(recension februari 2026)
När jag först läste om den annalkande serien Heated Rivalry för en dryg månad sedan så väcktes min akuta nyfikenhet direkt – precis som hos många andra, har jag förstått.
I mitt fall var det flera faktorer som direkt fick mig att tänka att den där vill jag se. En TV-serie i ishockeyvärlden är ju intressant i sig (jag tänkte genast på Björnstad-böckerna). Att den är kanadensisk (efter en bokserie av kanadensiska Rachel Reid) och delvis utspelar sig i Kanada gjorde det ännu mer intressant, med den gamla förkärlek jag har för det landet. Enligt recensionerna/artiklarna skulle dessutom en av huvudpersonerna vara ryss och prata ryska, och även franska förekommer i serien … ja, med mitt språkintresse så fastnade jag på den kroken direkt. Och till råga på allt skulle då dessutom handlingen bygga på en kärlekshistoria mellan två hockeykillar som är ilskna rivaler på isen men förälskade privat … nej, för mig är då inte detta något frånstötande utan det lät tvärtom ännu mer lovande. Kanske kunde det vara något i stil med Young Royals – en serie som jag blev ganska förtjust i – fast i machoaktig hockeymiljö.
Allt det där lovade gott tyckte jag.
Sedan fick jag i och för sig tidigt klart för mig att det tydligen skulle vara väldigt mycket sex i den där serien också. Och att många redan avfärdat den som gayporr och överskattat taffligt fanfictionliknande tonårsdrama, mest ämnat för damer som vill se två läckra hunkar utan kläder kräla på varandra. Mina familjemedlemmar visade inte heller något intresse för att se Heated Rivalry, inte ens min äkta hälft. Det är ganska ovanligt, att det finns serier som jag vill se och inte hon, men så var det. Jag fick ställa in mig på att titta på egen hand.
Men det gjorde jag faktiskt också, för den där nyfikenheten tog överhanden. Jag lät det inte heller stanna vid bara ett försök, utan har nu sett igenom hela Heated Rivalry, ensam på laptopen, i takt med att de sex avsnitten dykt upp ett i taget på HBO. ”Gayporren” i fråga får då bli föremål för en recension denna månad. Det känns ju rätt så relevant att tala om vad jag för min del tyckte om den. Är det en sevärd erotisk hockeyserie det där, även för snart 48-åriga gubbar som jag?
Det jag först kan säga om Heated Rivalry är att den åtminstone känns som en av de mer ovanliga TV-serierna. Den har en annan stämning och uppbyggnad och följer inte riktigt samma mönster som serierna brukar göra. Tidslinjen är minst sagt hoppig. Och det där att serien utspelar sig i hockeyvärlden är en sanning med modifikation.
Handlingen känns på något sätt som ett parallellt universum, både tids- och rumsmässigt. Det är två mycket lovande unga hockeytalanger – Ilja Rozanov från Ryssland och Shane Hollander från Kanada – som blir draftade av varsitt proffshockeylag som de sedan får börja spela i. Redan där blir jag som (aningen) hockeykunnig något konfunderad, för även om det naturligtvis är NHL det är fråga om så har ligan här i serien istället fått pseudonymen MLH (Major League of Hockey), och Ilja hamnar i klubben Boston Raiders och Shane i Montreal Metros. Som alltså inte finns på riktigt, men de liknar verklighetens Boston Bruins respektive Montreal Canadiens – så till den grad att klubbarnas loggor och dräkter är förvillande lika förlagorna. Det kommer sedan fler tillfällen i serien då verkliga förhållanden justeras en aning, men bara en aning … till exempel när Ilja och Shane spelar OS 2014 i Sotji, vilket ju stämmer med verkligheten, men i serien är det Lettland som Ryssland åker ut mot istället för Finland. Sådana smådetaljer är det som ger känslan av ett något omotiverat parallellt universum.
Samtidigt går tiden i serien på ett sätt som blir nästan besvärande hattigt. Det är ständiga skutt något år fram i tiden, från 2008 till 2009 till 2010 och så vidare, och då och då stannar det upp lite för mer utdragna händelser men sedan är det dags för ett nytt hopp, tills det plötsligt har gått ganska många år och huvudpersonerna inte alls är några tonåringar längre (så att detta skulle vara en ungdomsserie kan vi genast utesluta). I kombination med den där surrealistiska, halvverkliga miljön gör det att man som tittare mest bara blir förvillad – och det gäller i synnerhet i avsnitt tre där vi går ett litet steg tillbaka i tiden igen för att se en förhistoria med saker som hände före nämnda OS i Sotji i avsnitt 2. Där hade jag faktiskt direkt svårt att hänga med.
Om man sedan tror att Heated Rivalry gör ett stort nummer av hockey så blir man besviken. Det är inte bara hoppen från år till år framåt i tiden som gör att det känns som att själva sporten hastas igenom, utan över huvud taget ägnas den tämligen lite uppmärksamhet, och fungerar bara som inramning och inget mer. Egentligen får man inte se särskilt mycket mer än de tillfällen under varje säsong då just Shanes och Iljas lag ställs mot varandra (vilket i praktiken ger intrycket att Montreal och Boston är de enda lagen i den där ligan!) och då konstateras det bara att den här gången vann Shane, den här gången vann Ilja, och så fortsätter det så. Idrottspsykologin och dynamiken inom proffssporten får så att säga inte mycket utrymme – det är inget Björnstad här inte. Lite glimtar här och var av kommentatorer, gruffande på isen om vem som är bäst, samt diverse lagkamrater som ger gliringar (serien har nog rekord i antal förekomster av ordet ”asshole”) … det är allt man får.
Vad är det då de sex avsnitten egentligen handlar om i denna storyline med idel tidshopp och tillfälliga nedslag i olika omklädningsrum och hockeyrinkar?
Det hela går ut på att de där två grabbarna Ilja och Shane råkar träffa på varandra då och då, kvickt inleder en förbindelse (ganska rakt på sak redan första gången får man säga, det är inget de trevar sig fram till långsamt), träffas igen med jämna mellanrum, stöter bort varandra, men inte kan glömma varandra utan fortsätter kommunicera via fräcka SMS och så ses de förr eller senare personligen igen och det hettar till på nytt. Det är egentligen hela handlingen. Bipersonerna är inte speciellt många eller betydelsefulla, och Iljas och Shanes bakgrund och motivation sägs det inte mycket om, även om man får vissa inblickar i deras övriga bekantskapskrets och inser att båda två har en viss press på sig från sin föräldrageneration (resultatinriktat i Iljas fall och mer managementrelaterat i Shanes).
Sedan kan man ju visserligen se det som att det där inte behöver vara tecken på torftighet utan att det är en fråga om att tolka och uppfatta antydningar. Heated Rivalry är en mycket fåordig serie, och det kanske är just det som är tanken – att tittaren ska läsa mellan raderna och föreställa sig saker och ting själv. (I några fall råkar det visserligen bli övertydligt istället, men ändå.)
Det är också så att relationen mellan killarna genomgår vissa steg och faser – det är inte samma slags förhållande och kommunikation mellan dem hela tiden. I avsnitt fyra stegras till exempel dramatiken när de gör varandra svartsjuka genom att inleda förhållanden med tjejer istället, samtidigt som de ändå inte kan sluta tänka på varandra – och i avsnitt fem når de helt klart ett nytt stadium då det börjar brista för den hårdföre Ilja. Så helt på tomgång går det inte. Jag har också sett ett omdöme på annat håll om att poängen med de många sexscenerna är att de representerar ett slags utveckling för de båda älskande. Huruvida de gör det är jag inte kropp att avgöra, för så ingående har jag inte kunnat titta på eller analysera dem 😊 men jag fattar resonemanget.
I rättvisans namn finns det dessutom också utrymme för en (visserligen delvis förbryllande) utvikning och bihistoria. Nämligen den i avsnitt tre i serien, som nästan inte alls handlar om Shane och Ilja utan om en tredje hockeykille (en amerikansk rival till dem båda) som inleder en relation med en ”vanlig kille” i en bar, vilket blir en parallell till vad Shane och Ilja till slut gör av sitt förhållande. Så det handlar inte riktigt bara om dem hela tiden.
Med detta sagt så är det ändå sexscenerna som dominerar helheten, de tar i viss mån över igen i det ganska platta sista avsnittet, och de är onekligen mastiga att stå ut med. En kritiker hade visst räknat dem och fått det till att det var sammanlagt fjorton sexscener i de sex avsnitten … själv tappade jag räkningen, men den siffran kan nog stämma. Jag kan inte neka till att jag flera gånger reagerade med ”å nej, inte en sådan scen till” och fick lust att snabbskippa – inte för att jag är moraliskt indignerad eller så, utan bara för att det blir tjatigt.
Det som gjorde att jag ändå stod ut var faktiskt musiken, och det är en aspekt att nämna särskilt i Heated Rivalry. Originalmusiken till serien har gjorts av Peter Peter (ja, han kallar sig så) och han har fått till ett drömskt och svävande soundtrack (inte helt olikt Brian Enos ambientstycken) som jag måste medge passar perfekt till allt ”snusk” och till och med lyfter upp några av de scenerna en hel del. Även annan musik, t.ex. Beethovens månskenssonat, används effektfullt. Musik kan skapa stämning och så är onekligen fallet i den här serien – den musikaliska bakgrunden sätter mycket av hela tonen och atmosfären.
Där kommer jag nu också in på det som gör att jag sammanfattningsvis ändå på ett sätt uppskattar Heated Rivalry, nämligen att den känns lätt udda. Som jag sade i början, det är ett drama av ett slag som inte finns i särskilt många andra serier. Handlingen går inte framåt på det sätt man väntar sig utan hoppar alltså lakoniskt hit och dit. Miljöerna är begränsade till att bli ”kikhål”. Det är avskalat och nedbantat. Karaktärerna är inte många. Personerna säger inte mycket. Tystnaden (och musiken) utnyttjas flitigt istället för replikskiften. Massor av information lämnas att bli underförstådd.
Man kan se det som torftigt, men man kan också se det som speciellt. Det är det intrycket som för mig räddar vad som hade kunnat vara en total-cringe och enformig gayporrserie.
Plus att jag sanningen att säga är grymt imponerad av skådespelarinsatsen från Connor Storrie, som spelar ryssen Ilja: han är inte det minsta ryss själv utan bara amerikan, men han lärde sig flytande ryska inför rollen och talar det så vitt jag kan höra helt oklanderligt. Särskilt i en viss telefonscen i avsnitt fem som får sägas vara mycket stark. Man kan förstås undra varför rollen inte spelas av en riktig ryss, men jag uppskattar ändå Storries bedrift, även om rollfiguren själv är för buffligt brutal för att jag ska kunna gilla honom speciellt mycket.
Ja, hur som helst. Jag vet inte om jag egentligen kan rekommendera någon annan att se serien. På sätt och vis gör jag gärna det, då jag själv tog mig igenom alla avsnitten utan att tappa intresset, men jag vet då rakt inte hur andra skulle reagera (helt oavsett vad man tycker om sexscener). Intressant var Heated Rivalry i alla fall, och jag ångrar inte att jag tog mig tid att öka på min kulturella bildning genom att ha sett den. Det känns ju också befriande att det ännu kan komma en serie av det här slaget, som med sitt innehåll retar direkt gallfeber på Putin och förmodligen även på Trump och hans anhängare.
Så det är ju bra jobbat av Kanada får man säga.
P.S. Om någon undrar så är det med avsikt som jag stavar namnet Ilja med j! Ryskans Иля transkriberas på engelska till Ilya, och därför står det så överallt i serien också, men jag följer svenska transkriptionsregler och då blir det Ilja.
TV-serie, Heated Rivalry, HBO.
Betyg: 7 av 10.
(Bild från IMDb.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar