Igelkotten recenserar en skiva: The Gods Of Earth And Heaven, Army of Lovers

(recension oktober 2025)

Livet är fullt av sammanträffanden. Precis som förra månaden ska den här månadens recension handla om en gammal skiva från 1993.
Egentligen var jag lite i valet och kvalet vad jag skulle recensera. Jag funderade på att skriva om en kristen bok som precis har kommit ut och som jag har varit med och översatt: Guds ord, Guds hjärtslag heter den. Det hade sett värdigt, vördnadsfullt och andligt ut. Men när jag tänkte på saken så kände jag att jag i längden inte kan ta för vana att hålla på och recensera böcker jag själv varit inblandad i – det känns självbelåtet på något sätt och jag har gjort det en gång redan, det får räcka.
Så då fick det på nytt bli ett hopp tillbaka trettiotvå år i tiden, och till något som (om man vill vara elak) kan påstå är så långt från ”värdigt, vördnadsfullt och andligt” som man kan komma. 😀 Eller jo, kanske lite andligt ändå på sätt och vis. För nu snackar vi Army of Lovers och deras album The Gods Of Earth And Heaven.
Det blir då ett slags fortsättning från förra månaden, för då skrev jag ju om Pet Shop Boys Very, och förutom att båda skivorna kom ut 1993 finns här en hbtq-faktor som förenar dem, då ju Army of Lovers är ”gayikoner”. Jag håller mig alltså kvar i den sfären ett tag till (samtidigt som jag just översatt en konservativ kristen bok – det är jag i ett nötskal).

Nåväl. Vad var det då jag hade tänkt säga om Army of Lovers och albumet The Gods Of Earth And Heaven? Behöver jag ens recensera en skiva av den gruppen på nytt, med tanke på att jag har gjort även det en gång tidigare när deras comebackalbum Sexodus kom häromåret? Ja, det tycker jag att jag kan göra, för The Gods Of Earth And Heaven skulle jag nämligen påstå är Army of Lovers bästa album. Åtminstone det avgjort mest helgjutna.
Gruppens bakgrund och profil behöver jag inte beskriva längre, det gjorde jag redan i Sexodus-recensionen, men The Gods Of Earth And Heaven kom alltså 1993 (på våren det året) och vid det tillfället hade Alexander Bards grupp genomgått vissa förändringar. Sedan den föregående skivan Massive Luxury Overdose 1991 hade originalmedlemmen La Camilla sparkats och ersatts med Michaela de la Cour, och nu när den nya skivan kom så var det plötsligt något oväntat ytterligare en ny medlem med också, nämligen Dominika Peczynski, som gjorde sin debut i Army of Lovers i och med detta skivsläpp. Istället för en trio var därmed också gruppen en kvartett, två killar och två tjejer: Alexander Bard, Jean-Pierre Barda, Michaela de la Cour och Dominika Peczynski.
Och det kändes på sätt och vis som att gruppens kreativa motor herr Bard hittat en lämplig form åt sitt ”band” och sitt koncept på det sättet. Dock ville inte publiken riktigt följa med, utan The Gods Of Earth And Heaven fick ett svalare mottagande än Armén fått innan och det kan man nästan förstå, men som album är det som sagt ändå Bards & co:s mest intressanta. Och typiska. Och konstnärliga.

Rent teoretiskt sett borde man väl annars se Massive Luxury Overdose som Army of Lovers bästa. Den skivan innehåller ju en hel drös med bra låtar, bland annat gruppens största hits ”Crucified” och ”Obsession”, och ett antal till. Visst, men samtidigt känns det som att den skivan inte är mer än summan av de enskilda låtarna – den är mer som ett antal hits man stoppat in och varvat med annat material, och några av spåren är dessutom återanvändningar av låtar gruppen gjort redan tidigare. (Att Massive Luxury Overdose sedan även finns i en ”US Edition” med delvis annan låtlista gör den svårbedömd som platta.)
Med The Gods Of Earth And Heaven är det snarare tvärtom. Där är det inte lika stor hitpotential i de enskilda låtarna – och faktum är att det är minst tre av dem som är direkt motbjudande – men som helhet glänser ändå albumet som ett slags sammansatt konstnärligt verk. Det låter paradoxalt, men Army of Lovers är paradoxala, och hela idén med dem som grupp framkommer särskilt tydligt på The Gods. Det är både smaklöshet, galenskap, burleskhet, kryptiskhet, ironi och religiösa influenser om vartannat – och så ibland lite allvar ovanpå det. När skivan först kom vill jag minnas att jag läste att den var ”ett konceptalbum på temat religion” (jag tror det var Bard själv som sade så), och det kanske den med lite god vilja kan sägas vara – titeln ger ju också en vink om det – men framför allt är den ett konceptalbum på temat Army of Lovers i sin mest utblommade prydno.
The Gods är också den enda Army of Lovers-skiva som inte innehåller några versioner av tidigare låtar Alexander Bard gjort med gruppen själva och andra, utan hela skivan bestod av fullständigt nytt material när den kom, och det bidrar till bilden man får att Bard här har gjort ett kitsch-pop-konstverk ända från grunden.

Albumet innehåller sexton spår, men egentligen är det bara tolv, för fyra är små korta ”minilåtar” som bara är sådär fyrtio sekunder långa. Dock ska man inte hoppa över dessa, för de ingår på något sätt i upplevelsen. I praktiken är de något slags små solonummer för var och en av gruppens fyra medlemmar, och som sådana är de ganska besynnerliga och sticker ut med en knas-dramatisk stil. Michaelas minilåt handlar om hur hon som barn bad till Gud om en hund (och fick en), Jean-Pierres går ut på att han beundrar sin skönhet i spegeln, Dominika läser upp en saga på italienska om ”en flicka som hette O”, och Alexander rabblar religiösa motiv hämtade från zoroastrismen (som han var anhängare till just då). Man kan onekligen grubbla på vad de fyra vill säga med de här små ”presentationerna”, men de bidrar till intrycket; de kommer in mellan varven under skivans lopp. Michaelas låt är till och med öppningsspår på hela albumet, och kan nog tänkas avskräcka en och annan lyssnare – dock dröjer det inte länge förrän skivan inleds på riktigt med ”We Are The Universe”.

Om man kommer så långt och lyssnar igenom alltsammans, då är det som sagt tolv låtar och dessa utgör ett minst sagt brokigt musikaliskt utbud. Både textteman och musikgenrer varierar riktigt ordentligt, även om det är Army of Lovers vanliga house-disco-sound i botten på rätt många av dem, och även om en hel del på något sätt har med religion och världsåskådningsfrågor att göra.
Till den kategorin hör förstås ”Israelism”, förmodligen den mest kända låten på The Gods, och som bekant en lätt kontroversiell bearbetning av den judiska kyrkobarnkörsången ”Evenu shalom alechem” (”Jag blir så glad när jag ser dig”) till en discolåt. Hånfull mot judendomen har en del tyckt, men i själva verket är det en hyllning – även om det förvisso inte alltid är lätt att avgöra vilket när man har med Army of Lovers att göra.

”Israelism” är bland de låtar som finns på den första halvan av skivan – på sida A, skulle jag uttrycka det som, då det inledningsvis var på vinyl som vi hade albumet i mitt familjehem (precis som med Pet Shop Boys Very var det min lillebror som köpte det). Hur som helst, på sida A finns också fler pärlor bland låtarna. Religiösa motiv är det även i ”Carry My Urn To Ukraine”, även om den mer är en tribut till det forna Sovjet i allmänhet, och den låten hör till mina största favoriter på skivan. Liksom även ”The Grand Fatigue”, som är en discolåt med en vemodig och mörk underton och tar upp något så allvarligt och konkret som anorexia mitt bland alla mer suspekta nummer. Sedan är det kanske inte direkt religiöst, men åtminstone existentiellt, i ”We Are The Universe” – en sett till soundet väldigt typisk Army of Lovers-låt som behandlar fertilitetens under, samt i ”I Am” som utforskar egoism och narcissism. Blir allt detta lite för tungt att analysera för lyssnaren så finns sedan också på sida A ”La plage de Saint Tropez”, som är betydligt mer ytlig, glad, solig och somrig; den är för övrigt också unik då det är den enda Army of Lovers-låt som alla fyra medlemmarna har varsitt soloparti på – sjungna solopartier, alltså inte bara pratsång.

Det var sida A, och den är onekligen rätt stark, med till stora delar gyllene pop som man är van vid från Armén … hur är det med sida B då?
Jo, den är däremot ytterligt ojämn och innehåller en del minst sagt märkliga inslag. ”The Ballad Of Marie Curie” (där religionstemat utökas till vetenskapen kan man säga) är för all del en helt okej låt, och ”Blood In The Chapel” kan jag också tåla även om jag inte fattar vad för slags religiösa ritualer den egentligen beskriver. Värre är det dock med ”Sebastien” … den är egentligen en vidareutveckling av hiten ”Crucified”, men till skillnad från i den låten känns det här som att Alexander Bard tar i för mycket och får till någon sorts förvanskning av Jesu lidande som mest bara låter hädisk och elak. Det tyckte jag som femtonåring och det tycker jag nu också. (Varifrån kommer namnet Sebastien förresten?)
Jag är inte heller förtjust i ”Sons Of Lucy”, en uppvisning i infantil ”grottmänniskopop” som man till på köpet inte kan få ur hjärnan när man hört den en gång. Evolutionen har inte hunnit långt i den låten kan man lugnt säga. Men den går ändå i viss mån att spela upp för andra människor och skratta åt – däremot får man tänka sig för innan man låter någon annan få höra ”Heterosexuality”. Den är något i hästväg. Egentligen en bra låt musikaliskt sett, men alltså, det som Bard & co har kryddat den med … nej, jag säger inte mer, ni får upptäcka den själva, men ni gör det på egen risk!
Trots alla dessa besynnerligheter avslutas ändå sida B – och hela albumet – mycket starkt. För den sista låten är ”The Day The Gods Help Us All”, och den är som en sammanfattning efter allt det religiösa, suspekta, underfundiga och filosofiska som föregått den på skivan. En sorgsen och domedagsaktig låt, ackompanjerad av en hel symfoniorkester som får till den riktigt pampigt mot slutet. Även om jag inte har något emot Alexander Bards kväkiga röst så är det nästan så att ett klassiskt verk som detta hade förtjänat en något större sångare som framförde texten – men han ville kanske göra det själv för att den faktiskt just i detta fall betydde något för honom (han var ju som sagt i en personlig andlig period just då) och inte bara är ironisk och avsedd att sätta myror i huvudet på lyssnaren.

När det stora slutackordet till ”The Day The Gods Help Us All” har klingat ut sitter man som lyssnare och är nog tämligen omtumlad av albumet The Gods Of Earth And Heaven som helhet – men som jag redan sagt, även om där finns smaklösheter och övertramp och man kastas fram och tillbaka mellan de kreativa greppen så funkar alltsammans som en vrickad och tänkvärd existentiell föreställning. Och detta helhetsintryck är något som Army of Lovers övriga skivor inte når upp till, även om det finns åtskilliga bra låtar på de skivorna också.
Det känns helt enkelt som att Alexander Bards popkonst när sin fulländning här – vilket också tar sig uttryck i att Army of Lovers medlemmar på The Gods sjunger själva i större utsträckning än de gjort tidigare. Det där att ironiskt mima till andras röster blev kanske inte lika viktigt längre när Bard ville tänja på det oseriösa till något mer ”meta-oseriöst”.
Vad sedan de olika låtarna egentligen betyder går nog att fundera länge på. Jag har i efterhand läst en artikel från när albumet kom, där Bard säger att en av låtarna handlar om abort (jag gissar att det måste vara ”We Are The Universe”) och att ”Sons Of Lucy” från början hette ”Guns N’Roses” och var en parodi på den gruppen och att refrängen då gick ”we are the Guns N’Roses, oh-oh-oh”. Inget av detta hade jag kunnat ana 1993, eller senare … så det finns nog mycket att ösa ur om man ska tolka innehållet på The Gods.
Däremot är ”gaydiscofaktorn” inte lika uppenbar här som på gruppens övriga album, även om den kan anas lite i bakgrunden. På The Gods är det mer det kryptiska som Army of Lovers glamour går hand i hand med.

Sammantaget kan jag säga att jag som uppskattar ett ”helgjutet album” uppskattar The Gods Of Earth And Heaven för att det är just det – en helgjuten albumupplevelse. Det är till och med ett särskilt bra exempel på det, i och med att vi som kontrast till de bättre låtarna även har de där spåren som känns pinsamma och störiga (”Sebastien”, ”Sons Of Lucy”, ”Heterosexuality”) plus de fyra konstiga ”små-låtarna”, men på något sätt hör ändå allting samman och passar ihop och bildar en show.
Oanständig är den showen. Och provocerande. Och smaklös. Och inte så lite blasfemisk. Och oäkta, skulle kanske många kritiker tycka som stör sig på att Army of Lovers inte är ett riktigt ”band” som spelar sin egen musik. Men jag kan inte låta bli att gilla helheten i alla fall. Då har man lyckats bra som ironisk konstnär – vilket man kan säga att Alexander Bard är.
Det där med det värdiga och vördnadsfulla får jag väl ta en annan gång.

Skiva: Army of Lovers, The Gods Of Earth And Heaven, Stockholm Records.
Särskilt bra spår: ”Carry My Urn To Ukraine”, ”The Day The Gods Help Us All”, ”The Grand Fatigue”.
Betyg: 9 av 10.

Slumpning på Spotify – en liten undersökning

Har ni också tyckt ibland att Spotify har en tendens att låta er höra vissa låtar oftare än andra?
I så fall är ni inte ensamma, för det har jag också tyckt.
Jag har en stor spellista på Spotify – ja, i själva verket har jag förstås många listor, men jag har framför allt en stor allmän som jag kallar för ”Carl-Henriks stora spellista med bra låtar”. Det är liksom ett lite bredare urval av favoritmusik för mig. Den listan består av allt möjligt ni kan tänka er (och en del som ni nog helst inte vill tänka er 😊) och innehåller för närvarande ungefär 1 500 spår. När jag jobbar hemma vid datorn om dagarna brukar jag (även om jag då och då också väljer andra album och listor) ganska ofta ha på den listan, slumpad med Spotifys ”shuffle”-funktion så att de 1 500 låtarna ska komma i en oförutsägbar ordning.
Men är den där shuffle-slumpningen så oförutsägbar …? Det är det jag har undrat. Jag tycker helt enkelt att trots att jag hela tiden slumpar, så får jag rätt ofta déjà vu-upplevelser och uppfattar det som att en del låtar kommer anmärkningsvärt ofta. ”Hmm, har jag inte hört den här låten förut, både igår och i förrgår?” ”Va, kommer den här nu igen?”

Det kan förstås ha sin förklaring i att 1 500 låtar kanske ändå inte är speciellt mycket när man låter Spotify snurra på hela dagarna – det måste ju ändå bli uppemot hundra låtar jag får höra varje dag, och då är det inte så konstigt att de kommer igen rätt snart. Visst, men även med den invändningen i beräkningarna kommer faktiskt en del låtar oftare än de borde. Och framför allt är det vissa låtar som jag nästan aldrig får höra fastän de finns på ”stora spellistan” med favoritmusik. Dem glömmer jag nästan bort att jag ens har på listan – och de låtar jag får höra ofta, de blir å sin sida så uttjatade att jag nästan tröttnar på vissa av dem. Då blir det inte riktigt en optimal lyssningsupplevelse, som Spotify nog själva skulle uttrycka det.
Dessutom har jag ibland misstänkt att Spotify då och då aktivt väljer att låta mig få höra vissa låtar utifrån vad jag gör på datorn. Att ord jag skriver och saker jag söker på gör att jag får höra låtar kopplade till just det.
På sistone har jag blivit så fundersam över det här att jag till slut bestämde mig för att göra en undersökning och observera Spotifys (och mitt eget) uppspelningsmönster. Kan det kanske vara möjligt att det ligger något bakom valet av låtar som ”slumpmässigt” spelas upp för mig?

Jag satte igång i mitten av september, och det jag gjorde var helt enkelt att skriva upp alla låtar som kom när jag körde Spotify. Det har jag nu hållit på med i några veckor, i en prydlig Excelfil, och jag har faktiskt kommit fram till ett visst resultat.
Först kan jag berätta om vad som hände i början av experimentet.
När jag inledde det hela den 10 september var den första låten jag skrev upp ”It’s A Sin” med Pet Shop Boys. Den följdes av ”Lambada” med Kaoma och ”In The Shade Of Your Love” med The Sound of Arrows. Ja, och så fortsatte det, till synes helt slumpat, och jag skrev upp. Noteras skall (mycket viktigt, visade det sig) att i början av varje dag när jag startade upp datorn och Spotify efter att ha haft nedstängt över natten, så tryckte jag inte på slumpknappen på nytt, utan lät uppspelningen fortsätta där den var. För Spotify funkar ju så, att den låt som är under uppspelning när man stänger ner är kvar så att man kan fortsätta med den nästa gång.
I alla fall så höll jag på så där i några dagar, och lade märke till att det inte kom någon låt som redan spelats upp sedan den 10 september. Alla låtar var hela tiden ”nya” sedan startpunkten.
Ända fram till den femte dagen (18 september var det). Då hände plötsligt något. För vid ett tillfälle under dagen kom nämligen ”It’s A Sin” med Pet Shop Boys. Och efter den kom ”Lambada” och efter den kom ”In The Shade Of Your Love”. Känns det igen? Ja, Spotify började helt enkelt på ny kula – och drog nu på nytt i exakt samma ordning de låtar det hela hade börjat med. Det hann gå 203 unika låtar innan detta inträffade, men det hände alltså. Jag fick då fog för mina misstankar att Spotify upprepar sig. De gånger jag har tyckt att samma låtar kommit igen anmärkningsvärt snabbt, då har de faktiskt gjort det också, och till på köpet i samma ordning som förra omgången. Inte konstigt att det blir déjà vu.
Efter att ha hört igenom de femton första låtarna på nytt på det här sättet, i samma ordning, tröttnade jag och stack emellan med att lyssna på ett helt annat album på Spotify. Varpå jag följande dag den 19 september började om och satte igång en ny slumpning, för att göra om experimentet.
Hur blev det i det andra försöket då?
Jo, där inträffade samma sak på nytt – men nu gjorde jag nya intressanta observationer.

Urvalet av slumpade låtar blev förstås ett helt annat i försök två: det började inte med ”It’s A Sin” längre utan med ”Swedish Guns” med The Radio Dept. Men i övrigt var beteendet detsamma. Pecis som förra gången började nämligen Spotify om igen efter några dagars slumpad uppspelning (där jag inte tryckte på slumpknappen på nytt utan lät det rulla vidare varje dag). Den här gången hann det gå 173 unika låtar, men sedan (den 24 september) satte programmet på nytt igång med … just det, ”Swedish Guns”. Som följdes av precis de låtar som den följts av när jag började den 19:e, i exakt samma ordning. Det verkade onekligen som att Spotify valt ut vissa låtar slumpvis, men lagt dem i en bestämd följd och nu körde just det urvalet på repeat.
När jag konstaterat detta kände jag mig lite trött på det hela och tog mig för att snabbskippa framåt i Spotify-spelaren, för att se om det verkligen skulle bli samma låtar precis hela vägen och hur länge programmet egentligen skulle hålla på så där. Jag snabbskippade ett litet tag, men sedan märkte jag plötsligt något. När jag skippat framåt drygt tjugo låtar dök plötsligt en ny låt upp, en som inte varit med tidigare. Den ”andra genomkörningen” av Spotifys slumpade lista i dess bestämda ordning avbröts alltså efter ett tag och programmet började köra nytt igen. Mer att notera!

Jag ska inte gå in i detalj på mina fortsatta iakttagelser och vad det var för låtar som dök upp enligt olika mönster – det tar för stort utrymme – men när jag hållit på ytterligare ett antal dagar och även börjat om från början med en ny slumpning (alltså ett tredje försök kan man säga) så började jag urskilja hur det faktiskt fungerar. Så här är det:

Varje gång man trycker på slumpknappen på Spotify för att slumpa en lista så gör programmet en helt slumpad version av hela den listan. Men den låtordningen ligger sedan fast och är bestämd. Så länge man inte trycker på slumpknappen på nytt, kör Spotify denna slumpade version av listan enligt samma ordning hela tiden. Till att börja med gör programmet också detta ostört genom 150–200 låtar under några dagar. Ett visst antal timmar, misstänker jag, kanske tio–femton, även om jag inte beräknat den exakta tiden.
MEN: när dessa första 150–200 låtar har passerat, då börjar det bli så att varje gång man haft programmet avstängt och startar upp det igen, hoppar Spotify tillbaka och börjar om från början med en låt tidigare i listan – och kör sedan uppspelningen därifrån en bit (alltjämt enligt samma bestämda låtordning) för att efter ett par timmar hoppa framåt igen och återgå till att spela nya låtar.
Det lustiga är att detta gör Spotify dessutom flera gånger om, vilket jag märkte tydligt efter ett tag. Om vi tänker oss att vi numrerar alla låtar som spelas upp, efter den ordning de spelas första gången (vilket jag gjorde), så kan man säga att Spotify först kör 200 låtar som då får numren 1–200. Sedan blir det ett hopp tillbaka och ca nr 1–20 spelas upp på nytt, sedan återgår Spotify till nya låtar och kör ca nr 201–220, sedan hoppar det tillbaka åter igen och ca nr 21–40 spelas upp (återupptagning av den andra omgången!), sedan blir det åter igen ett hopp ända till början och låt 1–20 spelas upp en tredje gång. Så att det blir flera genomkörningar igång samtidigt, som avbryter varandra och återupptas om vartannat. Hur länge detta kan pågå vet jag inte, för så länge orkade jag inte hålla på, men det verkar alltså helt enkelt som att Spotify-programmet är ganska buggigt på det sättet och hoppar tillbaka och upprepar – och vid de tillfällen då man återuppstartar gör det alltid just det. Då ändras dessutom ”låten närmast i kön”, observerade jag. En låt som stod närmast i tur att spelas upp när jag avslutade på eftermiddagen fanns plötsligt inte längre kvar i den positionen när jag startade igen nästa dag, utan då var det ett ”tillbakahopp” till någon annan låt (som jag redan vid det laget hört till leda, kändes det som).

Här är en liten del av filen där jag skrivit upp alla uppspelade låtar på mitt Spotify och observerat när de har upprepats. Ni kan nu då också passa på att leka ”gissa artisten” och se lite exempel på min katastrofala musiksmak. 😊
Med dessa resultat i åtanke är det verkligen inte konstigt att jag haft déjà vu-upplevelser! Spotifys slumpning är sammanfattningsvis inte alls någon slumpning, utan den framslumpade ordning som genereras när man trycker på slumpknappen är från och med det tillfället högst bestämd och spelas upp med diverse tillbakahopp och återupptagningar i all oändlighet. Om jag aldrig avbryter en slumpad uppspelning kommer väl förr eller senare samtliga 1 500 låtar på min lista faktiskt att ha blivit uppspelade, men inte förrän de första delarna av listan har repeterats om och om igen i olika ”sjok”.

Lyckligtvis finns det ett mycket enkelt sätt att undvika det här – nämligen att trycka på slumpknappen på nytt varje dag. För när man gör det, då börjar allt om från noll. Då finns inga tidigare låtordningar kvar, utan då är det en helt ny slumpning som gäller. Självklart kan det även då bli så att vissa låtar dyker upp fast man redan hört dem ofta på sistone – så kan det ju bli när man slumpar – men då är åtminstone chansen lite större att det inte blir samma repetitiva innehåll hela tiden utan att man får friska upp minnet med ”nygamla” låtar också. Nu de senaste två veckorna har jag kört den taktiken, att alltid inleda varje dag med en förnyad slumpning, och jag har även nu skrivit upp vilka låtar det blivit och konstaterat att det har blivit mer variation och inga särskilda mönster alls. Enstaka låtar av de 1 500 på min lista har fortfarande inte dykt upp på hela tiden, andra har kommit mer än en gång, men bakom det hela tycks det inte ligga något annat än normala sannolikhetsfaktorer.
Det är alltså bara vid ”oavbruten uppspelning” som Spotifys slumpning blir så där märklig som jag beskrivit ovan. Jag ska också tillägga om detta att fenomenet påverkas inte av om man spontant ”köar” något annat spår under uppspelningen, vilket jag har gjort flera gånger: låtordningen ändras inte av det utan återupptas som vanligt efter att den köade låten spelats. Det tycks inte heller spela någon roll vad man gör på andra enheter. Under experimentperioden har jag då och då kört Spotify (inloggad med samma konto) även på min mobil, med helt andra listor och urval, men det har inte på något sätt påverkat uppspelningen på datorn där jag ju har utfört försöken. (Dock kan det nog göra det om Spotify är öppet samtidigt på mobilen och datorn, för då brukar ju enheterna synka med varandra.)

Det här är mina slutsatser om Spotify och slumpningen. Kanske har jag nu fått det att gå upp ett ljus för en och annan Spotify-användare som tycker att samma låtar kommer på nytt hela tiden. Ta och ”slumpa om” då och då så slipper ni det, kort och gott.

Innan jag slutar ska jag snabbt kommentera ytterligare en sak, nämligen den där funderingen ifall Spotify med sina algoritmer märker vad man gör på datorn och väljer låtar utifrån det i sin ”slumpning”. Jag var ju t.ex. häromåret med om att jag översatte ett recept på ”custard” (vaniljkräm) och bara några minuter senare lät Spotify mig få höra Beatles-låten ”I Am The Walrus” med textraden ”yellow matter custard dripping from a dead dog’s eye”. Var inte det för att programmet märkte att jag höll på med ”custard”? Och är det inte också möjligt att jag haft rätt när jag misstänkt att Spotify varje fredag väljer att spela ”Friday I’m In Love” med The Cure för mig?
Mitt svar här är att nej, jag tror faktiskt inte att Spotify håller på så, utan det är rena sammanträffanden. Anledningen till att jag tror det är att nu har jag ju märkt själv att när man gör en slumpning på Spotify, så sätter programmet blixtsnabbt hela den aktuella listan i en låtordning som sedan bestämt följs. Det betyder att låtordningen i fråga inte påverkas av vad man gör därefter. Inte av vad jag googlar på, inte vad jag skriver för ord, inte av vad det är för veckodag, inte ens av vad jag köar för låtar utanför den ordinarie uppspelningen. Har Spotify väl ”lottat fram” en ordning så är den sedan huggen i sten och ältas tills man själv trycker för att ändra på den.
Om det finns någon faktor som påverkar vilka låtar på listan som hamnar först när man gör en ny slumpning, då är det något som jag inte har märkt ännu och som nog lär kräva betydligt mer detaljerade analyser om det ska kunna avslöjas (så jag tänker inte ge mig in på det just nu).

Det känns helt okej att ha kommit fram till de här slutsatserna. Nu kan jag sluta bry min hjärna med det här och ägna mig åt väsentligare saker och ting istället. Men ibland kan det vara nyttigt att leka vetenskapsman och göra experiment i vardagen bara för att få i-landsproblemen utredda åt sig. 😊