Igelkotten recenserar en film: Miséria

(recension november 2024)

Kristna filmer brukar jag ofta ha lite svårt för. Inte för att jag nu sett särskilt många egentligen, men varje gång jag ser en brukar jag uppleva den som ganska tröttsam, eller amatörmässig, eller i något fall obehaglig (som den gamla skräckpropagandistiska Som en tjuv om natten). Framför allt brukar kristna filmer vara ohyggligt övertydliga. Det är som att de kristna filmmakarna är så ivriga att få visa upp det viktiga budskapet i filmform att de glömmer att film faktiskt är en konstart också och att det därför kanske kan vara en god idé att göra filmen filmisk i första hand.
Ja, det finns vissa problem med kristen film – och det brukar inte heller bli bättre av att kristna filmvisningar ofta åtföljs av en viss upphaussning bland de redan övertygade: ”ååååh, den här filmen är så fiiiin och så braaaaa!” Den där filmen som bara heter Jesus kort och gott, den som kallas ”Jesus-filmen”, är ett bra exempel på det. Jag har alltid föredragit Zefferellis Jesus från Nasaret-filmer istället för den, för de berättar samma historia men på ett mycket bättre sätt – och med vissa konstnärliga friheter. Och det är just det, att ska det vara kristet på film så blir det faktiskt bättre om det bäddas in i vanlig Hollywood-filmstil istället för att vara så troget och tydligt nischat just för en kristen publik. (Jag tycker att t.ex. Forrest Gump, Sound of Music, Dead Man Walking eller Chocolat funkar bättre än kristna filmer som kristna filmer.)
Filmer som är väldigt uppenbart kristna redan från början känns inte som min grej.

Av den anledningen har jag också varit lite tveksam till filmen Miséria, med Sebastian Stakset, som gick upp på bio tidigare i höst.
(Varför det ska skrivas ”Miséria” med accenttecken har jag inte begripit, men ska det nu skrivas så så följer jag det.)
Visst är det på sitt sätt intressant att det kommer en sådan film, särskilt som jag mycket väl vet vad Sebastian Stakset är för en. Jag har hört honom flera gånger på kristna stormöten och där har han talat bra. Han var tidigare med i hiphopgruppen Kartellen, en av Sveriges ilsknaste får man nog säga, och då kallade han sig Sebbe Staxx och levde ett synnerligen destruktivt och tumultartat liv. Senare har han kommit till tro och bytt inriktning: han rappar fortfarande och ger ut musik, men är nu även förkunnare, och det är i de sammanhangen jag har fått tillfälle att höra honom. Nu har han alltså gett sig på skådespelarbanan också, i en film som är löst baserad på hans eget liv, då när han levde som värst och var kriminell och drogberoende och insyltad i allt möjligt elände. Han spelar själv huvudrollen, och regisserat filmen har Liam Norberg gjort, även han tidigare kriminell men numera kristen istället.
Vad kan det tänkas bli för en film med de förutsättningarna …? Jag som alltså vet hur Sebastian Stakset brukar låta på möten och känner till hur intensivt känslosamt evangelisk han är numera, jag kunde förstås inte tänka mig annat än att den stil han visar som predikant måste komma fram i den där filmen också, om den nu handlar om hans liv. Och just därför blev jag genast orolig att det skulle bli övertydligt, så där som det gärna blir i kristna filmer. Att Miséria har gått upp på Filmstaden-biografer runtom i landet precis som vilken profan film som helst har inte fått den betänkligheten att minska, hur intressant det än är att den faktiskt fått det utrymmet.
Särskilt oroväckande blev det när jag läste en recension av Miséria, där den blev totalsågad som en av de sämsta svenska filmerna i alla tider, mer eller mindre, och kritiserad för sitt helt outhärdligt patetiska frälsningsbudskap som lösning på allt på slutet. Även om nu recensenten kanske inte var särskilt kristen av sig och därför mer negativ från början så bådade den recensionen inte gott, så att säga.

Men jag såg filmen på bio nu i oktober, till stor del av ren sympati för Sebastian Stakset, och lyckligtvis måste jag säga att jag för det mesta inte kände något behov av att dyka ner i en skämskudde i salongen. Miséria är inte någon av de bästa filmer jag sett, det kan jag absolut inte säga, men jag har sett många som är sämre också.

Att filmen ändå fungerar någorlunda och går att se sig igenom, det beror på att det faktiskt ändå finns någon sorts grundläggande respekt för filmmediet – en viss professionalitet som inte åsidosätts av den kristna ambitionen. Det beror till stor del på skådespeleriet. Sebastian Stakset själv är faktiskt inte alls någon dum skådespelare, han övertygar i rollen, men så spelar han ju också i hög grad sig själv (även om hans karaktär heter Adam istället) och då är det klart att han har kunnat hitta rätt känsla. Flera av de övriga rollerna är också tillsatta av ”riktiga” skådisar som castats utanför den kristna nischen och som gör sitt jobb: Ola Rapace gör faktiskt i mitt tycke den allra bästa skådespelarinsatsen i Miséria, som den lömske gängledaren Chicago, och Amanda Renberg är också helt okej som huvudpersonen Adams hårt prövade flickvän/fru. Ingen av dem är väl förstås direkt skådisar i ropet just nu, men de lyfter handlingen och stämningen i filmen, det tycker jag allt.
Själva storyn, och den rent filmmässiga skildringen av hur Adam går ner sig och dras in i det kriminella träsket där han förväntas skaffa snabba pengar, skjuta ihjäl folk, smuggla knark och sopa igen spår, blir också någorlunda sammanhållen och känns inte bara klyschig utan hyfsat övertygande. Jag hade fruktat något slags verklighetsdistanserat berättande som fullständigt skulle sakna paralleller till dagens Sverige med dess gängkriminalitet och organiserade brottslighet, men det känns som att man när man ser filmen faktiskt kan göra kopplingen till den världen och hur det är ”på riktigt”. Det är också en av de starkaste sidorna med Miséria att människorna bakom de kriminella karaktärerna kommer fram – naturligtvis måste de alltid få göra det i en kriminalfilm av det slaget, men Miséria klarar inte den uppgiften sämre än någon annan film i genren, det vill jag bara ha sagt. Det är inte bara en rad av ytligt otäcka typer och miljöer, utan personer som faktiskt interagerar och gör någonting och känner någonting samtidigt. (Och ett antal av dem är helt korrekt ”svenskar”, så att det inte blir några schablonbilder av en värld med idel kriminella invandrare.)
Sedan är ju ändå den scenografiska stämningen i filmen rå, grå, skamfilad, sjabbig, förortsaktig och tuff, på ett sätt som kan verka uttjatat, men det är alltså inte som en målad kuliss utan det känns tillräckligt autentiskt.

Annars är väl i och för sig inte regin och manuset i filmen någon direkt höjdare … tempot är hoppigt ibland men till största delen går det långsamt och utdraget, och det finns en del scener där handlingen går helt på tomgång. Värst är nog den sekvens där en apatisk Adam försöker mata sin bebis i köket; visst, poängen med den scenen är väl just att man ska uppfatta hur psykiskt dåligt han mår samtidigt som han ska försöka vara pappa, men det hela blir verkligen väldigt långrandigt. Något slags i praktiken innehållslös köksvaskrealism som helt tar över, där och i viss mån även på andra ställen. Det är tur att handlingen ändå går framåt mellan de ställena, så att man som tittare inte tappar fokus alldeles.
Tidsmässiga och logiska luckor i manuset hanteras för övrigt ibland genom diverse musikaliska inslag som får fylla ut, främst Staksets egna raplåtar. Det får mig att gäspa en aning eftersom det inte riktigt är en musikstil i min smak, men för all del, det är ett passande soundtrack.

Hur var det med övertydligheten då? Jodå, visst finns det en sådan, det kan jag inte förneka. Miséria är en film med ett kristet budskap, och det budskapet är inte speciellt subtilt. Sedan har man i och för sig lagt upp det lite stegvis, då Adam tre gånger under filmen råkar på en fängelsepräst som försöker prata med honom: han är helt negativ första gången, lyssnar en aning mera andra gången och så tredje gången när alla andra vägar är uttömda blir han helt mottaglig. Där finns också korset med som en mycket tydlig och synlig symbol, och hela filmen avslutas med ett ord från Johannesevangeliet: det känns väldigt ”Staksigt”.
Självklart kan jag förstå om detta är tröttsamt och överdrivet förenklat/naivt för många som tittar, och även om jag nu själv sympatiserar med innehållet i fråga så tycker också jag att det hade kunnat göras mer originellt eller allegoriskt. Men ändå … det hade kunnat vara värre, just i och med att man i manuset har tagit det steg för steg, och dessutom väntat med den stora omvändelsen till precis i slutet. Man har inte tagit i för mycket och skyfflat på med sensmoral i stora doser under hela filmen, vilket är tur, för det hade blivit svåruthärdligt.

Sammanfattningsvis: är det värt att se Miséria? Ja, nu vid det här laget har den väl slutat gå på bio förstås, men är det värt att skaffa den på DVD eller strömma den?
Jo, det tycker jag allt att det kan vara värt. Filmen är Sebastian Stakset i filmform helt enkelt, både i huvudroll och manus och soundtrack, och det blir inte något magplask tack vare att han ändå fått tillfälle att jobba professionellt med projektet och fått god hjälp. För att anknyta till det jag skrev i början så känns det alltså inte som en helt ”nischad” kristen film, utan den följer det Hollywood-filmiska, om än med vissa brister men den försöker.
Icke-kristna tittare kan se Miséria som en stunds förströelse och kanske förhoppningsvis begrunda det faktum att verklighetens Sebbe Staxx hittade en väg ut på samma sätt som Adam gör i filmen. Men jag har en känsla av att filmen gör allra störst nytta för tittare som redan är ”frälsta” så att säga. För det är faktiskt möjligt att de kan behöva en viss förståelse åt andra hållet – en inblick i hur den ”gudlösa” världen ser ut och att det finns människor av kött och blod i den också. Ja, det gäller förstås även andra tittartyper.
Miséria är inte något mästerverk, den känns stundtals seg och den är förvisso kategorisk så det förslår, men en ganska nyttig film får jag nog ändå säga att den är.

Film: Miséria, regi Liam Norberg.
Betyg: 5 av 10.