Järnvägar, kyrkor och väckelse: en parallell

Två av mina stora intressen och passioner är som bekant kyrkor och järnvägar. Det är ingen nyhet, jag skriver då och då om båda de sakerna på denna blogg. Man kan också säga att i den där raden med små nördiga specialintressen som jag har (kyrkor, järnvägar, Tintin, ABBA, Eurovision, pusseldeckare, språk och Finland), så är just kyrkor och järnvägar de två äldsta – de som jag i tidigast ålder började intressera mig för.
Det är rentav så att när jag var barn så såg jag det som att det var kyrkan och järnvägsstationen som definierade en ort. De två sakerna var för mig de centrala punkterna och det avgörande i stadsbilden. Enligt min uppfattning som barn utgjordes ett besök i en stad av att man anlände med tåg till järnvägsstationen, promenerade till stadens kyrka och tittade på den, och sedan hade man gjort det viktigaste. :) Även om jag var medveten om att det kunde finnas andra sevärdheter också på ett ställe, så var stationen och kyrkan huvudsaken. Följaktligen fick jag också uppfattningen att om en ort saknade antingen järnvägsförbindelse eller kyrka, så var den inte riktigt fullständig. Värst var det om den saknade båda två – då var den i mina ögon ointressant.

Nu i dagarna har det där blivit aktuellt igen och jag har gjort ett slags andlig jämförelse mellan just kyrkor och järnvägar.

Jag har precis varit på den årliga Oas-konferensen, som detta år ägde rum i småländska Ljungby. Om denna stad i allmänhet ska jag inte uttala mig, men en sak märkte jag som jag tyvärr tyckte var rätt deprimerande i dess stadsbild, och det var att Ljungby är en sådan där stad där man kan se att det tidigare har funnits järnväg men inte nu längre.
Detta tråkiga fenomen har jag beskrivit i flera blogginlägg redan tidigare, så jag behöver inte tjata så mycket mer om samma sak igen, men Ljungby visade sig alltså vara ett typiskt exempel. Järnvägsstationen finns kvar, banvallarna finns kvar, det syns tydligt var spåren har legat, men själva rälsen är borta. Jag ska inte klandra de styrande i Ljungby som tog bort den, för efter vad jag förstår så har de ändå faktiskt försökt få tillbaka sin persontrafik på järnvägen, och att de till slut tog bort rälsen berodde väl på att de helt enkelt gav upp och tyckte det var lika bra att ta bort spåren som bara var i vägen och inte användes. Men oavsett bakomliggande faktorer så är anblicken av ett dött stationssamhälle väldigt dyster. Det enda jag tycker är värre är en kyrka som försvunnit, antingen genom att den brunnit och inte återuppbyggts, eller genom att den avsakraliserats och sålts eller rentav rivits för att den blev överflödig. Ödelagda järnvägar och kyrkor är helt enkelt förskräckligt.

Mer positivt med Oas i Ljungby var förstås själva konferensen, och det allra sista mötet nu i lördags kväll var helt klart en av höjdpunkterna. På det mötet talade Sebastian Stakset, musiker/rappare som gått från ett vilt, hårt och kriminellt belastat liv till att bli frälst och en mycket engagerad och hängiven kristen talare. Han är härlig att lyssna på.

En av de saker han nämnde fick mig också att tänka till lite extra. Han sade nämligen (lite i förbigående) att han tror att den lutherska Svenska kyrkan kan komma att spela en stor roll i en framtida väckelse i Sverige – och att det delvis beror på själva kyrkobyggnaderna. Enligt Sebastian så kan de nämligen med sina höga torn fungera som konkreta kännetecken, något slags signaler för de icke-kristna sökare och osäkra människor som inte vet något om den andliga världen; det går liksom inte att ta fel på en kyrka som finns i närheten, och då kan man dras dit. Sebastian drog ett exempel på när han själv hade lockats till Allhelgonakyrkan i Stockholm på just det sättet, bara för att han hade sett tydligt att det var en kyrka och dit kunde man minsann gå om man kände att man behövde det. Något sådant. Jag tyckte att det där var en väldigt intressant poäng. Vissa kristna i den mer frikyrkliga traditionen har ju en smått nedlåtande inställning till kyrkobyggnader och tycker att det inte behövs sådan prålighet och storslagenhet, men det kan alltså finnas fördelar med att kristna reser byggnader som tydligt markerar var de finns någonstans, och det trodde alltså Sebastian Stakset kan bli till nytta i framtiden.
Och jag fick genast vissa tankar på inte bara kyrkor utan även järnvägar, och kom på en liten parallell.

När det gäller järnvägar så anser jag alltjämt (även om jag har förståelse för vad man gjorde i Ljungby) att det generellt är oklokt att ta bort rälsen på oanvända järnvägar, även om de har lagts ner och kan tyckas onödiga när inga tåg rullar på dem. För man vet ju aldrig hur saker och ting utvecklas. Rätt vad det är så uppstår behovet och efterfrågan igen, och då kanske man ångrar att man rev upp den där rälsen … den hade kunnat fylla en återupprättad funktion om den funnits kvar. En stad eller ett samhälle hade kunnat få in tågtrafik i sin kärna igen. Faktum är att utvecklingen går i just den riktningen; det finns många orter som fått eller återfått tågförbindelse nu på 2000-talet, och att tåget i dessa allt mer miljömedvetna tider är ett färdmedel som har framtiden för sig är inte någon vågad gissning. Då underlättas det helt klart om man har sparat sin gamla räls eller åtminstone inte byggt bort banvallarna helt och hållet. Det är lättare (och billigare) att få järnvägstrafik om man har spåren kvar än om man ska börja om från början och bygga helt nytt.
Likadant är det med kyrkorna: de kan verka onödiga och otidsenliga och framstå som minnesmärken över en tid av hyckleri och sociala orättvisor, men som Sebastian Stakset påpekade så kan de likväl fylla en funktion, och om den stora väckelsen kommer (eller rättare sagt när den stora väckelsen kommer!) så kommer de att behövas och fyllas med folk igen. Man kan helt enkelt säga att på samma sätt som det kommer en ny storhetstid för järnvägarna, så kommer det en sådan även för kristenheten! Därför är det, enligt exakt samma princip som för järnvägarna, viktigt att slå vakt om kyrkorna. Viktigare till och med, för även om miljö och miljövänliga färdmedel är av mycket stor betydelse så är väckelse och spridning av Guds rike förstås ännu mer angeläget.

Sedan påstår jag inte att vare sig kyrkorna eller järnvägarna kom till på ett perfekt sätt en gång i tiden. Även ur den aspekten finns det likheter. Sveriges järnvägslinjer drogs inte alltid helt optimalt; det var på sätt och vis ett misstag av de planerande ingenjörerna att undvika kuststäderna (annat än med bibanor från huvudstråken) och att inte koppla ihop Sveriges största städer med varandra bättre än man gjorde. Och när Sveriges kyrkor byggdes var det inte alltid heller med de bästa motiven, som jag nyss sade. Världslig fåfänga, girighet och uppblåsthet fick ibland styra mer än gudsfruktan i utformningen av torn, gravkor och kyrkorum, och även om kyrkorna förr i tiden var fyllda av folk så var det knappast något stort engagemang i församlingarna.
Tågtrafiken har utsatts för kritik för att den varit opraktisk, och kyrkan för att den kommit långt från sitt uppdrag. Visst, men järnvägarna finns ändå där. Kyrkorna finns där. Med alla sina nackdelar var de ändå till glädje förr och kunde användas förr – kristendomen försvann inte från Sverige, tågtrafiken försvann inte heller, arvet fördes vidare – och på samma sätt kan de användas nu. Det finns stor potential i dem. Något som det är vansinnigt att slösa med. Istället borde man utnyttja möjligheterna, och om de inte kan utnyttjas just nu så måste man se framåt och inse att de kan behövas i framtiden istället.
Därför är jag väldigt mycket för att bevara järnvägar istället för att riva upp dem, och jag är för att se till att kyrkorna får stå kvar tills de behövs igen. Därför värker det rejält i mig när jag ser resterna av en järnväg som inte längre finns: ett missat tillfälle för miljön och infrastrukturen. Och det värker ännu värre när någon kyrka någonstans inte ansågs värd att återuppbygga eller har blivit såld: ett missat tillfälle för Guds rike.
Lyckligtvis är det aldrig helt och hållet för sent – även om det är svårare så går det att bygga nytt. Det är ju alltid något att uppmuntras av.