söndag 15 november 2020

Idrotten, kyrkan och alla andra som tänker likadant …


De senaste dagarna har jag sett vissa upprörda kommentarer om det orimliga i att elitidrotten just nu tillåts köra på som vanligt. Trots att vi är inne i en motbjudande andra våg, och trots att det just inom fotbollen och hockeyn ständigt dyker upp nya smittfall, så spelar de vidare och reser runt och möter varandra i matcher där de har en massa närkontakt så att viruset sprids hejvilt. Det är ju så typiskt att den heliga idrotten aldrig kan få maka på sig, det är bara pengarna som styr, det är så oansvarigt, sägs det.
Jag håller också med. Eller ja, med vissa reservationer då. Spontant vill jag ju gärna påminna kritikerna om att idrotten visst har fått maka på sig – den är inte helig, den fick minsann stryka på foten flera månader i våras då ju också både sommar-OS och fotbolls-EM sköts upp till nästa år, och fortfarande spelas alla matcherna utan publik och många klubbar har drabbats av ekonomisk kris till följd av det. Så jag skulle nog inte påstå att allt är som vanligt i sportvärlden: att antyda det är att ge en överdriven bild av en särbehandlad helig idrottsrörelse. Men annars håller jag med, jag tycker också det är ohållbart att matcher fortsätter spelas som läget är just nu, och jag hoppas att FHM snarast griper in och sätter stopp. Där är jag och idrottskritikerna helt överens.
Sverige spelade mot Kroatien i lördags. Inte bra. (Bild från SVT.)


Sedan kan jag ändå, åter igen, fortsätta känna att själva irritationen mot idrotten här är orättvis. För just att sportfolket försöker kämpa vidare med sin verksamhet in i det längsta, det är egentligen inte så konstigt när man tänker efter. Det är tvärtom ett beteende som nästan alla intressegrupper, branscher och enskilda personer har, och det får man ha en viss förståelse för eftersom man nästan garanterat gör på samma sätt själv.
Grejen är ju att alla försöker hålla igång sina respektive branscher så mycket det bara går inom ramarna för de restriktioner som just nu gäller. För att klara sig, för att slippa lägga ner helt och hållet, för att driva vidare det de brinner för. Det är just det som idrottsrörelsen gör när de envist spelar vidare bara för att de rent teoretiskt får – och vi andra kan inget säga om det, för vi tänker själva likadant. Oavsett vad det är för slags verksamhet vi har – om vi jobbar i kyrkan, jobbar med kultur, driver en restaurang eller en affär, vad det nu kan vara – så gör vi vårt bästa för att hålla igång så mycket som möjligt fram till den gräns som finns. Och då finns där också för det mesta ett visst mått av önsketänkande och desperation som gör att man tänjer på gränsen i fråga och gärna också föreslår att den ska vara lättare för ens eget område. ”Jo men om vi gör så här så ska det nog funka!” ”Är det här smittsäkert? Ja, det måste det väl vara. Vi säger att det är det.” ”Ge oss lättare regler, det klarar vi, vi lovar!”
Idrotten gör just så, och det kan tänkas att det är överoptimistiskt och oansvarigt, men min poäng är att vi inte kan klandra dem, därför att så gör vi alla. Problemet inom idrotten är kanske inte dess eget oansvar utan att den fått för generösa gränser att hålla sig inom – det är därför jag hoppas att FHM griper in. Det desperata beteendet att vilja fortsätta till varje pris och ursäkta sig för det på olika sätt är kanske inte så vackert, men det är högst mänskligt och allomfattande, och för att bli kvitt det krävs en självinsikt som man kanske inte kan begära alltför lätt.

Jag fick ett väldigt tydligt kvitto på det här just idag, när jag var i kyrkan. Fram till nu i november denna månad har vi inte varit där på över ett halvår, just för att vi inte velat riskera att bidra till att det blir mer än 50 personer på gudstjänsterna, men nu har vi börjat gå igen eftersom yngste sonen ska konfirmeras och har fått en kyrkogångsbok att fylla i. Ja, åtminstone så testar vi ett tag.
Här i Västra Götaland tror jag att det fortfarande är 50 personer som gäller för sammankomster, även om det bara är en lokal riktlinje. På dagens högmässa kom det förhållandevis mycket folk. Jag tror inte att antalet verkligen gick över 50-gränsen, men det var nog bra nära … jag skulle tippa att vi var 47–48 eller något sådant. Och i församlingen kunde jag höra folk som både hostade och snöt sig (förhoppningsvis av andra skäl än corona, men visst studsar man till när man hör det).
Säkerhetsåtgärder fanns det gott om där i kyrkan förstås: det var skyltanvisningar i bänkarna med var man fick sitta för att kunna hålla avstånd, handsprit fanns på flera ställen och vid nattvarden delades oblaterna ut med tång. Men trots det så fick jag känslan av att församlingen verkligen balanserade på gränsen till vad som kan anses coronasäkert, inte minst då när det gällde besökarantalet (som jag inte märkte att någon kontrollerade).
Det var ju nu då bara det att högmässan genomfördes ändå, därför att församlingen så gärna ville, därför att det betyder mycket för folk att få ha gudstjänst. De tog så att säga en viss risk och intalade sig att det skulle fungera. Självklart. Det kan jag inte klandra dem för det allra minsta. Men om det hade kommit en mer religionsfientlig besökare till denna högmässa, så hade nog denna besökare blivit kritisk på ungefär samma sätt som de röster jag på sistone sett vredgas över idrottens oansvarighet. ”Jag besökte en kyrka i söndags och där var de runt 50 personer, och det hostades och snörvlades i bänkarna, fy vad oansvarigt, gränsen borde sänkas, det är ju självklart att det sprids smitta i såna där sammanhang!”

Jag tror helt enkelt det är så att vi (ja, det gäller säkert mig själv också i vissa fall) gärna blir extra uppretade på branscher och kretsar som vi inte tycker följer coronaråden, i de fall då vi själva inte är särskilt intresserade av dem eller rentav ogillar dem. Vi glömmer då bort att vi skulle göra likadant själva och anstränga oss till det yttersta för att få fortsätta med våra egna specialintressen så långt som tillåts.
Det är lätt att stå och vifta och säga att ”ni där borta, ni borde ta och lägga ner er fåniga smittspridande verksamhet helt och hållet!”, men betydligt svårare när man själv får regler att förhålla sig till för det man gillar att göra. Att försöka se allas perspektiv, även de man ogillar, är därför ingen dum idé. Man får lov att inse att det egentligen inte finns någon verksamhet som är oviktig, även om en del saker verkar oviktiga (och otillbörligt gynnade) i ens egna ögon.

Tyvärr har jag, redan långt innan allt det här med covid-19 satte igång, faktiskt i väldigt många år, konstaterat att det på många håll finns något slags motvilja mot idrott och i synnerhet ett märkligt motsatsförhållande mellan idrott och kyrka. (Ibland kommer det även in könsperspektiv på detta, något som för mig känns oerhört fel och missriktat och som jag har skrivit om i blogginlägg förr om åren, t.ex. här.) För en sådan som mig som gärna går i kyrkan men som också tycker att det är väldigt kul att titta på sport, och inser hur mycket sport betyder för många människor såväl hälsomässigt som socialt, känns det alltid lika ledsamt och nästan som ett personligt påhopp när sport beskrivs som en fiende och en avgud och vad det nu kan vara. Visst att sport är en pengamaskin, men föraktad behöver den väl inte vara för det?
I den här nya kritiken jag sett mot sportens oansvarighet i coronatider har jag delvis också tyckt mig se spår av denna gamla dikotomi, och därför blir jag hemskt olustig av hela diskussionen, även om jag i sak alltså håller med om att det är bäst att hockeyn och fotbollen och de andra får ta och blåsas av. (Det kanske också borde gälla för gudstjänster där de riskerar att komma upp i över 50 personer?)

Jag tycker kort och gott att visst borde man ta itu med smittspridningssituationen som råder inom idrotten, men det behöver inte betyda att man samtidigt dömer ut den. Alla har det besvärligt just nu, vissa kanske i mindre skala och andra i större, men besvärligt är det för alla och ingens besvär ska föraktas – och inte heller deras starka vilja att lösa situationen som den är och fortsätta spela och fortsätta hålla gudstjänst och vad det nu kan vara.
Vi kommer ingen vart med att fnysa åt det som är kärt för någon annan.

Inga kommentarer: