Efter kvinnodagen: lite om tio punkter och om att jämställdheten här hemma går bakåt

I veckan har det varit Internationella kvinnodagen. Tyvärr skrev jag aldrig någonting för att kommentera det just på själva dagen, vilket nu känns lite dumt. Det borde jag egentligen ha gjort, för det är viktigt att män också har något att säga om detta (om det nu inte bara är gnäll över att ”feminismen har gått för långt”).

Men jag kan göra ett litet inlägg idag istället. Om den här artikeln till exempel. Det är en intressant och tänkvärd lista med tio råd om vad män (i synnerhet familjefäder verkar det som) kan göra för att uppnå en mer jämställd tillvaro i hem och familj.
Jag konstaterade att jag lyckligtvis klarar majoriteten av de här råden, men failar obevekligt på nr 1, 7 och 8.
Punkt 2 är i och för sig irrelevant, för jag läser egentligen inte speciellt mycket ... men om jag gör det så får man nog ändå säga att det är ”varannan damernas” där, rätt så omedvetet, men ändå. Sedan är det inte alldeles enkelt att jämställa sitt kulturella liv (även sett till musik och film och annat) för där spelar ju ens egen personliga smak in också. Jag tycker inte riktigt att man ska anpassa sina egna preferenser efter vad som är ”objektivt bra” och tvinga sig själv att kvotera och tänka att ”den där musiken måste jag gilla och lyssna på nu, för annars är jag inte tillräckligt jämställd”. Då undertrycker och förnekar man ju sin personlighet på sätt och vis. Men det man alltid kan göra är ju att åtminstone vara öppen för musikaliska/litterära/cineastiska influenser från både manligt och kvinnligt håll. Och det tycker jag ändå att jag är.
Angående punkt 7, där jag alltså misslyckas, så måste jag till mitt försvar säga att jag går rätt flitigt på föräldramöten och utvecklingssamtal ... men just det där att engagera sig extra i skolråd och sådant är något som jag verkligen inte gör, samtidigt som det på mina barns skolor onekligen är övervägande mammor som gör det. Så där kan jag inte anses få godkänt. Och på punkt 1 och 8 är jag verkligen ett hopplöst fall. Det får jag ta itu med.

När jag nu ändå är inne på det intressanta området jämställdhet i hemmet, så kan jag meddela att jämställdheten här i vårt hem har tagit ett steg bakåt på sistone, då J har lyckats få igenom att hon ska ta hand om dammsugningen.

Bakgrunden är att jag (lite på skoj och lite på allvar) häromveckan gjorde en lång lista med alla ”uppgifter i hus och hem och familj” som jag över huvud taget kunde komma på, och lät barnen fylla i den listan och uttala sig om vem av föräldrarna som gjorde mest av varje uppgift. Mitt syfte var att få hustrun att inse att det är hon som drar det tyngsta lasset, eller åtminstone att det är någorlunda rättvist som det är (vilket också var vad barnen tyckte – de ansåg att hon gör fler saker men att sakerna jag gör är större, och att det på det hela taget var rätt okej).
Men hon tolkade om listans resultat, till stor del genom att lägga mycket stor vikt vid konkret tidsåtgång istället för ”allmänt ansvar och koll”, och så fick hon det till att det är jag som gör mest.

Jag tycker egentligen att insatser med hus och hem och familj inte bara kan mätas i tid, utan även i den där ”ständiga känslan av allmänt ansvar”, något som flera feministiska debattörer också har varit inne på vet jag. Att jag kraftigt failar på punkt 1 och 8 i den där artikeln, detaljer som J alltid tar hand om här hemma, är en fingervisning om att arbetsfördelningen hos oss fortfarande kan vara skev och ojämställd på just det sättet. Ser man det så kan det mycket väl vara så att min äkta hälft är den som gör mest av oss. Men själv tycker hon alltså inte det.

Så därför får jag nu sitta här varje fredag och titta på när hon kommer med dammsugaren, som den mulliga mansgris jag är.
Ja ja, jag har i alla fall försökt ...