Rödgrön och "konservativ kristen" samtidigt?

Såg häromdagen en Facebook-status från en klok vän som skrev att när hen växte upp, så var det i och för sig i en ganska konservativ kristen miljö – men ändå fanns där ett tydligt inflytande av socialism. Det var först senare som min vän insåg att det faktiskt fanns en ”kristen höger”, för att då inte tala om den rörelse i USA som kallas så. Fram till dess hade hen bilden av att traditionell kristendom och socialism gick bra ihop.
Jag kände igen mig en del i detta, och tycker över huvud taget att det för 20–30 år sedan ansågs betydligt mer normalt att vara konservativ teologiskt samtidigt som man kunde vara radikal politiskt. När jag själv var tonåring så var jag lätt vänstervriden miljöpartist samtidigt som jag också var högkyrklig, och det var ingen som tyckte det var något alarmerande konstigt med det (även om flera förvisso röstade på högerpartier). Det fanns rentav andra som var ännu mer illröda politiskt, men ”traditionellt bibeltrogna” trots detta.

Så tycker jag inte riktigt det är nu för tiden, utan nu har det där blivit mycket mer polariserat och hätskt. Bland de kyrkligt konservativa tycker jag mig se ett allt större förakt och drypande hån mot allting som är vänster och allt som partierna till vänster kan sättas i samband med (ibland kan retoriken rentav komma upp i SD-klass). Och när det gäller den politiska vänstern så tror jag att många av dem skulle ha ytterligt svårt att välkomna en medlem som var värdekonservativ kristen, med allt vad det innebär. Så långt går inte deras tolerans. Det är helt enkelt en inställning av att ”de där typerna är extrem fascistisk fundamentalistisk kristen höger” respektive ”de där snubbarna är destruktiva stalinistiska terroristkramare”.

Tänk vad många möjligheter som går förlorade på det sättet, sett till mångfald, tolerans och dialog.
Jag skulle önska att det var som då på 80- och 90-talet istället. Kanske inte på varje punkt, för vissa yttranden man fällde på den tiden var sådant som man av rent folkvett och hänsyn inte behöver säga nu. Men jag önskar verkligen att en värdekonservativ som sökte sig exempelvis till Vänsterpartiet skulle kunna bli accepterad där, även om nykomlingen kanske hade några stycken åsikter som partikamraterna inte uppskattade så mycket ... de skulle ju säkert kunna hitta en respektfull lösning ändå och den nya medlemmen behövde kanske inte jobba politiskt med just de punkter där det skar sig. Och på samma sätt skulle jag önska att en person som har socialistiska sympatier, men ändå är kristen på ett mer ”traditionellt” sätt, skulle kunna känna sig hemma bland sina teologiska trosfränder utan att få kastat i ansiktet av dem att hens ideologi är i bästa fall pajasartad och i sämsta fall vidrig.
Trots allt så är de politiska ideologierna uppfunna typ 1 700–1 800 år efter kristendomen (och mycket har hänt som påverkat under mellantiden), så man behöver inte bete sig som om politik och religion alltid gick in i varandra. Det är väl alltid bra om man som politiskt eller religiöst engagerad har meningsfränder som hjälper till att arbeta för det gemensamma målet, även om de inte tycker likadant om precis allting? (Tänk om Fenixorden i ”Harry Potter” hade portförbjudit Snape, Lupin, Mundungus eller Hagrid?)


En omöjlig kombination? Jag hoppas inte!

Men jag kanske inte behöver önska mig det här? Jag kanske har fel? Det kanske faktiskt fortfarande är så att teologisk konservatism och politisk radikalism kan kombineras i en anda av förståelse från omgivningen? Tala gärna om det för mig i så fall, så jag slipper bekymra mig.

Twin Peaks och vad den serien (och musiken!) har betytt för mig

I dagarna är det premiär för den nya, tredje säsongen av ”Twin Peaks”. Inte för att jag nu kommer att ha möjlighet att se det direkt, för vi har inte det där HBO Nordic. Men förr eller senare lär jag väl få tillfälle, och lita på att jag då ska slå mig ner och titta.

Jag hör till de personer som ”Twin Peaks” har gjort väldigt stort intryck på. Detta trots att jag inte ens såg serien när den visades i Sverige 1990-91, utan först tio år senare.
Jag kan inte låta bli att dra lite personlig historia om ”Twin Peaks” … och inte minst om musiken från serien, som komponerades av Angelo Badalamenti och innehöll sång av Julee Cruise (med texter av regissör David Lynch själv). Det är framför allt den som har spelat roll.

När ”Twin Peaks” först började gå i Sverige, då under 1990 och 1991, när jag var tolv-tretton år, så tittade jag alltså inte. Något som nästan helt och hållet berodde på att jag fick höra att serien var otäck. På den här tiden råkade jag ha en svårartad fobi för läskiga filmer och det som nu för tiden benämns ”jumpscares”, och när mamma, efter att hon och pappa sett ”Twin Peaks” pilotavsnitt, sade att jag inte borde titta på den serien och att ”det var bland det hemskaste vi sett någon gång”, så var det ju självklart att jag följde det rådet. (Jag fick senare klart för mig att det som mamma tyckte var otäckt i pilotavsnittet var dels scenen när den misshandlade Ronette Pulaski kommer stapplande över järnvägsbron, dels scenen när Sarah Palmer får en syn och skriker högt då hon ser den gråhårige onde anden BOB kika fram bakom sängen. Och det är ju rätt så suggestiva kusliga scener båda två.)
Att jag inte tittade själv gjorde att jag, just när populariteten för ”Twin Peaks” var som starkast i Sverige, blev lite trött på allt tjat om serien. När man inte själv hade hängt med blev det enformigt att höra klasskompisarnas ständiga prat om att Leo var så hemsk och Bobby var så snygg och vem i all sin dar var det som mördade Laura Palmer. Så när det begav sig betraktade jag hela ”Twin Peaks”-fenomenet mest med skepsis.
Men samtidigt kunde jag inte undgå att bli väldigt tjusad av en detalj: musiken. För den var ju så otroligt vacker, i synnerhet då det instrumentala huvudtemat ”Twin Peaks Theme” (eller ”Falling”, som den heter i versionen med Julee Cruises sång). Därför blev det också så att även om jag inte följde serien, så brukade jag vänta in den tid på kvällarna då den skulle börja (tisdagar klockan 22 har jag för mig att det var), så att jag kunde titta och lyssna på just vinjetten där det var så fin och mysig musik. När detta väl var gjort – och ofta var det då som mamma och pappa stängde av TV:n också – så gick jag och lade mig. Det blev nästan som en sorts vaggsång, den där Twin Peaks-musiken. Jag minns dessutom ett tillfälle då jag var hos mina morföräldrar och hörde hur deras grannar spelade Twin Peaks-musiken i lägenheten under, vid ett tillfälle när jag låg och skulle sova. Då blev vaggsångseffekten ännu mer markant.
Några år senare fick jag också tillgång till huvudtemat på skiva (en samlingsskiva som hette ”Pure Moods”, där det stycket fanns med), och då blev det genast en ofta spelad favoritlåt, särskilt vid mysiga och meditativa tillfällen i ett mörkt rum. Så just musikaliskt sett gjorde ”Twin Peaks” verkligen intryck från början. Hela min vana att särskilt gärna använda musik i ”myssyfte” kan faktiskt delvis sägas ha kommit därifrån.

Men hur var det då med själva serien? När tittade jag egentligen på den?
Jo, det var faktiskt på sommaren 2000, för då gick serien i repris i Sverige (på TV3), både säsong 1 och 2. Då hade jag inte längre samma fobi för läskigheter på film utan började med stort intresse följa ”Twin Peaks”, tillsammans med min bror Kristoffer. Vi hade då båda två ganska nyligen tittat på den svenska serien ”Sjätte dagen”, som faktiskt är en sorts svensk ”Twin Peaks” med en liknande stämning, och blivit väldigt förtjusta i den, och då var vi ju så att säga nyfikna på förlagan. Vi tyckte också båda att ”Twin Peaks” var riktigt bra och smällde högre än ”Sjätte dagen” (även om det i backspegeln fortfarande känns som den också var helt okej, ärligt talat).

Och nu kunde man ju givetvis ta till sig den där intrigen, som var som en deckare fast samtidigt väldigt annorlunda. Alla de där suggestiva, drömska, surrealistiska inslagen. Visionerna … rummet med röda draperier, The Black Lodge, jätten, dvärgen som pratar ”återuppspelat baklänges”, den fasansfulle anden BOB. De gåtfulla och kryptiska ledtrådarna: ”fire walk with me”. De andra fängslande motiven och detaljerna: ugglorna, damen med vedträt, fotot på Laura. Sättet som alltsammans var filmat på – så snyggt och ovanligt med färgerna och ljuset och miljöerna. Och så ovanpå allt detta själva människorna i staden Twin Peaks och deras märkliga, absurda beteenden och dolda mörka sidor, det ständiga hemlighetsmakeriet och dubbelspelandet, som var psykologiskt intressant och gav anledning att reflektera (för jag hade själv just då en period av samvetskval och dysterhet).
Hela stämningen och atmosfären i serien, som verkligen inte liknar något annat.
Plus musiken då: fortfarande den där musiken. För den kändes ännu bättre nu när man fick in den i sitt sammanhang, och nu fick jag ju mer att njuta av musikaliskt än bara signaturmelodin. Angelo Badalamentis teman till de olika scenerna och händelserna, som bidrog så otroligt mycket till själva stämningen och djupet – det satt som en smäck. Jag har faktiskt sällan upplevt filmmusik som funkat så bra till de bilder och den handling den illustrerar. Jag har över huvud taget sällan upplevt musik som är så bra som denna, alla kategorier.

Allra bäst när det gällde musiken tyckte jag att Julee Cruises sång var. Även om hon egentligen bara är med och sjunger i några enstaka avsnitt i ”Twin Peaks”, så träffades jag som av en spikklubba av hennes svävande, hypnotiska röst i de stycken jag hörde. Det var särskilt en av låtarna som fängslade mig oerhört och som skulle få stor betydelse: en som Julee framför som sångerska på den lokala dansrestaurangen i ett avsnitt i säsong 2, och som jag inte visste vad den hette men som gick i 6/8-takt.
Så snart jag kunde gick jag och köpte Twin Peaks-soundtracket, för att få all denna härliga musik på skiva också. Tyvärr blev jag något besviken, för även om Julee Cruise medverkade på tre av spåren, bl.a. nämnda ”Falling”, så märkte jag att just den där låten i 6/8-takt inte fanns med på den skivan (vilket beror på att skivan enbart innefattar säsong 1, ej säsong 2). Men det var ingen fara på taket – jag fick reda på att Julee Cruise faktiskt gett ut ett soloalbum också, något år innan ”Twin Peaks” spelades in, och att samtliga låtar på det albumet var gjorda av Angelo Badalamenti (musik) och David Lynch (text) precis som låtarna på Twin Peaks-soundtrackskivan. (Det de gjorde när de höll på med serien var alltså att de plockade in diverse låtar från Julees skiva som de redan hade gjort.)

Så då köpte jag den där soloskivan av Julee Cruise också: ”Floating Into the Night”, som den heter. Den är fantastisk. Fullständigt fantastisk … jag tycker än idag att det är en av de tre bästa skivor som finns. Hela albumet låter som ett enda Twin Peaks – det innehåller de tre låtarna som är med på soundtrackskivan plus ett antal till i samma egendomliga, luftiga, småjazziga stil. Och där fanns mycket riktigt låten i 6/8-takt med. ”Rockin’ Back Inside My Heart”.
Just i samma veva träffade jag den underbara människa som senare blev min fru, och den kväll vi blev ihop så råkade det bli så att just ”Rockin’ Back Inside My Heart” spelades på CD-spelaren. Det kommer jag aldrig att kunna glömma. Fortfarande är det så att när jag hör den låten så kan jag på ett par bestämda ställen i den uppleva, mycket snabbt, som en lätt vindpust, samma känsla som jag upplevde just då den 18 oktober 2000. Den känslan – det minnet kommer tillbaka. Mycket angenämt.

Ja, man kan onekligen säga att ”Twin Peaks” har haft betydelse för mitt känsloliv och min personlighet. Och även om det nu mer är musiken än själva serien som har påverkat och gjort det största intrycket, så har serien gjort sitt till den också. Bara att höra orden ”fire walk with me” får mig att i det närmaste reagera med någon sorts extas – vilket också visas av att jag föll som en fura för en av den svenska gruppen Mando Diaos senaste låtar, den syntgungiga ”Money Doesn’t Make You A Man”, där de sjunger just ”fire walk with me” upprepade gånger. Där ser man.
Därför är jag synnerligen nyfiken på hur David Lynch har burit sig åt för att 26 år efteråt återuppta Twin Peaks-intrigen. Den slutade ju minst sagt kryptiskt, så här finns minsann trådar att nysta upp och reda ut (även om killen som spelade BOB tyvärr är död sedan länge).
Vi kanske skulle ta och skaffa oss HBO Nordic i alla fall.

I en värld av fuzzies

När jag översätter så gör jag det för det mesta i olika program där man använder översättningsminnen, och översätter en mening i taget.
Om man då kommer till en mening som finns helt och hållet i minnet sedan tidigare, så fylls den i automatiskt – det blir en ”100-procentare”, som vi säger i branschen.
Om meningen finns till viss del i minnet, men inte helt, så fylls den också i automatiskt – det blir en ”fuzzy match”, som kan vara si och så många procent. 99 % betyder att meningen från minnet är i stort sett snarlik den nya, medan det i t.ex. en mening på 70 eller 80 % är lite fler ord som är olika. Ju lägre procentsiffra, desto mer nytt är det i meningen, och under en viss gräns blir det ”no-match”. Var den gränsen går varierar mellan kunderna.
Nu är grejen att kunderna brukar betala mindre för 100 % och fuzzy, och fullpris endast för no-match (enligt en pristrappa som även den brukar variera från kund till kund). Och det kan väl vara rimligt ibland, men ofta kan det också kännas väldigt orättvist.

Som till exempel häromdagen, när jag fick upp den engelska meningen ”Underside of the case”, och så kom det upp en fuzzy-träff ur minnet, 75 procent. Fuzzy-meningen i fråga var ”Outside of the U.S.”, översatt i minnet med ”Utanför USA”. Det enda som detta översättningsförslag har gemensamt med den nya meningen som ska översättas är, som synes, biten ”side of the”. Och det hade jag ju ingen som helst nytta av. Men ändå var det en 75 % fuzzy och jag kommer att få mindre betalt för den.
Sådant kan man råka ut för, ganska ofta till på köpet, och det kan kännas minst sagt surt. Särskilt när det inte är fråga om korta meningar som i exemplet, utan lite längre meningar som faktiskt tar tid (men ändå inte är lika bra betalda). Och riktigt frustrerande blir det när meningarna i fråga innehåller taggar och andra markeringar som gör att man ändå inte kan använda det automatiskt ifyllda förslaget rakt av utan måste skriva om manuellt här och där för att få formatet rätt. (Ibland kan den enda skillnaden mellan en ny mening och förslaget från minnet vara att den förra är skriven med stora bokstäver och den andra med små, och då blir det en 99-procentare, med betalning därefter, men hela meningen måste ändå skrivas om.)
Då känns det nästan som ett hån, det där med procenten och betalningstrappan. Man riktigt föreställer sig att det sitter någon där och ler förnöjt och säger att ”ja men där har du ju fått flera ord gratis som du inte behöver ta reda på vad de betyder, det är klart du inte behöver samma betalning då”.
Man har lust att ruska om den personen och säga: ”Så är det inte alls – grejen med översättningsminnen är inte att jag får hjälp med svåra ord som fyller i sig själva, för jag kan ju redan engelska, det är liksom därför jag översätter från det. Grejen med översättningsminnen är att de ska underlätta rent tekniskt så att det går fortare. När de inte underlättar alls så borde jag ha fullt betalt för de där fuzzy-meningarna.”

Nu är det dessvärre inte möjligt att driva igenom fullt betalt för fuzzies. Hela facköversättningsbranschen är uppbyggd på att sådana ska ge rabatt, och det är knappast tänkbart att begära något annat. Det enda man kan göra är att försöka förhandla sig till en pristrappa som är rimlig, och se till att det är acceptabla villkor i övrigt.
Inte för att det nu är särskilt lätt att få acceptabla villkor. Exempel på oacceptabla är när kunder använder flera översättningsminnen, även sådana som är irrelevanta för det aktuella projektet, och ibland rentav stora korpusar med massor av meningar i. Det säger sig självt att när man har så mycket källor så blir det naturligtvis många fler fuzzy-meningar som föreslås av minnet – men med irrelevant innehåll i, sådant som inte alls handlar om det ämnet man sysslar med just då. I vissa fall kan det alltså bli fullständigt oanvändbara förslag ur minnet. Men fuzzy blir det likväl – med lägre pris!
Kunden (och ursprungskunden) tjänar naturligtvis in rejält med pengar på det här, men för översättaren som faktiskt utför jobbet blir det betydligt sämre förhållanden, och det kan också ifrågasättas hur kvaliteten på översättningen egentligen blir. Sådana där irrelevanta minnesförslag ger ju upphov till stor förvirring med minnena och termerna i dem, och det hela kan stundtals nästan påminna om maskinöversättning. Ja, faktum är att vissa program rentav kan skapa automatiska fuzzy-förslag med hjälp av maskinöversättningsfunktioner, så då liknar det maskinöversättning ännu mer. (Men det är ändå en mänsklig översättare som gör jobbet, det vill säga jag, som då med fördel kan få bära hundhuvudet om kvaliteten blir dålig.)

I synnerhet det program som heter MemoQ är mer eller mindre konstruerat just för att man ska kunna jobba på det här sättet. MemoQ räknar dessutom orden på ett annat och ”smartare” sätt än andra översättningsprogram, då det lyckas känna av meningar som det märker är ”fuzzy av en no-match” och därmed räknar dessa meningar som fuzzy där andra program hade sett dem som no-match, om ni förstår hur jag menar. Och programmet är dessutom så lurigt att det räcker med att ord liknar ord som finns i minnet för att det ska bli fuzzy-träff, även om det inte är samma ord – som i mitt exempel ovan där ju likheten mellan ”underside” och ”outside” gav utslag och bidrog till att siffran blev 75 %. MemoQ är på flera sätt ett praktiskt verktyg, men just på den punkten är det irriterande eftersom det åstadkommer fler fuzzy = mindre betalt.
Det finns översättningsbyråer som jobbar i MemoQ och som verkligen använder stora korpusar för att fler no-match ska bli fuzzy, och som till råga på allt har en ytterst ofördelaktig pristrappa där fuzzy-meningar ända ner till 50 procent endast betalas med halva ordtaxan. Efter den förklaring jag nu har gett så förstår ni nog att projekt från sådana kunder riskerar att bli en mycket dålig affär, särskilt när projekten är stora. Vid ett tillfälle när jag hade en sådan kund lyckades jag påtala det orimliga i denna situation och förhandla mig till en bättre pristrappa. Men även om jag löste just detta så finns det ju säkert kvar många andra översättare som tvingas använda dåliga pristrappor i kombination med osunda fuzzy-hanteringsprinciper.

Ja, nu vet ni lite om hur vi översättare har det. Inte alltid en dans på rosor.
Jag ska kanske påpeka att jag med denna klagosång inte är ute efter att tala illa om kunder i allmänhet, för de flesta av dem brukar vara väldigt trevliga och visar även förståelse för problemen. De är ju egentligen på sitt sätt själva drabbade. Jag menar mer att kritisera branschen som helhet och hur allting är upplagt med programmens funktioner. Ibland får man onekligen en känsla av att vara offer för en alltför långtgående spar- och rationaliseringsiver.
Det finns många knep som stora företag, byråer och programutvecklare kan ta till för att kringgå och komma undan villkor och spara pengar.
Även språktekniska knep.

Kex eller tjex? Här är MIN åsikt i frågan!

Ett av de hetaste debattämnena i Sverige när det gäller språkfrågor – ja, kanske över huvud taget rentav, hur oviktigt det än må vara – är som bekant hur ordet ”kex” ska uttalas. :) Med k-ljud eller tj-ljud? Kex eller tjex?
(Om man nu ska stava på det sättet när man beskriver problemet, för stavningen ”kex/tjex” innebär ju att man ser k-sidan som standard redan från början. Det är nästan bättre att använda de fonetiska tecknen [k] för k-ljud och [ɕ] för tj-ljud. Jag gör det i det här inlägget.)

Då och då på mitt Facebook brukar en länk dyka upp till en gammal artikel i Aftonbladet, där deras journalist har frågat språkvetaren Fredrik Lindström om ”facit” i kexfrågan och får svaret att ordet ska uttalas [ɕɛks], alltså med tj-ljud, och påstår att vi kan ”sluta bråka nu”. Anhängare av [ɕɛks] viftar naturligtvis gärna med den artikeln – men läser man den ordentligt så märker man att Fredrik Lindström egentligen inte alls avgör striden, han bara talar om hur han själv uttalar ordet ”om jag måste välja”, och Aftonbladet har inte alls låtit honom analysera saken djupare. Så inte duger den artikeln som facit; den är snarare ett typiskt klickbete från Aftonbladets Lajkat-sida och inget seriöst uttalande. Fredrik Lindström hör ju för övrigt till dem som anser att det för det mesta är dumt att tala om ”rätt och fel” i språkfrågor – det vet alla som läst hans förträffliga ”Världens dåligaste språk” – så det är över huvud taget väldigt konstigt att utnyttja just honom som språkdomare.
Jag ska själv passa på att ge min syn på saken, något jag faktiskt aldrig har gjort i skrift tidigare.

För det första: när det gäller hur jag själv brukar uttala ordet kex, så gör jag det som [kɛks] och har alltid gjort så. Emellertid så är min ”officiella ståndpunkt” i frågan att båda uttalen faktiskt är okej. Även om jag för egen del säger [kɛks] så kan jag acceptera att andra inte gör det. Sveriges befolkning är trots allt uppdelad i två ganska stora grupper som säger [kɛks] respektive [ɕɛks], och enligt Svenska Akademiens ordlista är båda uttalen godkända. Det borde egentligen räcka som facit.
Men nu brukar ju den här debatten och diskussionen förekomma i alla fall och folk kräver av någon anledning att det bara ska finnas ett uttal som är ”korrekt”, inte två (varför egentligen denna motvilja mot en dubbel sanning?). Då händer det att jag får försvara mig och mitt [k]-uttal. Just av den anledningen ska jag här förklara varför det är fullt språkligt befogat och motiverat att säga [kɛks] – bara för att slippa beskyllningar om att jag har ”fel”.

Det vanligaste argumentet man hör från [ɕɛks]-anhängarna är att bokstaven K enligt svenska språkregler ska uttalas som [k] när den följs av en hård vokal (AOUÅ), men [ɕ] när den följs av en mjuk (EIYÄÖ). När jag var tonåring och debatterade kexfrågan med diverse kompisar (inte de där hemma i Landsbro och Vetlanda, för där sade nästan alla [kɛks] som jag, men kompisar från andra håll) så var det detta argument som de kompisarna använde. Jag medgav då, och medger även nu, att den regeln finns i svenskan, men det finns också en rad undantag från den och vid de där tillfällena var det naturligtvis inte så svårt att hitta och påpeka sådana undantag. ”Jaha, men då kanske ni säger ’tjetchup’ också? Och ’tjebab’? Och ’tjeso’?”
Kompisarna i fråga, som för övrigt kan kännetecknas som ”naturvetare som också var intresserade av språk” – till skillnad från mig som var humanist – hade då en tendens att titta på mig med just en sådan vänligt överseende min av ”du har nog missuppfattat det här, lille vän” som man nästan bara kan se hos språkintresserade naturvetare som pratar språkfrågor med humanister, och överlägset svara: ”Men hördu, orden ketchup och kebab och keso är ju faktiskt lånord.”
Deras resonemang var alltså att det bara är i lånord som bokstaven K får uttalas [k] framför mjuk vokal, annars är det [ɕ] som gäller. Det som verkligen grämer mig idag, riktigt mycket, är att jag just då inte var kunnig nog att drämma till med ett klockrent motargument just i fallet ”kex” – nämligen att ordet kex också är ett lånord.

För det är det. Ordet kex kommer av engelskans cakes, och har förmodligen lånats in via sjömän på västkusten som hade kontakter med England – det finns belagt i svenskan sedan 1755. Detta visar att argumentet med hårda och mjuka vokaler inte alls kan användas på ordet kex, för det är ett lånord och då är det okej med uttalet [k].
Det går i och för sig att hävda att lånord ska anpassas till svenskt uttal, men då får man ju problem med de där andra lånorden jag nämnde: ketchup, kebab och keso (alla hämtade från matområdet precis som kex, märk väl!), som i så fall också måste anpassas på samma sätt, vilket blir direkt löjeväckande. Det finns fler sådana ord: kille, killa, kö, kör och tidigare nämnda keps … alla är de lånord, men att anpassa deras uttal till [ɕ]-ljud är knappast aktuellt.
Ursprunget till ordet kex visar också, vilket är ännu viktigare, att ordet faktiskt utan tvekan måste ha uttalats med [k] från början. Även om en anpassning av uttalet snart började ske på vissa håll i Sverige, så kan man inte komma ifrån att det första och ursprungliga uttalet var [k]. Det är ett mycket tungt vägande argument för att jag har rätt att fortsätta säga [kɛks] utan att bli tillrättavisad för det.

Nu är jag medveten om att [ɕ]-sidan i debatten har fler argument för sin sak. De kan till exempel hävda att det är särskilt befogat att anpassa uttalet just av ordet kex till tj-ljud (mer befogat än vad det är för ketchup, kebab och keso), bland annat för att det var rätt länge sedan det lånades in. (Logiken säger i och för sig att vi då också måste börja uttala ketchup, kebab och keso med [ɕ] när det gått tillräckligt lång tid, men i alla fall.) Och även för att ordet kex funnits i svenskan redan innan kakbiten kom från England, och då uttalats med [ɕ]. Kex har ju fler betydelser än en kaka – det är bland annat också en blomma, ”hundkex”, vilken sannolikt uttalades med [ɕ] redan före 1755. Jag håller också delvis med om det här och brukar faktiskt uttala den där blomman som [hɵndɕɛks] just eftersom det är ett gammalt och mer ”svenskt” ord. Det är också förstås detta som är anledningen till att kex alls har kunnat få sin uttalsanpassning: när det infördes måste vissa ha tyckt att det var analogt med blomman att säga [ɕɛks], medan andra behöll det lånade ordets uttal som det var. (Personligen tycker jag det är bra att ha olika uttal på blomman och kakan för att få en fonetisk betydelseskillnad, och inte minst då kunna skilja blomman hundkex från den sortens hundkex som är godis till en hund.)
Jag har alltså förståelse för det där med hundkex och ordets äldre uttal, men det är bara ett giltigt argument för att [ɕɛks]-anhängarna ska få fortsätta att säga som de gör – det är inte ett giltigt argument för att jag inte ska få säga [kɛks]. Det är faktiskt så i det här fallet att argumenten går om varandra – båda är lingvistiskt relevanta och giltiga, och man får helt enkelt lov att välja själv. Vilket folk också alltså gör. Språk är inte något absolut, hur gärna man än skulle vilja det. Man får vänja sig vid att det inte finns en enkel standardlösning på allting.

Jag låter folk som vill säga [ɕɛks] säga det.
Jag säger själv [kɛks] och förväntar mig att få säga det.
Sådan är min inställning till kex.
(Förutom att de smakar gott.)

Kan man be till Gud att Kalmar FF ska vinna ...?

”Lördag eftermiddag framför TV:n. Björn Borg spelar tennis. Juha knäböjer bakom fåtöljen och ber till Gud att Björn Borg ska vinna. Inför varje ny boll upprepar Juha ritualen. Om han lät bli skulle Björn Borg inte vinna.
Juha ber innerligt, för det är viktigt detta att Björn Borg ska vinna.”

Det där är ett utdrag ur Jonas Gardells ”En komikers uppväxt”, och ett exempel på när jag har känt igen mig i Gardells böcker (vilket rätt ofta är fallet överlag). När jag var i yngre tonåren kunde jag också ha sådana där bönerelaterade tvångstankar, inte minst då när det gällde sport och jag satt och var nervös i slutminuterna av diverse viktiga ishockeymatcher. Då bad jag precis så där innerligt att Gud skulle se till att Brynäs höll ledningen till slutet, och jag trodde väl kanske inte helt och hållet men hade ändå den fixa idén att om jag med flit lät bli att be så skulle straffet för denna trotsiga försummelse och otro bli att Brynäs förlorade.

Numera är det inte så – jag har som väl är inte sådana där tvångstankar längre (har ju insett att Gud inte fungerar på det sättet), och jag har över huvud taget inte för vana att be att det ska gå bra för mina favoritlag … den sortens tankegångar har jag liksom släppt.
Varför jag nu har gjort det … Det skulle ju onekligen vara befogat med en bön just nu, när Brynäs i morgon ska spela SM-final nummer sex mot HV 71 och tar hem SM-guldet i händelse av seger. Och det är ännu mer befogat för mitt favoritlag i fotboll, Kalmar FF, som har inlett den allsvenska säsongen katastrofalt och just nu ligger sist i tabellen med bara en enda poäng på fyra matcher och 3-12 i målskillnad. De skulle verkligen vara i behov av lite förbön i sin nästa match mot Malmö FF (också det i morgon).
Hur går det egentligen ihop rent teologiskt att be om goda tävlingsresultat för favoritlaget, eller för sig själv för den delen? Det är en intressant fråga som är värd att reflektera lite över.

Jag har på senare år tyckt att det inte är meningsfullt att be till Gud om framgång för idrottare man hejar på. Mest för att det känns som att Gud faktiskt inte engagerar sig i sådana saker, som ändå är (relativt) oviktiga. Hur det går på en fotbollsplan eller i en hockeyrink angår helt enkelt inte honom. Dessutom tål det att tänka på att när man ber att ett lag ska vinna en match, så är det ju på sätt och vis en självisk bön, eftersom en vinst visserligen skulle innebära glädje för mig men samtidigt besvikelse för någon annan. Om jag till exempel ber om seger för Kalmar FF mot Malmö FF i morgon så går det rakt emot hur kristna MFF-fans (och övriga MFF-fans förstås) ser på saken. Det känns därför som att Gud inte lägger sig i det där, eftersom det skulle vara orättvist och onödigt partiskt av honom att göra det. Varför skulle han hålla särskilt mycket på Kalmar?
Likadant är det för de fotbollsspelare som faktiskt spelar matchen – varför skulle man som spelare egentligen vilja be att Gud ska ingripa och se till att man själv får tre poäng och det andra laget noll? Vad har det andra laget gjort för ont för att få Gud emot sig …? Och är det inte också lite egendomligt och stöddigt att tacka Gud när det går bra i en sådan tävlingssituation? Den djupt troende tidigare Kalmar FF-spelaren Daniel Mendes gjorde just detta genom att göra en synlig gest mot himlen efter att ha gjort mål i en match mot Djurgården för nästan exakt fem år sedan, och även om han fick ett alldeles oproportionerligt straff för det – han blev varnad av domarna för ”osportsligt beteende” och Djurgårdsklacken skanderade otrevligt nog ”Mendes är en hora” åt honom under resten av matchen – så kan jag på sätt och vis förstå att det verkade provocerande. Hur trevligt det än är att Mendes är kristen.


Daniel Mendes i en gest mot himlen. (Bild från svenskafans.com.)

Den här synen att ”Gud lägger sig inte i tävlingsresultat för det vore orättvist” gäller egentligen också för mer allvarliga stridigheter, som krig. Att be till Gud om krigslycka har förstås varit vanligt genom åren, men för mig känns även detta tveksamt, för om man vinner ett slag så innebär det i regel att det blir en massa folk som dör på fiendesidan. Är det riktigt vettigt att be om något sådant, hur ondskefull och antikristlig fienden än må vara? Nej, det är kanske bäst man låter bli det och istället koncentrerar sig på att be om beskydd och att överleva för egen del, och att slaget/kriget ska få ett skonsamt slut med rätt utgång och att det ska bli en vapenvila som är så fördelaktig som möjligt för alla parter, utan att mycket blod (eller något blod alls) behöver spillas.
Om vi återgår till sporten så kan det ju då vara likadant där – att man som spelare i huvudsak ber Gud om förmånen att få göra en bra personlig insats i matchen och att man inte ska bli skadad. Går det sedan bra och man till exempel gör mål kan man förstås tacka Gud för det också med samma inställning, som Mendes gjorde. Men just att be om vinst verkar lite väl självcentrerat och en antydan om att man vill ha Gud på sin egen sida. Därför är det också irrelevant att be om vinst när man bara är åskådare/supporter och inte själv deltar i matchen.

Nu kan det bli besvärligt om man drar den här inställningen, med ”ödmjukhet i såväl sport som krig”, alltför mycket till sin spets. För det finns ännu fler tillfällen då en bön om framgång för egen del innebär motgång för andra. Det går till exempel inte att be Gud om att man ska få ett visst jobb man söker, eftersom det betyder att de övriga sökande inte får det. Det går inte att be Gud om en viss sorts väder, eftersom det vädret kan betyda stora besvär för någon annan. Och, för att krångla till det … när man ber om att själv få göra en bra insats i en fotbollsmatch så innebär det att någon annan i laget får sitta på bänken när man själv får vara ordinarie.
Den själviska aspekten kommer helt enkelt lättare in i bönen än man tror, och då blir det väldigt krångligt.
Hur löser man det problemet? Ska man rannsaka sina böner tills man grubblar sig knasig, och inte ge sig förrän man har rensat ut varenda antydan till själviska motiv ur sitt böneliv?

Det svar jag kommit fram till är att det förvisso inte skadar att vara lite ödmjuk och respektfull mot andra när man ber, på det sätt jag har beskrivit nu – men samtidigt behöver man inte undvika att nämna för Gud hur man faktiskt skulle vilja ha det.
För det står ju faktiskt i Bibeln så här: ”när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar” (Filipperbrevet 4:6).
Nu vet Gud i och för sig vad vi vill redan innan vi har bett honom om det (Matteusevangeliet 6:8), men det ligger ändå en poäng i att vi säger det till honom också. Och det tror jag egentligen gäller de flesta böneämnen som inte är direkt illasinnade. Så visst kan man tala om för Gud i en bön att man bra gärna skulle vilja att ens lag vann den där kommande matchen, eller att man fick det där jobbet, eller att det blev mycket snö till helgen när man tänkt åka skidor. Man behöver inte uttrycka sig som en befallning, ”gör så att Kalmar vinner!”, men man kan ändå säga att man väldigt gärna vill att de vinner.

Jag har alltså ändrat mig, delvis rentav medan jag suttit och skrivit det här, och ska i viss mån återinföra sporten i mitt böneliv igen. Därför tänker jag också rikta en bön till Gud inför morgondagens två viktiga matcher – Kalmars ödesmatch mot Malmö och Brynäs finalmatch mot HV – och upplysa honom om att jag gärna skulle se att Kalmar respektive Brynäs vann de matcherna. För ”det är viktigt detta att Kalmar och Brynäs ska vinna”. Åtminstone för mig.
Jag ska också, som det tillika står i bibelversen, tacka Gud ifall Kalmar och/eller Brynäs faktiskt vinner.
Även om jag fortfarande inte tror att han har något direkt intresse av att påverka matchutgången.

Finsk karaoke

Under den gångna veckan har jag och familjen gjort en liten påsklovsresa i form av en kryssning till Helsingfors med Silja Serenade, för obestämd gång i ordningen.
Vissa detaljer under resan var inte riktigt samma som förr och ibland helt nya för oss, men andra moment var precis som de brukar (vilket ju också lite är poängen med att vi gör resan upprepade gånger), och en sak som definitivt var som den brukar var karaoken.
Ja, det är ju alltså så att precis som på alla andra kryssningsbåtar så ordnas det alltid karaoke ombord på Silja Serenade: i den festvåning högst upp i fartyget som förut hade det stämningsfullt klingande namnet Stardust, men som nu går under den mycket tråkigare och bökigare benämningen New York Club & Lounge. Hur som helst, där var det nu karaokesång och en massa personer sjöng (dock inte jag den här gången). Precis som vanligt var det en stor andel av de som ställde upp som var finnar och sjöng finska slagdängor med finsk text, ofta till den finskdominerade publikens jubel. Samtidigt som vi i vårt sällskap satt och inte riktigt hängde med utan mer konstaterade att ”jaha, det här är visst något väldigt populärt i Finland verkar det som …”

(Bild på New York Club & Lounge från tallinksilja.se)

Det där med finsk karaoke är intressant, för även om det på ett sätt förstås är stämningsfullt och exotiskt att sitta där uppe i New York Club & Lounge med en färggrann drink i näven och lyssna på de låtar som framförs på det vackra finska språket och intresserat försöka följa med i skärmtexterna, så kan det samtidigt inte hjälpas att man som svensk onekligen känner sig lite undrande inför finnarnas karaokesång. Så brukar det vara varenda kryssning.
För det första har jag ju inte mycket koll på finsk populärmusik, så det är ytterst sällan som jag känner igen någon av de finska låtarna (ett av få undantag är ”Sata salamaa” som Finland tävlade med i Eurovision Song Contest 1987 och som sedan blivit en av de allra populäraste låtarna för finnar att skråla i karaokebarer). Så jag och mina anförvanter brukar allt som oftast sitta som frågetecken. Men förutom detta är tendensen för oss som svenskar att vi tyvärr dessutom tycker att de finska låtarna är dåliga. Det är sällan jag och de andra i sällskapet uppfattar någon finsk låt som särskilt bra, utan snarare ligger det mycket nära till hands att vi börjar skrocka och göra oss lustiga över ”finsk tango” och fälla kommentarer som ”är det här verkligen populär musik i Finland?” och ”inte konstigt att Finland bara vunnit Eurovision en gång”.
Här menar jag, när jag tänker på saken, att hur naturligt ett sådant beteende än kan tyckas vara, så är det egentligen inte särskilt trevligt. Vi borde ha mer respekt för Finlands musik, och ta oss en funderare. Är den verkligen så dålig egentligen? Vad är det som ger oss svenskar rätt att sitta där och hånskratta?

Om vi reflekterar närmare så är naturligtvis det första man måste inse att sammanhanget är just karaoke. Det innebär att de som sjunger inte sjunger särskilt bra. Så om vi uppfattar den finska musiken i karaokebarer som dålig är det ju mycket troligt att det till stor del beror på framförandet. Vi skulle säkert tycka att låtarna var bättre om vi hörde dem i deras vanliga versioner.
Sedan är det sant att vi inte imponeras särskilt mycket av låtarna rent instrumentalt sett heller. Men ärligt talat – om vi vänder på det, är det särskilt troligt att finnarna skulle imponeras av de låtar som svenskar sjunger karaoke? Tänk efter … vad är det för låtar som oftast sjungs karaoke i Sverige? ”Kom och ta mig” med Brandsta City Släckers. ”Vill ha dig” med Freestyle. ”En riktig man” med Kenneth & The Knutters. ”Sommarnatt” med Snowstorm. Diverse andra låtar som jag absolut inte vill kalla dåliga, men som ändå onekligen har en viss folklig ”töntfaktor” över sig, så att säga. Det är faktiskt mest sådana låtar som folk går upp och sjunger på karaokescenen (när de inte kör internationella engelskspråkiga hits). För oss i Sverige funkar de naturligtvis, för vi kan språket och texterna och begriper sammanhanget, och för oss är låtarna förknippade med en viss partystämning och sitter i folksjälen. Däremot är jag rätt säker på att dessa låtar för folk i Finland framstår som dåliga och obegripliga.
Och självklart gäller då även det omvända, och det är därför vi tycker att Finlands karaoke-folksjäl är dålig.
I själva verket är vi lika goda karaoke-kålsupare. Möjligen finns det en skillnad på det sättet att de finska slagdängorna har något mer vemodigt och nedtonat över sig, har jag tyckt mig uppfatta – de svenska karaokeslagdängorna tycks vara en aning mer uppåt i jämförelse – men det är kanske inte så konstigt om det är en aning mer vemod i finnarnas singalong-kultur, och jag tror ändå att det sociala sammanhanget är ungefär detsamma i båda fallen.
Den mesta musiken som görs i Finland, och i Sverige, är nog i regel också sådan som inte framförs på karaokebarer. Det vi hör på karaoken ger så att säga inte hela bilden av finsk musik, precis som Kenneth & The Knutters inte är representativa för svensk musik. Därför känns det högst orättvist att dra slutsatsen att Finland inte har någon bra musik alls, och sitta och göra sig lustig över detta.

Om någon insisterar på att det är rent objektivt dålig musik som finnarna gillar och sjunger karaoke, och att Sverige är mycket bättre på den punkten, så tror jag att den personen i längden får passa sig för att inte framstå som rasist. Åtminstone behöver hen jobba lite på sin uppfattning om andra folk och kulturer.
Man kan ju titta på hur de personer från Finland som sjunger finska låtar karaoke egentligen ser ut och beter sig när de inte är uppe på scenen och sjunger. Ger de intryck av att vara efterblivna, mindre bildade eller passé på något sätt? Går de runt i konstiga kläder och uppför sig besynnerligt? Syns det tydligt på dem att de kommer från en annan kultur som är helt olik vår moderna (om det nu skulle vara något negativt med det, för den delen)?
Nej, nej, nej, naturligtvis inte. Ett exempel är att en del av de finnar som var med och sjöng karaoke nu på vår kryssning i förra veckan uppenbarligen tillhörde en skolklass: gymnasister, i övre tonåren, och självfallet betedde de sig ganska exakt så som gymnasister på kryssning skulle göra i Sverige också. Jag skulle allt vilja påstå att det var vanliga finska unga killar och tjejer som var rätt så hippa och coola och förmodligen hade koll på mode och trender och all möjlig internationell populärkultur. Likväl stod de sedan på karaokescenen och sjöng obegriplig ”finsk tango” … men att antyda att de därför skulle vara på något sätt kulturellt efterblivna och ha dålig koll jämfört med trendsättande, moderna svenskar är synnerligen nedvärderande och stämmer uppenbarligen inte alls.
När jag är i Finland brukar jag över huvud taget slås av hur lika svenskar och finnar egentligen är, trots att det finns skillnader i form av språket och en del detaljer i matväg och vissa seder. Vi har ändå faktiskt det mesta gemensamt. Så är det även när svenskar och finnar är på kryssning. I de flesta avseenden beter vi oss likadant, och egentligen sjunger vi karaoke på precis samma sätt också – det är bara det att där har vi olika ”karaoke-kanon”, om man nu kan kalla det så, och just den biten är kanhända lite extra obegriplig för personer utanför det egna landet som inte är invigda.
Att Finland sjunger andra sorters låtar när de sjunger karaoke innebär kort och gott inte att deras musikliv är sämre.

Egentligen borde man ha det här i åtanke också i andra sammanhang, och inte bara när det gäller Finland utan också alla andra länder (för vi är alla mer lika än man tror!).
Givetvis kan jag då inte låta bli att dra paralleller till mitt favoritevenemang Eurovision Song Contest. Även där brukar svenskar ofta sitta och håna andra länder och deras musik, men nog är det allt så att mycket av det vi uppfattar som ”dåligt” i själva verket inte alls är dåligt (i alla fall inte objektivt). Det är bara något vi inte har förstått – precis som folk i de andra länderna i Europa inte skulle förstå alla artister i Sverige heller, om vi skickade dem till Eurovision. Istället för att tala nedlåtande om det borde man därför försöka anstränga sig lite för att begripa, för det är just sådana musikaliska kontakter och utbyten som ESC handlar om – och även om inte det går kan man under alla omständigheter respektera, också i de fall då man måste medge att det inte är ens egen ”kopp te”.
När det gällde den finska karaoken så blev det dessvärre så på kryssningen, den andra kvällen, att när jag och familjen och släktingarna kände att det blev för mycket finsk karaoke på New York Club & Lounge, så reste vi på oss och gick för att roa oss med andra saker. Det blev liksom för enformigt med låt efter låt på finska när vi ändå inte kunde förstå varför finnarna uppskattade de där låtarna så mycket. Beklagligt, men förståeligt (precis som det också finns folk som inte orkar med att titta på Eurovision Song Contest en helkväll). Kanske hade vi suttit kvar om vi haft sällskap av finländare som kunnat förklara lite för oss.
Men denna sorti från karaoken innebar inte att jag fnös åt eller såg ner på den finska musiken. Hoppas jag inte i alla fall. Jag jobbar på att bli mer musikaliskt tolerant.

Förorter, feministvänster och syndfria svenskar

Det är bra att det uppmärksammas att det förekommer könsförtryck i förorter. Sådant måste man göra något åt, helt klart. Om det där Kalla Fakta-reportaget som det just nu är så mycket ståhej om kan leda till åtgärder på området på sikt, så är det utmärkt.
Men, men, men, snälla – låt er inte luras att tro att det bara är invandrare som sysslar med könsförtryck. Det är faktiskt så att det finns överallt, i olika former visserligen, men ändå könsförtryck. Jag har sagt det förut men säger det igen: Att helt rikta in sig på invandrare, och få för sig att svenskar är fullständigt syndfria och allt igenom ett föredöme av jämställdhet och kvinnorespekt, det är bara vrickat. Då tror jag för min del att man gör ett allvarligt misstag, förbiser något viktigt och får ett farligt skevt perspektiv. Blandar man sedan in invandrings- och migrationspolitik i allmänhet och vinklar det till en fråga om att ta (eller snarare inte ta) emot invandrare över huvud taget, så blir det ännu mer tragiskt.
(Se också mitt gamla blogginlägg om ”Vi vill åka till Moskva”.)

Jag ser just nu flera som fnyser åt att ”de här problemen i förorterna har minsann feministvänstern inte sagt nåt om tidigare, de bara ropar rasist så fort vi påpekar saken”.
Nu stämmer det för det första inte att ”feministvänstern” håller tyst – det finns t.ex. ett starkt engagemang mot hedersvåld i dessa kretsar – men om man nu antar att feministvänstern faktiskt är benägen att ropa rasist åt dem som ”påpekar saken” så kan de ju för det första fundera på varför så är fallet. Kanske för att de påpekar saken med en underton av rasistiskt förakt? Det gör ju att det blir omöjligt att hålla med även om man håller med, så att säga. Ett yttrande som ”Det är hemskt med förtrycket av kvinnor i förorterna, där ser man vad massinvandringen leder till, stoppa den” kan ju inte feministvänstern bemöta på något annat sätt än med en protest, trots att de egentligen instämmer i den första delen av det. (Ja, jag är övertygad om att de faktiskt gör det!)

Så summa summarum: protestera gärna mot kvinnoförtryck och kom med förslag på hur det kan motverkas i olika sammanhang och miljöer, men generalisera inte fram invandrare och invandring som det enda problemet så att diskussionen hamnar där istället, för då blir det fel. Väldigt fel.


(Bild från Aftonbladet.)