Hur lär man sig språk? Hur lär jag mig språk?

Jag hade häromdagen lite Facebook-kommunikation där ämnet språkinlärning var på tapeten. Detta kom sig av att jag skrev en status om att jag försökt återknyta bekantskapen med min gamla lärobok i ryska – vilket i sin tur berodde på att jag blivit sugen på att åka Transsibiriska järnvägen.
Till min status kom det några stycken vänliga inlägg, kommentarer och tips om det där med ryska och att lära sig det och andra språk, och det fick mig att fundera vidare på vilket som egentligen är det allra bästa och effektivaste sättet att lära sig språk på, i största allmänhet men även för mig personligen.
När det gäller ryska så var det (som jag också skrev i Facebook-statusen) ett mycket kortvarigt experiment. Det var på hösten år 2000 som jag började på en kvällskurs i ryska på Humanisten i Göteborg, men jag avbröt innan terminen var slut. Till stor del var det för att jag hade annat att tänka på … jag pluggade på heltid redan som det var, och så råkade det dessutom vara den hösten som jag blev ihop med min vackra blivande fru, och då fanns det ingen tid till ryskstudier längre. Ärligt talat så kändes ryskan ganska krävande, och jag minns att jag aldrig riktigt heller knäckte koden med det kyrilliska alfabetet, åtminstone inte så bra att jag verkligen läste och skrev det smidigt. Känslan var också densamma nu 2019 när jag tittade i min gamla kursbok, det vill säga att ryska är krångligt.
Men jag tror säkert att jag ändå kan lära mig mer ryska om jag skulle åka Transsibiriska järnvägen. Frågan är då bara vad som funkar. Den kursboken och upplägget hösten 2000 funkade bevisligen inte, men vad är det då som krävs för att just jag verkligen ska göra framsteg med språkinlärning?
Alldeles enkelt är det inte att avgöra vad som passar mig, med tanke på hur det ser ut med mina språkkunskaper i övrigt. Där finns nämligen ingen riktig konsekvens.
Vi kan ta och titta på de språk jag någon gång studerat, hur jag bar mig åt för att bli bra på dem (i den mån jag blev det) och hur jag ligger till med dem nu.

Engelska får väl ändå sägas vara det språk jag kan bäst förutom svenska. Som alla andra i min generation i Sverige läste jag det sex år i grundskolan och tre år på gymnasiet. Därefter vistades jag nästan ett år i Kanada bland engelsktalande, varpå jag läste engelska på universitetsnivå, ett och ett halvt år plus rätt mycket till inom ramen för översättarutbildningen. Numera jobbar jag med engelska och översätter det dagligen, och kommunicerar med mina kunder på engelska. Men: trots detta skulle jag inte vilja påstå att jag behärskar engelska som en infödd. Ordförrådet är fortfarande inte fullständigt, och om jag pratar engelska är det med rätt tydlig brytning och jag stakar mig ibland. Det är inte ens säkert att jag alltid fixar att läsa en engelsk roman; är den inte tillräckligt fängslande blir jag bara trött och tappar all koncentration. Även hörförståelsen kan det vara si och så med, men här ska påpekas att hörförståelse är min svaga punkt oavsett vilket språk det gäller.

Franska läste jag tre år på högstadiet, tre år i gymnasiet. Under de tre grundskoleåren var franska roligt, på gymnasiet blev det betydligt tristare, och jag började mer och mer känna att jag inte hängde med. (Fick dock MVG i studentbetyget ändå, mest tack vare en uppsats jag skrev som jag fick pris för; läraren kände väl att hon måste ge mig toppbetyg då.) Efter gymnasiet har jag inte använt franskan mycket, förutom när jag läst Tintin på originalspråket. En del sitter i bakhuvudet men det är svårt att ta fram det. Förra året var jag i Belgien och försökte i viss mån använda franskan där, och det gick hyfsat vid vissa tillfällen och katastrofalt vid andra.

Spanska började jag med i ettan på gymnasiet, och det tog då snabbt över franskans roll som det roligaste främmande språket och jag läste det under de tre gymnasieåren. När jag senare började fundera på att söka till översättarutbildningen och behövde ha ett språk till med mig dit förutom engelskan, så borde det logiskt sett ha blivit franska eftersom jag haft det dubbelt så länge som spanska, men det blev ändå spanska eftersom jag kände mig bekvämare med det. Jag läste alltså spanska på universitetet i ett år före översättarutbildningen, där spanska sedan ingick. Fick anstränga mig en del för att klara kurserna, men det gick. Efter utbildningen är det dock precis som med franskan, att jag inte har använt spanskan mycket och därför legat av mig. Trots att spanska ingick i min examen har jag sällan gjort översättningar från det. Jag har en kund som jag mailar till på spanska, men i nivå med engelska är det verkligen inte. Inte minst när jag hör spanska talas på TV (till exempel i Netflix-serien ”Elitskolan”) inser jag hur långt jag har kvar innan jag blir flytande på spanska. Jag anser mig fortfarande behärska spanska bättre än franska, men egentligen är inte skillnaden jättestor.

Latin läste jag i tvåan och trean på gymnasiet, men ämnet var ytterst teoretiskt och kändes ibland mer som lingvistiskt detektivarbete än att verkligen lära sig ett språk. Vilket visserligen passade mig ypperligt (jag fick MVG). Sedan gymnasiet har jag haft stor nytta av latinet i jobbet och andra sammanhang, eftersom kunskap om alla latinska ordstammar gör det lättare att räkna ut vad okända ord betyder, men använt latinet i den meningen har jag inte gjort (det är ju inte precis vanligt att man får tillfälle att tala latin ...), och själva språkuppbyggnaden och enskilda ord har jag troligen glömt det mesta av.

Italienska läste jag också de sista två gymnasieåren. Lärde mig egentligen inte mycket alls, på grund av en lärare med tämligen flummiga undervisningsmetoder och rätt så tråkigt läromedel. Dock har italienskan, precis som franskan, spanskan och latinet, gett mig en rätt god känsla för romanska språk och alla ord som kommer därifrån … men prata och förstå talad italienska kan jag definitivt inte.

Danska och norska. När jag började jobba som anställd inhouse-översättare 2007 frågade chefen om jag kunde tänka mig att översätta danska och norska, och det var jag först skeptisk till eftersom jag aldrig studerat språken, men jag prövade ändå på det och sedan dess översätter jag sporadiskt danska och norska texter. De får dock inte vara på en alltför avancerad nivå. Och när det gäller att samtala med danskar och norrmän ligger jag lika illa till som vilken annan svensk som helst.

Ryska har jag redan berättat om. Testade i några månader, tyckte det var väldigt svårt och hoppade av för att jag inte hade den tid som faktiskt krävdes. Ska jag pröva igen så får det åtminstone bli med roligare läromedel.

Finska är det enda språk jag försökt lära mig helt och hållet med självstudier – köpte helt enkelt böcker och satte igång helt på egen hand. Kom igenom den första boken men sedan ebbade det ut en bit in i den andra. Finska är ett mycket intressant och roligt språk, men jag har konstaterat att min energi inte räcker till för att sitta med de där böckerna och läsa på glosor … jag måste komma på någon annan metod.

Tyska har jag aldrig studerat på något vis, men jag tar faktiskt med det på den här listan i alla fall eftersom jag har snappat upp en hel del av det – inte minst när jag spelat tyska spel med min frus släkt. Informell och passiv inlärning av tyska, kan man säga, vilket är intressant. Jag kan ibland roa mig med att försöka sätta ihop meningar på tyska i tanken, och är inte främmande för att testa de ord jag kan på plats i Tyskland någon gång också – även om det skulle kräva en del mod.

Svenska. Modersmålet, som jag väl ändå får säga att jag kan. Möjligen att min hörförståelse är kass på svenska också. Men där beror det nog enbart på ren vimsighet och att jag inte hör upp ordentligt. Kanske är det anledningen till att jag över huvud taget har dålig hörförståelse?

Ja, det här är hela mitt språkliga CV kan man säga.
När jag läser igenom det är det på sätt och vis dyster läsning, för fastän det rör sig om många språk känns det egentligen inte som jag kan något av dem så där jättebra (inte ens engelska). Med tanke på att jag dagligen jobbar med språk och kallar mig för översättare, så känner jag mig nästan som en bluffmakare.
Men om jag nu ska vara lite snäll mot mig själv, så är det nog så att förklaringen är att jag är en teoretiker ut i fingerspetsarna. Det är när det gäller att hantera språk i skrift, alltså rent analytiskt sett, och sätta mig in i grammatiska mönster, som jag klarar mig som bäst. Det är därför inte så konstigt att jag är just facköversättare (och inte tolk eller annat språkyrke).

Grejen är ju bara att jag gärna vill kunna använda språk mer praktiskt också, och bli bättre på att prata och lyssna på andra språk och bruka dem i vardagen och umgås med människor när jag kommer till andra länder. Som ifall jag skulle åka Transsibiriska järnvägen. Där har jag en brist som känns beklaglig.
Och hur ska jag då bära mig åt för att bli bättre på franska, spanska, italienska, ryska, finska, tyska och för den delen engelska (och alla andra språk jag är intresserad av att sätta mig in i)? Vilka är de bästa metoderna?
Några förslag brukar vara dessa: ”Åk utomlands och lär dig språket på plats!” ”Ju längre man håller på desto bättre!” ”Studera flitigt så lossnar det så småningom!” ”Läs böcker på främmande språk!” ”Titta på film och TV och andra medier!”
Vi kan granska dem lite närmare.

Utlandsresa har jag förvisso prövat, när jag var nio månader i Kanada, men jag är inte säker på hur stor nytta det gjorde. När allt kom omkring kunde jag engelska hyfsat redan innan jag anlände till Kanada (jag fick nästan genast höra av folk ”your English is excellent!”) och det som hände där var att jag blev mer språkligt frimodig rent socialt sett och blev lite bättre på hörförståelse, men sådana saker som ordförrådet utvecklades nog inte så där jättemycket. (Möjligen det kyrkliga fackspråket, eftersom jag var volontär i en anglikansk församling.) Jag har haft svårigheter med engelskan ur vissa aspekter även efter min Kanadavistelse. Å andra sidan hade naturligtvis effekten blivit mer märkbar om det varit något annat av mina språk jag övat upp under nio månader, till exempel franskan, så visst är det alltid bra med utlandsvistelser. Nackdelen är ju bara att man i regel inte har möjlighet att bege sig utomlands någon längre tid.

Om vi sedan uppmärksammar tidsåtgången, att ju längre man håller på desto mer lär man sig, så motsägs detta i viss mån av min erfarenhet med spanskan och franskan. Jag läste som sagt franska dubbelt så länge som spanska först, men kände ändå sedan som student att jag hade bättre förutsättningar med spanska. Hur ska man förklara det?

Kanske med faktorn läromedel, och då kommer vi in på rådet ”studera flitigt”. Den saken är nämligen i allra högsta grad beroende av vad man har för böcker att studera i, och vad ens lärare har för undervisningsmetoder. Tyvärr har jag rätt ofta råkat ut för fruktansvärt trista läroböcker i språk; det var mycket det som gjorde att franskan blev ett tråkigt ämne för mig på gymnasiet, och samma sak drabbade italienskan och ryskan. Det kunde också ha drabbat spanskan, för även där var böckerna rätt trista, men i det fallet blev jag faktiskt inte avskräckt. Var det att jag redan från början fick in något slags innerlig kärlek till just spanska? (Spanska är tillsammans med finska det språk som jag hyser den största entusiasmen för, har jag konstaterat.) Eller var det att det åtminstone var käcka färgbilder i spanskböckerna, vilket det inte var i de andra jag nämnde? Kan färg spela roll för inlärningen? Det tål faktiskt att tänka på.
I alla fall så tror jag att studiemetoderna på något sätt gör sitt till – inte minst när det gäller sådana saker som att läsa på glosor. Trots att jag som jag sade är en ”språklig teoretiker” så orkar jag inte med att traggla jättelänge i långa gloslistor, och det känns också ganska trist att öva genom att skriva meningar i skrivböcker; det blir liksom för enformigt, och sådant slit var en orsak till att mina försök med självstudier i finska ebbade ut. Å andra sidan är det ett svårt dilemma, för om man ska arbeta in ett ordförråd och få in känslan för grammatiken finns det nästan inget annat sätt att göra det på än att jobba med glosor och övningar. Eller gör det det?

När det gäller de sista råden jag nämnde, ”läs böcker på främmande språk” och ”titta på film och TV”, så tvivlar jag inte på att de funkar för andra, men hur är det med mig? Böcker har jag en tendens att bara bli trött av när jag inte är 100 % engagerad i deras språk och handling (det kan gälla även böcker på svenska), och då är det ganska dödfött att ge sig in på en bok på ett språk man ännu inte behärskar; mina erfarenheter av att lära mig språk den vägen är inte särskilt goda. Möjligen då när jag läser Tintin på franska … se där, nu kom det där med färg in igen! Jag blir mer och mer nyfiken på färg och inlärning.
Film och TV har jag förvisso lärt mig en del ord på, men den stora nackdelen där är att jag bara hör orden och inte ser dem; jag tror att jag behöver kombinera den lyssnande inlärningen med skrift på något sätt. Det gäller även musik, som absolut kan fungera som språkinlärning för mig, men då är förutsättningen att jag kan följa med i texten till en låt samtidigt som jag lyssnar. Annars går det inte.
På ett sätt känns det som min informella metod med tyskan, att lära mig tyska ord genom att spela spel – lägg märke till att spelen i fråga är färggranna! – har fungerat förvånansvärt bra. Åtminstone har ju mitt ständiga småplockande av tyska ord och fraser (från spel och andra källor) gjort mig så pass säker att jag faktiskt ändå funderar på att försöka använda dem i praktiken i Tyskland, och det är inte dåligt, att jag alls tänker tanken. Tyvärr är detta också en metod som tar tid, och det är svårare att använda den på språk som är mer sällsynta än tyska. Spel på ryska till exempel ser man ju sällan. Och om jag dessutom vill lära mig språk rent formellt, så att grammatiken blir rätt och så där, så blir det också svårare. (Tyskans grammatik har ju de tyska spelen inte lärt mig ett dugg om.)

Jag har egentligen inte kommit fram till några svar på mina funderingar, jag har bara grubblat vidare. Ursäkta om jag låter gnällig emellanåt och avfärdar vartenda alternativ, men egentligen är jag inte ute efter att utesluta något och jag tror inte att jag är dålig på språkinlärning (i så fall hade jag inte fått en massa VG och MVG i språkämnena!). Jag vet bara fortfarande inte vad som är den smidigaste metoden för just mig att bli bättre på mina älskade språk.
Det jag hittills har skrivit upp tyder väl på att det inte bör vara något tråkigt tragglande i tråkiga böcker, utan snarare bör metoden vara ”färgglad” … och kanske spontan och vardaglig, som när man spelar spel … men likväl måste det mer lingvistiska, grammatiska och skriftliga finnas med som komplement på ett eller annat sätt, för så pass teoretisk är jag.
Ibland är det så jag önskar att helt enkelt bara få lite hjälp av den helige Ande och så att säga få en eldstunga över mig och få en radda med språk flytande helt gratis. (En vän till mig har enligt egen utsago – vilket jag inte har någon anledning att betvivla – lärt sig både spanska och afrikaans den vägen.)
Men å andra sidan skulle detta nästan kännas lite onödigt när det ändå är så pass skoj som det är att bekanta sig med olika språk.
För skoj tycker jag, trots eventuella svårigheter och motgångar, att det är.

”Hundraettåringen” och kontinuiteten

Nu har jag precis läst ut ”Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket”, den andra boken om gamle prillige Allan Karlsson och hans tendens att resa omkring och dricka ett glas starkt med alla möjliga människor och bli inblandad i alla världens öden.
Jag läser ju tyvärr inte jättemycket nu för tiden, men den senaste månaden har det ändå blivit några fler böcker än det brukar, och den här boken var jag naturligtvis tvungen att plöja igenom. Föregångaren ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” är nämligen en av de ganska få böcker som jag slukat under de här senaste åren då jag annars inte läst någonting, och jag är otroligt förtjust i den. Inte så konstigt, för det är ju en massa namngeografi i den och språk också, och brutal osannolik skruvad humor som jag själv gillade att skriva i form av deckarnoveller när jag var yngre och skulle vilja skriva än idag om jag bara kunde.
Så det var självklart att jag var ivrig att få läsa ”Hundraettåringen” också. Och jag tyckte till slut att det var en helt okej uppföljare ... den börjar lite segt men kommer så småningom loss i bisarra roadmovie-galenskaper (med fiffel och bovjakter och skurkar som dör på dråpliga sätt) både i Sverige och runtom i världen, precis som i förra boken. Den rätta geografiska mysfaktorn. Alltihop är kryddat med härlig satir över Trump och Kim Jong-Un och Margot Wallström och alla möjliga: det är roligt samtidigt som det ger en tankeställare över hur världen ser ut just nu.

Det jag ändå inte gillar, om man ska vara petnoga, är det där att boken inte ordentligt hänger ihop med den förra.
Visst, det är en fristående fortsättning och jag vet vad det innebär, men jag tycker ändå att om man skapar en bokserie med återkommande figurer så måste det finnas kontinuitet där. Det är i regel inte försvarbart att plocka bort personer och detaljer som finns i slutet av bok 1 så att de plötsligt har försvunnit i början av bok 2, och man kan inte plötsligt byta år från 2006 till 2017 (eller ändra datum då folk fyller år).
Dessa påfund från ”herr Jonasson” (som Allan själv skulle kalla sin skapare) i den här nya boken framkallade en irritation hos mig som jag inte känt sedan jag var barn och läste Viveca Sundvalls Mimmi-böcker, och blev helt förvirrad när Mimmi plötsligt i nästa bok bodde i Kungälv istället för i östra Göteborg (utan att personerna och miljöerna runt henne hade förändrats i övrigt).

Även andra författare brukar kunna ha problem med det där, till exempel Anders Jacobsson & Sören Olsson i Bert- och Sune-böckerna – fast de har ändå försökt hantera det genom att rätta till inkonsekvenser i senare upplagor och även ge ut separata bokserier med något annorlunda universum för Sune och Bert i respektive serie.
Disney ska vi sedan bara inte tala om, men där är det kanske mer förståeligt att Ankeborg och karaktärerna där blir helt osammanhängande, med tanke på att hundratals och tusentals tecknare är inblandade.
Det är framför allt enskilda bokförfattare som jag tycker borde ha kontroll över de världar de uppfinner. Vilket alltså herr Jonasson inte har.

Men när det gällde hans hundraettåring så började jag så smått ändå tolerera det där fusket när jag väl kommit en bit in i boken. Den var ändå i sin helhet för bra för att kunna avfärdas bara för slarv med Allans universum. :)

Är tågresande något politiskt?

Jag är med i en Facebook-grupp som heter ”Tågsemester”. Det är en grupp som bara det senaste halvåret (sedan jag gick med i den) vuxit fullständigt explosionsartat. Den ökade klimatmedvetenheten gör att intresset stiger för att resa med tåg, även på längre avstånd, och det blir därför en strid ström av människor som går med i gruppen och ber om tips och råd om hur man tar sig tågvägen från Sverige till Málaga eller Aten eller Bad Gastein eller vad det nu kan vara.
Tyvärr är stämningen i gruppen inte alltid på topp, och det beror mycket på att en del medlemmar inte bara ser den som ett forum för tågsemestrande utan även som ett tillfälle att kritisera tågets rival – flyget – så mycket som möjligt i inläggen. Dessa tyckare beter sig som om gruppen egentligen hette ”Vi som hatar flyget” … en del är riktiga fanatiker som frenetiskt bojkottar flyget och tycks betrakta alla som någon gång flyger som förrädare. Om någon stackare i gruppen till exempel ställer en fråga om tågresande i USA, så kan det mycket väl hända att det kommer en ilsken replik som påpekar att det är uteslutet att åka till USA, för det förutsätter ju att man flyger dit!
Jag är själv inte förtjust i att flyga, och vill gärna göra det så lite som möjligt, men när tågåkandet slår över i rent fundamentalistiskt flyghat på det där sättet tycker jag ändå att det blir mindre roligt.
Det är också så att många av medlemmarna i Tågsemester inte följer regeln att gruppen ska vara opolitisk. Det brukar bli en del entusiastiska inlägg med länkar till uttalanden från partier och politiker som vill satsa på tåg, och vän av ordning reagerar naturligtvis och påpekar att de länkarna borde tas bort. Dock jobbar de lite i motvind, för det är som bekant så att vissa politiska partier vill satsa på tågtrafik mer än andra, och när det rapporteras goda nyheter om tågsatsningar kan det därför inte hjälpas att de nyheterna blir politiskt färgade – som nu när tågutredningar finns med i den nya uppgörelsen mellan S, MP, C och L. Det väckte stor entusiasm i Tågsemester-gruppen och jag fick onekligen intrycket att gruppen är i huvudsak rödgrön och att folk längre till höger nog ganska lätt känner sig utanför i den.

Är det kanske i själva verket så att tågresande i allmänhet är något politiskt? Att det ur ett större perspektiv är ett uttryck för en socialistisk eller miljöpartistisk grundsyn att åka tåg?
Med tanke på hur det går till i Tågsemester-gruppen, och med tanke på att det som sagt är framför allt MP och deras närmaste som vill satsa på tåg, så är det ju så man kan undra.
Det märks inte heller bara på hur det ser ut bland tågentusiasterna själva, utan på att det också går att få höra nedlåtande uttalanden om tåg från högerfolk. Åtminstone minns jag mycket väl när jag var tonåring och höll på att planera den tågluff jag skulle göra sommaren 1996; jag berättade om detta för en kompis i skolan som var väldigt, väldigt borgerlig (kristdemokrat, super-EU-vän, frikyrklig, läste ekonomisk inriktning, hade en pappa som var företagare, intresserade sig för aktiehandel, bar portfölj) och han mer eller mindre skrattade åt mina tågluffarplaner och sade ”sosseluffa, menar du?” och ”ingen stil”. Visst kan han delvis ha sagt så för att provocera mig – eftersom jag var öppen miljöpartist och han som sagt kristdemokrat brukade vi munhuggas en del – men jag tyckte faktiskt ändå att hans förakt för tåg som färdmedel lyste igenom.

Nu var det där bara ett exempel, och man kanske inte ska hänge sig åt fördomar och klichéer hur lätt som helst … men ändå, ligger det inte något i dem? Finns det inte ett ganska uppenbart mönster? För de som är riktigt borgerliga och högerorienterade, affärsmän och välbeställda och högt uppsatta, de åker väl ändå inte särskilt mycket tåg? I bästa fall är det ju likgiltighet till tåg som råder från deras sida, och de föredrar att uppmuntra flyget med avskaffad flygskatt och vara försiktig med tågsatsningar och se flyget som den främsta livsnerven. Är det inte så att de för sin bekvämlighets skull, och för snabbhetens och effektivitetens skull, föredrar att ta bilen och flyget hela tiden? (Flyget behöver förvisso inte alltid vara snabbt och bekvämt, snarare tvärtom tycker jag personligen, men det verkar ju en djupt inrotad fördom att flyg är det mest pålitliga och välfungerande sättet att resa.)
Kan det vara så att uppfattningen att det är ”ingen stil” på tåg, och att det är något socialdemokratiskt att tågluffa, finns i dessa samhällsgrupper och deras politiska tillhörighet på något sätt?
Och när det gäller de som är höger på ett annat sätt, de mer högerpopulistiska så att säga … kan det inte finnas fördomar som stämmer för dem också? Där återfinns ju nämligen många av dem som är vanebilister och aldrig skulle få för sig att testa ett tåg (eller en buss) utan vill köra sin flotta bil och gnäller oupphörligt över hur mycket det kostar att tanka den bilen med bensin och över att det absolut inte går att ta sig någonstans utan den.
Går det rentav att göra en direkt polarisering av politiken och kommunikationerna, där majoriteten av den vänstra sidan representeras av tåg, buss, båt, tunnelbana, spårvagn, cykel, medan majoriteten av den högra sidan står för flyg, personbil, hyrbil, taxi?

Det som på något sätt talar för den uppdelningen är ju det där med frihet kontra gemenskap … medan det förra är en ledstjärna för högern i deras ideologi, så tar vänstern fasta på det senare i sin, och då hänger kanske färdmedlen med i den framställningen? Tåg, och kollektivtrafik i allmänhet, skulle då vara något passande om man är rödgrön: att man reser tillsammans med andra, enligt ett system som gjorts upp på högre nivå och styrs på ett sådant sätt att det funkar för den breda massan. Medan högermänniskor då skulle rynka på näsan åt att tränga ihop sig med en massa främlingar, och åt att vara beroende av tider som åkdonen ska hålla (och som de inte håller); då föredrar man helt klart att sitta i sin egen bil där man själv har makten över sin tillvaro, och på längre avstånd betala rikligt med pengar för en elegant luftburen transport som går fort och smidigt så man kan känna sig som kung över världen.
Att utvecklingen har gått i riktning mot ett bil- och flygdominerat samhälle stämmer kanske också överens med detta, för politikerna har i regel tänkt i högerrelaterade termer av effektivitet, påverkade av näringslivet, och då har det blivit de färdmedlen man satsat på. Inte minst är ju USA ett exempel på det: det mest högerprofilerade och kapitalistiska landet av alla, och där för tågen en minst sagt tynande tillvaro medan flygplan och bilar surrar omkring som getingsvärmar. Jämför å andra sidan med hur det var i Sovjet, där man satsade på tåg i betydligt högre grad – i sann socialistisk anda kanske, just för att tåg i sig är något socialistiskt?

Kanske stämmer det här, men jag hoppas för min del att det inte gör det. Jag älskar onekligen tåg, och det skulle vara hemskt tråkigt om tågen stämplades som socialistiska, som reliker, som ineffektiva. Sanningen är nämligen, som jag ser det, att tåg är framtiden, en miljövänlig framtid, för alla – och att man åker tillsammans med andra på ett tåg borde verkligen inte ses som något negativt. (Man åker tillsammans med andra på flyg också, men det har av någon anledning fallit ur mångas minne.)
Från början kan man ju inte heller påstå att tågen hade socialist- och arbetarklassprofil, tvärtom, det fanns ju en tid då de var det snabbaste och ädlaste sättet att resa. Det var efter att flyget och bilen kom som tåget eventuellt började betraktas som något som saknade stil och klass och förfining.
Det finns ju dessutom också intressanta och viktiga undantag från höger-vänstermönstret. Jag har till exempel observerat att det lustigt nog finns ett utbrett intresse för tåg bland sådana grupper som t.ex. högkyrkliga präster och deras gelikar (som politiskt brukar stå långt till höger). Och visst har jag sett affärsmän och affärskvinnor som tagit tåget emellanåt. Plus att det också kan gå åt andra hållet, att ”arbetarklassen” flyger. Charter och lågprisflyg har ju gjort sitt till för att sudda ut skillnaderna där.

Men för närvarande händer det alltså saker, i grupper som Tågsemester och på andra håll. Det kampanjas och debatteras och kritiseras. Jag vill ju gärna att detta helt enkelt ska leda till att tågtrafiken växer igen och blir utbredd och välfungerande och använd av alla, men det kanske istället leder till ökad polarisering i attityden till tåg och annat resande? Till att undantagen försvinner, att mönstret cementeras, att det uteslutande blir de rödgröna som förespråkar tåg och de blåa (och bruna) som satsar vidare på flyg och bilar, om än kanske eldrivna sådana?
Jag hoppas inte det, och därför hoppas jag också att Tågsemester kan hålla rätt på sina medlemmar och se till att gruppen faktiskt förblir opolitisk och inte alldeles fundamentalistisk.

Jag vill motionera – men hur?

Vilket är egentligen det bästa sättet för mig att motionera ...?
Det vet jag verkligen inte alls, och jag är nästan desperat att få veta det, för på något sätt vill jag faktiskt motionera och behöver det också. Jag är kanske inte jätteöverviktig (ca 87 kg, 183,5 cm), men minskar ändå gärna på midjemåttet en bit (ca 100 cm) och vill helst vara någorlunda i form, för hälsans skull. Så vilken metod ska just jag använda? Som inte är direkt plågsam men ändå effektiv? Om ni som läser detta är dietister eller hurtbullar eller idrottslärare eller något annat käckt, så får ni gärna ge mig ett råd. Har ni ingen möjlighet till det kanske ni vill läsa ändå bara för att få en inblick i min anspråkslösa vardag. :)

Just nu är läget följande. Jag har en hund och går promenad med honom två eller tre gånger om dagen – att ha hund är det bästa sättet att få motion, säger ju många.
Men jag har på känn att det inte riktigt räcker med det. Därför har jag på sistone utökat en av promenaderna (lunchpromenaden) genom att inleda den med en språngmarsch: jag försöker springa hela vägen upp för den långa, branta backen som börjar vid vårt hus. Dessutom kommer det en annan, kortare uppförsbacke längre bort som jag också tar springande. En sorts ”intervallträning” kan man kalla detta, och nog gör det mig andfådd alltid.
När jag sedan kommer in igen efter denna ”lunchpromenad plus”, så brukar jag dessutom fortsätta med några manövrar till. Dels gör jag några hängande armlyft i bjälkarna under taket på altanen, och därefter gör jag ”plankan” samt så många ordentliga situps som jag orkar (försöker öka successivt för varje vecka) inne på vardagsrumsgolvet. Mycket smärtsamt, och om jag ska vara ärlig så avskyr jag det, men jag gör det i alla fall bara för att det troligen är nyttigt.

Jag har dessutom en annan taktik, mer passiv, och det är att jag hela tiden står upp när jag jobbar. Jag arbetar 100 % vid en dator och den står på ett höj- och sänkbart skrivbord, och numera har jag bordet upphissat konstant och sitter aldrig ner – för stillasittande är ju en stor riskfaktor och det undviker jag alltså nu helt på jobbet. Jag hoppas naivt på att kilona på detta sätt ska rinna ner i fötterna på mig och försvinna, och ibland känns det faktiskt som det funkar: jag kan vara rätt sliten i kroppen vid dagens slut. Å andra sidan kanske det inte är så nyttigt för höfterna och så? Jag vet inte, men jag har prövat det där ett tag nu.
Dessa saker – promenader, ibland med lite spring, plus armlyft/plankan/situps, och så att bara jobba stående – är det som jag gör varje vardag för närvarande. Frågan är om jag borde göra mer, eller ändra på något?

Grejen är att det nuvarande upplägget inte känns så tillfredsställande. Plankan och situpsen är som sagt direkt plågsamma, och löpningen uppför backen är kanske lättare att stå ut med men samtidigt har den en stor nackdel. Det är nämligen besvärligt att springa när jag har hunden med mig; när jag sätter igång så springer han inte bara snällt med utan hoppar och skuttar och nafsar i sitt koppel, och ofta stannar han upp och stretar emot så att det blir ett ytterst otrevligt ryck när jag ska försöka få honom med mig. Det blir liksom ingen rolig löpning på det sättet, och det är nästan så jag tänker att det skulle gå bättre om jag inte hade hund. För då skulle jag kunna springa, mer ostört och längre sträckor, på en del av de tider då jag nu promenerar. På ett sätt skulle inte det alls kännas så dumt.
Nåja, nu har jag ju hund och kommer att ha det ett tag till, så promenadvanan kommer att fortsätta med eller utan löparsträckor. Däremot skulle jag kanske kunna ta en extra löprunda utan hund, har jag tänkt. Å andra sidan blir det mer tid som går åt då – tid har jag inte alltid gott om. Dessutom finns det ett stort hinder för regelbunden löpning, och det är att på vintern och vårvintern är det helt enkelt inte möjligt att springa här på ön där jag bor. Det är för halt och slaskigt och moddigt, och det förhindrar inte promenader, men väl löparturer. Så hur gör man då? Blir det över huvud taget av att man ger sig ut och springer i ur och skur? Gå med hunden måste man göra även om regnet vräker ner, men löparrundor är kanske lättare att ställa in på grund av vädret … det krävs hypergod karaktär för att disciplinera sig till att springa.
Jag borde alltså kanske fundera på ytterligare, alternativa motionsformer – och åter igen, det jag vill uppnå är framför allt att få ner midjemåttet samt ha någorlunda kondis och slippa hjärt- och kärlsjukdomar. Stora muskler och sådant är mindre viktigt.

Men vad gillar du då? undrar kanske någon hjälpsamt. Det är ju viktigt att du väljer en motionsform som du tycker är rolig också och inte bara plågsam. Träna på gym? Simma?
Ja, båda de sakerna har jag tänkt på. Eller kanske inte träna på gym så mycket förresten, för där skulle jag mest bara känna mig bortkommen, och att lyfta skrot skulle förmodligen också kännas plågsamt på ungefär samma sätt som plankan och situpsen gör nu. Simma däremot skulle inte vara dumt alls, för simning är nog nästan den motionsform som jag uppskattar allra mest. Det finns bara en hake: närmaste simhall ligger 20–25 minuter bort, i Stenungsund, och jag vistas enbart hemma på dagarna och jobbar hemifrån. Ska jag ta för vana att göra extra bilturer till simhallen på ett miljöovänligt och tidsödande sätt? Hur ofta då i så fall? (Detta gäller även gym, om jag ändå skulle börja luta åt det: närmaste gym finns 15 minuter iväg.)
Ytterligare ett alternativ är cykling, som jag gillar nästan lika mycket som att simma. Men där kan vädret spela in, precis som med löpning. Dessutom kräver regelbunden cykelmotion inköp av en bättre cykel. Inte för att det skulle spela jättestor roll förstås.

Innan jag sammanfattar borde jag nog egentligen säga något om mina matvanor också, för de spelar ju in … men det är lite komplicerat. Jag äter ganska rejäla portioner till lunch och middag, eftersom jag är en matglad herre, och brukar inte heller kunna låta bli att stoppa i mig en del godis och snacks på helgerna och så. Det sistnämnda kan jag emellertid ransonera om jag vill, har jag märkt – där är problemet bara att hustrun gärna lockar med godsaker och tycker att det är så tråkigt om jag inte är med och äter något gott ibland. Hon rekommenderar istället att jag minskar mina lunch- och middagsportioner, kombinerat med det ”träningsprogram” jag just nu har (det är hon som har föreslagit det där med backlöpning, planka och situps), och den portionsminskningen är något som jag har betydligt svårare för. Vet inte riktigt hur jag ska få ihop den ekvationen.

Ja, så här ser mina funderingar ut. Jag tar väldigt tacksamt emot tips på något upplägg som kan passa alldeles lagom just för mig, med tanke på alla de aspekter jag nämnt nu: vad jag gillar och ogillar i idrottsväg, hunden, omgivningarna, dagsschemat, logistiken, matvanorna.
Ska jag nöja mig med hundpromenaderna och tänka att de är bättre än inget? Vad blir annars bäst? Gör jag rätt i att stå upp och jobba hela tiden? Är det bättre att ha hund än att inte ha någon? (Fundering för framtiden när nuvarande hund går ur tiden.)
Frågorna är många. Svara gärna om ni kan.

Svartmålningen av S – några tankar två månader efter valet

De senaste månaderna har jag tyckt att det varit förhållandevis mycket angrepp mot socialdemokraterna. Påpekanden om att de minsann har ett skumt förflutet och att de styrs av islamister och allt vad det kan vara. Försöken att framställa S i dålig dager är ovanligt markanta i år.
Grejen är att det verkligen inte är någon slump att det sker just nu.

Det är egentligen väldigt slugt alltihop. För grejen är ju att hur mycket alliansen än försöker slingra sig i regeringsfrågan, så är det så att borgerliga sympatisörer (som jag själv till exempel som röstade på C) står i en valsituation, där de måste välja vilken sida de ska samarbeta med för att kunna få inflytande, S eller SD. Själv tvekar jag inte ett ögonblick: det är inte ett val mellan pest och kolera utan snarare mellan förkylning och kolera, där jag föredrar S alla gånger. Många borgare tror jag också håller med mig om det. Men inte alla, utan det finns ju vissa som hellre drar åt SD-hållet. Och de, liksom SD själva, vill gärna att valet i fråga ska framstå som ett val mellan två mer jämbördiga parter.

Detta uppnås alltså genom att man svartmålar S så mycket som möjligt, så att högerfolket gradvis, en liten bit i taget, får intrycket att det kanske är hugget som stucket vad man väljer och att man då lika gärna kan samarbeta med SD istället. Om man inte rentav bestämmer sig för att de är bättre.
Med tanke på att många på högersidan redan anser att V är ungefär lika skurkaktiga som SD (om inte mer) och att MP är i absolut bästa fall ett gäng inkompetenta stollar, så finns redan gynnsamma förutsättningar för att jobba på det här sättet. Det är liksom bara en snäppet tjockare svartmålning av S som återstår för att alliansens våg ska tippa över åt fel håll och borgarna ska börja föredra SD. Och det är den svartmålningen som taktiskt görs hela tiden. Den görs av SD själva - lägg märke till deras film i somras där de försökte baktala S och partiets historia. Men den görs också av många inom M, som gärna ägnar sig åt att påpeka socialdemokraternas ständiga skumrasktaktik, fiffel och fulspel. Och den görs inom KD och rent allmänt i kristna kretsar. Där brukar den gamla konspirationstanken komma fram, den där att sossarna i snart 100 år har jobbat för att avkristna Sverige ... och i kristna trådar ser jag ständiga påminnelser om hur förskräcklig och antikristlig den rödgröna socialismen är. (Det där har jag tänkt ta upp i ett långt blogginlägg vid tillfälle, men strunt i det nu.)
Vid de tillfällen då sedan partierna till vänster själva hjälper till, genom att bete sig på ett sådant sätt och säga sådana saker så att de högervridna kan utbrista "vad var det jag sa?" (vilket händer ibland), så blir situationen ännu värre.

Ju mer detta fortsätter, ju mer uttalad denna polarisering och denna demonisering blir mellan de rödgröna och alliansen, desto bättre går det för SD att sjunga sina listiga, lockande toner för de borgerliga om att det gamla fina kristliga Sverige är förstört och att det är samarbete med SD som är lösningen för att återupprätta det. SD blir det borgerliga alternativet.
Jag påstår inte att alla borgare och alla kristna som förfasar sig över vänstern har en dold agenda att pusha fram SD, absolut inte. Men det finns ett visst mönster inom deras sfär, som många av dem intet ont anande tyvärr rycks med i: ett mönster som gynnar SD. Så skulle man kunna uttrycka det.
Och jag blir mer och mer desperat att bara utbrista: gå inte på det! Man kan ha bestämda negativa åsikter om socialdemokraterna, men man måste ändå inse att steget från dem till ett unket, smygfascistiskt parti som Sverigedemokraterna är synnerligen långt.

Ett andligt eko

Jag var i kyrkan i Jönköpings Sofia i förmiddags (vi är i Småland på allhelgonaresa just nu). Kören sjöng mycket vackert och det blev ännu vackrare med akustiken: genklangen under de mäktiga nygotiska valven. Sofia är en härlig kyrka.

Det slog mig att jag är väldigt förtjust i eko överlag, särskilt då i musik; jag gillar låtar med en ekande och simmig ljudbild, och när jag spelar piano använder jag gärna vänsterpedalen flitigt så att tonerna rinner ihop (detta trots att min pianolärare när jag var barn tyckte att man skulle vara försiktig med det).
Och genklang och eko och sådana ljudeffekter på orgel och körsång i kyrkliga sammanhang gör alltid att jag känner en extra dos av andlighet och himmelsk närvaro. Det tyckte jag redan i barndomen på ”Kyrkodagarna” i Uppsala: att liturgiskt mässande, körstämmor och borduner som ekade mellan stenpelarna i domkyrkan eller Helga Tref gjorde det extra högtidligt. Mycket just på grund av själva ljudmiljön i sig. Att bara sitta still och lyssna och vaggas in och omslutas av en andlig ”Wall of Sound”. Det är något stort andäktigt över det.

Jag kan tänka mig att inte alla kristna ser det riktigt så. En del anser ju att traditionella gudstjänstfiranden, särskilt de högkyrkliga/katolska, ofta är stendöda och att det inte finns någon Ande i sådana där gammaldags tillställningar där man möglar i en kyrkbänk. Liturgisk sång och sånt ger på sin höjd någon sorts teaterstämning och ingen äkta gudsnärvaro, verkar de resonera. Upp och hoppa och lyfta händer och personlig hänryckning ska det vara, och hellre då på möte i en idrottshall än i en opraktisk gammal kyrkobyggnad som det inte ens kommer särskilt mycket folk till.
Men med all respekt för den sidan så vet jag inte om jag håller med. Har inte Gud skapat ekot? Och andra akustiska fenomen? Ligger han inte bakom väldigt många olika former av musik? Kan han inte använda den? Kan det inte finnas en försmak av himlen även i ekot av kyrkosång?

Jag tvivlar inte alls på att karismatiker och lågkyrkliga blir berörda och gripna av Anden vid sina möten - det kan jag också bli, vid andra tillfällen, och dessa kristna ska absolut få ha denna form av dyrkan ifred. (Det finns ”liturgiivrare” som föraktar frikyrklighet, och det är inte särskilt bra det heller.)
Men samtidigt vill jag också ha respekt och slippa ifrågasättanden för att jag upplever Gud i ett kyrkligt eko. För jag känner mig berörd på något sätt av denna ”himmelska akustik”, även om det kan verka som jag sitter passiv och förslöas av en andligt livlös gudstjänstform.

Om fotboll, manligt och kvinnligt

Som de flesta nog har märkt (jag vet inte hur man skulle ha burit sig åt för att inte märka det) så pågår herrfotbolls-VM just nu. Och igår hade jag en intressant liten Facebook-diskussion om fotboll och könsroller.
Det var nämligen så att en av mina Facebook-vänner (kvinnlig) delade en skämtteckning. På den ser man en kille som säger till sin tjej ”Jag kan göra vad som helst för dig, älskling”, varpå tjejen svarar ”Strunta i fotbolls-VM”, och då sparkar han ner henne för ett stup.
Detta var inte det första skämt jag såg i den stilen, för liknande grejer har förekommit tidigare under VM. Det finns t.ex. en bild med en kille och en tjej i en TV-soffa, där först tjejen sitter och gråter och killen säger ”lugna dig, det är bara en film”, och sedan är det killen som gråter och tjejen som tröstar: ”lugna dig, det är bara fotboll”.
Visst är båda de här skämten roliga på ett sätt – särskilt det med TV-soffan, det var ganska träffsäkert – men jag har ändå börjat tröttna på det där motivet med att killar är galna i att titta på fotboll och tjejer ointresserade. Det stämmer ju bevisligen inte alltid, eftersom det finns gott om kvinnor som följer herrfotbolls-VM just nu (väldigt många, skulle jag rentav påstå) och även en hel del män som inte intresserar sig för det.
Därför svarade jag på min Facebook-väns delning och framförde kritiken att jag tyckte det där var lite onödigt könsstereotypt. Varpå jag fick mothugg från både henne och en annan gemensam vän (också kvinnlig) och det blev en liten minidebatt – i all vänskaplighet förstås, men ändå en diskussion. Invändningarna från damerna var att man inte behöver se stereotyper i allt och inte vara så lättkränkt i genusfrågor, plus att kvinnor och män ju faktiskt är olika.

Jag tycker det där är intressant. På vilket sätt yttrar sig egentligen könsrollerna när det gäller fotboll? Och vilket perspektiv borde man ha? Det finns vid närmare eftertanke helt skilda infallsvinklar.
Mina två kvinnliga Facebook-vänner hade i sina svar till mig en ganska genuskonservativ syn, får man nog säga … i vår diskussion var det nog snarast jag som framstod som feministisk, då jag hävdade att skiljelinjerna mellan män och kvinnor inte behöver vara så tydliga, särskilt inte i attityden till fotboll.
Å andra sidan hade det faktiskt varit precis lika möjligt att se mig som en antifeminist med mina inlägg – för det jag gjorde var ju att inte vilja se en viss könsstruktur, och strukturer är precis det som feminister brukar uppmärksamma och kritisera.
Så vad är jag egentligen: kvinnosaksperson eller raka motsatsen?

Jag kan dessutom berätta om ett annat fall som också har med fotbolls-VM att göra, och som väcker liknande frågor. Varje sommar brukar ju som bekant SVT sända ”Morden i Midsomer” på tisdagar, och de somrar då det är stora fotbollsevenemang – vilket det ju är rätt ofta – brukar Midsomer vissa tisdagar få maka på sig i TV-tablån. (I år händer det bara en gång, nämligen nu på tisdag; i övrigt har SVT undvikit krocken genom att låta tisdagsmatcherna sändas av TV4.)
För några år sedan var det andra Facebook-bekanta till mig som klagade över detta, och jag minns att en ”vän till en vän” till och med tolkade in ett könsmaktsperspektiv i det hela: att kvinnor gillar Midsomer och män gillar fotboll och naturligtvis är det männen som får gå först. Jag försökte mana till lugn och sans och komma med vissa andra perspektiv, och gjorde då bland annat samma påpekande som nu igår, alltså att många kvinnor tittar på fotboll och många män tittar på Midsomer (och att jag själv tittar på båda med stor förtjusning). Men jag har för mig att mina kommentarer inte föll i särskilt god jord.

Så var borde man sätta in stötarna när man debatterar det här? Ska man enligt principen om lika möjligheter/rättigheter bejaka kvinnors fotbollsintresse, som ju faktiskt ändå förekommer, eller ska man tvärtom ta fasta på uppdelningen i manliga och kvinnliga intressen för att kunna bemöta diskrimineringen av de sistnämnda? Och borde jag som fotbollsintresserad man (låt vara en man som aldrig känt sig särskilt typiskt manlig) kanske rentav låta bli att uttala mig över huvud taget? Jag kanske bara är en odräglig ”mansplainer”?

Det går faktiskt att göra upp en lista över diverse aspekter på det här med fotboll, könsroller och jämställdhet – saker som tål att reflektera över.
1. Det är ett faktum att många män är totalt och osunt uppslukade av fotboll och försummar sina relationer på grund av det, vilket inte är så lyckat … sådant kan man både kritisera och skämta om.
2. Men man kanske också ska ställa sig frågan om det inte finns kvinnor som är lite väl oresonligt svartsjuka på männens fotbollsintresse? Alla har ju rätt till fritidsintressen och att få ägna sig åt dem, så länge det inte går till överdrift – och det är väl inte omöjligt att kvinnor i en del fall visar ett alltför stort förakt mot männens hobby? Eller?
3. Plus att det alltså finns tvärtom-fall där det är kvinnan som är intresserad och mannen inte.
4. Man får heller inte glömma att många tjejer inte bara tittar på utan faktiskt själva spelar fotboll. Är det inte något av en orätt mot de tjejerna att envisas med att fotboll och fotbollsintresse är något typiskt manligt?
5. Å andra sidan finns också problemet att tjejers fotbollsspelande är kraftigt diskriminerat: dam-VM ägnas inte alls lika stor uppmärksamhet (inte heller av mig, det är en brist jag har, det måste jag erkänna), trots att Sveriges damer legat i världstoppen betydligt oftare än herrarna. Ett problem som är ännu värre i damallsvenskan, och fotbollstjejerna har på alla sätt mindre och färre resurser än killarna. På det området finns det mycket att göra.
6. Men just därför, åter igen, är det väl inte lämpligt att tillskriva allt fotbollsintresse till männen? Eller ska man på sin höjd köra en könsuppdelad variant där killar får titta på herr-VM (i lagom doser) och tjejer på dam-VM …?

Det är idel dilemman, helt enkelt, när man ska försöka göra sig en bild av situationen. Visst är det onekligen så att fotboll och fotbollstittande alltjämt är en mansdominerad fritidssyssla. Men betyder det att man ska ta för givet att det är så det är, och tala om ”männens fotbollstittande” på ett sätt som cementerar könsrollerna?
Själv har jag något slags slutsatser, som jag kan formulera så här:
Jag tycker att både män och kvinnor har rätt att intressera sig för fotboll, att spela fotboll och att titta på fotboll. Både män och kvinnor har också rätt att inte intressera sig för fotboll. De har rätt att välja själva vilka fotbollsevenemang de intresserar sig för. Detta intresse och denna utövning (eller icke-intresse och icke-utövning) har män och kvinnor dessutom rätt till på lika villkor. Och de har rätt att göra det utan att bli onödigt pikade för det. Ömsesidig respekt.
Egentligen borde väl de flesta hålla med mig om det här?
Jag tycker dessutom att även om det finns vissa könsrollsmönster i samhället, och dessa kan behöva problematiseras, så får man aldrig glömma att uppmärksamma undantagen – de fall då män respektive kvinnor inte följer de vanligaste rollerna. I mitt tycke är det nästan mer väsentligt och konstruktivt att se till dessa befriande undantagsfall än att sortera in män och kvinnor i olika fack.

Själv följer jag med stort intresse herrfotbolls-VM just nu (dock inte de matcher som gått samtidigt som ”Morden i Midsomer” …). Jag tycker spontant att det är ett rätt stort och betydelsefullt tillfälle, inte minst för att Sverige är med till kvartsfinal och det händer inte var dag i herrfotbollen. Men om det finns folk som inte ens nu blir särskilt engagerade i det där med fotboll, så tycker jag att det må vara hänt – jag kan väl inte tvinga dem att vara intresserade. Lika lite som de kan uppträda intolerant mot mig för att jag tittar. Ömsesidig respekt, igen.
Som gamle påven Johannes Paulus II sade: ”Fotboll är världens viktigaste oviktiga sak.” Det ligger något i det.