självt att om man önskar ta livet av någon i familjen så är det ganska enkelt att stoppa gift i en skål med motsvarande färg – och det är precis vad någon i sällskapet gör. Men inte nog med det, utan i boken sker dessutom detta två gånger, och det är inte heller riktigt så enkelt som att rätt person har fått rätt portion båda gångerna, utan det ligger ett och annat verkligt slugt knep bakom det här förgiftningsscenariot. Mer säger jag inte, men det är alltså riktigt snyggt utfört – både valet av gift (som är som gjort för att undgå upptäckt med) och själva tillvägagångssättet, som till och med gör fallet juridiskt svårhanterligt. Resultatet blir en flerdimensionell gåta som Agatha Christie själv inte hade kunnat göra bättre.

3. Roald Dahl, ”Lamb to the Slaughter”.
Det här mordet återfinns inte i en roman utan i en novell, men det spelar ju ingen roll, en raffinerad mordmetod är det ändå, och Roald Dahl var ju känd för sina kusliga och lätt bisarra små historier med oväntade vändningar. Här handlar egentligen hela novellen om just mordvapnet, och det är inte någon mordgåta i den meningen, men det är bokstavligt talat ett iskallt mord. En gift kvinna slår ihjäl sin man (som har varit otrogen) med en stenhård, djupfryst lammstek som hon just tagit fram ur frysen – och därefter sätter hon helt sonika steken i ugnen och går ut en stund och sedan kommer hon hem och kan låtsas att hon just hittat maken död och ringa polisen. Men kronan på verket är att hon sedan tar fram den färdigtillagade steken och bjuder poliserna på den ”så att den blir till någon nytta”, och där sitter de och mumsar i sig mordvapnet/beviset samtidigt som de diskuterar vad det kan ha varit för ett hårt och trubbigt föremål som den döde blev ihjälslagen med. Det är dråplig svart humor när den är som allra bäst, och en studie i kallblodighet.

2. Agatha Christie, ABC-morden.
(Här måste jag spoila, så hoppa över detta stycke om ni inte läst boken men tänker göra det!)
I detta fall är det kanske inte riktigt en konkret mordmetod det är fråga om, utan mer en hel strategi, men det finns få sådana strategier som är så eleganta som den här. För vad gör man om man är ute efter att mörda eller skada en viss person, men inte vill att dådet mot personen ska dra någon särskild uppmärksamhet till sig? Jo, man ser till att brottet bara är ett i en hel rad av liknande brott – så att det inte framgår vem som egentligen är det avsedda huvudoffret och man själv alltså undgår att få sina egna motiv granskade av polisen. Det är det som är knepet i ABC-morden, där Hercule Poirot vägrar tro på att den misstänkte är skyldig till seriemord på slumpvis utvalda personer i alfabetisk ordning, för ”det är inte logiskt att man gör så bara för att man är galen rätt och slätt”. Han avslöjar också till slut den som egentligen ligger bakom hela villospårsoperationen. Men det ska ju vara Hercule Poirot till det, för i själva verket är ju strategin storartat smart och slug – om än hänsynslös givetvis – och svår att genomskåda. Den har också efterapats på ett lika lyckat sätt av Olov Svedelid i hans ungdomsdeckare Betong-Rosorna och hotelsebreven; där är det brevterror istället för mord, men taktiken är densamma och där förbättras den dessutom av att den skyldige även blandar bort korten genom att skicka hotelsebrev till sig själv. Det var i denna bok jag som barn själv först läste om metoden och tog intryck av den (och själv imiterade den vid ett tillfälle, men det var dumt gjort av mig så det behöver vi inte gå in på nu). Så Svedelid får vara med här och få ett hedersomnämnande. Han var en utmärkt deckarförfattare han också, vilket hans böcker om Samuel Rosenbaum vittnar om.

1. Umberto Eco, Rosens namn.
Det medeltida dramat Rosens namn är som bekant en alldeles fantastisk ”klosterdeckare”, ur-förebilden för den sortens intriger (för mord i munkmiljö har vi fått mer av efter den boken!). En mastig historia med ett vidunderligt språk, lika späckad med eleganta filosofiska och teologiska djupsinnigheter och teckensymbolik som med brutala dödsfall där munk efter munk får sätta livet till – men elegantast av allt, det är det knep som används för att preparera en viss hemlig bok. Munkarna i klosterbiblioteket har ju för vana (som en del har) att slicka på fingrarna för att vända blad i böcker de sitter och arbetar med, och då är det någon som har varit så listig att han smort in gift på bladguldet på boksidorna till just den där boken, med följden att först en munk och sedan flera får i sig giftet varje gång de slickar och bläddrar, och så småningom avlider. Ååååh, vad snyggt det är. Så utsökt. Så snillrikt. Så subtilt och beundransvärt listigt. Jag är full av vördnad för sådant ädelt mordiskt hantverk … ja, eller åtminstone för den hjärna som tänkte ut den idén. Men Umberto Eco hade en rysligt skarp hjärna. Som sagt, hela den där boken är ytterligt läsvärd, men särskilt den mordmetoden – och att den förste munken som faller offer för den råkar vara klostrets översättare gör det ju extra underhållande för mig givetvis.

Det här var alla. Innan jag slutar vill jag bara tillägga, beträffande dessa ”vackra” mordmetoder, att det som gör dem just vackra är att de i mitt tycke inte är särskilt sadistiska någon av dem. Det är det som är den springande punkten på något sätt. Mer brutala, råa och våldsamma mordmetoder tycker jag inte alls är vackra på det sättet – tänk till exempel på filmen Se7en, där man visserligen inte kan klaga på fantasin men dödandet ändå mest bara blir groteskt, som ett frosseri i smaklösheter. Nej, elegant ska det vara för att jag ska uppskatta en mordmetod. Och det höll för övrigt Maria Lang med om också vet jag, hon gillade inte alls hårdkokta deckare.