Igelkotten recenserar en skiva: Testament, Highasakite

(recension augusti 2025)

I min tidvis ganska lustiga musiksmak ingår att jag har en förkärlek för ”indie”. Vad nu det egentligen innebär, det vet jag inte riktigt, annat än att indie betyder ”independent” och att indieartister brukar hålla till på mindre och oberoende skivbolag och inte är helt kända för den breda lyssnarskaran.
Än mindre kan jag definiera hur genren indie faktiskt låter. Men något slags gemensamt och för mig tilltalande musikaliskt drag måste det finnas bland de artister som klassas som indie, för det är ett faktum att när jag hör en ny låt som jag tycker är bra på någon kanal på Spotify eller andra medier, och kollar upp vad det är för någonting, så händer det väldigt ofta att det står ”indie” på artistbeskrivningen.
Några exempel på grupper/artister som jag gillar ganska mycket (och som andra i min omgivning inte tycks känna till), och som jag blivit bekant med genom att av en slump höra dem någonstans och sedan konstaterat att de är indie, är svenska The Sound of Arrows, Little Children och Deportees, kanadensiska Electric Youth, franska M83 och engelska London Grammar.
Och så har vi norska Highasakite. De är bland de bästa av alla de där indiegrupperna tycker jag – och nu har de precis släppt ett nytt album. Ett tämligen svårmodigt ett, och så brukar det vara från deras håll.

I sitt hemland Norge är Highasakite väldigt populära trots att de alltså inte egentligen är mainstream. Här i Sverige har de också en viss publik, men det stora genombrottet hos oss har uteblivit och här lever de därför fortfarande upp till beteckningen ”indie” just i den där alternativa bemärkelsen. Själv blev jag först förälskad i Highasakite för knappt tio år sedan, och det var också just under den perioden de kom ut med sina bästa skivor – i synnerhet Camp Echo, med förträffliga låtar som ”Someone Who’ll Get It” och ”Golden Ticket”. Jag fäste mig då vid deras mäktiga sound, som är syntpoppigt men ändå bombastiskt och pretentiöst: det bygger i hög grad på stora mattor av dundrande syntar och sångerskan Ingrid Helene Håviks mycket speciella, hårda och vassa sång som man också mixtrar med i olika stämmor och skikt. Ingrid är över huvud taget den dominerande frontfiguren och kreativa kraften i gruppen, allting verkar onekligen kretsa runt henne (flera av de andra gruppmedlemmarna har hoppat av i omgångar, men Ingrid är alltid kvar), och hon ger intryck även visuellt, med ett svartsynt, bittert och hålögt utseende. Highasakite är helt enkelt tungsint, mörk syntpop – inte särskilt glatt, inte något som gemene man sjunger allsång till, men snyggt.

Efter de där albumen omkring 2016 som jag blev så förtjust i har Highasakite släppt ett par album till, som inte var riktigt lika bra utan gick lite mera på tomgång, men jag har ändå fortsatt att ha koll på gruppen i viss mån. Och nu har det alltså kommit en ny skiva från Ingrid Helene Håvik & co. Den heter Testament, och känns ännu mörkare och dystrare än tidigare, nästan så att man hajar till – men samtidigt är den intressantare än de föregående skivorna på senare år. Detta trots att den inte är speciellt lång: bara 33 minuter och inte fler än nio låtar (i praktiken åtta eftersom den sista är ett slags postludium, se nedan). På den lilla tiden blir det ändå en mycket konstnärlig liten uppvisning från Highasakite.

Den tanke jag omedelbart fick när jag spanade in låtlistan, det var att ”det här måste vara ett konceptalbum”. Ett album med låtar som hänger ihop med varandra och som berättar en historia. För redan låttitlarna ger associationerna att här handlar det om någon som insjuknar och dör i cancer. Ett av spåren heter rentav ”Chemotherapy” och det känns ju väldigt tydligt, och de två sista heter ”Farewell” och ”Requiem”. Då anar man liksom redan i förväg vad man har att vänta. Och när jag sedan lyssnade på låtarna i fråga, då förstärktes det intrycket ytterligare och det kändes som att hela albumet Testament lever upp till sin titel: att det är ett slutord och en skildring av den sista tiden för en person.
Men märkligt nog kan jag inte se att någon annan har uppmärksammat detta. Jag har googlat lite för att hitta andras recensioner och kommentarer och omdömen om Testament, men ingenstans ser jag att det beskrivs som ett konceptalbum om ett cancerfall. Att det handlar om sjukdom och död verkar flera skribenter tala om, likaså om kärlek, stolthet, skam och handlingsförlamning – ja, det stämmer säkert, men ingen nämner att det är ett album i berättelseform. Inte ens Ingrid Helene Håvik själv, för hon säger bara så här om albumet, i en artikel jag hittade:
”’Testament’ gir stemme til mennesker som kjemper for å holde kontrollen, som tviholder på verdighet, men som ikke klarer å si unnskyld eller vise sårbarhet. Fasader slår sprekker. Nærhet glipper. Relasjoner forvitrer. Men mellom linjene ligger også et ønske om å bli sett og tilgitt.”
Är jag en sådan kulturell klåpare att jag totalt har missat det budskapet och istället missuppfattat och feltolkat alltihop som ett annat slags verk? 😊

Nåväl, faktum kvarstår i alla fall att jag väldigt, väldigt starkt uppfattar Highasakites skiva som en dödssjuk människas historia, och den tolkningen kan jag nog ändå ta mig friheten att få ha. Inte minst för att skivan faktiskt berör mig när jag lyssnar på den med denna förutfattade mening.

För mig börjar det liksom med att cancerbeskedet kommer i den inledande låten ”Messiah”, som känns som ett ödesdigert intro. Sedan är det lite olika faser i de låtar som sedan följer: att berätta vidare för andra, att tänka att det här ska jag klara, att tvärtom känna sig sjuk och dålig, att bemöta omgivningen, att kastas mellan hopp och förtvivlan. Den som har perspektivet i texterna verkar ibland vara den sjuka personen själv, ibland någon i hans/hennes närhet (partnern eller någon nära vän), och helt uppenbara är förstås inte alltid rollerna, men med lite god vilja hänger jag ändå med allt eftersom handlingen fortskrider. ”Call Me When You Need Me” på ett ställe, nämnda ”Chemotherapy” på ett annat, ”So Cool” kontras det med därefter … lite så funkar det för mig.
Och sedan blir det i näst sista låten ett vemodigt ”Farewell” (om barnet som växer upp underförstått utan att man kommer att få se det), och det allra sista spåret heter ”Requiem” och är egentligen inte alls någon låt utan ett rent orgelstycke som epilog. Med en väldigt stark effekt faktiskt … det är så omsorgsfullt inspelat att man till och med hör knäppandet och puffandet från orgelns pipor och bälgar, och orgeln i fråga spelar en ytterligt sorgsen melodi som skulle kunna vara direkt hämtad från en riktig begravning. Eftersom jag personligen bara under de senaste åren har varit med om att två släktingar och två goda vänner har gått bort i just cancer, så blir det där väldigt känslosamt. Ingrid och de andra i Highasakite lyckas så att säga träffa mig precis rätt med här konceptet (om det nu är ett uttänkt koncept).
Jag vill därför som sagt gärna hålla fast vid den här tolkningen. Men samtidigt medger jag ju att var och en av låtarna går att plocka ur det där sammanhanget, och i så fall funkar de alldeles utmärkt på det sättet också. För då handlar de säkerligen om just det som de andra krönikörerna pratar om: trassliga relationer, stolthet och skam, spruckna fasader och så vidare. Om det är så att albumet ska vara just dubbelbottnat, att det berättar en historia men att varje låt för sig samtidigt är ett eget verk, då är det väldigt proffsigt och tjusigt gjort av Highasakite måste jag säga.

Sedan är det ett vackert album över huvud taget också, rent musikaliskt, och riktigt så supersorgset och tungt som i den där avslutande ”Requiem” är det inte alltid under den föregående halvtimmen. Highasakite må vara ett mörkt och dystert band – och icke-folklig ”indie” – men samtidigt har de onekligen också etiketten syntpop, och ”pop”-delen av detta finns med på sina ställen på Testament. Även om jag inte hittar någon bit av samma snitsigt poprockiga kaliber som 2016 års hit ”Someone Who’ll Get It”, så finns det ställen på skivan där man kommer i närheten, t.ex. i det lätt Tove Lo-doftande singelspåret ”Call Me When You Need Me”. Sedan är mitt allra främsta favoritspår (förutom särfallet ”Requiem”) nog ”But, I Loved”, med storslagna synt- och körarrangemang och elektroniskt trumdunder i refrängen. Jag gillar också de tillfällen då det kommer in inslag av ”äkta” instrument i den elektroniska ljudbilden, som den countryaktiga banjon i början av ”Biblical”, eller det ”spanska mässingsorkestersoundet” som förekommer i både den och ”Make It”.
Dessutom ska vi ur ett svenskt perspektiv inte glömma att vår egen populära Miriam Bryant faktiskt är med på ett spår också, ”So Cool” närmare bestämt – låt vara att hon i det här fallet sjunger så likt Ingrid Helene Håvik att det nästan är svårt att skilja deras röster från varandra i duetten.

Albumet är Highasakite på ett sätt som musikaliskt är välbekant och inte gör en besviken, och som innehåller det mörker man förväntar sig av denna norska grupp. Men som jag redan sagt, det som framför allt präglar Testament är känslan av att det är en sammanhängande berättelse – med allt vad det innebär av att tolka texterna ur en särskild vinkel och få fantasin släppt lite i rörelse. Det blir ytterligare ett snäpp dystrare då, men det är engagerande lyssning.
Ja, det är inte så dumt att ha med mörk och melankolisk syntaktig indie i sin musiksmak. Hur det nu kan vara möjligt för mig att ha det och samtidigt ha en smaklös Eurovision-insnöad sida också 😊 men det där får nog en musikpsykolog ta hand om.

P.S. Jag har observerat att Highasakite kommer att spela i Göteborg den 7 oktober, på Pustervik (ett ganska alternativt ställe, typiskt nog), och om någon jag känner som också gillar indie har lust att göra mig sällskap dit så kan ni ju säga till!

Skiva: Highasakite, Testament, Propeller Recordings.
Betyg: 8 av 10.

Ett dynamiskt elände i översättningsbranschen

Nu har jag jobbat första arbetsveckan efter semestern, och det mesta är väl som det brukar med mitt översättningsjobb. Kunderna har börjat höra av sig och skicka projekt och jag är igång på nytt. Som det har varit under de 14 år som gått sedan jag började min tillvaro som frilansare med enskild firma.
Men samtidigt finns det ett hot i bakgrunden: något ruskigt som dök upp i början av sommaren, bara några veckor innan jag gick på semester. Något som på allvar kan hota hela översättartillvaron både för mig och ett stort antal kollegor. Och det kan sätta igång på riktigt nu den närmaste tiden, och det ska bli både intressant och olustigt att se hur det går.
Vad jag talar om? Jo, det är något som kallas för ”dynamic pricing”. Dynamisk prissättning. I min översättningsvärld är det rena dynamiten. En smärre revolution.
Jag ska förklara. Får väl ta det från grunden kanske.

Maskinöversättning (MT) antar jag att de flesta vet vad det är? Ja, tyvärr vet ni väl det, för det tar över mer och mer. Allt fler väljer att maskinöversätta texter och få dem snabbgranskade efteråt istället för att låta översätta texterna på vanligt sätt. Vi översättare blir då allt oftare reducerade till ”efterredigerare”. Vissa i branschen har funnit sig i det, men själv tycker jag hjärtligt illa om det, och jag brukar fortfarande tacka nej till att efterredigera maskinöversättningar. Det är i mitt tycke en helt annan sak och ett helt annat yrke än vanlig översättning, och det känns så tröstlöst och oinspirerande att jag blir alldeles matt … jag kan bara inte syssla med sådant. Maskinöversättningarna är visserligen lite bättre och mindre skrattretande nu än förr, det får jag medge, men de är fortfarande inte bra alls och dessutom kan det ofta dölja sig riktigt lömska fel i en formulering som vid första anblicken är okej. Så efterredigering är kort och gott inget jag vill syssla med.
Men det där är inget nytt. Jag kommer strax till det som är det nya.

Nu är det så att en stor översättningsbyrå som jag väldigt ofta översätter åt, och som genom åren har blivit min överlägset största kund (jag översätter framför allt EU-texter åt dem), sedan ett par år tillbaka har gått över just till modellen maskinöversättning + efterredigering, som standard. Ett tag kunde jag ändå tjata mig till att fortsätta få sådana jobb som var traditionell översättning, men till slut insåg jag att byrån snart inte tänkte skicka fler sådana, och då gick jag med på att testa maskinformatet. Dock på ett mer skonsamt sätt – för grejen var att jag fortfarande inte behövde läsa igenom maskinöversatta texter rakt igenom. Istället har det nu de senaste två åren funkat så med den här byråns projekt att jag har översatt som vanligt, en mening i taget i mitt översättningsprogram, och så har maskinöversättningsförslagen synts i en särskild ruta intill och jag behöver inte infoga dem om jag inte vill. Och för det mesta vill jag inte – så då har det inte blivit någon skillnad och allt har varit frid och fröjd trots den där MT-rutan. Jag har mest ignorerat den.
Att jag gick med på upplägget i fråga fick dessvärre den följden att mitt pris per ord i praktiken blev sänkt, eftersom betalningen för efterredigering (som det nu alltså rent formellt är) naturligtvis är lägre än den för översättning, men eftersom jag samtidigt fick en lätt höjning av mitt grundpris så blev inte skillnaden så stor. Så långt är alltså allt bra … eller ja, kanske inte bra, men okej åtminstone.

Men nu – ja, nu kommer det.
Nu har den här byrån, min absolut största kund som jag får långt över hälften av mina inkomster från, infört ytterligare en ny modell för sina frilansöversättare. Det är den som kallas för ”dynamisk prissättning”. Jag hade hört talas om det tidigare, då det finns andra byråer som infört det, men nu är det alltså min stora byråkund som börjat med eländet.
Metoden går ut på att jag som översättare, när jag får en ny EU-text att översätta från byrån, inte får veta i förväg hur mycket betalt det blir. Istället tas det för givet att jag kommer att använda mig av maskinöversättningsförslagen som dyker upp där i sin ruta när jag arbetar med texten, och när jag sedan är klar och lämnar in jobbet så kör byrån en analys och jämför med maskinöversättningsförslagen för att i efterhand se hur mycket min översättning liknar dem – för att på det sättet kunna avgöra hur mycket jag kan sägas ha använt dem! Och då blir betalningen därefter. Om det i analysen ser ut som att jag har använt MT-förslagen ganska mycket, uttryckt i likhetsprocent, så blir det inte så mycket betalt, för då hade jag ju redan en hel del gratis så att säga (tycker översättningsbyrån). Om jag däremot har avvikit i högre grad från förslagen, så får jag lite mer pengar. Men det avgörs alltså inte förrän i efterhand. Det är det som är det ”dynamiska”.

För en tekniskt lagd/rationaliserande person utan språkkänsla kan kanske det här förefalla smart och rimligt och effektivt, men för oss översättare är det rent åt skogen. Det är ju nämligen så att även om det kan se ut som att en mening i min översättning är till 80 % lik maskinöversättningsförslaget, så behöver det ändå inte alls vara så att jag har jobbat bara ”lite grann” med den meningen och fått det mesta gratis. Tvärtom kan det ligga en hel del ansträngning bakom från min sida. I synnerhet i EU-texter, som det ju nästan uteslutande gäller när jag jobbar för den här byrån, är det mycket som måste dubbelkollas hela tiden: både formuleringar och uttryck och hänvisningar och termer som kan vara olika på svenska från en gång till en annan, beroende på. Det har byrån till och med själva upprepade gånger förmanat mig och sina andra översättare, att vi ska kolla allting mycket noga! Sedan kan det faktiskt hända att jag, efter att ha dubbelkollat, kommer fram till samma översättning som redan råkade stå i MT-förslaget (för ibland kan maskinöversättningar som sagt vara delvis korrekta, de fylls ju hela tiden på med godkänt textmaterial) – men det kunde jag inte veta säkert i förväg och det var inte mindre jobb som krävdes. Kort sagt är det så att en ”dynamisk efterhandsanalys” mycket dåligt återspeglar det arbete jag som översättare faktiskt lagt ner.
Plus att det givetvis är befängt i sig att få uppdrag där man inte har den blekaste aning om vad man ska få i betalning utan är helt utlämnad åt kundens och en maskins godtycke.
Byrån som har infört det här är nog delvis medvetna om problemen, men när jag haft kontakt med dem har de försökt släta över det och påminna om att det ändå finns ett minimipris (man kan inte få noll betalt för en mening, påpekar de), och försäkra mig att metoden ändå kommer att bli rättvisande i slutändan. Men sanningen är – det är jag övertygad om – att det här i praktiken kommer att innebära en rejäl prissänkning. Det blir mindre betalt när de där analyserna får det att framstå som att vi översättare har haft nytta av maskinöversättningen på ett sätt som vi i själva verket inte alls har. Samtidigt som byråns stränga krav på ”kvalitet” i dess EU-översättningar kvarstår.
Och för mig som inte ens brukar titta särskilt mycket på de där MT-förslagen i sin ruta blir det här nya systemet en extra stor omvälvning. Kommer jag ens att kunna översätta på samma sätt längre nu när allt blir helt beroende av överensstämmelsen med maskinöversättningarna?

När jag nu har börjat jobba igen efter semestern så har de automatiska projektförfrågningarna från den här byrån börjat trilla in. De flesta av dem har än så länge varit enligt den gamla modellen, men vissa har jag sett är med ”dynamic pricing”. Och jag antar att det kommer att bli fler och fler och att jag förväntas börja ta dem vad det lider, och finna mig i en lägre betalning.

Emellertid sker inte detta utan protester från oss enkla översättare. Jag är inte ensam om att ha reagerat mot det här, utan i en svensk översättargrupp på Facebook där jag är med är vi en skara som har börjat beklaga oss och startat en särskild tråd om problemet. Vi översätter alla åt den här byrån, och vi har gått ihop och gemensamt formulerat och skrivit under en protest till dem. Det gjorde vi i juni, och då hotade vi med att överväga att helt enkelt sluta ta uppdrag från dem om de genomförde ”dynamic pricing”. Vi var så pass många som skrev under att det ändå borde ge dem något att fundera på, tyckte vi. Tyvärr uppnådde vi inte avsedd effekt med det strejkhotet, utan byrån har gått vidare ändå och börjat rulla ut det hela, varför vi just nu fortsätter att rådgöra och fundera på vad vi ska göra härnäst. Strategierna är lite olika, men negativa är vi alla. (Vad som än händer känns det uppmuntrande för mig att få vara med ett gäng översättarkollegor på denna protest, i sann facklig anda!)

För min del är det svårt att helt sluta jobba åt byrån det gäller, för det har ju som sagt dessvärre råkat bli så att min inkomst i nuläget kommer till stor del från just dem. Så jag går än så länge inte ut i någon ”strejk”, utan tar uppdrag i ”vanligt format” under den övergångsperiod då byrån fortfarande skickar sådana. Jag har till och med, för att visa god vilja och moget beteende gentemot byrån, gått med på att ta några stycken uppdrag med dynamisk prissättning bara för att själv se hur det är. Det ska jag göra någon gång framöver. Men när jag gör det, då ska jag räkna på ordantal och ordpris och göra ordentliga jämförelser för att se hur betalningen hade blivit om den varit ”normal” och hur mycket jag då förlorar på dynamisk prissättning, så som den utfaller. Jag är i nuläget övertygad om att det blir en markant förlust som kommer att framträda – en och annan av kollegorna har redan testat och meddelat att det blir just det som blir effekten – och när jag även själv har sett det, då ska jag konfrontera byrån med det och vägra jobba med dynamisk prissättning, helt enkelt.
(Om det nu inte mot förmodan är så att byrån har rätt och att det är fördelaktigt för mig med dynamisk prissättning, men det tvivlar jag mycket starkt på.)

Kampen går vidare! Sista ordet är inte sagt. Jag och kollegorna tänker fortsätta driva vår linje och bekämpa dynamisk prissättning.
Därför kan det arta sig till en intressant höst på jobbet när det nu har startat igen. Det är väl mest det jag vill ha sagt med detta inlägg. 😊
Men hur det än går med just denna strid, så känns det sammanfattningsvis högst deprimerande att det får gå till så här i översättningsbranschen. ☹ Den håller på att urarta totalt i idiotisk sparsamhet, naiv tilltro till teknikens under och noll respekt för språkkänsla och språkets värde (och noll respekt för översättare och deras hantverk). Och när det är min största kund som ger efter för denna dekadens så blir det naturligtvis extra kännbart och sorgesamt, då det kan drabba hela min arbetstillgång och ekonomi.
Jag har redan tänkt i flera år att jag borde byta bana och skola om mig och bli något annat. Samtidigt har jag alltjämt lika svårt att klura ut vilken bana det då skulle bli. Det står verkligen totalt still. Jag måste helt enkelt fortsätta med översättning så länge jag kan, och in i det längsta hålla fast vid ren översättning istället för MT och dynamisk prissättning – hur svårt det än är och hur förfärliga förhållandena än är, beroende som man ju är av mäktiga översättningsbyråer.

Ja, så här kan det vara att vara översättare i nutiden. Dynamiskt.