(recension oktober 2025)
Livet är fullt av sammanträffanden. Precis som förra månaden ska den här månadens recension handla om en gammal skiva från 1993.
Egentligen var jag lite i valet och kvalet vad jag skulle recensera. Jag funderade på att skriva om en kristen bok som precis har kommit ut och som jag har varit med och översatt: Guds ord, Guds hjärtslag heter den. Det hade sett värdigt, vördnadsfullt och andligt ut. Men när jag tänkte på saken så kände jag att jag i längden inte kan ta för vana att hålla på och recensera böcker jag själv varit inblandad i – det känns självbelåtet på något sätt och jag har gjort det en gång redan, det får räcka.
Så då fick det på nytt bli ett hopp tillbaka trettiotvå år i tiden, och till något som (om man vill vara elak) kan påstå är så långt från ”värdigt, vördnadsfullt och andligt” som man kan komma. 😀 Eller jo, kanske lite andligt ändå på sätt och vis. För nu snackar vi Army of Lovers och deras album The Gods Of Earth And Heaven.
Det blir då ett slags fortsättning från förra månaden, för då skrev jag ju om Pet Shop Boys Very, och förutom att båda skivorna kom ut 1993 finns här en hbtq-faktor som förenar dem, då ju Army of Lovers är ”gayikoner”. Jag håller mig alltså kvar i den sfären ett tag till (samtidigt som jag just översatt en konservativ kristen bok – det är jag i ett nötskal).
Nåväl. Vad var det då jag hade tänkt säga om Army of Lovers och albumet The Gods Of Earth And Heaven? Behöver jag ens recensera en skiva av den gruppen på nytt, med tanke på att jag har gjort även det en gång tidigare när deras comebackalbum Sexodus kom häromåret? Ja, det tycker jag att jag kan göra, för The Gods Of Earth And Heaven skulle jag nämligen påstå är Army of Lovers bästa album. Åtminstone det avgjort mest helgjutna.
Gruppens bakgrund och profil behöver jag inte beskriva längre, det gjorde jag redan i Sexodus-recensionen, men The Gods Of Earth And Heaven kom alltså 1993 (på våren det året) och vid det tillfället hade Alexander Bards grupp genomgått vissa förändringar. Sedan den föregående skivan Massive Luxury Overdose 1991 hade originalmedlemmen La Camilla sparkats och ersatts med Michaela de la Cour, och nu när den nya skivan kom så var det plötsligt något oväntat ytterligare en ny medlem med också, nämligen Dominika Peczynski, som gjorde sin debut i Army of Lovers i och med detta skivsläpp. Istället för en trio var därmed också gruppen en kvartett, två killar och två tjejer: Alexander Bard, Jean-Pierre Barda, Michaela de la Cour och Dominika Peczynski.
Och det kändes på sätt och vis som att gruppens kreativa motor herr Bard hittat en lämplig form åt sitt ”band” och sitt koncept på det sättet. Dock ville inte publiken riktigt följa med, utan The Gods Of Earth And Heaven fick ett svalare mottagande än Armén fått innan och det kan man nästan förstå, men som album är det som sagt ändå Bards & co:s mest intressanta. Och typiska. Och konstnärliga.
Rent teoretiskt sett borde man väl annars se Massive Luxury Overdose som Army of Lovers bästa. Den skivan innehåller ju en hel drös med bra låtar, bland annat gruppens största hits ”Crucified” och ”Obsession”, och ett antal till. Visst, men samtidigt känns det som att den skivan inte är mer än summan av de enskilda låtarna – den är mer som ett antal hits man stoppat in och varvat med annat material, och några av spåren är dessutom återanvändningar av låtar gruppen gjort redan tidigare. (Att Massive Luxury Overdose sedan även finns i en ”US Edition” med delvis annan låtlista gör den svårbedömd som platta.)
Med The Gods Of Earth And Heaven är det snarare tvärtom. Där är det inte lika stor hitpotential i de enskilda låtarna – och faktum är att det är minst tre av dem som är direkt motbjudande – men som helhet glänser ändå albumet som ett slags sammansatt konstnärligt verk. Det låter paradoxalt, men Army of Lovers är paradoxala, och hela idén med dem som grupp framkommer särskilt tydligt på The Gods. Det är både smaklöshet, galenskap, burleskhet, kryptiskhet, ironi och religiösa influenser om vartannat – och så ibland lite allvar ovanpå det. När skivan först kom vill jag minnas att jag läste att den var ”ett konceptalbum på temat religion” (jag tror det var Bard själv som sade så), och det kanske den med lite god vilja kan sägas vara – titeln ger ju också en vink om det – men framför allt är den ett konceptalbum på temat Army of Lovers i sin mest utblommade prydno.
The Gods är också den enda Army of Lovers-skiva som inte innehåller några versioner av tidigare låtar Alexander Bard gjort med gruppen själva och andra, utan hela skivan bestod av fullständigt nytt material när den kom, och det bidrar till bilden man får att Bard här har gjort ett kitsch-pop-konstverk ända från grunden.
Albumet innehåller sexton spår, men egentligen är det bara tolv, för fyra är små korta ”minilåtar” som bara är sådär fyrtio sekunder långa. Dock ska man inte hoppa över dessa, för de ingår på något sätt i upplevelsen. I praktiken är de något slags små solonummer för var och en av gruppens fyra medlemmar, och som sådana är de ganska besynnerliga och sticker ut med en knas-dramatisk stil. Michaelas minilåt handlar om hur hon som barn bad till Gud om en hund (och fick en), Jean-Pierres går ut på att han beundrar sin skönhet i spegeln, Dominika läser upp en saga på italienska om ”en flicka som hette O”, och Alexander rabblar religiösa motiv hämtade från zoroastrismen (som han var anhängare till just då). Man kan onekligen grubbla på vad de fyra vill säga med de här små ”presentationerna”, men de bidrar till intrycket; de kommer in mellan varven under skivans lopp. Michaelas låt är till och med öppningsspår på hela albumet, och kan nog tänkas avskräcka en och annan lyssnare – dock dröjer det inte länge förrän skivan inleds på riktigt med ”We Are The Universe”.
Om man kommer så långt och lyssnar igenom alltsammans, då är det som sagt tolv låtar och dessa utgör ett minst sagt brokigt musikaliskt utbud. Både textteman och musikgenrer varierar riktigt ordentligt, även om det är Army of Lovers vanliga house-disco-sound i botten på rätt många av dem, och även om en hel del på något sätt har med religion och världsåskådningsfrågor att göra.
Till den kategorin hör förstås ”Israelism”, förmodligen den mest kända låten på The Gods, och som bekant en lätt kontroversiell bearbetning av den judiska kyrkobarnkörsången ”Evenu shalom alechem” (”Jag blir så glad när jag ser dig”) till en discolåt. Hånfull mot judendomen har en del tyckt, men i själva verket är det en hyllning – även om det förvisso inte alltid är lätt att avgöra vilket när man har med Army of Lovers att göra.
Det var sida A, och den är onekligen rätt stark, med till stora delar gyllene pop som man är van vid från Armén … hur är det med sida B då?
Jo, den är däremot ytterligt ojämn och innehåller en del minst sagt märkliga inslag. ”The Ballad Of Marie Curie” (där religionstemat utökas till vetenskapen kan man säga) är för all del en helt okej låt, och ”Blood In The Chapel” kan jag också tåla även om jag inte fattar vad för slags religiösa ritualer den egentligen beskriver. Värre är det dock med ”Sebastien” … den är egentligen en vidareutveckling av hiten ”Crucified”, men till skillnad från i den låten känns det här som att Alexander Bard tar i för mycket och får till någon sorts förvanskning av Jesu lidande som mest bara låter hädisk och elak. Det tyckte jag som femtonåring och det tycker jag nu också. (Varifrån kommer namnet Sebastien förresten?)
Jag är inte heller förtjust i ”Sons Of Lucy”, en uppvisning i infantil ”grottmänniskopop” som man till på köpet inte kan få ur hjärnan när man hört den en gång. Evolutionen har inte hunnit långt i den låten kan man lugnt säga. Men den går ändå i viss mån att spela upp för andra människor och skratta åt – däremot får man tänka sig för innan man låter någon annan få höra ”Heterosexuality”. Den är något i hästväg. Egentligen en bra låt musikaliskt sett, men alltså, det som Bard & co har kryddat den med … nej, jag säger inte mer, ni får upptäcka den själva, men ni gör det på egen risk!
Trots alla dessa besynnerligheter avslutas ändå sida B – och hela albumet – mycket starkt. För den sista låten är ”The Day The Gods Help Us All”, och den är som en sammanfattning efter allt det religiösa, suspekta, underfundiga och filosofiska som föregått den på skivan. En sorgsen och domedagsaktig låt, ackompanjerad av en hel symfoniorkester som får till den riktigt pampigt mot slutet. Även om jag inte har något emot Alexander Bards kväkiga röst så är det nästan så att ett klassiskt verk som detta hade förtjänat en något större sångare som framförde texten – men han ville kanske göra det själv för att den faktiskt just i detta fall betydde något för honom (han var ju som sagt i en personlig andlig period just då) och inte bara är ironisk och avsedd att sätta myror i huvudet på lyssnaren.
När det stora slutackordet till ”The Day The Gods Help Us All” har klingat ut sitter man som lyssnare och är nog tämligen omtumlad av albumet The Gods Of Earth And Heaven som helhet – men som jag redan sagt, även om där finns smaklösheter och övertramp och man kastas fram och tillbaka mellan de kreativa greppen så funkar alltsammans som en vrickad och tänkvärd existentiell föreställning. Och detta helhetsintryck är något som Army of Lovers övriga skivor inte når upp till, även om det finns åtskilliga bra låtar på de skivorna också.
Det känns helt enkelt som att Alexander Bards popkonst när sin fulländning här – vilket också tar sig uttryck i att Army of Lovers medlemmar på The Gods sjunger själva i större utsträckning än de gjort tidigare. Det där att ironiskt mima till andras röster blev kanske inte lika viktigt längre när Bard ville tänja på det oseriösa till något mer ”meta-oseriöst”.
Vad sedan de olika låtarna egentligen betyder går nog att fundera länge på. Jag har i efterhand läst en artikel från när albumet kom, där Bard säger att en av låtarna handlar om abort (jag gissar att det måste vara ”We Are The Universe”) och att ”Sons Of Lucy” från början hette ”Guns N’Roses” och var en parodi på den gruppen och att refrängen då gick ”we are the Guns N’Roses, oh-oh-oh”. Inget av detta hade jag kunnat ana 1993, eller senare … så det finns nog mycket att ösa ur om man ska tolka innehållet på The Gods.
Däremot är ”gaydiscofaktorn” inte lika uppenbar här som på gruppens övriga album, även om den kan anas lite i bakgrunden. På The Gods är det mer det kryptiska som Army of Lovers glamour går hand i hand med.
Sammantaget kan jag säga att jag som uppskattar ett ”helgjutet album” uppskattar The Gods Of Earth And Heaven för att det är just det – en helgjuten albumupplevelse. Det är till och med ett särskilt bra exempel på det, i och med att vi som kontrast till de bättre låtarna även har de där spåren som känns pinsamma och störiga (”Sebastien”, ”Sons Of Lucy”, ”Heterosexuality”) plus de fyra konstiga ”små-låtarna”, men på något sätt hör ändå allting samman och passar ihop och bildar en show.
Oanständig är den showen. Och provocerande. Och smaklös. Och inte så lite blasfemisk. Och oäkta, skulle kanske många kritiker tycka som stör sig på att Army of Lovers inte är ett riktigt ”band” som spelar sin egen musik. Men jag kan inte låta bli att gilla helheten i alla fall. Då har man lyckats bra som ironisk konstnär – vilket man kan säga att Alexander Bard är.
Det där med det värdiga och vördnadsfulla får jag väl ta en annan gång.
Skiva: Army of Lovers, The Gods Of Earth And Heaven, Stockholm Records.
Särskilt bra spår: ”Carry My Urn To Ukraine”, ”The Day The Gods Help Us All”, ”The Grand Fatigue”.
Betyg: 9 av 10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar