Böcker och skivor som hamnar på loppis

Igår var jag på en loppmarknad, här hemma på Lilla Askerön. Vi köpte ingenting, men gick och tittade ett litet tag. På något sätt hör det sommaren till att man gör det då och då.
Inte för att jag nu tittar särskilt noga. Det jag mest brukar fästa ögonen på när jag går runt på loppisar är skivor, böcker och filmer, och sådant spanande har det blivit mindre av på senare år när såväl skivor som filmer har börjat kännas mindre relevanta. Jag är ju ”spotifierad” numera när det gäller musik, så det är inte så prioriterat att köpa gamla CD (möjligen har vinyler större attraktionsvärde), och även filmer blir i allt högre grad något digitalt även för mig. Det blir då egentligen bara böckerna kvar, och inte heller där är det särskilt ofta man gör några fynd. Känslan av ”utplock” och ”överblivet” är ganska markant – när loppisarrangörerna sorterar ut sina gamla böcker som de inte vill ha, är det inte särskilt sannolikt att någon annan vill ha dem heller.

Det intressanta är att just när det gäller skivor, böcker och filmer kan man göra vissa kulturella analyser utifrån vad som brukar förekomma på loppisar. Här finns nämligen ett mönster, har jag sett ibland. Vissa verk brukar sorteras ut oftare och drabbas av det grymma ödet att inte längre vara önskvärda hos sina ägare.
När det gäller musik så har jag framför allt sett att det är gamla samlingsskivor som ligger ute till försäljning (för en ytterst billig penning). Ni vet, Absolute Music och Mr Music och Radio City Hits och sådana där samlingar. De har verkligen spelat ut sin roll, och hamnar följaktligen på loppisborden – utan att någon någonsin köper dem, törs jag nog lova. Även skivor med typiska one-hit-wonders och grupper/artister som är rätt uppenbart inriktade på en viss åldersgrupp, under den korta tid då de är i ropet (dagispop, pojkband m.m.), möter samma öde. På ett sätt är detta förstås helt självklart. Ibland finns det ett rent förbrukningsmönster inom musiken: man lyssnar på en viss artist tills man har tröttnat på honom och sedan blir han aldrig mer intressant.
Dock kan man inte utan vidare dra slutsatser som att musiken i fråga saknar kvalitet. För det finns nämligen även klassiska skivor på loppmarknaderna. Mest rör det sig om diverse samlingar som kompilerats av klassiska skivbolag (typ Naxos och sådant) – här kan man tänka sig att folk har fått skivorna, lyssnat på dem ibland som något slags bakgrund, och sedan tröttnat och så småningom tänkt att ”den där lyssnar jag ju aldrig på”. I det fallet skulle förståsigpåarna inte tycka att det hade att göra med musikens kvalitet. Det är snarare ett beteende hos musikkonsumenterna som gör att skivorna slutar på loppisar, och det kan drabba både pop och klassisk musik – samtidigt som det finns annat material som man mycket sällan ser på loppis, till exempel Beatles. Man kan undra varför det är så.

Bokbranschen är kanske inte utsatt för modets växlingar på samma dramatiska sätt som musiken är, men även här kan man notera att en del författare oftare förekommer på loppishyllorna än andra. Jean M. Auel, Sidney Sheldon, Jackie Collins … där kan man om man vill vara elak börja prata om att det rör sig om tantsnusk och sådant som knappast är kvalitetslitteratur och därför förtjänar att förvisas till en gul plastback på en loppis.
För min egen del börjar det nu bli extra intressant eftersom det finns några författare som jag personligen uppskattar rätt mycket, men som är överrepresenterade på loppisarna. Det rör sig om deckarförfattarinnan Maria Lang, humoristen/kåsören Rickard Fuchs – samt Stephen King.

Här kan jag nästan känna mig förolämpad när jag ser Maria Lang och Rickard Fuchs förvisade till loppisarnas utförsäljning och förnedring. Maria Lang var den författare som skapade hela mitt intresse för deckare, och jag har alltid haft en svaghet för henne. Likaså har Rickard Fuchs ofta fått mig att skratta hjärtligt, i synnerhet hans bok ”Släkt!” som jag haft som förströelse för mig själv och högläsningsbok för andra både förr och nu. Å andra sidan så är jag medveten om att såväl Lang som Fuchs har sina svagheter; Lang har en högtravande och klyschig stil som inte alls uppskattas av alla (de böcker hon skrev efter 1977 är rentav helt oläsliga, det tycker jag med), och Fuchs har en tendens att återanvända sina egna skämt och bli hemskt tjatig i längden. De båda klarar helt enkelt inte tidens tand hos en majoritet läsare, och kanske är det därför inte så konstigt att de lätt hamnar på loppisar. Vad gäller Stephen King så har han förvisso gått från att anses som en producent av skräplitteratur till en hyfsat ansedd författare, men för många av hans tidigare böcker hänger nog stämpeln delvis kvar: ”Knackarna”, ”Eldfödd”, ”Cujo” och några andra som brukar återfinnas på loppmarknaderna.

Det är som synes lätt att bli kategorisk här och avfärda den litteratur och musik som finns på loppis som dålig, men så långt tror jag ändå inte man behöver gå. Det handlar snarare om litteratur och musik som massproducerats och nått ut till många, och just i och med att den har gjort det har det också varit många som tröttnat på den. Det som händer då är att det jämnar ut sig, så att endast de genuina ”fansen” till respektive författare och artist blir kvar, precis som fansen till mindre massproducerade konstnärer (sådana subkulturer där böckerna och skivorna har nått till rätt personer redan från början, till samlare och entusiaster, och därför mycket mindre sannolikt slutar på loppis). Jag tror att det finns en hel del personer som fortfarande har behållit sina böcker av Jackie Collins och sina skivor med N'Sync, men eftersom det samtidigt är en mängd folk som gjort sig av med dem, är det lätt att uppfatta detta material som mer slit-och-släng än annat.
Om det nu ändå skulle vara så att det är en kvalitetsstämpel att inte hamna på loppmarknad, så har jag ett trumfkort att belåtet slänga i ansiktet på de kulturella experter som påtalar detta – nämligen att ABBA (som bekant mycket ofta betecknade som kommersiellt skräp förr i tiden) inte alls hör till de artister som brukar hamna på loppisar. Jag har ytterst sällan sett någon ABBA-skiva där.

Nej, jag tror att smak och konsumtion av musik, litteratur och film är något högst individuellt. Små slutsatser kan man kanske dra av loppisarnas utbud, men den subjektiva smaken kan ändå variera och det finns fortfarande gott om personer som ser hög kvalitet och upplevelse där någon annan ser skräp. Ungefär som jag som sätter ett stort känslomässigt värde på mina Maria Lang-böcker.
Det handlar om att man har sina perioder i livet, man får skivor och böcker i present av andra och utsätts själv för litteratur och musik som man tar till sig i varierande grad, ens smak utvecklas vidare, och ibland får man då vissa ryck och gör sig av med sitt kulturella förflutna, men i andra fall kan det bli nostalgi istället. Det kan vara väldigt olika hur det ser ut, och mycket som ligger bakom.
Ibland kanske man också behåller enstaka böcker/skivor av någon gammal favorit men gör sig av med resten. Just detta gjorde jag vid ett tillfälle för några år sedan: då rensade jag i min skivhylla, och några av de CD-skivor som då åkte ut var de fyra tidigaste av Beatles. Dem skänkte vi till en second hand-affär. Rena helgerånet, kanske ett och annat Beatles-fan tycker … dessa klassiska skivor i musikhistorien kan väl inte få degraderas på det sättet och säljas tillsammans med Vikingarnas Kramgoa Låtar volym 24! Men jag tänker helt enkelt inte på det sättet. Jag konstaterade bara att jag inte alls lyssnade på Beatles fyra tidigaste skivor – de är ärligt talat inte så överdrivet bra, även om Beatles-kännarna betraktar dem som det – och istället för att behålla dem av respekt för helgonen från Liverpool och deras verk så drog jag den praktiska konsekvensen och skänkte bort skivorna. Enligt en jämlikhetsprincip. Jag behandlar all musik och litteratur lika och går efter vad jag personligen känner för den och hur jag personligen uppfattar den.

De enda ”loppisskivor” som verkar vara helt hopplösa fall är de där samlingsskivorna. Där har jag svårt att tänka mig att någon över huvud taget skulle vilja behålla Absolute Music 38 efter en massa år. Men fortfarande behöver inte det betyda att de enskilda låtarna på en sådan skiva är dåliga. Bara att själva formatet och distributionssättet är sådant att det blir en förbrukningsvara.
Observera kan man göra när man går runt på loppisar, men man bör fortfarande inte dra några förhastade slutsatser om bra och dålig musik.