Igelkotten recenserar en skiva: Moon Music, Coldplay

Jaha, då var det ett annat favoritband som har släppt nytt nu då. Förra månaden var det Nightwish som kom med ett album som jag genast recenserade – denna månad är det Coldplay som är på tapeten.
Det socialt medvetna engelska arenarockbandet (även om jag nu aldrig helt har gillat denna alltför begränsande benämning på dem, jag föredrar den roligare termen ”limestone rock”! 😊) släppte nämligen i förra veckan sin senaste platta Moon Music. Eller, i en längre variant: Music of the Spheres Vol. II: Moon Music.
Den är den andra delen i en påannonserad albumtrilogi, Music of the Spheres-trilogin, som inleddes 2021 med förra skivan Music of the Spheres Vol. I: From Earth With Love, och som väl kommer att avslutas med en trea om ytterligare några år. (Vad Coldplay hittar på efter det vet man aldrig … de har sagt att de nog lägger av, men det har de sagt förr!)
Hur Chris Martin, Jonny Buckland, Guy Berryman och Will Champion har lyckats hinna med att spela in den här andra delen i trilogin begriper jag inte riktigt, för såvitt jag har sett har de varit ute och världsturnerat mest hela tiden sedan förra skivan kom – jag såg dem själv på Ullevi förra sommaren, det var mäktigt! – men när de nu rör sig ute i ett rymdlandskap bland månar och himlakroppar så har de kanske något slags time-loop att jobba i också. 😊

Jag är inte så detaljerat insatt i Coldplays estetik och intellekt att jag riktigt kan se eller analysera konstnärligt hur den här nya skivan Moon Music hänger ihop med sin föregångare, men det jag uppfattar förutom rymdtemat är att svenske stjärnproducenten Max Martin (nej, han är alltså inte släkt med Coldplays Chris Martin, om någon trodde det!) har haft huvudansvaret för produktionen den här gången också. Fortfarande känns det lite omotiverat att han har det, för alternativ rock (som Coldplay faktiskt kan sägas ha varit från början) borde inte vara hans grej att jobba med, men han har gjort det i alla fall och det är på ett sätt också lite karakteristiskt för det nutida Coldplay. Att de samarbetar med alla möjliga artister och musiker och utvecklar sitt sound åt alla håll. Det gör de mer än någonsin nu på Moon Music – på flera av låtarna är det en hisklig massa medverkande gästartister och låtskrivare och assisterande producenter, nästan så man undrar var Coldplay själva har blivit av.

Just den aspekten är lite intressant, alltså var det riktiga Coldplay finns mitt i allt det här.
Det är nu visserligen så att Coldplay är ett band som under sin karriär har låtit på många olika sätt, och det är en av de saker jag verkligen gillar med dem. De har ofta experimenterat och varje nytt Coldplay-album har bjudit på nya överraskningar, med låtar i många olika stilar, men på något sätt har man ändå alltid hört att det är Coldplay och det är precis så det ska vara med ett riktigt bra band. (Det är likadant med t.ex. Beatles och ABBA, och de tre utgör för övrigt tillsammans mina tre största favoritgrupper. A–B–C!)
Jag har alltså gladeligen hängt med under hela Coldplays utveckling med alla deras album, och uppskattat både den stämningsfulla indierocken på A Rush of Blood To the Head, det mer svulstiga på X & Y, den simmiga Brian Eno-signerade produktionen på Viva La Vida or Death And All His Friends, och sedan även de mer avskalade och vemodiga tongångarna på Ghost Stories (den tycker jag nog nästan är gruppens bästa platta!) via radiopopen på A Head Full of Dreams till det egendomliga verket Everyday Life, och så senast 2022 när Max Martin kom in i bilden på Music of the Spheres Vol. 1. Alla de där skivorna har inte varit lika bra, men hela tiden har det i grunden funkat, trots olikheterna mellan dem, för det har hela tiden varit omistligt Coldplay.
Den här gången däremot får jag inte riktigt den känslan, utan på Moon Music börjar det kännas som att gruppen på allvar kommer bort bland alla gästsångare och i Max Martins ljudbilder. Jag tycker inte ens att det där som varit bandets signum, alltså arenarock, kommer fram riktigt ordentligt i soundet längre – även om det förvisso säkert kommer att gå att återge låtarna på Moon Music på Ullevi med en massa färgsprakande effekter till, det är nog kanske rentav tanken, men ljudmässigt har själva rocken i arenarocken försvunnit ännu mer.

Inte för att det nu är dåliga låtar, utan det finns en del bra och skapliga spår på låtlistan även den här gången. Särskilt i början, för efter det inledande titelspåret med sitt mjuka och stämningsfulla instrumentala intro och Chris Martins tryggt vaggande sång, kommer de två låtarna som släppts som singlar inför albumet: ”Feels Like I’m Falling In Love” och ”We Pray”. Den förstnämnda har ändå den rätta poprockkänslan man förknippar med bandet, även om Max Martin har sin prägel på den, och ”We Pray” är visserligen ännu mer otypisk Coldplay men är ändå smittande som något slags hiphopkampsång betraktad … den ger mig associationer till Coolios 90-talshit ”Gangsta’s Paradise”. (Kanske för att även den innehåller en rad om ”the valley of the shadow of death”!) Och som fjärde spår kommer den till stora delar akustiska ”Jupiter”, som är en rätt så rörande sak, inte minst med sin text som är ett tydligt HBTQ-statement: ”I love who I love” heter det i refrängen.
Efter detta mattas det emellertid av ganska ordentligt, och resten av albumet är kompetenta låtar men ingenting mer. Den förra Music of the Spheres-skivan hade faktiskt fler hits i mina öron. Som det nu är hade många av de nya alstren behövt något extra … jag skulle gärna ha velat få något riktigt bombastiskt i stil med 2011 års fantastiska ”Paradise”, men så långt går det verkligen inte. Det närmaste man kommer är låten ”IAAM” (som ska utläsas ”I Am A Mountain”): den har egentligen riktig potential, med en härlig känsla av ”arenalovsång” som variant på arenarock, men den kommer inte igång på allvar med dundrande trumspel eller gitarrväggar och är dessutom alldeles för kort, och då blir det nästan bara frustrerande istället.

Och åter igen, man undrar lite grann som lyssnare om inte tre av Coldplays fyra medlemmar har hamnat alltför mycket i skymundan nu. Tendensen har funnits där tidigare men på Moon Music är den ännu mer tydlig. Chris Martin kan man förstås aldrig missta sig på, han dominerar med sin sång och man får onekligen intrycket att han alltjämt är den kreativa kraften, men vad har hänt med de andra tre? Vad får de egentligen göra i låtarna nu för tiden, när Coldplay inte alls längre är särskilt mycket av ett rockband med traditionell sättning utan mer ett forum där Max Martin och andra samarbetspartners håller låda med olika inslag? Hur rimmar det med gruppens solidariska hållning att ”Coldplay är en demokrati”? Jag uppfattar inte längre särskilt ofta Jonny Bucklands karakteristiska elgitarrspel, ni vet det där tjutande och knäppande och smattrande. Än mindre några insatser på trumsetet från Will Champion, för antingen är låtarna trumlösa eller så är det producenternas trummaskiner som gäller, tycks det som. Och inte heller Guy Berrymans bas känns särskilt viktig i sammanhanget. Det är liksom bara Chris Martin i olika utsvävningar.
Utom i vissa enstaka fall, som när det under någon minut i ”Alien Hits / Alien Radio” (titeln är i sann nutida Coldplay-anda stiliserad som en bildsymbol på Spotify så att man inte vet vad låten heter om man inte kollar upp det på Wikipedia) plötsligt kommer ett riktigt tungt hårdrocksparti. Där blir det rock, kanske rentav det rivigaste ett ”limestone rock”-band som Coldplay har gjort … men så varar det ändå inte så länge bara för det.
För övrigt tycker jag att många av låtarna ganska mycket i onödan är kryddade med diverse konstiga efterspel och mellanpartier som inte alls hör ihop med dem. Det är som att bandet (eller om det nu bara är Chris) har stoppat in allt möjligt omotiverat – afrikanska körer, raspiga demoinspelningar, dokumentärröster med mera – som ”gömda låtar” utan begriplig anledning. Värst blir det alldeles i slutet av skivan, då det kommer en sådan gömd låt där Chris egentligen bara lallar en liten melodi ganska falskt i 6/8-takt och jag inte alls fattar poängen. Bättre att stänga av det spåret strax innan, vid det tillfälle då man faktiskt tror att skivan är slut.

Sammanfattningsvis har jag faktiskt en del frågetecken kring det här senaste Coldplay-albumet. Dåligt är det absolut inte, det är säkert på sitt sätt ett konstnärligt verk (och jag kommer att lyssna vidare på det och på flera av de enskilda låtarna), men gruppens öppenhet för nya intryck har vid det här laget börjat leda till någon sorts förvirring och rörighet när de tar in alla möjliga impulser på en gång och låter Max Martin producera bort gruppen och tappar sin egen rockbandstradition någonstans mitt i.
Man kan kanske inte bli för djärv i sin jakt efter att vara pretentiös och överträffa sig själv i nya grepp för att göra maffiga shower på arenorna.
Till nästa gång hoppas jag att Coldplay i lite högre grad återgår till en mer avskalad tillvaro där de ändå framstår som ett band. Ungefär som de gjorde på Ghost Stories.

P.S. Javisstja, jag kanske också ska säga att strax efter att Coldplay släppte Moon Music i förra veckan så släppte de också en tillhörande extra deluxe-skiva, Full Moon. Också ganska typiskt Coldplay, att ta till sådana grepp. Jag har inte lyssnat på Full Moon ännu och tänker inte räkna den som en del av ursprungsalbumet (jag är ”albumkonservativ” och tycker inte att deluxe-utgåvor och bonusspår räknas in i en äkta albumupplevelse!), men det är för all del möjligt att jag hittar några bra låtar till där. Vad som än händer är det alltid värt att kolla upp när en grupp som Coldplay kommer med något nytt!

Skiva: Coldplay, Music of the Spheres Vol. 2: Moon Music, Parlophone.
Betyg: 6 av 10.