söndag 24 januari 2021

Jag vill läsa allas biografier!


Just nu läser jag en biografi om artisten, komikern, konstnären och mångsysslaren Robert Broberg (1940–2015).
Det är inte så omotiverat som det låter. När jag var tonåring hörde Robert Broberg till mina förebilder och inspirationskällor, och jag gillade hans ordvitsar och finurligheter och påverkades av dem när jag själv försökte sätta ihop roliga spexlåtar (vilket jag ofta har sysslat med).
Så småningom avtog min förtjusning i Robert något, då jag började inse att andra varit ännu bättre än han på att leka med ord (i synnerhet Tage Danielsson och Povel Ramel), och jag har på senare år mest tyckt att han hade en ganska billig och tramsig humor. Något som många andra också tycker, verkar det som, då Robert Broberg nästan blivit bortglömd i vår tid och avled ganska obemärkt år 2015. Men jag vidhåller att han var en trevlig underhållare, och han har lämnat ett avtryck och ett nostalgiskt minne som är tillräckligt starkt för att jag skulle bli akut nyfiken på biografin om honom, ”Robert Broberg letar efter sig själv”. Den är skriven av journalisten Klas Gustafson och kom ut förra året, och nu läser jag alltså den – med stort intresse, ska jag säga, för Robert Broberg var onekligen en fascinerande personlighet. Inte alltid helt sympatisk tydligen, men det handlar ändå om en människa och en livsgärning värd att uppmärksamma.

Fast i själva verket är ju faktiskt alla människor och livsgärningar värda att uppmärksamma.
Det tycker jag, och därför är jag också en stor vän av biografier – både självbiografier och biografier som någon annan sammanställt. Jag har tidigare läst levnadshistorier om (och ibland av) Maria Lang, Hergé, Jenny Berggren och Slash, för att nämna några, och den enda anledningen till att det inte blivit fler är att jag helt enkelt inte tänkt på att odla just det intresset vidare. För annars är jag inte främmande för att läsa en biografi om vem som helst egentligen. Det är fullt möjligt att jag hade läst Robert Brobergs biografi även om jag inte haft det gamla band till honom som jag har.
Jag anser att det är väldigt intressant och givande att få ta del av andra människors livsöden och få veta vad som låg bakom det de gjorde och vad som drev och motiverade dem och hur de kan ha tänkt och känt. Man får upp respekten och ödmjukheten inför sina medmänniskor på det sättet. Det kan man få även om de (som Robert) inte alltid handlade enbart trevligt.

Nu finns det förstås en del problem med biografier, och det gäller ju framför allt sanningshalten och tillförlitligheten i dem. Om en utomstående biografiförfattare har försökt skildra någon annan är det ganska lätt hänt att det blir mycket som inte kommer med, att bilden blir skev … inte minst om den det gäller inte längre är i livet och de enda källorna är diverse anhöriga och bekanta som ger andrahandsreferat, förmodligen delvis vinklat. Alla berörda har kanske inte blivit intervjuade heller, som i Klas Gustafsons bok om Robert Broberg; där medverkar inte något av Roberts fem barn (utan bara deras mammor), vilket är ett stort avbräck. Hur hade det blivit om barnen varit med också? Kanske helt annorlunda.
Omvänt så finns självbiografins ständiga problem – för där är det visserligen huvudpersonen själv som är berättare och då är det kanske mer sannolikt att detaljer blir rätt ihågkomna och inte lika mycket kommer bort, men å andra sidan passar memoarförfattaren säkerligen på att anpassa sin skildring och berätta bara det hen själv vill och taktiskt dölja det mest pinsamma. Då blir det kanske inte så trovärdigt i det fallet heller.
Det ligger därför en del i vad Thomas Di Leva säger i förordet till sin högst personliga bok ”Nu” (fritt citerat av mig): ”Det här är ingen självbiografi. Ingen människa känner sig själv eller andra så väl att man har rätt att framträda med pretentionen att skriva sådana böcker.
Det är tänkvärt. Men om Di Leva menar att det är olämpligt att över huvud taget skriva biografier, då tycker jag nog ändå att det är att dra det lite för långt. Självklart kan man ändå försöka ge sig på sådana projekt. Poängen blir väl bara att man som läsare alltid måste ha i åtanke att ingen biografi eller självbiografi i världen någonsin kan representera ”hela sanningen och inget annat än sanningen”. En viss felmarginal finns alltid där. Det instämmer jag i, att det är väldigt viktigt att inte svälja hela innehållet. Men i det stora hela tycker jag ändå att fördelen att få förståelse för en annan människa överträffar nackdelen att varje detalj kanske inte helt och hållet stämmer.

Jag har säkert sagt detta flera gånger förut i olika sammanhang, men jag är av den åsikten att jag tycker att varje människa borde försöka skriva sina memoarer vid minst ett tillfälle i livet. Det tycker jag på grund av det jag redan nämnt: att varje människa är unik och intressant, och varje gång hon delar med sig av sin bild av sitt liv och sin gärning åt eftervärlden så blir det en ovärderlig skatt. Och jag bryr mig inte om invändningar som ”men jag kan ju inte skriva!” Den språkliga kvaliteten på verket spelar ingen roll, dokumentationen är det viktiga.
En mer allvarlig invändning är väl kanske att det är lätt hänt att den som skriver självbiografi råkar trampa i klaveret och förolämpa folk och framställa dem i en inte alltför smickrande dager, kanske helt felaktigt. Det är en svår knut att lösa, att inte bryta mot åttonde budet när man skriver. Men dels är det ju faktiskt fullt möjligt att tänka efter och välja sina ord och försöka låta försonlig, dels kan det mycket väl hända att balansen återställs om vi tänker oss att andra biografier ger en annan bild, dels kommer läsaren själv att ha den där Di Leva-poängen i åtanke (att det finns en felmarginal), och sedan är det ju inte heller så att en självbiografi man skriver sprids till en stor allmänhet – i min biografiskrivande idealvärld skriver man väl mest för den närmaste släkten och vännerna.
Så det kanske funkar ändå. Hoppas jag.

Själv har jag, precis som jag har en förkärlek för att läsa biografier, också en förkärlek för att skriva sådana om mig själv. Jag har nämligen redan gjort det inte bara en utan två gånger … ja, kanske till och med tre, beroende på definition. När jag gick i nian hade vi som uppsatsuppgift på svenskan att skriva ner en liten kort levnadshistoria om vår egen uppväxt, och att skriva den uppsatsen (som jag gav titeln ”Här i min skrivmaskin”, för övrigt efter en låt av Robert Broberg!) tyckte jag var så kul att jag fick mersmak och därför fortsatte något år senare som 17-åring med att skriva en hel memoarbok, ”Mitt liv som igelkott”. Men den boken var jag inte särskilt nöjd med efteråt – med de krav jag själv ställde på mig – utan tyckte att jag tagit upp helt fel och irrelevanta saker i den och skrivit den i en för mig alltför omogen ålder, och därför började jag om från början med ett nytt försök år 2008 i samband med min 30-årsdag. Den boken heter ”Me & I” och denna lite bättre avvägda sammanfattning av mitt liv är jag än idag faktiskt ganska nöjd med (förutom titeln) och den gäller som min officiella självbiografi. Eller i alla fall som första delen i en dylik, för eftersom mitt liv förhoppningsvis är långt ifrån slut så lär det ju bli en uppföljare så småningom: kanske blir det till 70- eller 80-årsdagen jag skriver den.
Ja, jag gillar att skriva självbiografiskt. Det kanske gör mig egocentrerad, men jag kan försäkra att det är ett biografiintresse som inte bara är inåtriktat utan även utåtriktat. Om andra jag känner skulle skriva sina självbiografier så skulle jag vara bland de första att hugga tag i de alstren för att läsa. Varje gång någon släkting eller bekant säger till mig att ”jag funderar på att skriva mina memoarer” så brukar jag ivrigt utbrista ”ja, gör det!”

Tyvärr händer det nästan aldrig att någon faktiskt gör det, om man inte är kändis, och detta skulle jag mycket gärna se en ändring på. För det är inte bara kändisar som har intressanta liv. Det har vi alla, på sitt sätt.
Jag vill läsa fler biografier! Skriv era biografier och låt mig läsa dem! Det gäller inte bara Robert Broberg.

Inga kommentarer: