Kommer vi att ha lärt oss någonting – eller blir vi bara mer egoistiska?

Förra veckan satt jag och översatte EU-material med diverse punkter om vad man ska göra i EU efter pandemin, och politikernas förslag till ändringar av de punkterna.
Lite oroväckande var det. Till exempel när jag såg att vissa politiker helt sonika ville stryka instruktioner till regionerna/kommunerna om att de ska uppmärksamma migranter, romer med flera som har det särskilt dåligt ställt. Eller att andra på samma sätt ville stryka formuleringar om att företagens återhämtning ska vara förenlig med den gröna given och inriktad på miljömässig omställning – där vill dessa politiker ersätta det med att företagen ”ska återfå sin finansiella likviditet”, ingenting annat.

Visst fattar jag att företagen ska vara likvida, det är ju inte bra att de går omkull, det är klart, jag har enmansföretag själv. Men att helt stryka miljö- och socialformuleringarna känns ändå inte bra, och det bekräftar i viss mån vad jag personligen fruktar. Nämligen att det inte kommer att finnas någon plats för miljötänk och solidaritet längre när ekonomin ska återuppbyggas till varje pris.

Ja, tyvärr är det nog överlag en viss risk att vi i Europa inte kommer att ha lärt oss ett skvatt av det här, utan att folk här tvärtom blir mer egocentrerade och dessutom självömkande. Att fattiga länder och andra utsatta (och hur de kanske drabbades av corona) precis som miljön inte uppmärksammas alls, bara för att vi är så upptagna med att själva få återgå till det normala. Att vi lättat fortsätter som vi gjorde innan, med skillnaden att vi nu sluter oss ännu mer i vår västvärld, medan lidandet och spänningarna och frustrationen sjuder på andra håll och det blir ännu fler konflikter, klimatrelaterade katastrofer (kanske klimatrelaterade nya pandemier?) och desperata flyktingvågor som vi bara kallt avvisar fast det i längden var vi som gav upphov till dem. Att alla förslag att ändra på vår livsstil från och med nu kommer att avfärdas med ”Va, är du inte klok, vill du ha tillbaka såna hemska begränsningar som vi hade under coronapandemin?” Att vi vältrar oss i vilken fruktansvärd tragedi det här var för oss och därför blir helt oförstående för den tragedi som finns i olika former på andra håll, för nu vet vi ju vilket kaos vi hade här, inget kan väl vara värre än det.

Nu påstår jag inte att vi inte ska känna oss ledsna och bedrövade över vad som hänt och händer här på vår egen hemmafront, för det kan vi visst göra – alla har rätt att gnälla och beklaga sådant man går miste om, som jag skrev i mitt förra inlägg. Men vi får inte låta det medföra att vi tappar perspektivet på världen och de stora behoven där. Tyvärr är det, som sagt, just det jag fruktar kommer att hända. Om någon har en mer hoppfull och optimistisk syn så får ni gärna muntra upp mig med den.
(Positivt är väl att det i de här ändringsförslagen jag jobbar med faktiskt finns en hel del ljusa idéer också ... jag hoppas det var de som gick igenom.)