Nu är det helt klart – Kalmar FF åker ur herrallsvenskan i fotboll. ☹
Alldeles nere av förtvivlan är jag inte. Jag har haft gott om tid att både vänja mig vid tanken och acceptera faktum (för även om det stundtals har funnits små glimtar av hopp de senaste veckorna har det ändå i det stora hela känts kört länge). Så jag var beredd och är inte chockad. Men ytterst ledsamt är det givetvis ändå att KFF, som varit ett allsvenskt lag under i stort sett hela den tid mina barn har funnits, nu nästa år får spela i superettan för första gången sedan 2003, och att en svit på 21 år (med ett SM-guld under den tiden) tar slut här.
Och apropå dessa 21 år så är det nästan så jag känner mig lite ”jinxad” eller utsatt för ”karma”. Jag har nämligen i flera år sett fram emot just säsongsavslutningen 2024, för det var ju då jag skulle kunna utbrista triumferande att ”från och med nästa säsong kommer Kalmar att ha spelat fler allsvenska säsonger på raken än Öster någonsin har gjort”. Nu blir det inte så, utan jag får nöja mig med att mitt lag och ärkerivalerna från Växjö båda har varsin svit på 21 säsonger (2004–2024 respektive 1968–1988).
Ovanpå allt annat blir det ju nu dessutom just Öster som tar Kalmars plats i allsvenskan. Det är försmädligt. (Även om KFF fortfarande har genomgående bättre meriter än Öster, bortsett från antalet SM-titlar.)
Ja ja. Kalmar åker alltså ur. Vad berodde eländet på?
Utan att egentligen vara någon fotbollsexpert så har jag en viss bild av hur det kunde gå så här. Faktum är att jag hade onda aningar redan i början av den här säsongen – så pass mycket att jag till och med, i den allsvenska tipstävling en vän till mig brukar ordna varje år, tippade Kalmar väldigt långt ner i tabellen (längre ner än de flesta andra deltagarna gjorde). Jag tror rentav att jag på grund av detta nu kan ha vunnit hela det tipset, och det är ju alltid en tröst förstås, även om det är en väldig ödets ironi att jag tippade emot mitt eget lag och fick rätt och tack vare detta vann en prispott! Nästan så att jag börjar tro att jag är någon sorts självuppfyllande olycksprofet som för otur med mig.
I kombination med den så kallade ”bollinnehavsfotbollen” har detta blivit katastrofalt. Ja, bollinnehavsfotboll är alltså när ett lag bygger upp sitt spel på att passa mycket till varandra och på så sätt kontrollera matchen (i motsats till spelmönster med t.ex. långbollar eller solodribblingar). Under Henrik Rydström funkade det för KFF att spela en sådan fotboll, men när han stack och dansken Henrik Jensen tog över, med samma ideal men kanske mindre skicklighet, började det gå sämre. Det märktes redan förra året 2023, då Kalmar visserligen kom sexa i tabellen till slut men ändå uppträdde oroväckande svajigt emellanåt. Och nu i år gick bollinnehavsfotbollen fullständigt på tok. Eftersom det löst ihopsatta laget som sagt inte funkat som lag, har det varit en massa misstag i det där passningsspelet, och framför allt i början av denna säsong ledde det till ett antal insläppta mål som helt enkelt berodde på felpassningar. Det satte igång där.
Sedan blev det inte bättre av att tränarfrågan skötts dåligt: Henrik Jensen slutade en bit in i den här säsongen (inte för att han fick sparken, han fick chansen att pröva lyckan i England), och då nöjde sig KFF med andretränaren Stefan Larsson som interimstränare istället för att ta in någon ny. Inte heller har man jobbat något vidare med att svetsa ihop laget eller skaffa mer lämpliga ersättare till spelare som stuckit under säsongens gång (som anfallaren Jacob Trenskow). Då har man inte heller lyckats lyfta sig upp i tabellen, och så gick det nu som det gick. Att många av spelarna i laget egentligen har stor potential har helt enkelt inte märkts under dessa omständigheter.
Det är min bild av hur det här har gått till – med reservation för att jag kan ha missuppfattat något.
Oavsett orsaker är KFF:s öde tragiskt på flera plan, inte bara för mig personligen. Jag skulle vilja påstå att FF:s degradering är ytterligare ett slag mot den sanna fotbollskulturen – mot den kämpande, äkta fotbollsandan. För det är i klubbar som Kalmar FF jag tycker att det finns just sådan kultur och kamp.
Naturligtvis skulle Malmö FF, Hammarby, AIK, Djurgården och IFK Göteborg hånskratta åt det påståendet och mena att det är ju de själva som har fotbollsanda – det är de som har stora publiksiffror, massor med historia och framgångar, tradition i långa banor och jättelika supporterskaror med tifon. Kalmar har inget av det där, säger storklubbsfansen nedlåtande, så dem kan vi lika gärna klara oss utan i allsvenskan.
Förutom att det sistnämnda inte stämmer rent objektivt – Kalmars publiksiffror är t.ex. bland de tolv bästa i Sverige – så tycker jag att det är mer fotbollsanda att kämpa och sträva i motvind och som en något mindre klubb från en något mindre stad försöka hålla huvudet över ytan och nå framgångar trots att man får alla spelare och tränare bortvärvade hela tiden, än att som vissa andra klubbar kännetecknas av en stor fet plånbok och ett totalt ihopköpt lag, huliganism med pyro och knallskott på läktarna samt på det hela taget bortskämda fans som gnäller om ”fiasko” och ”kris” varje gång köplaget i fråga ligger sämre än fyra i tabellen.
Kalmar FF:s nedflyttning nu är dessvärre ytterligare ett tecken på att det är de lustiga hattarna som dominerar och att det i längden inte finns utrymme för några uppstickare.
Tyvärr verkar det också vara mer eller mindre cementerat i fotbollsvärlden att det är just så det ska gå till. Det var talande när Daniel Nannskog & co i SVT:s ”Fotbollsstudion” förra måndagen fick en fråga om ifall Sirius (en annan klubb med liknande förutsättningar som Kalmar, om än från den betydligt större staden Uppsala) skulle kunna ha någon chans att bli ett topplag i allsvenskan om några år. Svaret från panelen blev att ”ja, det kan de bli, de har flera unga bra spelare … fast nej, de större klubbarna kommer att locka över de spelarna innan Sirius hunnit bli bra på allvar”. Och sedan ryckte panelen på axlarna och tyckte att det är ju faktiskt så det ska vara, mer eller mindre, och för en klubb som Sirius är det jättebra att bli femma-sexa som bäst.
Ja, det var faktiskt så de sade. Fotbollsetablissemanget tror uppenbarligen på allvar på ett slags hackordning och hierarki där det är helt naturligt att storklubbarna tar SM-gulden och de små får nöja sig med placeringar på övre halvan då och då. Med den logiken blir det inte lönt för supportrar till de små klubbarna att ens hoppas på SM-guld, utan de får rikta in sig på att bara hänga kvar vartenda år (vilket Kalmar FF nu till slut alltså inte mäktade med att göra längre). Hur kul blir det med en sådan ”fotbollsanda” i längden …? Begrunda detta. Jag hade åtminstone velat se att panelen problematiserat fenomenet istället för att sitta och mysa åt det.
Nu står jag i alla fall här och sörjer en förlorad fotbollsanda och undrar i övrigt vad ska jag ta mig till nu när mitt rödvita favoritlag får husera en division längre ner nästa år.
Svaret är egentligen givet: jag ska intensivt följa superettan och hoppas innerligt på att KFF kan studsa tillbaka igen direkt. Tyvärr är det ingalunda självklart. I värsta fall kan de råka ut för det som ett antal andra lag (bl.a. Öster, BP, Åtvidaberg, Gefle, Falkenberg och Gais) råkat ut för andra år, nämligen att rutscha vidare neråt direkt och hamna i tredje högsta serien (division ett) istället. Lite kommer jag nog att bita på naglarna över att det ska inträffa, särskilt om det blir stor spelarflykt till nästa år. Det gäller att klubben tar tag i situationen för att undvika det och tvärtom se till att det bär uppåt igen. Saker och ting har redan börjat hända, det är flera högt uppsatta i föreningen som meddelat sin avgång, och det kan man antingen uppfatta som att det kan komma in välbehövligt nytt blod eller att det är kaotiska tider som väntar … svårt att avgöra vilket faktiskt.
Men vi får väl ta en liten bit i taget, och jag har redan i det närmaste bestämt mig för att när nu Kalmar FF någon gång nästa år kommer att få resa till det för mig ganska närbelägna Uddevalla och möta Oddevold, så ska jag ta mig till Rimnersvallen och se den matchen. Här är det sympati och stöd som gäller, inte att överge.
Och allsvenskan då? Kommer jag att intressera mig för den när KFF inte är med längre?
Visst, det kommer jag att göra, för högsta serien är ändå högsta serien. Däremot vet jag inte om jag ska ha något ”reservlag” att hålla en tumme för där uppe. Det kanske jag kan ha. Märk väl, om det blir något sådant så är det inte ett lag jag hejar på – hejar gör jag bara på Kalmar – men åtminstone ett lag som jag kan hoppas på lite extra av sympati.
Kanske skulle det laget kunna bli Degerfors (som precis gjort tvärtom mot Kalmar och gått upp i allsvenskan istället för ner). Degerfors var just ett sådant reservlag till mig under åren 1993–1997, då de var i allsvenskan samtidigt som Kalmar inte var det. Men jag känner att jag inte riktigt har kvar den känsla för Degerfors jag hade då. Särskilt inte som Degerfors numera känns som någon sorts ”brukslagsmaskot” för fotbollsmedia – ett alibi som de storstadsbaserade experterna kan använda för att påstå att ”jo men vi gillar ju visst mindre klubbar, vi gillar ju Degerfors!” Det är något som känns fel där.
Så det är möjligt att jag skulle kunna hålla den där tummen för Gais istället. Gais är ett ”alternativlag” och ständig ”underdog” i min smak. Jag har tidigare sagt att om jag rent hypotetiskt höll på ett lag från Göteborg så skulle det vara Gais.
Men jag får väl se hur det känns rent instinktivt helt enkelt, när jag börjar följa nästa års allsvenska.
Dock kan man inte komma ifrån att jag nästa år kommer att följa superettan först. Det blir sidan 345 före 343 på SVT Text, så att säga. För nu när Kalmar kommer att husera i den serien, då blir den viktigast. Kalmar är viktigast, det är alltid dem jag hejar på, oavsett eventuella ”extra tummar”. Må Kalmars ökenvandring där nere i näst högsta serien vara så kort tid som möjligt. Bara en säsong för att vara exakt. Så här dags om ett år vill jag kunna jubla åt att de är tillbaka igen.
Men vad som än händer tänker jag inte sluta vara kalmarit.
Som det brukar heta i KFF:s ”inför matchen”-information på forumet Svenska Fans:
”Röda bröder – vad det än står!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar