(ranking april 2026)
Just det – den här månaden blir temat ”filmen kontra boken”, ett ämne som vi väl alla har kommit in på en och annan gång och jämfört de båda versionerna.
För det mesta är det tveklöst så att boken är bättre än filmen, tycker jag i alla fall, och det kanske har att göra med att boken ofta kommer först och därför är av naturen svår att matcha. Men det finns också en del markanta exempel på när det är tvärtom och filmen är bättre, även när det faktiskt var boken som kom först. Dessa fall är värda att uppmärksamma, och här är de sju som jag tycker är de allra mest markanta.
7. JURASSIC PARK
(bok av Michael Crichton 1990, film av Steven Spielberg 1993)
Eftersom bokens författare Michael Crichton var med och skrev manuset även till filmen så tar han nog inte så illa upp över att jag föredrar den framför boken – man kan se det som två versioner av samma historia. Men det är ett faktum att Spielbergs gastkramande filmversion fungerar bättre. Boken Jurassic Park är mer långdragen och utbroderande och låg i tempot, och när det nu faktiskt i grunden är fråga om en äventyrshistoria så kommer den mer till sin rätt i filmen där man koncentrerat sig på det väsentliga: spänning, storslagna dinosaurier, action för att undvika att bli uppäten. Och märkligt nog känns berättelsens personer mer levande i filmform än i bokform trots att de även i filmen mest är bifigurer till dinosaurierna – och visst har filmen massor av logiska luckor i hastigheten, men jag föredrar ändå det upplägget framför bokens alla utläggningar och utdragningar.
6. THE SHINING
(bok av Stephen King 1977, film av Stanley Kubrick 1980)
Stephen King är en så pass bra författare att hans berättelser för det mesta är bäst i bokform, men The Shining (Varsel, som boken heter på svenska) är ett undantag – dock så vet jag att King själv inte alls tycker det utan föredrar sin bok. Han var helt enkelt aldrig nöjd med Stanley Kubricks filmtolkning utan tvärtom så missnöjd att han själv regisserade en ny filmversion senare. Men jag håller inte alls med författargeniet (det jag har sett av hans egen The Shining är mest bara trams) utan tycker att Kubrick i sin klassiska thriller har fått till den klaustrofobiska spökstämningen på det isolerade hotellet på ett förträffligt sätt. Stämning fanns redan i boken, men kanske inte på det allra mest intensivt krypande sätt man vant sig vid från Kings senare böcker, och där kom Kubrick in och förmedlade den rätta känslan med sin filmteknik, sin sparsmakade dialog och sina dubbeltydigheter och antydningar. Ibland vet författare inte vad som egentligen är det fina i deras verk, utan det ska vara filmskapare till det.
5. FORREST GUMP
(bok av Winston Groom 1986, film av Robert Zemeckis 1994)
Här är det nog inte alla som håller med mig, utan jag kan tänka mig att världen är uppdelad i två grupper: de som läste boken först och föredrar den, och de som såg filmen först och föredrar den. De förstnämnda trivs då sannolikt med den grovhuggna satiren i Winston Grooms original (en historieskildring som är mer i samma fack som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann) och vänder sig mot den sentimentalitet som kommit in i filmversionen (och mot Tom Hanks insats i huvudrollen) – medan de sistnämnda älskar kombinationen av humor och gripande historia. Jag hör till dem, det kan jag villigt erkänna … jag tycker att Forrest Gump är en riktigt stark film just för att den har så mycket på en gång och det ändå på något sätt fungerar. Boken (med reservation för att jag aldrig läst den riktigt ordentligt från början till slut) känns i jämförelse mest bara råbarkad. Men det är klart, det är ett svårt fall just för att versionerna är så hemskt olika.
4. SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST
(bok av J.R.R. Tolkien 1955, film av Peter Jackson 2003)
Här blir det lite komplicerat, för det finns ju tre böcker i Ringen-trilogin och tillika tre filmer – men så här ligger det till. Sagan om ringen är bättre som bok (helt klart), och Sagan om de två tornen är också bättre som bok (därför att i den filmen har många intressanta scener ur boken flyttats över till film tre eller helt utelämnats). Men när det gäller Sagan om konungens återkomst så har filmen slutgiltigt blivit mer maffig, dramatisk, överskådlig och på alla sätt mer engagerande än boken. Sådana inslag som olifanterna, vålnaderna i berget och vårdkasarna som tänds blir levandegjorda och begripliga i filmen på ett sätt de inte blir i boken. Och så har vi ju slutet … boken lider kraftigt av att det är massor av kapitel kvar när historien egentligen är över, och även om filmen förvisso också har åtskilliga slutscener så vevar den ändå upp alltsammans på ett bättre sätt. Ja, filmen Sagan om konungens återkomst är en storslagen avrundning och gör nästan att trilogin som helhet känns bättre i filmform än bokform, även om det alltså inte gäller de enskilda del ett och del två.
3. HAJEN
(bok av Peter Benchley 1974, film av Steven Spielberg 1975)
Uppenbarligen har Steven Spielberg en förmåga att nosa upp ganska billiga romaner och göra storslagna filmer av dem. Jurassic Park har jag redan kommenterat, och många år före den fick han på samma sätt till Hajen till något storslaget – inte utan problem, för manuset omarbetades ett antal gånger, men slutresultatet blev en skräckhistoria som vida överglänste Peter Benchleys roman. Det har att göra med att Spielberg lyckades göra spänningen mer påtaglig på skärmen; bokens beskrivningar av hur hajen äter upp folk är mer osmakliga än läskiga, och i filmen har det istället blivit kusligt på exakt rätt nivå. Sedan har boken Hajen också en riktigt stor nackdel i och med att personerna är så till den grad osympatiska, något som filmen undviker för att istället ge dem lite karaktär.
2. S.O.S. POSEIDON
(bok av Paul Gallico 1969, film av Ronald Neame 1972)
Denna katastroffilm från 1972 tittade jag mycket på i elva-tolvårsåldern, under precis samma period som jag också såg på Hajen, och förutom att de båda är storfilmer från 1970-talet så har de båda filmerna faktiskt också en del annat gemensamt. Till exempel då att de båda är bättre än sina bokförlagor och att detta till stor del beror på att böckerna känns ”sunkiga”, med motbjudande huvudpersoner som man inte kan känna någon som helst sympati för. I ännu högre grad än Hajen gäller detta för Poseidon, historien om båten som välter upp-och-ner, och där bokskildringen mest är ett enda ras-stereotypiskt och sexistiskt frosseri i hur ett gäng tykna båtpassagerare kämpar sig fram bland smaklöst beskrivna likdelar och trakasserar varandra under tiden. Värst är den fullständigt bisarra våldtäktsscenen där de båda parternas beteende efteråt är ännu mer befängt än själva dådet. I filmen däremot slipper man allt sådant. Där har det blivit en mer ”anständigt” spännande historia, som inte heller saknar läskiga scener eller konflikter, men som ändå framställer personerna som mer uthärdliga och till på köpet bland alla ytliga strapatser lyckas få in en viss symbolik och tänkvärdhet som boken saknar – sina många inre monologer och bakgrundsbeskrivningar till trots. Det är ett snyggt slutresultat från ett hopplöst utgångsmaterial.
Och så har vi till slut ...
1. CHOCOLAT
(bok av Joanne Harris 1999, film av Lasse Hallström 2000)
Den här filmen har jag skrivit om i en recension häromåret, och jag har egentligen inte så mycket att tillägga om den nu – men den är alltså det allra mest ultimata fallet där filmen är bättre än boken. Mycket för att boken är så kategorisk, och har premisser som känns betydligt mer motbjudande, i och med att huvudpersonen mer eller mindre är något slags häxa som motarbetas av en intolerant präst och så ska man nöja sig med det. I filmen är det mer varsamt gjort, med fler intressanta karaktärer och även mer mångbottnat … historien om kvinnan som skakar om den lilla franska staden med sin chokladbutik (och alla personerna runt omkring) blir bara så mycket mer levande och intressant i Lasse Hallströms stämningsfulla filmversion. Det är nästan så man kan undra hur Hallström ens kunde tycka det var lönt att jobba med en så pass knasig bok, men han såg det kanske som en utmaning att få till något mycket bättre – och det lyckades han med.
Jaha ja. Som vanligt har jag säkert glömt någon. Ni kan ju ta och kommentera och komplettera om så är fallet, och för den delen även kommentera om ni inte håller med i mina små analyser.
