Alla har visst rätt att gnälla!

Jag stör mig ganska lätt på en viss attityd som man kan se ibland – man kan kalla den för ”du har ingen rätt att gnälla-inställningen”.
Den syns inte minst nu i dessa tider, men kan förekomma annars också, och den går ut på att någon surt tycker att ”det där är väl ingenting, du ska inte gnälla/sjåpa dig över det, det finns andra som har det mycket värre!”

Och jag tycker själv den är tämligen vrickad, för det går inte att relativisera lidande. Självklart måste var och en få ha rätt att känna sig ledsen, eller sjuk, eller besviken, eller vad det nu kan vara. Bara för att jag inte berörs av en viss sak utan tycker att det är en bagatell, så behöver inte det betyda att inte samma sak kan vara en psykisk, fysisk eller ekonomisk knäck och djupaste förtvivlan för någon annan. Och det är säkert inte heller nyttigt att bli tvingad att hålla inne med de ledsna känslor man har, bara för att andra anser att man inte har rätt att ha dem.
Det borde vi tänka på innan vi vräker ur oss t.ex. att gymnasieelever är bortskämda snorungar som har mage att bli ledsna för att deras studentfestligheter kanske ställs in och att de borde tänka på att folk dör istället. Att folk dör tänker gymnasisterna säkerligen också på. Men det är fullt förståeligt om de ändå blir ledsna över den uteblivna studenten, och det måste de även få uttrycka om de vill. Gäller även alla andra som drabbas på olika sätt, nu i coronatider och annars. Bagateller är det inte i många fall, om ens i något fall alls.

Sedan kan jag förstås medge att det finns situationer då det är tvärtom – då även jag faktiskt tycker att en del människor överdriver och borde ha lite distans och förnuft och inse vissa perspektiv. Till exempel när det sägs att ”Sverige är i krig”, ”Sverige lider” eller ”det är kaos i Sverige”. Riktigt allvarligt kaos är det inte ens nu, skulle jag vilja påstå, och än mindre tidigare, även om det redan då var många som tyckte vi hade kaos och krig. Vi är fortfarande långt ifrån andra, på riktigt krigsdrabbade, länders kaos. I det fallet kan man önska sig att de som gnäller kunde lugna ner sig lite och jämföra och inse sina privilegier.
Och då kanske det låter som jag säger emot mig själv, när jag tycker att man kan låta folk få gnälla i en del fall och inte i andra.
Men jag skulle vilja uttrycka det som att det är ungefär som när man har förkylning. Självfallet kan man beklaga sig över att man är förkyld och mår dåligt, för det är ju inte så kul – bara man samtidigt är medveten om att förkylning ändå inte är riktigt samma sak som pest och kolera och corona. Det går att beklaga sig över förkylning och ändå inte låta som om man är dödssjuk. På samma sätt kan man uttrycka sig beklagande om läget i Sverige, eller vad man nu vill oja sig över, utan att för den skull ta till den dramatiska storsläggan i sin beskrivning av det.

Man kan ju helt enkelt hitta något slags balans, så att man uttrycker sina känslor men samtidigt inte riktigt behöver låta som om hela världen går under. Och den som lyssnar kan å sin sida kanske också vara lite nyanserad och fatta att en person som beklagar sig, t.ex. en bekymrad gymnasist, kanske inte per automatik menar att det är syndast om hen i världen.
Inte så lätt. Men försöka kan vi ju alltid, och under alla omständigheter inte tolka in det värsta när folk klagar och gnäller, och inte håna och skrocka om att ”det där gör väl inget att det blev inställt, det är ju ändå meningslöst”.