Välkommen tillbaka! Nu har det blivit dags för mig att kommentera alla enskilda ABBA-låtar, i ordning från den sämsta till den allra bästa. (Mina övergripande kommentarer till ABBA-albumen finns i mitt förra inlägg här.)
Självklart kan det vara lite svårt att definiera vad som egentligen är en ABBA-låt. Men de låtar jag bedömer här är alla de som gavs ut på skiva under namnet ABBA eller det tidigare namnet ”Björn, Benny, Agnetha & Frida” under åren 1972–1982. Samt låtar som spelades in under samma period och givits ut i fullständig studioversion först senare (det finns några stycken sådana). Med den definitionen får jag med det mesta.
Alternativa versioner av en och samma låt är inte medtagna här (undantag Why Did It Have To Be Me/Happy Hawaii), och jag har inte med liveversioner av låtar som även gjorts i studio. Och inte versioner på andra språk, vilket det ju annars finns en del av i ABBA:s katalog.
Sammanlagt blir det då 101 spår jag har att bedöma – 101 dalmatiner, eller något – och i det här inlägget kommer den första (sämsta) tredjedelen, de 34 i botten. Det blir nu alltså till en början omdömen som kanske kan framstå som ovanligt negativa för att komma från mig riktat mot ABBA 😊 men vi ska komma ihåg att jag nog mest jämför ABBA-låtarna med varandra och inte med andra artister. ABBA är ju alltid ABBA och de har kvalitetsmässigt sett så att säga en grundläggande ”lägstanivå” som de sällan kom under och som ligger över många andra. Så man ska kanske inte se det som att jag sågar min favoritgrupp helt och hållet, även om det förvisso är nyttigt för mig att anlägga ett kritiskt perspektiv också.
Nu sätter vi igång. Klickar ni på respektive låttitel så kommer låten upp i ett nytt fönster på Spotify, och om låten har en musikvideo har jag lagt in den också. Förresten, mina omdömen är självklart helt subjektiva (även om jag gärna försöker motivera rationellt varför jag uppfattar låtarna som jag gör) och man är inte tvungen att hålla med mig: tvärtom blir det roligare om ni inte gör det!
101. ROCK ME
(från albumet ABBA 1975 och singel samma år i en del länder)
Nej, det här känns mest bara pinsamt … ett lågvattenmärke i ABBA:s produktion. Det var inte alltid det blev patetiskt när de försökte vara rockiga, men här är det minst sagt det, när Björn förgäves försöker låta som en vrålande rebell och hela rocktemat dessutom kraftigt motsägs av att produktionen i övrigt är alldeles för tam och mesig. Jag kan inte alls begripa att den i vissa länder faktiskt var singel-A-sida och att gruppen regelbundet körde den live och allt möjligt.
(från albumet Ring Ring 1973)
En mycket enkel melodi, nästan som en barnvisa eller något, och produktionen är inte mycket mer avancerad den heller … avskalad, långsam och trött. Det känns som Björn och Benny här fortfarande mest bara håller på att pröva sig fram: tjejernas sånginsats är högst marginell och ABBA-soundet är långt borta.
99. ÅH, VILKA TIDER
(B-sida på singeln Ring Ring [svensk version] 1973)
En udda fågel … det här är så vitt jag vet den enda låt som officiellt givits ut under de fyra abbornas gemensamma namn men som det inte finns någon engelsk version av utan bara en svensk. Faktiskt är den så pass obskyr att den inte ens finns på Spotify, men jag tycker att jag måste räkna med den ändå. Inte för att den nu är något att stolt visa upp direkt – hooken är en direkt imitation av Eurovision-klassikern Congratulations, och låten och inspelningen är också följdriktigt i en schlagerpopstil som numera för mig känns väldigt föråldrad, inte minst när det sjungs på svenska.
98. DISILLUSION
(från albumet Ring Ring 1973)
Också en mycket ovanlig ABBA-låt, för i vanliga fall var det ju Björn och Benny som skrev alla låtar – de gjorde musiken tillsammans (med Benny som motor och Björn som bollplank kan man säga) och sedan brukade Björn göra texterna, ibland med hjälp av managern Stikkan. Men här är det istället Agnetha som har skrivit musiken, med text av Björn. Att Disillusion kom med på Ring Ring-LP:n lär mest ha varit för att det snabbt behövdes några låtar till att slänga in där, och vill man anlägga ett feministperspektiv kan man för all del börja spekulera i om Agnetha machoaktigt åsidosattes av Björn och Benny och om det var därför hon aldrig fick bidra med fler låtar. Själv tror jag inte riktigt på det – Agnetha har sagt att det var hon själv som var blygsam och föredrog att hålla sina egna låtar utanför ABBA, och om man ser till den här låten så kan jag förstå det. Den är fin på sitt sätt men känns väldigt anonym och lyfter aldrig, utan är just ett utfyllnadsspår. Någon tydlig ABBA-känsla har den inte heller, trots att Frida kommer in med en andrastämma i vers två.
97. LOVE ISN’T EASY (BUT IT SURE IS HARD ENOUGH)
(från albumet Ring Ring 1973 och singel samma år)
Skrevs i all hast för att fylla ut Ring Ring-LP:n, och känns också som ett hafsverk. Har ett intro och en vers som inte särskilt väl matchar den (ganska skrikiga) refräng som sedan kommer. Låtens enda fördel är det där explosiva breaket på bastrumma före hooken – kanske ett utslag av teknikern Micke Tretows experimentlusta? – men det är också allt. För den språkintresserade kan jag förresten också bekräfta att ja, titelraden är felaktig engelska: den avsedda meningen är ”kärleken är inte lätt utan den är minsann svår så det räcker”, vilket har översatts ganska klumpigt. (Engelsktalande ABBA-fans har ofta förbryllats av denna titel.)
96. ME AND BOBBY AND BOBBY’S BROTHER
(från albumet Ring Ring 1973)
Nog måste väl titeln på denna vara en blinkning till countryhiten Me And Bobby McGee med Kris Kristofferson? Och nog är väl blockflöjterna strax före refrängen på samma sätt en blinkning till Beatles The Fool On The Hill …? Ja ja, förutom dessa referenser är låten inte speciellt märkvärdig: en ganska jolmig historia om barndomens glada lekar, och musikaliskt inget man kommer ihåg länge. Mest utfyllnad.
95. CRAZY WORLD
(B-sida på singeln Money, Money, Money 1976)
Släppt som baksida till Money, Money, Money men inspelad ganska långt före det, på hösten 1974 … och det märks, då det känns som låten mer hör ihop med gruppens tidiga era när det oftare var Björn som sjöng solo med tjejerna i bakgrunden. Här sjunger han med nästan irriterande silkeslen och gråtmild stämma historien om ett enkelt litet klichéartat svartsjukedrama, vilket blir konstigt då drama är just vad sången och inspelningen saknar (t.o.m. i plot-twisten). Ganska platt, även om arrangemanget är behagfullt.
94. BANG-A-BOOMERANG
(från albumet ABBA 1975)
Från början var den här låten tänkt för ABBA, sedan gav man den på svenska till Svenne & Lotta istället (som kom trea med den i Melodifestivalen 1975) och sedan lade ABBA på egen sång på engelska och tog med låten på sin egen LP trots allt. Det hade de kunnat bespara sig vad mig anbelangar ... jag vet att andra finner Bang-A-Boomerang mycket uppmuntrande, men för mig är den värsta sortens glättiga schlager – både musikaliskt och textmässigt – och den klingar dessutom på något sätt hårt och ihåligt, precis som flera andra ABBA-spår som spelades in i den inte helt optimala Glen Studio vid denna tid.
93. SANTA ROSA
(B-sida på singeln He Is Your Brother 1973)
Ett typiskt exempel på restprodukt från den period då ABBA fortfarande höll på att bildas och Björn och Benny inte riktigt landat i slutsatsen att de ville vara en kvartett istället för en duo, men likväl skrev och spelade in låtar. Den här har med knapp nöd tagit sig in i den officiella ABBA-katalogen i egenskap av singelbaksida. Killarna dominerar inspelningen nästan helt och hållet, tjejerna är inte med mycket, och det är ett oengagerat stycke lätt rockig schlager, dessutom stundtals misstänkt likt George Harrison-signerade Beatles-låtar som Here Comes The Sun och If I Needed Someone. Snyggast i ”ba-pa-pa-pa”-partierna där det blir lite eko.
92. MERRY-GO-ROUND
(B-sida på singeln People Need Love 1972)
I likhet med Santa Rosa en mindre engagerad låt från 1972, som överlevt bara för att den senare blev singelbaksida, och som mer är Björn och Benny med bakgrundssångerskor än en hel grupp. Den här är till på köpet något av ett beställningsjobb: en låt skriven för den japanska marknaden där Björn och Benny tillfälligt just lyckats få in en fot. Japanerna ville ha låtar om ”lost love” och det fick de också … och det märks faktiskt att Björn och Benny inte direkt hade hjärtat med i ”beställningen”. Det lätt tivoliliknande introt är bra, de dystra verserna duger väl också, men som helhet känns det lätt tröttsamt och klyschigt.
91. I AM JUST A GIRL
(från albumet Ring Ring 1973)
Här blir det schlager med mycket gammaldags ton och en kraftig doft av jazz, med det där blåset i bakgrunden. Inte direkt ett ABBA-sound, men det är inte så konstigt heller, då låten från början skrevs för och sjöngs av Jarl Kulle (kunde han sjunga?) med titeln Jag är blott en man, och ABBA helt enkelt bara lade på egen sång över den bakgrunden senare. Melodin är snygg, men i längden blir det svårt att stå ut med smörigheten och gruppens intensivt flåsande, viskande sång.
90. I DO, I DO, I DO, I DO, I DO
(från albumet ABBA 1975 och singel samma år)
Faktiskt så var detta en av mina första ABBA-favoriter, år 1989 när det begav sig, men på den tiden hade jag fortfarande ena foten i dansbandsvärlden … och idag är jag något kluven till I Do. Det är låten som brukar vara nästan ensam orsak till att ABBA:s belackare gärna sätter dansbandsstämpel på dem, och man kan inte förneka att det är väldigt mycket dansband över soundet. Samtidigt är det inte riktigt det ändå – för det är musikaliska rötter som går längre tillbaka än så, till äldre tiders saxofonspäckade storbandsschlager. Jag kan inte heller låta bli att tycka att även om den här låten är dansbandsmusik, så är det bättre dansbandsmusik än vad de flesta dansband klarar av. Men ändå. Nej, i längden är denna lätt tålamodsprövande.
89. DUM DUM DIDDLE
(från albumet Arrival 1976)
Börjar inte så dumt, med ett förspel som känns lite folkmusik- och spelmansaktigt, vilket ju också passar temat i den text som sedan följer – om killen som bara övar på sin fiol hela dagarna och tjejen som önskar att hon själv var hans ”darling fiddle”. Tyvärr är den texten just så fånig som det låter (hopknåpad i all hast klockan fem på morgonen före inspelningen, har Björn berättat), och musikaliskt är låten också på tok för lättviktig.
(från albumet Waterloo 1974)
Ett exotiskt inslag på Waterloo-skivan i form av ett slags pseudo-reggae-låt, späckad med bongotrummor och andra söderhavsaktiga effekter. Det funkar någorlunda, atmosfären blir onekligen solig och lättsam av det – men hallå, vad är det för en text egentligen? Jag skrev själv en låt en gång i tiden där jag rimmade ”det är sent på dan, jag sitter i en gran, med utsikt över stan – jag spanar efter dig, för du hade sagt till mig, att du ville träffa mig …”, men då var jag tolv-tretton år och kanske därmed ursäktad. Vet inte om jag vill ursäkta Björn på samma sätt när han sjunger om att han sitter i en palm till allas beskådande och väntar på sin älskade ”Jeannie”, vem nu det är. Vrickat var ordet.
87. HASTA MAÑANA
(från albumet Waterloo 1974)
Har kommit att bli mest känd som ”låten som ABBA var nära att tävla med i Melodifestivalen istället för Waterloo”, och jag kan bara hålla med alla andra om att det var tur att de inte valde den. Samtidigt har Hasta Mañana med sitt typiska ”europeiska” snitt i och för sig också i viss mån kommit att räknas till ABBA:s mindre hits. I det tidiga 70-talets Eurovision-schlagerbubbla passar den perfekt, melodin är bra, men samtidigt blir det liksom för mycket med Agnethas ledsna smörsång (för att inte tala om när hon pratsjunger i andra versen).
(från albumet ABBA 1975)
Ett plus för ambitionen att göra något annorlunda med den här låten … musikaliskt är det funk (vilket gruppen bara prövade här och i My Mama Said) och textmässigt känns det nästan som ABBA tillfälligt försökte hänga på sin svenska progg-samtid med en text om den rike mannen som kan köpa allt utom vänner med sina pengar. Jag har dock en känsla av att seriösa kritiker skulle fnysa åt försöken i fråga, och själva låten hör till gruppens mindre minnesvärda … plus att den egentligen aldrig kommer igång.
85. KING KONG SONG
(från albumet Waterloo 1974)
Inte lika pinsam som Rock Me, men ändå lite skämskudde och dagispopvarning när ABBA ger sig på att sjunga om filmgorillan King Kong (textämnena under deras första år kunde verkligen vara allt mellan himmel och jord …) i pseudorockig stil. Småroligt men inget man som ABBA-fan vill skryta med inför de oinvigda. Dock har låten ett par positiva sidor i form av den ganska coola bakgrundsstämman ”baa-ba-ba-ba-ba-bom-bo-bo-bom” (vem är det egentligen som sjunger den?) och syntsolot precis i codan.
84. ELAINE
(B-sida på singeln The Winner Takes It All 1980)
Jag har alltid uppfattat den här som ganska udda och känner inte riktigt igen mitt ABBA i den. Det låter som ABBA, men samtidigt har de här halkat in i någon underlig ljudeffektspäckad mittemellanfåra mellan de respektive sounden på Voulez-Vous och Super Trouper, och verkar inte ha själen med sig, så att säga. Den minst sagt kusliga och märkliga texten (på samma klaustrofobiska ”du är fast och kommer inte loss”-tema som de tidigare låtarna Watch Out och Tiger) bildar också en våldsam kontrast mot den snabba och glatt banala musiken … och då blir känslan helt enkelt bara konstig.
83. TIGER
(från albumet Arrival 1976)
Det här ska föreställa att vara det rockiga inslaget på Arrival, men jag tycker inte detta märks så mycket, utan snarare faller låten in i samma glättighetsfälla som flera av de andra spåren på detta album. Texten är också tämligen fånig (”and if I meet you, what if I eat you?”) även om det är intressant att den fortsätter på samma ”passa dig för mig”-tema som 1974 års Watch Out och även ingår i en hel rad med ABBA-låtar som alla handlar om storstadsdjungeln på ett eller annat sätt (i synnerhet Elaine, Summer Night City och I Am The City).
82. THAT’S ME
(från albumet Arrival 1976)
Precis som Tiger, Dum Dum Diddle och When I Kissed The Teacher hör den här låten till avdelningen ”glättigt på Arrival”). Här tar sig denna glättighet uttryck i ett sväng som känns mer latinamerikanskt inspirerat, med en synt som kommer in här och där och knattrar lite upp och ner, och det är helt okej. Värre är det med texten, som innehåller ett par av ABBA:s (Stikkan Andersons?) mest fasansfulla rader: ”I’m Carrie, not the kind of girl you’d marry”. Mer behöver inte sägas.
(från albumet Ring Ring 1973 och singel 1972)
Något osammanhängande i kompositionen, men precis som i People Need Love (kommer strax), som den känns som en typisk uppföljare till, så finns här faktiskt en del läckra inslag som visar att de tidiga ”Björn, Benny, Agnetha & Anni-Frid” har något på gång. Saxofonglissandona i refrängen är snygga, rytmiken också, och Bennys pianospel. Texten hör helt klart till de bättre och mindre naiva som Björn fick till vid denna tid. Och nog finns det väl lite Beatles-influenser över hela ljudbilden?
80. LOVERS (LIVE A LITTLE LONGER)
(från albumet Voulez-Vous 1979)
En intressant textidé (som Björn fick inspiration till från en riktig tidningsartikel om att kärlekslivet påverkar livslängden), och det är inget fel på svänget eller Fridas låga soloinsats … men refrängen är i mina öron lite för enformig, entonig och gäll. Jag har till och med ett minne av att detta var ett av de första tillfällena då jag faktiskt tyckte att en ABBA-låt var mindre bra.
79. DANCE (WHILE THE MUSIC STILL GOES ON)
(från albumet Waterloo 1974)
När jag var tonåring var detta en av de ABBA-låtar jag tyckte minst om, bara för att jag uppfattade den som onödigt dansbandssmörig. Jag är fortfarande inte överförtjust men har uppvärderat den något på senare år, främst för att jag nu fattar vilken snygg efterapning det är av Phil Spectors typiska sound från t.ex. The Ronettes låtar. Men fortfarande känns det som låten består av väldigt lite vers och väldigt mycket refräng, som blir tjatig efter ett tag.
78. WATERLOO
(från albumet Waterloo 1974 och singel samma år)
Jag älskar ABBA, och jag älskar Eurovision Song Contest – borde jag då inte också älska den här låten som är den gemensamma nämnaren för dessa två? Låten ABBA vann med och som gjorde dem berömda? Nej, det gör jag faktiskt inte … jag håller med Agnetha när hon säger att hon faktiskt tycker att det är ”en av de sämre låtar vi gjort”. Visst är den häftigt fartig på sitt sätt, så den kommer ju inte bland de allra understa, men samtidigt är den rätt enformig och hiskligt uttjatad och överskattad. Och den har bildat skola för en schlagertradition som jag blivit mer än lovligt trött på under alla år. ABBA förtjänar bättre än att i första hand vara förknippade med Waterloo.
77. SO LONG
(från albumet ABBA 1975 och singel 1974)
Ett försök till glamrock som var en kraftigt bidragande orsak till att ABBA:s karriär i England kom av sig ett tag i början. Det buggaktiga gunget är det inget fel på, men på något sätt saknas ändå den extra energin så att det hela blir ganska platt. Det är först under de sista sekunderna det tänder till, då Benny börjar släppa loss på pianot och det kommer in lite läckert blås … men just då fadar låten ut bara för det.
76. PEOPLE NEED LOVE
(från albumet Ring Ring 1973 och singel 1972)
Brukar anses som en milstolpe i ABBA:s tidiga karriär – det var med People Need Love som man för första gången testade att göra en inspelning som en regelrätt kvartett (och alltså inte bara med tjejerna som bakgrundssångerskor) och låten blev sedan gruppens första singelhit i den konstellationen och togs senare med på Ring Ring-LP:n. Den är också mycket markant en låt som bygger på växelsång mellan två killar och två tjejer. Framför allt är den medryckande, och även om de inte är riktigt framme än och melodin är lätt tjatig, så märks det verkligen på den här inspelningen att de fyra är något stort på spåren och att de själva också har detta på känn. Särskilt härligt blir det mot slutet när de börjar joddla lite spontant. 😊
75. MY MAMA SAID
(från albumet Waterloo 1974)
Ovanligt inslag från Waterloo-albumet i form av ett stycke ganska lågmäld funk, vilket man inte är van att höra från ABBA. Vers- och refrängstrukturen är också udda och röstarrangemanget låter inte riktigt heller som vanligt, jag gissar att det framför allt är Benny och Frida som hörs i refrängen och då blir det annorlunda. Texten är ytterligare ett exempel på ”ovanligt textämne de första åren” och i detta fall ganska intressant, med sin historia om den dominerande mamman och alla snygga rim på ”said” som Björn måste ha brainstormat fram. Njutbar att lyssna på som omväxling helt enkelt, men ingen jättehöjdare.
74. ANDANTE, ANDANTE
(från albumet Super Trouper 1980)
En låt från avdelningen ”ABBA-låtar som det är dansbandsvarning på”. Ja, det finns ju några stycken sådana, även om de tack och lov inte är speciellt många. Den här är visserligen som klippt och skuren för Frida att sjunga, och den är mycket behagfullt och vackert producerad på ett sätt som matchar den sensuella texten … det är betydligt bättre än vanliga dansband på så vis … men nog blir det allt en aning för sockersött ändå och det är ett av de mindre fantastiska spåren på Super Trouper.
(från albumet Arrival 1976)
Björn och Benny har alltid haft den här som en av sina favoriter och tycker det är en bra gjord inspelning. Visst, det kanske det är … körerna är snyggt ihopsatta och låten är på sitt sätt ett muntert glädjepiller. Men samtidigt är den det bästa exemplet på hur överdrivet lättfotat och bagatellartat Arrival-albumet är, och det känns inte som den tramsiga texten har åldrats med behag, den känns tvärtom nästan frånstötande genom nutida glasögon. Det bästa med When I Kissed The Teacher är egentligen videon (i själva verket ett inslag ur SVT:s dokumentär Abba-Dabba-Doo! från 1976), där de fyra abborna är utklädda till tonåriga skolelever i sporttröjor och Magnus Härenstam spelar deras prudentlige lärare; där märker man glimten i ögat på ett annat sätt faktiskt.
72. SUZY-HANG-AROUND
(från albumet Waterloo 1974)
En mycket ovanlig ABBA-låt så till vida att det är Benny som sjunger solo på den, vilket är kul. I övrigt domineras låten av de snygga men i längden något påträngande pling-plongande gitarrerna, och av sin text, som skrivits av Benny och som även den är något ovanlig. Det är värt att notera att av de tre ABBA-låtar som Benny gjorde texten till så är det två som handlar om en flicka som vill leka med de äldre pojkarna: här får hon det inte, i den andra (Me And Bobby And Bobby’s Brother) får hon det. ”Vill man veta vad som ligger bakom detta får man nog fråga en psykolog”, har Benny själv sagt som kommentar.
71. KISSES OF FIRE
(från albumet Voulez-Vous 1979)
Här i avslutningsspåret från Voulez-Vous är kontrasten nästan brutal: i första versen sjunger Agnetha mycket sensuellt och viskande om het beröring (mer sexuellt explicita än så blev nog aldrig ABBA …) men sedan brakar det plötsligt igång med gäll disco igen, precis som på resten av plattan, och erotiktemat tappas då bort och hela låten blir på något sätt mest bara som en sammanfattning av albumet. Ingen dålig låt men den hade kunnat göras mer fokuserad och inspirerad.
(fristående singel med Björn & Benny 1970, senare på albumet Ring Ring 1973 i en del länder och B-sida på singeln Ring Ring samma år)
Egentligen borde jag kanske inte ens ha med denna, för jag tror faktiskt inte att Agnetha och Frida är med och sjunger på den (även om de enligt vissa källor tydligen ska vara det) och då blir det ju mer en Björn & Benny-låt än en ABBA-låt. Men nu har den ju getts ut under ABBA:s namn ibland, så då får den hänga med. Jag tycker dessutom att den är intressant som ett väldigt tidigt tecken på vad som komma skulle, och att den klingar lite ovanligt och exotiskt för att vara en sen 60-talsschlager. Det kraftiga ekot på killarnas röster och den mollbetonade melodin ger en säregen känsla, även om det hela är enkelt gjort.
69. LOVELIGHT
(B-sida på singeln Chiquitita 1979)
En ganska standardmässig ABBA-låt där vi får oss en dos hederlig, stabil, lätt igenkännlig men kanske en aning för allmängiltig gladpop. Låtens stora behållning är väl det snyggt tjutande för- och mellanspelet på elgitarr, i övrigt är verserna rätt svaga (både textmässigt och musikaliskt … varför sjunger tjejerna så lågt nu helt plötsligt?) och refrängen aningen banal. ABBA måste själva ha tyckt detsamma, då de aldrig tog med Lovelight på Voulez-Vous, men låten är ändå en av deras mer uppskattade singelbaksidor och hamnade t.o.m. på More ABBA Gold. Nämnas ska förresten att den ofta dyker upp i sin något avkortade version på 3:13, men det finns alltså en längre som är 3:47 (med ett mer komplett intro och ett längre slut) och det var den som släpptes från början.
68. AS GOOD AS NEW
(från albumet Voulez-Vous 1979)
En mycket lämplig öppnare på Voulez-Vous-albumet, med sitt intro med de där taktfasta barockstråkarna som sedan varvas med Janne Schaffers discoriff på elgitarren: en intressant kontrast, och danstakterna sätter tonen för hela skivan som sedan följer. Likväl är själva låten As Good As New ganska anonym just som låt betraktad, och jag förstår inte heller poängen med det där ”ma-ma-ma-ma”-partiet där det mest bara låter som skivan har hakat upp sig.
Tack för uppmärksamheten – i nästa inlägg fortsätter jag längre upp på listan med nummer 67 till 34!
ABBA-katalogen och jag – Del I. Albumen
ABBA-katalogen och jag – Del II. Låtarna 101–68
ABBA-katalogen och jag – Del III. Låtarna 67–34
ABBA-katalogen och jag – Del IV. Låtarna 33–1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar