Igelkotten recenserar en TV-serie: Heated Rivalry

(recension februari 2026)

När jag först läste om den annalkande serien Heated Rivalry för en dryg månad sedan så väcktes min akuta nyfikenhet direkt – precis som hos många andra, har jag förstått.
I mitt fall var det flera faktorer som direkt fick mig att tänka att den där vill jag se. En TV-serie i ishockeyvärlden är ju intressant i sig (jag tänkte genast på Björnstad-böckerna). Att den är kanadensisk (efter en bokserie av kanadensiska Rachel Reid) och delvis utspelar sig i Kanada gjorde det ännu mer intressant, med den gamla förkärlek jag har för det landet. Enligt recensionerna/artiklarna skulle dessutom en av huvudpersonerna vara ryss och prata ryska, och även franska förekommer i serien … ja, med mitt språkintresse så fastnade jag på den kroken direkt. Och till råga på allt skulle då dessutom handlingen bygga på en kärlekshistoria mellan två hockeykillar som är ilskna rivaler på isen men förälskade privat … nej, för mig är då inte detta något frånstötande utan det lät tvärtom ännu mer lovande. Kanske kunde det vara något i stil med Young Royals – en serie som jag blev ganska förtjust i – fast i machoaktig hockeymiljö.
Allt det där lovade gott tyckte jag.
Sedan fick jag i och för sig tidigt klart för mig att det tydligen skulle vara väldigt mycket sex i den där serien också. Och att många redan avfärdat den som gayporr och överskattat taffligt fanfictionliknande tonårsdrama, mest ämnat för damer som vill se två läckra hunkar utan kläder kräla på varandra. Mina familjemedlemmar visade inte heller något intresse för att se Heated Rivalry, inte ens min äkta hälft. Det är ganska ovanligt, att det finns serier som jag vill se och inte hon, men så var det. Jag fick ställa in mig på att titta på egen hand.
Men det gjorde jag faktiskt också, för den där nyfikenheten tog överhanden. Jag lät det inte heller stanna vid bara ett försök, utan har nu sett igenom hela Heated Rivalry, ensam på laptopen, i takt med att de sex avsnitten dykt upp ett i taget på HBO. ”Gayporren” i fråga får då bli föremål för en recension denna månad. Det känns ju rätt så relevant att tala om vad jag för min del tyckte om den. Är det en sevärd erotisk hockeyserie det där, även för snart 48-åriga gubbar som jag?

Det jag först kan säga om Heated Rivalry är att den åtminstone känns som en av de mer ovanliga TV-serierna. Den har en annan stämning och uppbyggnad och följer inte riktigt samma mönster som serierna brukar göra. Tidslinjen är minst sagt hoppig. Och det där att serien utspelar sig i hockeyvärlden är en sanning med modifikation.
Handlingen känns på något sätt som ett parallellt universum, både tids- och rumsmässigt. Det är två mycket lovande unga hockeytalanger – Ilja Rozanov från Ryssland och Shane Hollander från Kanada – som blir draftade av varsitt proffshockeylag som de sedan får börja spela i. Redan där blir jag som (aningen) hockeykunnig något konfunderad, för även om det naturligtvis är NHL det är fråga om så har ligan här i serien istället fått pseudonymen MLH (Major League of Hockey), och Ilja hamnar i klubben Boston Raiders och Shane i Montreal Metros. Som alltså inte finns på riktigt, men de liknar verklighetens Boston Bruins respektive Montreal Canadiens – så till den grad att klubbarnas loggor och dräkter är förvillande lika förlagorna. Det kommer sedan fler tillfällen i serien då verkliga förhållanden justeras en aning, men bara en aning … till exempel när Ilja och Shane spelar OS 2014 i Sotji, vilket ju stämmer med verkligheten, men i serien är det Lettland som Ryssland åker ut mot istället för Finland. Sådana smådetaljer är det som ger känslan av ett något omotiverat parallellt universum.
Samtidigt går tiden i serien på ett sätt som blir nästan besvärande hattigt. Det är ständiga skutt något år fram i tiden, från 2008 till 2009 till 2010 och så vidare, och då och då stannar det upp lite för mer utdragna händelser men sedan är det dags för ett nytt hopp, tills det plötsligt har gått ganska många år och huvudpersonerna inte alls är några tonåringar längre (så att detta skulle vara en ungdomsserie kan vi genast utesluta). I kombination med den där surrealistiska, halvverkliga miljön gör det att man som tittare mest bara blir förvillad – och det gäller i synnerhet i avsnitt tre där vi går ett litet steg tillbaka i tiden igen för att se en förhistoria med saker som hände före nämnda OS i Sotji i avsnitt 2. Där hade jag faktiskt direkt svårt att hänga med.
Om man sedan tror att Heated Rivalry gör ett stort nummer av hockey så blir man besviken. Det är inte bara hoppen från år till år framåt i tiden som gör att det känns som att själva sporten hastas igenom, utan över huvud taget ägnas den tämligen lite uppmärksamhet, och fungerar bara som inramning och inget mer. Egentligen får man inte se särskilt mycket mer än de tillfällen under varje säsong då just Shanes och Iljas lag ställs mot varandra (vilket i praktiken ger intrycket att Montreal och Boston är de enda lagen i den där ligan!) och då konstateras det bara att den här gången vann Shane, den här gången vann Ilja, och så fortsätter det så. Idrottspsykologin och dynamiken inom proffssporten får så att säga inte mycket utrymme – det är inget Björnstad här inte. Lite glimtar här och var av kommentatorer, gruffande på isen om vem som är bäst, samt diverse lagkamrater som ger gliringar (serien har nog rekord i antal förekomster av ordet ”asshole”) … det är allt man får.

Vad är det då de sex avsnitten egentligen handlar om i denna storyline med idel tidshopp och tillfälliga nedslag i olika omklädningsrum och hockeyrinkar?

Rätt gissat. Det handlar om kärlek och sex. I synnerhet det sistnämnda. Kritikerna har på så sätt fullständigt rätt i att Heated Rivalry är övervägande sliskig, och om vi ska jämföra med den där andra gay-romans-dramaserien Young Royals som jag nämnde så är den serien mycket mer innehållsrik och mångsidig och har betydligt fler karaktärer än två. Heated Rivalry kan framstå som mycket enkelspårig i jämförelse.
Det hela går ut på att de där två grabbarna Ilja och Shane råkar träffa på varandra då och då, kvickt inleder en förbindelse (ganska rakt på sak redan första gången får man säga, det är inget de trevar sig fram till långsamt), träffas igen med jämna mellanrum, stöter bort varandra, men inte kan glömma varandra utan fortsätter kommunicera via fräcka SMS och så ses de förr eller senare personligen igen och det hettar till på nytt. Det är egentligen hela handlingen. Bipersonerna är inte speciellt många eller betydelsefulla, och Iljas och Shanes bakgrund och motivation sägs det inte mycket om, även om man får vissa inblickar i deras övriga bekantskapskrets och inser att båda två har en viss press på sig från sin föräldrageneration (resultatinriktat i Iljas fall och mer managementrelaterat i Shanes).
Sedan kan man ju visserligen se det som att det där inte behöver vara tecken på torftighet utan att det är en fråga om att tolka och uppfatta antydningar. Heated Rivalry är en mycket fåordig serie, och det kanske är just det som är tanken – att tittaren ska läsa mellan raderna och föreställa sig saker och ting själv. (I några fall råkar det visserligen bli övertydligt istället, men ändå.)
Det är också så att relationen mellan killarna genomgår vissa steg och faser – det är inte samma slags förhållande och kommunikation mellan dem hela tiden. I avsnitt fyra stegras till exempel dramatiken när de gör varandra svartsjuka genom att inleda förhållanden med tjejer istället, samtidigt som de ändå inte kan sluta tänka på varandra – och i avsnitt fem når de helt klart ett nytt stadium då det börjar brista för den hårdföre Ilja. Så helt på tomgång går det inte. Jag har också sett ett omdöme på annat håll om att poängen med de många sexscenerna är att de representerar ett slags utveckling för de båda älskande. Huruvida de gör det är jag inte kropp att avgöra, för så ingående har jag inte kunnat titta på eller analysera dem 😊 men jag fattar resonemanget.
I rättvisans namn finns det dessutom också utrymme för en (visserligen delvis förbryllande) utvikning och bihistoria. Nämligen den i avsnitt tre i serien, som nästan inte alls handlar om Shane och Ilja utan om en tredje hockeykille (en amerikansk rival till dem båda) som inleder en relation med en ”vanlig kille” i en bar, vilket blir en parallell till vad Shane och Ilja till slut gör av sitt förhållande. Så det handlar inte riktigt bara om dem hela tiden.

Med detta sagt så är det ändå sexscenerna som dominerar helheten, de tar i viss mån över igen i det ganska platta sista avsnittet, och de är onekligen mastiga att stå ut med. En kritiker hade visst räknat dem och fått det till att det var sammanlagt fjorton sexscener i de sex avsnitten … själv tappade jag räkningen, men den siffran kan nog stämma. Jag kan inte neka till att jag flera gånger reagerade med ”å nej, inte en sådan scen till” och fick lust att snabbskippa – inte för att jag är moraliskt indignerad eller så, utan bara för att det blir tjatigt.
Det som gjorde att jag ändå stod ut var faktiskt musiken, och det är en aspekt att nämna särskilt i Heated Rivalry. Originalmusiken till serien har gjorts av Peter Peter (ja, han kallar sig så) och han har fått till ett drömskt och svävande soundtrack (inte helt olikt Brian Enos ambientstycken) som jag måste medge passar perfekt till allt ”snusk” och till och med lyfter upp några av de scenerna en hel del. Även annan musik, t.ex. Beethovens månskenssonat, används effektfullt. Musik kan skapa stämning och så är onekligen fallet i den här serien – den musikaliska bakgrunden sätter mycket av hela tonen och atmosfären.
Där kommer jag nu också in på det som gör att jag sammanfattningsvis ändå på ett sätt uppskattar Heated Rivalry, nämligen att den känns lätt udda. Som jag sade i början, det är ett drama av ett slag som inte finns i särskilt många andra serier. Handlingen går inte framåt på det sätt man väntar sig utan hoppar alltså lakoniskt hit och dit. Miljöerna är begränsade till att bli ”kikhål”. Det är avskalat och nedbantat. Karaktärerna är inte många. Personerna säger inte mycket. Tystnaden (och musiken) utnyttjas flitigt istället för replikskiften. Massor av information lämnas att bli underförstådd.
Man kan se det som torftigt, men man kan också se det som speciellt. Det är det intrycket som för mig räddar vad som hade kunnat vara en total-cringe och enformig gayporrserie.
Plus att jag sanningen att säga är grymt imponerad av skådespelarinsatsen från Connor Storrie, som spelar ryssen Ilja: han är inte det minsta ryss själv utan bara amerikan, men han lärde sig flytande ryska inför rollen och talar det så vitt jag kan höra helt oklanderligt. Särskilt i en viss telefonscen i avsnitt fem som får sägas vara mycket stark. Man kan förstås undra varför rollen inte spelas av en riktig ryss, men jag uppskattar ändå Storries bedrift, även om rollfiguren själv är för buffligt brutal för att jag ska kunna gilla honom speciellt mycket.
Ja, hur som helst. Jag vet inte om jag egentligen kan rekommendera någon annan att se serien. På sätt och vis gör jag gärna det, då jag själv tog mig igenom alla avsnitten utan att tappa intresset, men jag vet då rakt inte hur andra skulle reagera (helt oavsett vad man tycker om sexscener). Intressant var Heated Rivalry i alla fall, och jag ångrar inte att jag tog mig tid att öka på min kulturella bildning genom att ha sett den. Det känns ju också befriande att det ännu kan komma en serie av det här slaget, som med sitt innehåll retar direkt gallfeber på Putin och förmodligen även på Trump och hans anhängare.
Så det är ju bra jobbat av Kanada får man säga.

P.S. Om någon undrar så är det med avsikt som jag stavar namnet Ilja med j! Ryskans Иля transkriberas på engelska till Ilya, och därför står det så överallt i serien också, men jag följer svenska transkriptionsregler och då blir det Ilja.

TV-serie, Heated Rivalry, HBO.
Betyg: 7 av 10.

(Bild från IMDb.)

Igelkotten rangordnar ... de tio snyggaste introna

(ranking januari 2026)

Gott nytt år 2026! Årets första rankinglista från mig här på bloggen blir av något som inte är oväsentligt för musiklyssnaren och som man säkert kan fundera på länge – nämligen bra intron till låtar.
Ett lyckat intro kan ju onekligen göra mycket för att lyfta upp en låt, och i vissa fall finns det intron som är så bra att resten av låten som sedan kommer inte klarar att matcha dem. Några sådana exempel finns det här på min lista. Men framför allt handlar det om intron som verkligen får en att ryckas med i musiklyssningen och få upp förväntan och intresset för låten. Det är det som är huvudsaken.
Det jag märkte när jag försökte tänka efter och sammanställa denna topp 10-lista var att det var mycket svårt att gallra, för jag kom genast på väldigt många låtar med bra intron (och då finns det säkert ändå fler som jag har glömt). Men jag lyckades få ner dem till tio till slut. Jag försökte då i viss mån följa principen att ett riktigt bra intro ska vara ett sådant som är delvis frigjort från låten i övrigt – eller ja, självklart kan och bör det anknyta till huvudlåten, men om introt låter helt och hållet likadant som senare delar i låten så är det inte riktigt det jag är ute efter, även om det fortfarande kan vara snyggt. Introt ska så att säga ha ”det lilla extra”.
Här följer mina ”tio bästa intron” i ordning nerifrån och upp (och även om jag har försökt beskriva musikaliskt varför jag gillar dem så kan det naturligtvis vara så att personliga minnen och associationer spelar in lite grann också).

10. ”Bitter Sweet Symphony”, The Verve
En gammal favorit sedan länge, naturligtvis tack vare den där lilla ljusa kvittrande stråkslingan som upprepas om och om igen i refräng och mellanspel. Och så finns den med i introt också givetvis! Hela introt i fråga är ett skolexempel på hur man bygger upp steg för steg mot något storslaget … det börjar med att stråkarna spelar själva grundackorden till låten, sedan kommer ”huvudslingan” in, följd av ytterligare små gimmickar, och efter att man fått in förväntan mer och mer sätter det slutligen igång på allvar med trumspår och allt. Det blir en minst sagt praktfull inledning inte bara till låten ”Bitter Sweet Symphony” utan till hela albumet Urban Hymns, där den är förstaspår.

9. ”Where The Streets Have No Name”, U2
Jag har en förkärlek för sådana intron som är lite dissonanta och innehåller ett mischmasch av ljud som skapar en viss stämning … och ett sådant intro är det till ”Where The Streets Have No Name” (och tillika till hela albumet The Joshua Tree). Det börjar på ett just sådant diffust sätt, med en mörk elorgelliknande och mystisk bakgrund – helt uppenbart upprunnen i producenten Brian Enos hjärna – som surrar på och växer sig starkare samtidigt som The Edges karakteristiska smattrande gitarr börjar komma in. Och sedan blir det dags för trummorna och basen som introducerar en puls och får låten att börja på riktigt, fortfarande i samma suggestiva anda. Det är ett otroligt snyggt intro kort och gott. Som helhet hör låten också till U2:s bästa, men den lider en aning av att den inte fortsätter med riktigt samma dramatik och framför allt saknar en tillräckligt tung rytm. Jag brukar tycka att om man kombinerade de båda kända versioner som finns av den här låten, dels originalet och dels Pet Shop Boys discoaktiga cover, så skulle det bli en av tidernas bästa låtar. Nu är det inte så – men introt ska U2 verkligen ha beröm för.

8. ”I morgon”, Di Leva
Ett bra intro ska vara sådant att man, när man plötsligt hör det, tänker ”wow, nu kommer den här låten ju, åh vad bra den är!” på ett alldeles särskilt sätt – även om man har hört den massor av gånger förut. Så är det för mig med Thomas Di Levas ”I morgon”, förstaspår på skivan Vem ska jag tro på? Den kosmiske Di Leva är ju annars inte känd just som någon avancerad kompositör, men när jag hör de inledande slagen på baskagge till denna låt (”dunk! – dunk, dunk!”) reagerar jag alltid med samma förtjusning, för jag vet vad som är på gång! Nämligen ett omsorgsfullt uppbyggt introparti med originella, svävande klanger: Di Leva presenterar det på sätt och vis själv i och med att man svagt hör honom säga orden ”Väx! Lyft!” Det är precis vad man som lyssnare gör – det blir en stämning som är atmosfärisk (ett av mina favoritord), med gott om synt och oscillator och snygga elgitarrer, och så till och med ett ödsligt klagande munspel så småningom, strax innan Thomas ska börja sjunga. Hela introt är en och en halv minut långt och det är en och en halv gyllene minut.

7. ”Voda” (”Water”), Elitsa Todorova & Stojan Jankulov
I Eurovisionvärlden finns det inte så många superbra intron att hämta, mycket för att de låtarna bara brukar vara tre minuter långa och då har man i regel inte tid med några ambitiösa intron. Men den här låten är ett av undantagen. Det är Bulgariens bidrag 2007 (som kom femma) och jag har berömt den tidigare på min Eurovisionblogg, där jag utnämnde den till tidernas bästa ESC-låt och även uppmärksammade just att den har en otroligt bra början. Det tycker jag alltjämt att den har. En trolsk stämningsfull syntmatta över vilken sångerskan Elitsa ylar ”mo-o-reeee …”, sedan blir det en mungiga, sedan kommer trummorna in, och lite till, och lite till, och sedan sätter det igång på allvar med en svettig, exotisk, dunkande puls. Ett mycket ambitiöst verk som motbevisar alla och envar som tycker att Eurovision är trams eller att bra musik inte kan komma från Bulgarien. Och introt är det som sätter tonen för hela låten på ett föredömligt sätt.

6. ”Born in the USA”, Bruce Springsteen
Slagkraftigt är bara förnamnet – ja, det är faktiskt ett rent bokstavligt slagkraftigt intro som den här låten har! Det är två av medlemmarna i Springsteens klassiska kompgrupp E-Street Band som står för det, nämligen trummisen Max Weinberg, som (med viss hjälp av en studioeffekt) dundrar på med fullständigt explosiva trumslag, samt naturligtvis keyboardisten Roy Bittan som samtidigt spelar det där helt unika riffet, med ett svajande klockspelsliknande ljud som ingen annan lyckats efterlikna. (Bittan är nog min favoritkeyboardist, bortsett från Benny Andersson och Vangelis.) Som lyssnare hajar man bara till och är fast, och det blir ju inte sämre när huvudmannen Bruce själv kommer in och börjar vrålsjunga sin text ”born down in a dead man’s town …”. Ett hyperenergiskt rockmästerverk, från början till slut men allra mest i början får man nog säga.

5. ”Thunderstruck”, AC/DC
Kanske är det egentligen inte introt som sådant som gör den här låten så mästerlig, utan mer riffet som introt består av – och som fortsätter höras hela låten ut. Ja, ni vet säkert vad jag menar, det är Angus Youngs otroligt snabba elgitarrmotiv med trettioandradelsnoter (eller vad det nu är) som liksom bara flyger fram. Men det introduceras ju sagolikt i låtens början – för faktum är att ”Thunderstruck” egentligen har en annan inledning (fast fortfarande urtjusigt, det sätter tonen direkt) och sedan går den över i huvudtemat först efter drygt tio sekunder. När det väl är infört kompletteras det sedan med det allsångsvänliga, skrålande, stampande ”THUNDER!”, och takt för takt kommer vi längre och längre in i denna hejdundrande värld. Energin fortsätter även efter att Brian Johnson till slut har börjat sjunga (eller vad det nu är han gör …) och det är en ypperlig låt som helhet, men den första minuten är bäst.

4. ”Pretty Tied Up”, Guns N’Roses
Den här låten har jag skrivit om här på bloggen redan tidigare, häromåret när jag recenserade Guns N’Roses två Use Your Illusion-plattor, och redan då nämnde jag att den har ett av tidernas bästa intron. Det anser jag fortfarande, och jag kan beskriva det igen: ”Pretty Tied Up” inleds med att kompgitarristen Izzy Stradlin’ spelar på något så ovanligt som en sitar, och utifrån detta orientaliska inslag bygger Guns sedan under några dramatiska sekunder upp en suggestiv stämning när de övriga instrumenten börjar komma in. Via en snitsig basbrygga från Duff McKagan brakar det sedan löst ordentligt med en finurlig, hårdrockspoppig GNR-låt av bästa märke. Visserligen kan den inte helt matcha sin högklassiga inledning – men Guns N’Roses vet hur man ska väcka intresse och energi och få det att rock’n’roll-aktigt spritta i benen på lyssnaren.

3. ”Chariots of Fire”, Vangelis
Självklart måste denna vara med på en sådan här lista – för när jag först hörde detta stycke så var det ju faktiskt just bara introt som jag hörde (och gillade), och i flera år visste jag inte ens om att det var början till en riktig låt! Jag talar naturligtvis om slutet av 80- och början av 90-talet då ”Chariots of Fire” var signaturmelodi till Mitt i naturen i TV2. Redan då älskade jag den signaturmelodin, ”Mitt i naturen-musiken”, som jag tyckte var fantastisk bara under det fåtal sekunder den varade där i TV-rutan. Sedan fick jag till sist höra resten av låten, och blev då fortsatt stormförtjust både i den och i Vangelis och hela hans musikskatt. En kärlek som håller i sig än i denna dag, och allt detta tack vare ett intro kan man säga. Om man dessutom ska kommentera det rent musikaliskt så är detta intro verkligen Vangelis i sin prydno, med det där snygga kosmiska sequencerdroppandet och det minimalistiska tvåtonstemat (ett kvintintervall) och så stegringen när det elektroniska klappandet kommer in. Det är inte konstigt att det här filmmotivet har blivit en sådan klassiker.

2. ”Freestyler”, Bomfunk MC’s
Denna breakbeat-hiphop-dänga från år 2000, skapad av en finsk duo som fick en monster-kult-hit med den (men sedan inte har hörts av så mycket igen), är för all del en förträfflig låt: en av de bästa i en genre som jag annars inte uppskattar nämnvärt. Men grejen med ”Freestyler” är att den finns i en kortare och en längre version (singel- kontra albumversion tror jag), och man måste absolut lyssna på den längre, för det är den som har ett av tidernas bästa intron! Det som förgyller låten är ju det där blippande ljudet i refrängerna, och detta ljud finns även i introt i fråga. Där fungerar det som bakgrund till ett slags ”overtyr” som egentligen inte hör så mycket ihop med den övriga låten men som låter superläckert – med ett slags fågelliknande elektro-lockrop, drillar på en akustisk gitarr och en viss spänning som bygger upp sig fram tills själva ”Freestyler”-stuket ska börja. Jag har varit förälskad i detta intro från första stund, det är den klart bästa delen i låten, och den är som sagt bra även utan det, men med det blir den ett mästerverk.

1. ”Money For Nothing”, Dire Straits (med Sting)
Det här är en nästan självskriven vinnare! Visserligen är själva låten ”Money For Nothing”, när den väl har kommit igång, betydligt mindre märkvärdig än sin inledning (och därför brukar jag inte heller ha med den på några favoritlåtslistor), men just därför blir introt så väldigt minnesvärt. Och det är onekligen klassiskt och har hyllats och citerats av många. Sting är gästsångare på låten och det är han som i introt upprepade gånger sjunger ”I want my MTV” över en svävande elektronisk bakgrund, vilket pågår ett tag, men sedan kliver han åt sidan och istället kommer trummorna in: först ett par slag, sedan ett par till, och så blir det mer och mer och syntmattan ökar i volym och så stegras alltihop till en hel kakafoni. Underbart läckert – och plötsligt så klipps alltihop av till förmån för Mark Knopflers snitsiga gitarriff, och via ett trumbreak kommer vi pang in i låten. Alltså, det är svårt att beskriva det där, men det är helt enkelt bara att lyssna på alltihop. På hög volym. För det är mästerligt. MTV finns inte mer men ”I want my MTV”-introt består.

Det här var mina tio favoritintron. Man kan notera att sex av de tio låtarna faktiskt också är öppningsspår på de album de finns med på (plats 10, 9, 8, 6, 5, 3) och ytterligare en (plats 4) är öppningsspår på sida B på sitt album, om man nu lyssnar i gammalt dubbelsidigt format. Det visar väl att även artisterna själva insett att introna i fråga är slagkraftiga.

Som sagt, detta var en rätt svår lista att göra och gallra i, för det finns väldigt många ytterligare intron som är väldigt bra och som jag egentligen hade velat ha med här. För rättvisans skull vill jag faktiskt nämna en del av dem, som ni kan gå vidare och lyssna på om ni vill höra ännu fler läckra intron: det är t.ex. ”Baba O’Riley” med The Who, ”Wild Dances” med Ruslana, ”The Visitors” och ”Gimme! Gimme! Gimme!” med ABBA, ”Wherever I May Roam” med Metallica, ”Coma” med Guns N’Roses, ”Blue Monday” med New Order, ”It’s A Sin” med Pet Shop Boys, ”Little Bird” och ”No More I Love You’s” med Annie Lennox, ”Stockholm” med Orup, ”It’s All Too Much” med The Beatles, ”Dark Allies” med Light Asylum, ”Great Southern Land” med Icehouse, ”Genom eld och vatten” med Sarek, ”Mea culpa” med Enigma …
Ja, nu är det lika bra att jag avslutar, för annars blir det att jag istället får gallra bland dem som ska få nämnas i snabbuppräkningen. 😊 Ni får också ursäkta att jag säkerligen har glömt åtskilliga. Men jag hoppas att jag med detta lyckats väcka er inspiration till att själva avnjuta era egna favoriter bland snygga intron!