(recension juli 2025)
Semester i juli … då behöver man semesterlektyr, och vad kan passa bättre än en hyfsat nyutkommen tegelsten till bok om ABBA, skriven av den främste ABBA-experten Carl Magnus Palm? Ja, för mig var ju saken klar när jag nu efter flera försök fann att det vid det här laget faktiskt blivit möjligt att fjärrlåna ABBA On Record, som boken heter.
Nog för att det inte är första gången som Carl Magnus Palm kommer med en ABBA-bok, och inte heller första gången jag läser en sådan (jag äger ett par stycken redan). Palm är den officielle ”abbaologen” och har skrivit och forskat så mycket om ABBA att det vid det här laget känns som han har mer koll på dem än vad de har själva. Han har skildrat gruppens karriär i en rad böcker, som ibland är versioner av varandra (på engelska och svenska i kort och lång form) men som också är inriktade på lite olika aspekter av ABBA-världen och därmed även kompletterar varandra. Sammantaget blir det en helhetsbild som jag som ABBA-fan inte kan låta bli att vilja ta del av, så jag läser gärna allt som det står ABBA och Palm på.
Frågan är nu om inte helhetsbilden i fråga har blivit komplett en gång för alla i och med den här senaste Palm-utgivningen (på hans eget förlag) som jag tagit del av de senaste två veckorna.
Förra gången Carl Magnus Palm gav ut någonting om ABBA var 2017 när gigantboken ABBA – The Complete Recording Sessions kom ut. Den var en utökad version av Palms första bok med samma titel som kom redan på 1990-talet, och den behandlar huvudsakligen själva ABBA-låtarna och hur det gick till när de skapades och spelades in. Den boken läste jag 2018 minns jag. Men trots dess stora format tyckte Palm tydligen ändå att det var något som fattades i hans historieskrivning. För att vara exakt så kom han på att han inte berättat så mycket om skivorna och hur det gick till när de lanserades och hur de togs emot. Och när sedan ABBA återförenades 2018–2021 och spelade in comebackalbumet Voyage så ville Palm också fullt förståeligt stoppa in en del bakgrundsinfo om det projektet i en ny bok. Följden blev ABBA On Record, som lät vänta på sig nästan lika länge som ABBA:s nya musik gjorde innan den nådde konsumenterna, men nu har jag äntligen läst den.
ABBA On Record handlar alltså inte så mycket om ABBA:s kreativa process, utan mer om resultatet och om hur skivbolaget Polar gjorde för att sälja det. Boken är därför egentligen mest som en hiskligt utökad och utsvälld diskografilista. Den följer fortfarande ABBA:s välbekanta karriär i kronologisk ordning men har ändå skivutgivningarna som hållpunkter: de singlar och album och andra utgåvor som kända och okända ABBA-inspelningar först släpptes på. Här står allt man behöver veta om när och var allt detta gavs ut, ganska mycket om skivomslagen och de foton som användes till dessa, och väldigt mycket om kampanjerna och topplistenoteringarna och samarbetena med skivbolagen i Skandinavien, Storbritannien, USA och Australien. Klipp ur samtida recensioner förekommer också ymnigt mellan varven.
Och sedan kommer alltså, som ett komplement till detta, en genomgång av arbetet med låtarna på Voyage. Där handlar det lite mer om det kreativa igen, men även om hur det hela lanserades och mottogs, precis som i resten av boken fram till dess. Allra sist finns till på köpet ett särskilt kapitel där det berättas om ”the secret tapes”, d.v.s. diverse inspelningar från teknikern Micke Tretows arkiv som Palm fått höra på sistone, och vad som finns på dessa ljudupptagningar från diverse studiosessioner med ABBA på 70- och 80-talet. Det kan man kalla kuriosa. Totalt blir det, som sagt, ytterligare en riktigt mastig samling ”Palm-blad”.
Med alla dessa inslag, som Palm varit så angelägen om att mata in i boken bara för att inte missa något, finns det naturligtvis en risk att det blir för mycket av det goda. Får man som ABBA-intresserad läsare verkligen med sig något matnyttigt ur denna bubblande informationsflod värdig en Kvitt eller Dubbelt-deltagare med ämnet ABBA?
Och allt som står i boken om Voyage-inspelningarna, det slukade jag givetvis med hull och hår … jodå, det var som jag trodde, att Benny använde sin gamla Yamaha GX-1 till ”Bumblebee” 😊, och det var ju intressant att ABBA tydligen spelade in ett par låtar till utöver dem som kom med på albumet, t.ex. en som hette ”Hit By A Train” (när får man höra den månntro?).
Men samtidigt kan jag inte hjälpa att en del av den faktatyngda texten är sådant som jag mest bara skummar igenom. Särskilt i de många partier där Carl Magnus Palm kommer in mer på alla de affärskontakter som ABBA (eller kanske framför allt ”den femte ABBA-medlemmen”, managern Stikkan Anderson) hade runtom i världen. Det ger förstås en väldig inblick i skivbranschen, men så väldigt intressant är det väl kanske ändå inte att känna till vad diverse skivbolagsdirektörer och agenter och andra samarbetspartner hade för personlig bakgrund eller vad det var för möten som hölls och telex som skickades när de olika albumen och singlarna skulle släppas.
På samma sätt kan det bli tradigt i längden att läsa de väldigt utdragna skildringarna av fotosessionerna för skivomslagen och vilka personer som skymtar på dem, och inte minst de ständiga omnämnandena av vad det var för teckensnitt på omslagstexterna. Man kanske faktiskt inte behöver känna till mer än den viktigaste omständigheten att själva ABBA-loggan har fonten News Gothic Bold (och att det till upphovsmannens irritation råkade bli en annan font än den på ABBA Gold).
När det gäller det där sista kapitlet om Micke Tretows ”secret tapes”, så är det för all del underhållande, men samtidigt känns det på något sätt väldigt stelt och formellt att bara se innehållet på diverse ljudband beskrivet i skrift – det man vill är ju att höra dem! Som det nu är får man som läsare inget riktigt grepp.
Kort och gott känns det som att abbaologen Palm har börjat komma till det stadiet där han försöker mjölka kossan på det allra sista. Snart kanske det inte är särskilt mycket kvar att berätta om ABBA i skriftlig form …? Jag känner i alla fall själv en viss mättnad, och konstaterar dessutom något besviket att det jag hade sett mest fram emot, nämligen all trivia om Voyage, egentligen tar ett relativt litet utrymme i boken.
Det jag egentligen tar med mig allra mest av verket – förutom då förstås det jag ändå får veta om Voyage – är en allmän känsla kring det där med ABBA:s och Stikkan Andersons sätt att arbeta. De fick ju på 70-talet rejält med kritik för att de var så beräknande och hutlöst angelägna om att bara sälja och sälja. Och på sätt och vis bekräftas den bilden när man i ABBA On Record läser (eller skummar) de många och långa partierna med beskrivningar av deras olika skivbolags kampanj- och promotionjobb. Visst arbetade Stikkan och Björn och Benny och de andra inblandade medvetet för att lyckas, det finns det ingen tvekan om. Men samtidigt framgår det också tydligt att ABBA inte gjorde något som de inte själva kände för. De kunde ha slagit igenom mer i USA än de gjorde om de hade gjort smartare val (som att åka på turné vid rätt tillfälle eller låta sig intervjuas i TV i rätt sammanhang). De hade tillfällen och chanser att nå ännu större framgångar, men de tog ofta inte de tillfällena, helt enkelt för att det inte passade dem. Ville de inte åka iväg utomlands under en viss period så lät de bara bli, även om det kunde göra att karriären delvis kom av sig. Mitt i hela framgångssvängen tog de hänsyn till hur de själva mådde och vad de var sugna på – inte minst Agnetha som både var flygrädd och angelägen om sina barn, men de andra tre också.
Det ger mig en högst intressant bild av ABBA: en grupp som hade världen för sina fötter och som också strategiskt utnyttjade det läget, men som ändå satte gränser och som kunde vara högst oberäkneliga och envisa. Inte undra på att deras karriär har varit så svängig, med framgångar blandade med floppar i olika delar av världen. De var nog inte alltid lätta eller konventionella att samarbeta med i en musikbransch där det gällde att följa strömmen – och det ger dem en kraftig aura av trovärdighet, tycker jag. Även om jag redan tidigare konstaterat att de är/var en grupp som ”gör som de själva vill”, så är detta för mig en delvis ny sida av ABBA som jag tycker kommer fram när man läser ABBA On Record.
Sammanfattningsvis: vill man få till sig ännu mer fakta om ABBA än man redan kände till så är ABBA On Record inte dum, då boken berättar mer om den ”kommersiella” sidan av gruppens gärning. Men samtidigt börjar det kännas krystat med alla dessa fakta som rapas upp, och det är knappast några andra än de riktigt, riktigt initierade som bryr sig och jag vet inte om jag ens själv räknas till dem.
Sedan är ju frågan om det kanske ändå finns saker kvar att berätta, ur andra perspektiv. En av de böcker av Carl Magnus Palm som jag ännu inte har läst är den ultimata ABBA-biografin Bright Lights, Dark Shadows – den lär tydligen innehålla en del om gruppen på det mer personliga planet också – och den ska snart komma i ny uppdaterad version (förmodligen för att få med Voyage-historien även där).
Kommer jag att orka med den boken också? Finns det något nytt intressant att uppsnappa även i den? Ja, ABBA On Record visar ju i alla fall att det tydligen alltid finns mer att krama ur ABBA-sagan, just när man trodde att det var stopp.
Bok: Carl Magnus Palm, ABBA On Record, CMP Text.
Betyg: 6 av 10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar