Irritation mot andra kristna

Jag har ett problem.
Jag brukar ofta reta upp mig på andra kristna.
I synnerhet de konservativa.

Det är verkligen inget jag vill göra och inte en reaktion jag är stolt över. Mina medkristna är ju mina syskon, mina bröder och systrar, och de och jag är överens om något väldigt viktigt. De och jag ska hålla ihop i sann trosgemenskap. Vi delar något betydelsefullt, vi har samma mål och intresse, och vi kommer att ses i livet efter detta tillsammans med Jesus.
Dessutom är vrede inte något bra. Vrede är en av de sju dödssynderna … ja, det står inget i Bibeln om dessa sju synder i och för sig, men Bibeln är ändå rätt tydlig med att man inte ska reta upp sig utan visa fördragsamhet och kristlig kärlek. Så då känns det ju helt fel att jag grips av vrede, eller åtminstone kraftig irritation, gentemot andra kristna.
Ändå gör jag det, och ibland kan den irritationen rentav utlösas av sådana saker som borde vara helt självklara att jag som kristen säger amen till. Det är konstigt.
Eller också är det inte så konstigt … jag vet inte riktigt.

Jag tror att den bakomliggande grundläggande grundfaktorn till hela min irritation är att jag upplever att många kristna verkar sakna förmåga att se och tänka utanför bubblan, och är totalt uppfyllda av sitt eget kristna perspektiv och inte har förståelse för något annat.
Ett exempel är när det kommer uppmaningar att man ska ”be för de förföljda kristna där och där och där”. Det tycker jag egentligen också att man ska göra, det är ju helt självklart. Men jag stör mig ofta på dessa uppmaningar i alla fall. Och anledningen till det är att jag i dem tycker mig märka en viss ensidighet som lyser igenom. Grundtanken att be för förföljda kristna är helt i sin ordning, men det tankesystem som blir följden av böneuppmaningen är någon sorts slutet kretslopp i en bubbla, där de kristna bara koncentrerar sig på just de kristna som är förföljda. Man glömmer liksom helt bort att det finns andra grupper i världen som också är förföljda. Det talas hela tiden vitt och brett om att IS begår folkmord mot kristna i Mellanöstern, och detta bes det innerligt för, men det är inte alls lika vanligt att kristna uppmärksammar att IS även förföljer och terroriserar yazidier – eller andra muslimer! (Tvärtom är det ju flera kristna debattörer som är så glödande i sin antimuslimska retorik att de mer eller mindre sätter likhetstecken mellan IS och muslimer i allmänhet.)
Jag ser det som att vi som är kristna egentligen borde be för alla som förföljs, och även för de som förföljer (som ju också är de som Jesus uttryckligen säger åt oss att be för). Jag förstår delvis tanken att koncentrera oss lite särskilt på just våra egna trossyskon, men samtidigt känns det för mig inte som att ett ”var och en är sig själv närmast”-tänk borde vara särskilt optimalt. Är inte alla våra medmänniskor värda en gnutta särskilt omtänksam förbön? Annars blir det ju så där som i Martin Niemöllers vers, att ”först kom de och tog kommunisterna, och jag sade inget för jag var inte kommunist …”

Det här gäller inte heller bara böner, utan jag tycker helt enkelt att det finns en tendens bland kristna att bara se saker ur sin egen synvinkel hela tiden: en inställning av att ”det är väl den som möter som ska väja”. (Självklart gäller inte detta bara kristna, utan beteendet finns överallt, i alla grupperingar, men jag är extra känslig för att råka på det eller misstänka det just hos kristna, förmodligen därför att det trots allt är en grupp jag brukar känna mig hemma i.)
Jag anser att även om man håller fast vid sin kristna tro så måste man ändå försöka tänka lite längre i sin världsbild än bara den kristna komfortzonen. Inte bara sätta stämpeln fiende på misstänkta människor och ideologier som tycks gå emot ens egna kristna intressen, utan se just själva människorna bakom, förstå varför de gör som de gör, bli medveten om hur de tänker och respektera dem fast de inte ingår i den egna sfären. Lämna sin egen inrutade mall och försöka förstå världen. Om inte annat så för att det blir lättare att omvända folk om man förstår dem först!
Min uppfattning är att kristna nu för tiden faktiskt är sämre på det där. Jag kan se det på Facebook. Rent hat är det inte alltid, men det är hela tiden ett illa dolt förakt och det föraktet haglar – mot muslimer givetvis, men även mot araber (de flesta vet nog att muslim och arab inte är samma sak, men många beter sig i praktiken som om det var det), och vidare mot socialister (som allt som oftast anklagas för att gå i den islamiska terrorismens ledband och rentav vara av samma skrot och korn som nazister), mot feminister, mot socialdemokrater, mot miljöpartister, mot Svenska kyrkans liberala grupperingar, mot Stefan Löfven, mot Margot Wallström (hon är för närvarande ett särskilt populärt hatobjekt som ständigt dum- och ondförklaras), mot Mona Sahlin, mot Antje Jackelén, mot diverse andra.
Mitt i alltihop står jag och tittar på: ser hur kristna syskon, som jag egentligen ska ha kristlig gemenskap med och som jag innerst inne vet är snälla och omtänksamma, hänger sig åt fördomar och hårda fördömanden, tror på diverse dåligt underbyggda uppgifter och nyheter, rycks med och förfasar sig och sprider och förolämpar och svartmålar och förtalar och kategoriserar högenergiskt utan att tänka efter det minsta. Ser allting på bara ett enda sätt och utifrån en enda standard.
Av den anledningen fylls jag av irritation, och det behövs alltså inte särskilt mycket för att väcka den irritationen från gång till gång – det behöver inte ens vara något hat från början utan bara något uttalande som kan vara välmenande men som jag icke desto mindre känner intensifierar det slutna kretsloppet och stärker bubblan.

Därför kan jag bli irriterad över ”be för det, be för det” – trots att jag egentligen gärna ber för saker och ting. För jag känner att bakom varje person och grupp man uppmanas att be för brukar det finnas en annan person eller grupp som förbises och glöms, eller som bara ses som den onda parten i sammanhanget.
Därför kan jag bli irriterad när det talas om nutida kristna martyrer och över huvud taget när kristna innerligt tycker synd om sig själva – trots att jag egentligen håller med om att många kristna har det svårt. För jag känner att det liksom inte är så att kristna är de enda som lider i världen, ibland har det till och med förekommit att kristna orsakat lidande för andra och om det bara var kristna som bestämde skulle det säkerligen finnas en del förtryck åt andra hållet, så varför särskilt ofta framställa kristna som mest värda att visas upp i offerkofta istället för att medge att andra också kan bära den?
Därför kan jag bli irriterad över alla påpekanden av islams ondska – trots att jag egentligen håller med om att muslimer har fått en hel del om bakfoten. För jag känner att det är så hemskt onödigt att måla ut dem som så alldeles förfärligt onda och destruktiva och barbariska och oförmögna att åstadkomma något av kulturellt värde.
Därför kan jag bli irriterad när kristna delar statusar som höjer staten Israel till skyarna och försvarar precis allting som Israel gör och spyr galla över palestinier (om de nu ens vill ta det ordet i sin mun) – trots att jag egentligen också tycker det är bra att judarna har ett eget land och att det är jobbigt för dem med terrorismen. För jag känner att man fortfarande bara har ögon för den ena sidan, ingen förståelse, ingen empati för hur det kanske står till i det där motsatta lägret, förutom kanske något enstaka uttryck för förfäran över att barnen i Gaza används som mänskliga sköldar, men den kristna omtanken om barnen på den sidan känns ändå inte på långa vägar så innerligt engagerad som för människorna i Israel.
Därför kan jag bli irriterad när många kristna väljer partipolitisk tillhörighet utifrån futtiga små familjepolitiska och etiska detaljer som de av någon anledning tycker avgör alltihop – trots att jag egentligen i en del av fallen rent teologiskt kan hålla med. För jag känner att såväl politik som kristet liv i själva verket är så väldigt mycket mer än så och det egentligen mest bara är småaktigt och hänsynslöst mot andra människor (som väl har rätt att leva som de vill) att hänga upp sig på de där små etiska frågorna, även om man nu råkar ha bestämda åsikter i dessa frågor.
Därför kan jag bli irriterad på vissa kristna bloggare och skribenter när de tar i och höjer rösterna mot muslimer och vänsterfolk och vänstermedia och liberaler – trots att jag egentligen själv också kan ha kritiska synpunkter mot det hållet ibland. För jag känner att de där skribenterna uttrycker sig på ett sådant sätt att Sverigedemokraterna jublar åt de röster det nu blir lättare för dem att fiska, och att utfallen inte leder till något gott utan bara till mer intensiv fiendskap och misstänksamhet.
Därför kan jag bli irriterad på uttalanden och uppmaningar och förkunnelser från kristna över huvud taget, även när de är helt harmlösa – trots att jag egentligen är kristen själv. För jag känner den där ensidigheten och fördomsfullheten och den kontraproduktiva ilskan ligga bakom mycket av det.

Denna irritation är rent ut sagt jobbig att drabbas av stup i kvarten.
Och det värsta av allt – den ger mig dåligt samvete. För när jag känner denna irritation gör jag mig ju skyldig till just det som jag nu precis har beskyllt mina medkristna för. Jag fylls av vrede, vilket inte är rätt. Jag låter mig ryckas med av fördomar och intolerans.
Dessutom är allting kanske obefogat. Jag kanske inbillar mig alltihop, eller i alla fall det mesta. Jag kanske har för kort stubin och blir ilsken i onödan, och kanske tyder jag illvilligt alla uttalanden jag ser till det värsta, när sanningen kanske är att det bara är fullt befogade och normala och respektfulla synpunkter och berättigad kritik som mina medkristna ger uttryck för.
Och vem vet – jag kanske själv dessutom är likadan som jag tycker att de medkristna är? Det där med flisan och bjälken och så ...
Om det är så, om det är jag som är alldeles för ilsken när jag stör mig på andra kristna, eller om jag inte själv är bättre än dem jag stör mig på, då faller hela min redogörelse ovan ihop totalt. Den äger då över huvud taget ingen giltighet. Det är då bara jag som är drabbad av okristlig vrede och förmodligen inte ens är någon riktig kristen, eftersom jag föraktar mina medkristna och reagerar negativt när de gör något så fromt och föredömligt som att be, och känslokallt struntar i de kristna som förföljs. Det är då istället de där andra kristna som lyckas vara upprörda men samtidigt kärleksfulla med precis rätt balans, samtidigt som det är jag som är snar till hat och fördömanden.
Därför kämpar jag med att inte drabbas av vrede eller ens irritation. Jag biter ihop och försöker vara fördragsam. Men det är inte lätt. Ofta är det så att säga kört redan på den första reaktionen när jag får syn på något som en medkristen säger.


Inte alltid så lätt att leva upp till detta ...

Det finns undantag från det här. Jag märkte i somras, när jag var på Oasmöte, att min irritation just då stillade sig och att jag uppskattade att se en massa kristna människor där i möteshallen trots att jag visste att flera av dem var just sådana som brukar bete sig flammande fanatiskt på Facebook. Det gjorde liksom ingenting när man möttes i ett glatt mötessammanhang med kristen gemenskap.
Tyvärr är det under de långa perioderna mellan dessa tillfällen som ens fördragsamhet med syskonen ställs på betydligt större prov.

(Om det är någon som känner sig manad att kommentera allt det här, så kan ni väl vara hyggliga och göra det i form av vänligt tillrättavisande och inte som barsk kritik – för jag har ju redan sagt att jag har dåligt samvete för att jag stör mig på andra kristna.)

Abortdebattörer som fäktar i luften

För närvarande verkar en viss abortdiskussion ha blossat upp igen, efter att Trump och hans vänner häromdagen såg till att dra in biståndet till abortorganisationer (den där bilden som redan har blivit smått ökänd).

Eller rättare sagt så är det inte en diskussion som har blossat upp, utan det är två sidor som i vanlig ordning sätter igång att kommentera det där med abort och gör det utan att egentligen lyssna på dem som har en annan åsikt.
Jag brukar själv akta mig noga för att hamna i debatter om abort, och jag tänker inte inleda någon sådan nu heller. Däremot har jag några ord att säga om hur de två lägren brukar bete sig.

Som vanligt är det beklämmande att konstatera att de två sidorna i abortfrågan uttrycker sig på ett sådant sätt att de aldrig någonsin kommer att kunna förstå eller övertyga varandra. De har två fullständigt olika utgångspunkter som gör all dialog omöjlig och gör att de inte kan uppfatta varandra som något annat än vidriga.
”De begår mord!” säger abortmotståndarna om abortförespråkarna. Men så kan de inte säga, hur sant det än må vara. Abortförespråkarna är inte ute efter det – de anser inte att ett outvecklat foster är ett liv utan att det handlar om kvinnors självbestämmande och överlevnad, och därför är tal om mord irrelevant. Motståndarna måste börja med att övertyga dem om att det är ett liv (eller föreslå hur man löser det där med självbestämmande och överlevnad), för annars fäktar de bara i luften.
”De vill frånta kvinnor rätten att bestämma över sin egen kropp!” säger abortförespråkarna om abortmotståndarna. Men så kan de inte säga, hur sant det än må vara. Abortmotståndarna är inte ute efter det – de anser att det handlar om att till varje pris värna om ett liv, och därför är tal om anti-jämställdhet irrelevant. Förespråkarna måste börja med att övertyga dem om att det inte är ett liv, för annars fäktar de bara i luften.
Så ligger det till. Tyvärr fortsätter båda sidor att bara fäkta i luften, och strö tillmälen och jämförelser omkring sig som enbart gillas av de som redan håller med. Det tjänar ingenting till. Ingenting. Det är inte det minsta konstruktivt.
Vill man åstadkomma något får man ha en diskussion där man börjar i rätt ände. Försöka fatta hur den motsatta sidan ser på saken och börja där istället.
Något som i och för sig verkar omöjligt. Det blir bara infekterat och uppretat med en gång. Beklämmande var ordet.

(Obs! Om någon skulle få för sig att kommentera detta inlägg så kom ihåg att frågan gäller inte om abort är bra eller dåligt – sådant debatterar inte jag, som sagt! – utan det jag tar upp är problemet att parterna snackar förbi varandra hela tiden.)

Mitt liv kors och tvärs

Den senaste månaden har jag ägnat mig väldigt mycket åt korsord i olika former – och det är också den främsta anledningen till att jag inte har bloggat någonting sedan slutet av november. Ja, det har ju naturligtvis varit advent och julförberedelser och jul också, det är inte en tid på året då man sätter sig och bloggar i första taget, men det är ändå så att när jag haft tid över på sistone är det dessutom korsord jag har hållit på med istället för blogg.
Vilket då inte innebär att bloggen är nerlagd, det har bara varit en mindre aktiv period på den och snart blossar inläggen säkert upp i en snabbare takt igen. (Jag har ända sedan tidigaste barnsben en tendens att ha favorithobbyer som kommer och går.)

I alla fall. Vad är det då för slags korsord jag är så väldigt engagerad i?
Jo, jag räknade efter och det är faktiskt inte mindre än fem slags korsordslösande som roar mig just nu.

1. Wordfeud. Detta Alfapet-spel i en app på mobilen har jag hållit på med i snart fem år, och har inte tröttnat trots att de flesta som först började med det omkring 2012 har lagt ner undan för undan. Numera är det bara två personer jag spelar Wordfeud med – min bror Kristoffer och min svåger David – men partierna går bara vidare. Och det lär de också fortsätta med, eftersom en av mina motståndare har ganska klar plusstatistik på mig, vilket gör att jag inte tänker sluta spela mot honom förrän jag har vänt den trenden – samtidigt som jag i min tur har plusstatistik på den andre motståndaren och han förmodligen därför inte heller tänker sluta spela mot mig förrän han har vänt. :)


Så här ser ett av mina Wordfeudpartier ut just nu (jag har suddat ut mina bokstäver samt motståndarens namn).
Som synes går det inte så bra för mig hittills ...

2. Cross Boss. Detta är en annan app med ett roligt korsordsspel, som jag har blivit uppmärksammad på ganska nyligen. Här tävlar man om att lösa ett litet korsord vars ledtrådar först är osynliga, och vinna poäng på avklarade ord och samtidigt sno åt sig poäng genom att utnyttja de ord och bokstäver som motståndaren redan fått fram. I Cross Boss är det ganska mycket tur som avgör (för ofta har man inget annat val än att chansa), men det är ändå roligt för att man måste fundera logiskt över vilka bokstäver som kan tänkas passa in, och för att det kan bli väldigt snabba omställningar i poängen. Cross Boss spelar jag med nämnde svågern David samt med svärfar Lars, som också var den som tipsade mig om detta roliga spel.

3. Melodikrysset. Jodå, varje lördag klockan tio sitter jag med detta klassiska kryss på radion om jag inte har något annat för mig (och till vardags har jag inte det). Krysset är inte alltid jättesnyggt ihopsatt och programledaren Anders Eldeman har en tendens att vara förutsägbar (och lite glättig av sig), men det är stor trivselfaktor på programmet och man får onekligen användning för sin musikaliska allmänbildning, och förbättrar densamma dessutom.

4. I julas fick jag en stor korsordstidning i julklapp av Jemima, späckad med en massa korsord, och den har jag också suttit med sedan julen i bästa pensionärsstil. :) Det är nu inte så väldigt många kryss kvar för mig att lösa i tidningen, men den lär nog ändå räcka ett tag till. När den är slut får det nog emellertid vara bra just med korsordstidningar – jag tänker inte börja prenumerera på någon sådan, för så mycket tid har jag i regel inte och tidningarna skulle nog komma i brevlådan snabbare än jag hinner göra klart dem.

5. Och så det sista – jag gör dessutom egna korsord! Det är inte första gången, jag hade redan för många år sedan en period då jag försökte mig på det, men nu har jag plötsligt råkat få ett förnyat intresse. Jag blev inspirerad redan före jul, då jag satte ihop ett stort kryss till barnen i julklapp (som delvis innehöll ord som just de hade särskilt stor chans att kunna), och även om det är hiskligt svårt att konstruera korsord och man ofta skär tänder över att man måste använda fler tråkiga två- och trebokstavsord än man egentligen ville, så kan jag inte låta bli att fortsätta och göra ännu fler.
Det går också något lättare i dessa moderna tider när man har tekniska hjälpmedel: det finns verktyg på nätet där jag kan skriva in bokstavskombinationer och bekvämt få fram ord som innehåller dessa och som jag då kan använda. Jag kan här också tillägga att jag skriver ut korsorden på datorn när de är färdiga, även om jag gör kladden för hand; det brukar kunna bli hyfsat snyggt med rutor och bilder och pilar när jag gör det i en tabell i Word.
Efter jul har jag följaktligen gjort ett nytt kryss som Lydia ska få på sin födelsedag nästa vecka: ett kryss på Lydia-tema med Lydia-relaterade ord, som när det är färdiglöst kommer att leda henne fram till en extra liten födelsedagspresent gömd någonstans i huset. (Jag tror inte hon läser detta före sin födelsedag, så det är nog riskfritt att prata om det på bloggen.)
Dessutom gör jag för närvarande också ett korsord som mer är för vuxna och som har min hemö Lilla Askerön som tema. Kunde liksom inte låta bli … Även det korsordet går nu mot sin fullbordan, jag tror att jag kan ha det klart idag, och alla Askeröbor och Askerökännare får då gärna lösa det om de vill.

Det var allt om mina korsordsaktiviteter. Som synes är de rätt omfattande, så det är kanske inte så konstigt att det inte blivit av att jag bloggat.
Men som sagt, det kommer säkert inlägg här snart igen. Min korsordsperiod kommer säkerligen inte att vara för alltid heller, åtminstone inte mitt eget konstruerande. Så det finns ingen anledning till oro för att jag ohjälpligt ska fläta in mig i vokaler och konsonanter och helt tappa all kontakt med omvärlden. :)

Julhandel och fattiga

Följande text om julhandeln skrev jag förra året, men den blev aldrig utlagd – jag gör det nu i år istället, för ämnet känns fortfarande aktuellt, och ärligt talat så uppfattade jag aldrig hur det blev med det där som jag undrade över beträffande julhandel i texten.
Så här skrev jag alltså för ett år sedan (och det gäller nu med):

Nu sätter snart julhandeln igång på allvar. Det ska bli ganska intressant att se vad som händer på den fronten i år.
Antingen julhandlar folk precis som vanligt. Och då lär det nog bli en hel del kritiker som (med rätta) påpekar det vansinniga i att vi köper julklappar för många miljarder kronor – oavsett hur mycket så är det mycket – samtidigt som det finns en massa lidande i världen och flyktingar som behöver någonstans att ta vägen och så.
Eller också så har folk faktiskt tagit intryck nu i år, så att de julhandlar mindre och i högre grad skänker pengarna till behövande istället. Då blir det ännu intressantare, för det innebär ju i så fall att detaljhandelssektorn inte alls drar in lika mycket pengar och det blir mindre tillväxt. Det kan då faktiskt bli så att näringslivet börjar klaga på att folk skänker bort sina pengar istället för att konsumera och driva på tillväxten och företagsamheten. Givmildhet, som borde anses vara något självklart positivt, blir då ett problem för ekonomin.

Nu är jag ingen ekonom, så jag kan ju inte sådant där egentligen, men spontant känns det som att detta är ett rätt bra exempel på att medmänsklighet och ekonomisk tillväxt faktiskt motsäger varandra. Eller, som Jesus skulle säga, att man inte kan tjäna både Gud och Mammon.
Sedan vet jag ju att många ekonomer – inte minst kristna ekonomer – är av den åsikten att tillväxt och välstånd som skapas genom fri företagsamhet måste komma först, och att välståndet sedan ”droppar” från de välbeställda folklagren till de mindre förmedlade så att de också får det bättre, och att marknadsekonomi därför är lösningen på alla världens problem.
Men med tanke på julhandelsfenomenet ovan så är jag fräck nog att ifrågasätta detta. Det måste ju ändå vara bättre (och betydligt effektivare) att människor ger pengar direkt till de fattiga istället för att vi ger pengar till vissa bland oss och gör att dessa blir rika så att de efter eget omdöme kan ge till de fattiga. Med tanke på att rikedom dessutom har en tendens att medföra onödigt dyra personliga vanor för den rike, kan man också undra om det verkligen frigörs så mycket droppande pengar ur välståndet som man kunde önska å de fattigas vägnar.
Ja, som sagt, jag kanske är inne på helt fel spår och alldeles socialistisk ;) och då får gärna någon som är glad i ekonomi visa mig tillrätta.

Vad händer i Israel? Lite om nyhetsgranskning

Just nu ser jag ett utmärkt exempel på hur nyheter kan blåsas upp och utsättas för ryktesspridning.

Det handlar om Israel. Enligt flera Israelvänliga Facebooksidor, som en del av mina vänner gillar, så är det för närvarande en väldig massa skogsbränder i Israel och över 50 000 människor har evakuerats. Och bränderna är anlagda, står det tämligen rakt på sak på de där sidorna. Terrorbrott. Man kan också se en Israelkarta med en massa eldar som visar var det brinner någonstans, och det står dramatiskt ”Israel is burning”.
Jag blir lite fundersam över varför det i så fall inte står mer om denna nyhet på andra ställen. På SVT till exempel syns det inte alls.
Omedelbart hör jag för mitt inre öra hur Israelvännernas röster utbrister ”ja men det är ju klart att vänstervridna SVT inte rapporterar om det, de haaaaatar ju Israel och ääääälskar terrorister, de har inget intresse av att skriva om det här!”
Tittar lite noggrannare och upptäcker att SVT faktiskt har en artikel om saken, ganska väl dold, men skriver om det gör de faktiskt.
Nåja, om vi nu antar att SVT faktiskt ändå är opålitliga så kanske jag ska kolla på vad lite andra medier i andra länder skriver om bränderna i Israel. Tittar på några stycken, de första som faller mig in: finländska YLE, engelska The Guardian och amerikanska New York Times.
Alla har med nyheten, fast ingen av dem har den som huvudnyhet. Samtliga är dessutom ungefär eniga med varandra (och med SVT), även om de har lite olika infallsvinklar. Min bild av det hela blir att det mycket riktigt brinner för fullt i Israel, mest i Haifa, och att 50 000 personer har evakuerats därifrån. Lyckligtvis har ingen dött. Det rör sig om skogsbränder som sprids på grund av kraftig torka och vindar, och i första hand ses detta som en naturkatastrof. Emellertid är det flera politiker och myndighetspersoner i Israel som menar att en del av bränderna är anlagda. Hälften av dem, är det mest drastiska påståendet jag hittar från någon israelisk politiker. Men än så länge finns det inga bevis för detta, utan vi får se längre fram vad undersökningarna visar. Dessutom finns det ytterligare intressanta aspekter, som att eventuella terrorister också skulle kunna vara israeliska och inte palestinska, och att även palestinska samhällen har drabbats av bränderna.


(Bild från New York Times.)

Så ligger det alltså till. Personligen skulle jag i detta läge föredra att avvakta innan jag börjar prata om terrordåd och lägga fram anklagelser och påstå att hälften av de israeliska skogsbränderna har orsakats av människohand. Det verkar faktiskt inte riktigt säkert ännu. Vi behöver få veta mer.
Och det är också svaret på den oundvikliga provokativa frågan ”varför skriver inte media om det här”? Det gör de, för det första, men inte så mycket och det är för att de helt enkelt inte vet tillräckligt mycket än.
Men på de Israelvänliga sidorna går alltså ryktet för fullt just nu, att det är terrorister som håller på att sätta eld på Israel och att alla bränderna är terrorbränder. Det poängteras också att folk i arabländerna minsann jublar över bränderna. Stämningen är allmänt upprörd, och alltsammans är som sagt ett tydligt exempel på hur man låter sig ryckas med av en nyhet och generalisera. Det hade inte behövt gälla just Israel, det är en ganska vanligt förekommande grej nu för tiden. Så här går det helt enkelt ofta till.

Tyvärr är det inte särskilt lätt att göra något åt saken, för nu har folk redan bestämt sig för att palestinierna håller på att sätta Israel i brand, och det kommer nog inte att hjälpa hur mycket jag än uppmanar dem att sansa sig och påpekar att vi måste avvakta säkra besked först och att det faktiskt inte är bekräftat att det är en stor serie terrordåd. (De etablerade medierna mörklägger ju bara ändå ...)
Tvärtom riskerar jag, om jag lägger mig i dessa diskussioner, att mötas av stort missnöje och skepsis eftersom jag inte har någon medkänsla med offren för branden och inte tillräckligt mycket försvarar Israel eller kritiserar Israels fiender som en god kristen ska göra.
Jag försöker ju bara söka sanningen, för ”sanningen ska göra er fria”, har Jesus sagt. Självklart tycker jag det är hemskt med dessa bränder, och om det finns folk som är skadeglada åt det (vilket det säkerligen gör) så är det motbjudande. Men mitt i detta får man försöka ha en objektiv och nykter attityd, och som sagt ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Om sanningen redan nu vid en kontroll hade visat sig vara att det är 100 % terrorbränder och att SVT hemligstämplar detta, så hade jag godtagit den sanningen också. Men nu verkar det alltså vara klokt att vänta ett tag med reaktionerna. Lite efterforskningar och källkritik skadar inte.

Tyvärr känns det ibland som det är fullständigt lönlöst med just efterforskningar och källkritik. :(

Nu testar jag sex timmars arbetsdag

För närvarande testar jag sex timmars arbetsdag.
Om nu det där med arbetstid gäller mig … jag är ju inte anställd utan frilansande egenföretagare som jobbar hemifrån och är flexibel och styr över min egen tid.
Men det angår nog mig ändå. Även om jag är frilansare så har jag ett väldigt kraftigt behov av att strukturera mina arbetsdagar för att inte bli alldeles nipprig i skallen, och så har det varit hela tiden. Jag försöker jobba efter ett så normalt schema som möjligt, med något så när regelbundna kontorstider i grunden. Jag har en timplan som jag använder för att planera vilka projekt jag ska jobba med olika dagar, och för att se om jag kan tacka ja till något mer eller om det är fullt på att göra-listan.
Den timplanen har jag hittills byggt på principen att översättning tar i genomsnitt 600 ord i timmen, och att varje arbetsdag i regel är åtta timmar lång (med smärre variationer).
Och det är de åtta timmarna som jag just nu prövar att göra till sex istället.

Stundtals känns det nämligen som att åtta timmar är för mycket – eller åtminstone som att det blir svårt att få ihop tiden då. Jag har ett visst ”livspussel”, med ärenden som måste uträttas och diverse tillställningar och tidsbokningar på dagtid (oftast sådant som har med barnen att göra), och även kvällsaktiviteter som gör att middag och sådant ibland måste tidigareläggas. Med åtta beräknade arbetstimmar och arbetsstopp först klockan 17 så gör de där sakerna ofta att min timplanering spricker. För att inte tala om alla oförutsedda uppgifter som jämt dyker upp på jobbet och tar en massa tid i anspråk. Ett åttatimmarsschema är helt enkelt väldigt känsligt för rubbningar. Resultatet blir då att jag antingen måste flexa jobb till kvällen (och även blir nojig och känner att jag måste jobba i förväg på kvällarna för att vara riktigt säker på att hinna med nästa dags projekt) eller helt enkelt får stryka timmar och försöka anpassa planeringen därefter. I båda fallen blir följden en allmänt stressig känsla.
Därför gör jag nu det som allt fler börjat pröva på sistone. Sedan några dagar tillbaka räknar jag med sex timmar varje dag. Standardarbetsdagen börjar då klockan 08:00 och slutar 15:00 (med en timmes lunchrast). Fördelarna blir många – en är till exempel att de där ärendena som tar tid på dagtid, dem kan jag då lägga efter klockan tre utan att det längre påverkar själva arbetsdagen.

Men kommer inte följden att bli en väldig ekonomisk förlust för mig nu när jag tappar två arbetstimmar varje dag? Jag kan väl omöjligt ta på mig lika mycket uppdrag längre när jag har så pass mycket mindre tid? Och då förlorar jag väl en massa pengar?
Nej då – här tänker jag att jag istället ska jobba mer koncentrerat och fokuserat under de sex timmar jag faktiskt jobbar. Bli effektivare under den arbetsdag jag har, så att säga. Jag tror inte alls att det är någon dum idé. Har man åtta timmars arbetsdag blir man lättare trött och hängig och orkeslös – det har jag verkligen märkt av för egen del – men om det bara är sex så blir effekten en positiv energistimulans: då blir man sporrad att verkligen få något uträttat under den tiden, och får i slutändan lika mycket gjort under sex timmar som man förut fick på åtta. I alla fall känns det som detta kan funka för mig. Som jag nämnde räknade jag tidigare med att översättning för mig i genomsnitt tar 600 ord per timme, och det var det måttet jag använde för att räkna ut hur mycket jag skulle kunna hinna med. Nu har jag ändrat till 800 per timme istället: ordmängden per dag blir då densamma (4 800) men antalet timmar är, som sagt, bara sex.
Visst kommer det säkerligen att hända vissa dagar att de sex timmarna inte räcker till. En del projekt går onekligen långsammare att tröska sig igenom än 800 ord per timme. Och sådana där oförutsedda uppdrag och extrauppgifter kan förstås alltid dyka upp och kullkasta tidsschemat. Men: här är fördelen att om min ordinarie arbetsdag slutar klockan 15 så har jag faktiskt tid kvar under resten av eftermiddagen, som jag kan använda till övertid om det krisar sig på det sättet. ”Reservtid”, helt enkelt, utan att det ställer till det alltför mycket och förstör hela kvällen som det hade gjort vid en åttatimmarsdag.
Och om jag inte behöver använda den reservtiden så är det bara för mig att koppla av, och ordna ärendena i privatlivet om sådana finns, och i övrigt bara varva ner efter jobbet och känna att jag inte behöver lida någon akut tidsnöd och stressa.

Jag tycker att detta åtminstone kan vara värt att pröva, så därför gör jag det nu. Jag har tidvis känt mig stressad på jobbet det senaste året, och det verkar vettigt att försöka vidta någon sorts åtgärd. Trots allt måste man vara rädd om sin hälsa.
Sedan vet jag ju att förslag om sex timmars arbetsdag inte faller i god jord på vissa håll, till exempel hos Svenskt Näringsliv, som snarast får skrämselhicka och panikångest och protesterar hysteriskt varje gång någon debattör ens andas om saken. I dessa kretsar verkar man tycka att åtta timmars arbetsdag är en spiksäker garant för prestanda och effektivitet och tillväxt, och att BNP sjunker snabbare än regalskeppet Vasa och hela ekonomin rasar ihop som ett korthus om det slöa folket har fräckheten att börja jobba ännu mindre.

Jag är inte så säker på att Svenskt Näringsliv har rätt i detta. Faktorer som hälsa och nödvändig vila borde inte försummas i dagens hektiska tid, och det där att man kan vara lika effektiv under sex timmar som man är på åtta ska vi inte utan vidare utesluta.
I alla fall kan man ju åtminstone föreslå det, och testa på vissa håll, innan man dömer ut konceptet. Inte utesluta det per rutin och i ren skräck.

Själv har jag väl ännu inte varit igång med detta tillräckligt länge för att kunna utvärdera på allvar, men just nu är min känsla av sex timmars arbetsdag väldigt positiv. Det har börjat bra så att säga. Det känns som jag redan märker en skillnad. Inte en negativ skillnad i resultat, men däremot en angenäm skillnad i mentalt lugn och förmåga att hantera saker och ting på jobbet utan att bli konfys och panikslagen.
Så det verkar väldigt lovande än så länge. Vad Svenskt Näringsliv än säger.

En satirisk trosbekännelse och en pudel

Häromdagen var jag med om en ögonöppnare. Eller en tankeställare. I alla fall en ”händelse på sociala medier” som fick mig att fundera ytterligare ett varv när det gäller det där att dela saker och vad det kan få för effekter.

Det började med att en av mina vänner på Facebook delade ett blogginlägg, skrivet av en kristen bloggare som jag inte alls känner. Jag tänker inte länka till det, men jag kan beskriva det – inlägget var ett stycke riktigt ordentligt bitsk satir, som byggde på den välkända kristna apostoliska trosbekännelsen. Bloggaren hade skrivit om den ironiskt ”liberalt” med en massa detaljer omformulerade och nedskurna på ett ”politiskt korrekt” sätt, som en drift med hur Svenska kyrkan idag monterar ner en massa punkter i den traditionella kristna läran. Begrepp som ”cis” och ”hen” fanns med på ett par hörn i denna trosbekännelse, liksom t.ex. ”halvsmäktig” istället för ”allsmäktig”, och formuleringar som ”sittande på Gud Förälders vänstra sida” och ”vi har också tillit till Muhammed”.
När jag först läste detta tyckte jag spontant att det var roligt. Ganska elakt förstås i sitt sarkastiska utfall mot kyrkan, och jag vill ju inte avfärda allt modernt så som bloggaren tycktes vilja göra (jag har t.ex. inget emot att använda ”hen” och ”cis”), men satiren var ändå träffsäker på något sätt tyckte jag. För det där att Svenska kyrkan har blivit så urvattnad i sitt budskap (t.ex. att många förnekar jungfrufödelsen, tonar ner talet om synd och frälsning och tycker att islam går precis lika bra som kristendomen), det kan jag mycket väl också tycka, i likhet med många andra bekymrade svenskkyrkliga.
Därför bestämde jag mig också för att själv dela vidare det där blogginlägget, eftersom det var så pass fyndigt. Jag tvekade lite, för jag anade att det nog kunde vara vissa som inte skulle ta emot det särskilt välvilligt och inte riktigt uppskatta satiren, men jag delade till slut ändå. Delvis var det också för att jag på sistone har känt att jag gjort för lite markeringar ur kristen synvinkel på Facebook, så jag var nästan tacksam för ett tillfälle att visa upp den sidan av mig också. Hur som helst så delade jag med en brasklapp-kommentar i stil med att ”detta är kanske inte så snällt, men jag förstår frustrationen som ligger bakom och därför kan det få delas ändå”.

Dagen därpå följde jag hur det gick för min delning i Facebookvärlden. Som jag hade misstänkt fick jag mycket riktigt kritik, och det blev en intressant diskussion under några timmar där jag försökte försvara inlägget och tanken bakom det. Men parallellt med den diskussionen började jag faktiskt bli tveksam, och tänkte mer och mer att det kanske inte var någon bra idé att lägga ut den där satiriska trosbekännelsen ändå. Även om jag från början tyckte att det var en pricksäker satir över Svenska kyrkans beteende, så var det kanske så att den mest bara uppfattades som ett personligt hån mot vissa människor?
En stund senare hände något som definitivt fick mig att svänga i frågan. Jag såg att personen som först delat inlägget plötsligt skrivit en ny Facebookstatus, där hon bad om ursäkt för sin delning och för att hon sårat folk med den. Nu hade hon tagit bort inlägget igen, skrev hon, och då förstod jag att jag varit inne på rätt spår – den där satiren var nog faktiskt mer spefull och hånfull än effektfull. Det blev extra intressant när jag läste de kommentarer min Facebookvän fick för sin ”ursäkt”: där var det flera svar i stil med att ”inte behöver du be om förlåtelse för det där” och ”bry dig inte om folk som klagar”, och det var till och med någon som uttryckte sig med orden ”kastar man sten i ett svinhus är det klart att det är en och annan gris som grymtar”. Det avgjorde saken en gång för alla för min del. För även om de kommentarerna tyckte att inlägget var okej, så hade de motsatt effekt på mig i och med att jag tyckte att där fanns en viss brist på hänsyn. Vad man än tycker i en fråga, och även om man har rätt att yttra sin åsikt, så måste man väl ändå ta på allvar när folk faktiskt blir sårade. Då måste man anpassa sin ton något. Och definitivt inte jämföra med grisar. (Jag ska inte döma personen som skrev det, han är säkert en hygglig prick i själva verket, men just det där med grisarna såg ärligt talat inte så sympatiskt ut.)

Därför gjorde jag en helomvändning och bestämde mig för att ”pudla”. Jag behövde inte själv aktivt ta bort min delning av blogginlägget, för den försvann automatiskt i och med att min vän tog bort sin (mitt inlägg var ju en vidaredelning av hennes). Men det jag gjorde var att jag själv skrev en ursäkt och lovade att tänka efter bättre före delning i fortsättningen. I slutändan hoppas jag att det ändå var rätt få som såg ”trosbekännelsen” jag delade, och att det var så många som möjligt som såg ursäkten.

Vad har jag då lärt mig av detta?
Ja, inledningsvis så tycker jag fortfarande att bloggaren som skrev den där satiriska trosbekännelsen var i sin fulla rätt att göra det och publicera den. Vi har yttrandefrihet i Sverige. Jag kan också förstå de som roas av den och skrattar galghumoristiskt, som jag själv spontant gjorde. Eftersom det som sagt finns en viss frustration över det teologiska läget i Svenska kyrkan så är inte denna reaktion särskilt konstig, och själva grejen att ha synpunkter på strömningarna i kyrkan är fullt motiverad.
Men: att låta ett sådant giftigt inlägg få full spridning på Facebook är däremot inte riktigt rätt väg att gå. Den där trosbekännelsen var mer som ett internt skämt, som frustrerade kristna på sin höjd kan visa varandra inbördes (även om också detta kan ifrågasättas rent nyttomässigt sett). Att lägga ut den så att vem som helst kan se är inte riktigt bra. För satir av det där slaget övertygar inte någon som inte redan är övertygad – tvärtom retar det bara upp vissa och sårar andra, så att dialog blir ännu svårare, och missförstånden och polariseringen blir ännu mer omfattande. Det leder helt enkelt ingen vart att dela sådant. Det är inte konstruktivt på något sätt.
Se bara vad det orsakade i det här fallet: människor tog illa upp av min och min Facebookväns delning, en del fick säkert lägre tankar om konservativa kristna, andra stärktes i sitt eget ”vi mot dom”-tänk och i sin uppfattning att man inte behöver bry sig om när andra blir sårade, och jag själv fick förmodligen min trovärdighet på sociala medier naggad i kanten (min ambition att göra fler uttalat kristna markeringar föll så att säga platt som en pannkaka). Enbart förlorare på alla håll.
Så till en annan gång ska jag komma ihåg att tänka efter en gång till när jag delar: inte bara reflektera över hur trovärdigt innehållet är som jag ska dela, och vad budskapet är, utan även effekten. Kommer jag verkligen att uppnå något gott med detta? Kan jag övertyga någon? Eller viftar jag bara i luften? Vilka når jag ut till? Hur kommer de att reagera? Blir resultatet positivt? Eller finns det en risk att jag bara ”ställer till det” i onödan, så att säga?
Det kan vara värt att fundera på det. Även en text som är sann och som man fullständigt håller med om kan vara meningslös, eller direkt olämplig, att sprida om den inte har en bra verkan i praktiken.

Nu kan jag tänka mig att det finns vissa kristna som har invändningar, för det är ju faktiskt så att kristna enligt den traditionella synen inte ska hymla med budskapet. ”Vi måste tala klarspråk!” ”Kristna ska vara jordens salt och världens ljus!” ”Man kan väl inte låta bli att säga en viktig sak bara för att folk tar illa upp av det.” ”Det spelar väl ingen roll om världen inte gillar det vi säger, vi har ändå en plikt att föra fram sanningen!”
Ja, självklart har vi det. Vi ska inte anpassa själva budskapet, utan har vi något att säga så ska vi försöka framföra det utan ändringar och förvanskningar. (Det gäller både kristna och andra religioner och ideologier.) Men jag är av den uppfattningen att vi måste tänka på hur vi framför det: på vilket sätt, i vilken ordning, under vilka omständigheter. Man måste vara strategisk också. Det går inte att bara ogenomtänkt stå och skrika utan att bry sig om hur folk faktiskt reagerar. Vissa detaljer är inte heller alltid relevanta att hätskt påminna om och hänga upp sig på stup i kvarten. Det är nödvändigt att hitta rätt form och metod. Och då skadar det inte att tänka lite extra på det där med effekt och reaktioner och resultat som jag precis skrev om.
Jag ska som sagt nu komma ihåg det, och att inte låta respekten hamna på undantag. Taktkänsla är inte samma sak som mesighet.

För övrigt – vad är det som säger att det bara är ur ett kristet perspektiv man ska tänka på detta? Hånfull satir kan fungera illa även om den kommer från andra kretsar och riktas åt ett annat håll. Personer som Jimmie Åkesson är ofta utsatta för rätt grova och plumpa skämt, som de flesta sväljer, och det är klart att som offentlig politiker får man kanske vara beredd på och acceptera lite mer i satirväg än mer sårbara samhällsgrupper – men det kanske ändå är något att tänka på även i det fallet, att inte håna Sverigedemokrater för mycket på Facebook? Effekten av det i form av ytterligare vrede, offerkoftor, oförståelse och klyftor kan ju bli minst sagt förödande den också.
Ja, det där kan man fundera länge på. Men att visa hänsyn och förmåga att uppfatta när någon tar illa upp på riktigt, det tror jag inte gör någon skada.