Som de flesta nog vet är jag sedan länge förtjust i ABBA. Men det har slagit mig på sistone att jag faktiskt aldrig har skrivit någon komplett genomgång av alla ABBA:s låtar eller gjort någon rankinglista över dem – underligt nog, då jag är en sådan som gärna rankar allt möjligt.
Nåväl. Eftersom de där nya ABBA-låtarna som spelades in 2018 fortfarande tydligen låter vänta på sig (är det ens någon idé att släppa dem längre nu …?), och eftersom det råkar vara sommar och semester och inte fullt så mycket att göra, så tänkte jag nu i väntan på dessa nya låtar ägna mig åt projektet att här på bloggen gå igenom samtliga ABBA-låtar, en och en, och kommentera vad jag tycker om dem. (Med inspiration från ett annat sådant projekt jag fick ta del av häromåret från ett annat ABBA-fan.)
Jag ska ta låtarna i ”brahetsordning” och börja med dem jag tycker är sämst, för att sedan arbeta mig upp längs rankingen till de allra bästa. Uppdelat i tre delar får det bli.
Det är min plan. Men just det här inlägget blir ett slags prolog kan man säga, för innan jag sätter igång ska jag lite sammanfattande kommentera och betygsätta även ABBA:s skivor: de åtta originalalbumen plus ABBA Gold, More ABBA Gold och Thank You For The Music-boxen. En sådan diskografigenomgång behövs nog nämligen för att det ska gå lättare att hänga med när jag sedan ger mig in på varje enskild låt en och en.
Här kommer alltså en ABBA-skivhistoria, och här när det gäller albumen så tar jag dem i kronologisk ordning och sätter betyg på dem från 1 till 10.
Välkommen att fördjupa bekantskapen med Björn, Benny, Agnetha och Frida! Och med deras fiffige manager och skivbolagsdirektör Stikkan Anderson (som hjälpte till med texterna till flera av låtarna under de första åren), med den geniale teknikern Michael B. Tretow (vars uppfinningsrikedom i studion bidrog kraftigt till ”ABBA-soundet”) samt med de studiomusiker som ABBA jobbade ihop med och som hjälpte dem att förverkliga sina musikaliska idéer: Rutger Gunnarsson/Mike Watson på bas, Janne Schaffer/Lasse Wellander på gitarr, Ola Brunkert/Roger Palm/Per Lindvall på trummor, med flera.
Ja, välkommen in i ABBA-världen helt enkelt! Nu börjar vi.
RING RING
1973
Det var 1972 som de fyra blivande abborna bestämde sig för att börja ge ut skivor i alla fyras namn, och 1973 i samband med att de sjöng låten Ring Ring i Melodifestivalen släpptes debutalbumet: just då under namnet ”Björn, Benny, Agnetha & Frida”. Skivan fylldes ut med material från lite olika håll: gruppens egna tidigare singlar, restprodukter från Björn och Bennys tid som duo, låtar ursprungligen skrivna för andra artister, och så den enda Agnetha-skrivna ABBA-låten, Disillusion. Följaktligen känns albumet ganska ofokuserat och vi är stundtals långt från ABBA-soundet så som det senare utvecklades. Men man kan urskilja en hel del tidiga tecken på vad som komma skulle, inte minst i titellåten, People Need Love och Another Town, Another Train. En del av de aparta inslagen är inte så dåliga heller, som Rock’n Roll Band.
Betyg 5/10
WATERLOO
1974
Här har gruppen antagit det nya namnet ABBA, och 1974 års album känns också som ett tydligt steg framåt jämfört med föregående års alster. Fortfarande har kvartetten inte riktigt funnit sin fullständiga form: Björn sjunger fortfarande jämförelsevis för mycket, albumet innehåller stilmässigt lite av varje med ganska tvära kast (schlager, reggae, hårdrock, funk, soul …), och även textmässigt är det verkligen hiskligt olika teman på låtarna. Men denna mångsidighet är också på ett sätt charmig – gruppen är inte lika styrd av sina hämningar här som de senare blev.
Betyg 6/10
ABBA
1975
Ytterligare ett steg framåt: nu har ABBA-soundet tagit form så pass mycket att det är Agnethas och Fridas röster som dominerar ljudbilden för det mesta (till skillnad från tidigare då Björn sjöng mycket mer). Här kommer också på allvar de internationella hitsen, som Mamma Mia och SOS. Fortfarande testar gruppen lite av varje, vilket är på både gott och ont och gör skivan rätt så ojämn: Rock Me är ett förfärligt rockförsök och I Do, I Do, I Do, I Do, I Do är ett inte alldeles lättsmält kliv till 40-talets storbandssound, men Intermezzo No. 1 är en kreativ hybrid av rock och klassisk musik och Tropical Loveland en skön reggaelåt. Allra bäst är den skandalöst orättvist bortglömda balladen I’ve Been Waiting For You.
Betyg 7/10
ARRIVAL
1976
Här har ABBA fått sitt internationella genombrott och det här albumet är med sin genuina gladpop ett av deras mest framgångsrika – och enligt många deras bästa, med klassiker som Dancing Queen, Knowing Me, Knowing You och Money, Money, Money på låtlistan. Jag instämmer personligen inte helt och hållet i berömmet: visst finns det en del starka låtar på Arrival, men min genomgående känsla är att det är lite för glättigt och lättviktigt, och dessutom har för kort speltid (hade man inte kunnat få med ett par låtar till, med mer tyngd i?). Dock avslutas det hela storstilat och ambitiöst med det svenskt etnodoftande instrumentala titelspåret som man bara kan bli glad av.
Betyg 7/10
ABBA – THE ALBUM
1977
Nu däremot snackar vi! The Album är i mitt tycke ABBA:s bästa skiva – deras egen Sgt. Pepper, där de behöll popkänslan men samtidigt klev in i en viss mognad och utveckling som medförde såväl bättre genomarbetade texter som mer avancerade musikaliska idéer. Låtordningen är helgjuten: A-sidan är en ren högtidsstund att lyssna på och bland de mest lysande LP-sidor som någonsin åstadkommits, och på B-sidan bildar de tre sista låtarna tillsammans minimusikalen The Girl With The Golden Hair och utgör därmed ett extra konstnärligt grepp. Och på skivan hittar vi t.ex. den otroligt stämningsfulla Eagle, popundret Take A Chance On Me och ABBA:s mest lyckade rocklåt Hole In Your Soul. Inspelningsperioden 1977 kännetecknades av en enorm press och stress för gruppen, som just då befann sig i den absoluta världstoppen, men av detta märks faktiskt ingenting på den briljanta The Album.
Betyg 10/10
VOULEZ-VOUS
1979
Efter The Album fick ABBA något av en ”backlash”, tappade ork och hade svårt att få till nya låtar som de tyckte var tillräckligt bra (de skrotade rätt många under 1978). Agnethas och Björns äktenskap var också i uppsprickande vid den här tiden, vilket bidrog till spänningarna. För att få skutan på rätt köl lät sig Björn och Benny mer än vanligt inspireras av sin samtid och tog till greppet att ge sig in i discons värld, och när Voulez-Vous slutligen kunde släppas blev det därför en ganska renodlad dansplatta, betydligt mindre varierad än de tidigare albumen. Dåligt blev det absolut inte (fattas bara annat!), det finns minsann hits här också, t.ex. titellåten och Does Your Mother Know, men stundtals kan skivan kännas lite överdrivet skrikig och enformig och för min del tycker jag faktiskt bäst om de två låtar som så att säga är minst präglade av Bee Gees … nämligen Chiquitita och I Have A Dream.
Betyg 8/10
SUPER TROUPER
1980
”Gyllene pop” är vad man kan sammanfatta Super Trouper som. Efter discoäventyret på Voulez-Vous har alla parter vuxit in i sina roller (ABBA:s nya Polarstudio som invigdes 1978 är nu ordentligt inkörd, och Benny har på allvar börjat använda sin Yamaha GX-1-synt) och här råder nu åter igen en perfekt balans, med en återgång till ABBA:s mer regelrätta popstil samtidigt som gruppen behållit mognaden och inte bara är glam och glättighet. Den allvarliga men samtidigt oemotståndliga The Winner Takes It All är det perfekta exemplet, men på albumet hittar vi också den dansanta psalmpärlan Lay All Your Love On Me, den olycksbådande och tänkvärda The Piper och min egen gamla keyboardspäckade nostalgifavorit Me And I. Det här är Björns och Bennys egen favorit-LP med ABBA, och toppbetyget är inte långt borta från mig heller.
Betyg 9/10
THE VISITORS
1981
När detta sista ABBA-album spelades in 1981 hade det blivit Bennys och Fridas tur att skilja sig, och relationerna mellan gruppmedlemmarna i studion var nu definitivt helt annorlunda och stämningen en annan. Skivan brukar alltid beskrivas som ett tungt och dystert verk präglat av allt detta svårmod: en samling låtar fjärran från det ”riktiga” ABBA och ett tydligt tecken på att gruppen är i upplösning. Själv har jag alltid valt att se den positiva sidan av saken – jag tycker att The Visitors är ett mycket vackert album med ljuvligt fina och känslosamma låtar, och jag ser det som att den nya mognaden bara är klädsam för gruppen (som ju annars ofta har beskyllts för att vara ”oäkta”). Musikaliskt håller man på att dra sig i nya riktningar, men inte heller detta är någon nackdel: den mystiska titellåten är för mig en stor favorit, I Let The Music Speak skulle lika gärna ha kunnat vara en sats i en symfoni och avslutande Like An Angel Passing Through My Room är den mysigaste låt som någonsin skrivits. Ja, det är en njutning och inget annat att lyssna på den här skivan, och gruppen slutade med flaggan i topp i och med den. (Efter att den kommit ut gjorde de några enstaka låtar till under 1982, men något nytt album blev det aldrig och sedan var ABBA-sagan slut.)
Betyg 10/10
ABBA GOLD – GREATEST HITS
1992
Samlingsskivor med ABBA:s låtar har det kommit ut många, både från deras eget skivbolag Polar och från diverse filialer, och både i efterhand och då det begav sig. (Bland annat är Greatest Hits från 1975 en av deras mest framgångsrika skivor, även om jag inte räknar in den i ABBA-katalogen.) Men ABBA Gold måste ändå anses som den mest ultimata och ”officiella” samlingen: när den kom 1992 var det första gången som gruppens hela karriär sammanfattades under ordentligt ordnade former. ABBA Gold blev också en osannolik storsäljare (den ligger kvar på Englandslistan än i denna dag!) och var en kraftigt bidragande faktor till det tidiga 90-talets ABBA-revival som gjorde att ABBA en gång för alla fick status som en odödlig grupp. Det är inte så konstigt, för skivan är verkligen ett skolexempel på hur man ska sätta ihop en ”best of”-platta: vansinnigt elegant skivomslag, fullkomligt rätt urval av låtar (d.v.s. alla de som rent objektivt globalt kan anses vara de mest framgångsrika) och dessutom en noggrant utförd kompilering där låtarna inte satts så där tråkigt kronologiskt utan i en konstnärlig låtordning som funkar rent upplevelsemässigt sett. Framför allt är det ju en minst sagt imponerande uppsättning spår, omöjlig att motstå.
Betyg 9/10
MORE ABBA GOLD – MORE ABBA HITS
1993
Efter den svarta ABBA Gold kom den vita uppföljaren More ABBA Gold, som jag minns att jag själv kastade mig över och köpte så fort jag fick tillfälle. Här finns alla de något mindre hits som inte kom med på den första volymen, även nu ordnade i en bra och noggrant uttänkt ordning, och för en ABBA-skivsamlare underlättar det att flera av dem är sådana där svåråtkomliga som aldrig fanns på albumen utan bara på singlar. Personligen kan jag inte heller klaga på låtlistan eftersom flera av mina personliga ABBA-favoriter tagit plats först här (The Visitors, The Day Before You Came, Eagle, Summer Night City), och det var onekligen ett bra drag att ta med den tidigare outgivna I Am The City som extra lockbete. Men stjärnglansen är ofrånkomligen inte lika stark som på den föregående samlingen, mycket för att vissa mindre motiverade låtar har tagits med som utfyllnad (I Wonder och Lovelight var väl ändå aldrig riktigt hits?) och flera av spåren har förkortats på ett irriterande sätt för att få plats.
Betyg 7/10
THANK YOU FOR THE MUSIC
1994
För ABBA-samlare som undertecknad var detta vid första anblicken en riktig juvel när den kom 1994: en box med fyra skivor, där en del av innehållet utgjordes av tidigare opublicerat material och låtar som var svåra att få tag på någon annanstans. Plus en tillhörande bok med artiklar och fakta och bilder. Ingen tvekan om att man var tvungen att ha boxen då! Sedan kan det diskuteras vad man egentligen får för pengarna … för skiva ett, två och tre i boxen är nämligen mest bara en upprepning av hitsen från ABBA Gold och More ABBA Gold, nu i kronologisk ordning (vilket ju är tråkigare) och med vissa tillhörande B-sideslåtar här och där som det enda obekanta. Den största behållningen är istället skiva fyra, där det förutom ytterligare ett antal singelbaksidor och alternativa språkversioner finns en del tidigare outgiven ABBA-musik. Dock tyvärr inte så mycket som man kunde ha önskat sig: de enda ”nya” outgivna låtarna som finns i sin helhet är Put On Your White Sombrero, Dream World och en hemsk jazzversion av Thank You For The Music, och övriga okända godbitar har samlats fragmentvis till det 23 minuter långa medleyt ABBA Undeleted. Det medleyt är förvisso mycket intressant att lyssna på, och som sagt, för samlaren är boxen nödvändig att ha, men den lämnar ändå efter sig en viss frustrerad känsla av att man hade kunnat få ännu mer.
Betyg 6/10
Förutom alla de här skivorna finns det ytterligare några ABBA-plattor vars existens måste nämnas, i synnerhet liveplattorna: 1986 kom den ganska intetsägande ABBA Live, med liveinspelningar från lite olika tillfällen ur gruppens karriär, och 2010 kom den mer intressanta ABBA Live At Wembley med material från 1979 (där finns bl.a. Agnethas solonummer I’m Still Alive och Gammal fäbodpsalm som Benny spelade som konsertintro). Dessutom ska vi inte glömma Gracias Por La Música, det album med spanska versioner av ABBA-låtar som Agnetha och Frida gjorde 1980 för den sydamerikanska marknaden (i en utökad utgåva av den skivan finns ytterligare några spanskspråkiga spår).
Och sedan, som sagt, så finns det ju en hel uppsjö av officiella och inofficiella samlingsalbum … plus de luxe-utgåvor av originalalbumen där singellåtar har stoppats in som bonusspår … ja, ABBA:s diskografi är en härlig röra (men så blir det ju med de flesta bands diskografier när de hållit på ett tag). De album jag kommenterat här ovan är i alla fall de som ger den mest heltäckande bilden, och när jag nu snart ska börja kommentera var och en av ABBA:s enskilda låtar är det huvudsakligen de albumen som är bas för den genomgången.
Nästa gång börjar jag med låtarna en och en – vi ses då!
ABBA-katalogen och jag – Del I. Albumen
ABBA-katalogen och jag – Del II. Låtarna 101–68
ABBA-katalogen och jag – Del III. Låtarna 67–34
ABBA-katalogen och jag – Del IV. Låtarna 33–1
Tillägg 211107: Min recension av Voyage
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar