Heta bilar och hundförmaningar

Nu så här på sommaren är det rätt vanligt att se ständiga förmaningar om att man inte ska ha hundar i heta bilar. (Och dramatiska artiklar om folk som faktiskt haft det, så att hunden dött eller nästan dött.)
Det är ju också klart att man inte ska ha hundar i hög värme, det har inte vi heller. Men samtidigt är det inte alltid så lätt att komma på var man ska göra av hunden någonstans – det kan hända att han måste vara i bilen en stund ändå – och som hundägare känner man sig onekligen ibland klämd mellan olika åsikter från bestämda hundtyckare. Nästan som i den där gamla fabeln om mjölnaren, pojken och åsnan. Det är inte lätt att förvara hunden så att alla blir nöjda, helt enkelt.
Så här ungefär:

”Va, har du din hund i bilen, är du inte klok? Ingen hund får vara i en bil, inte ens en minut i skugga med dörrarna öppna! Den får inte vara där alls, hur svårt kan det vara att fatta? Djurplågare! Fy!”
”Va, har du din hund med dig hit, är du inte klok? Det är hundförbud här! Ta bort den nu! Genast! Visa hänsyn till de hundrädda! Och allergikerna! Ta bort hunden! Fy!”
”Va, lämnar du din hund ensam hemma, är du inte klok? Den stackars lilla hunden kan inte lämnas ensam mer än några minuter, hundar behöver sällskap och vänskap! Du måste ha den med dig när du åker någonstans, fattar du väl! Djurplågare! Fy!”
”Va, vad menar du med att du inte kan komma för att du måste vara hemma med hunden eftersom det inte finns någon annan lösning?!?!?”

Hur man än vänder sig har man hunden bak. :)
Jag får nästan känslan att vissa inte blir nöjda förrän hunden helt har avskaffats som människans husdjur och alla hundar har släppts ut i naturen istället. Men då blir det väl en massa tjafs om att de är vargar, och vargar är farliga och måste skjutas av …

P.S. Om någon undrar så gör vi i min familj fel på samtliga sätt – vi har ibland Joker i bilen, ibland lämnar vi honom ensam hemma i flera timmar, och ibland har vi till och med fräckheten att ta honom med oss. Men om det kan lugna någon beträffande bilen så parkerar vi alltid i skugga, vevar ner rutorna (ibland öppnar vi rentav bakluckan), ger honom ordentligt med vatten och har dessutom en termometer synlig innanför bakrutan så att folk kan se hur varmt han faktiskt har det innan de krossar rutan. (Det sistnämnda är väl lite osäkert, eftersom det förmodligen räcker med 20 grader för att de värsta hund-i-bil-poliserna ska ta fram hammaren, men i alla fall.)

Coldplay, Guns N’Roses och konserter jag missat

I förrgår satt jag på tåget och hörde två tjejer prata i sätena bakom mig. Även om jag naturligtvis inte tjuvlyssnade aktivt (nej då!) så kunde jag inte undgå att uppfatta att de var på väg till Göteborg för att gå på konsert med Coldplay på Ullevi samma kväll.
Och när de började prata om Coldplay-låtar, och en av dem sade att ”vad är det nu den heter, den där lugna på senaste skivan …”, så fick jag god lust att vända mig om mot dem och hjälpsamt säga: ”Everglow!!!” För det var säkert den låten de menade.

Tror inte det hade tagits särskilt väl emot, så jag lät bli. :) Men oavsett detta så var det lite kul att konstatera att de där tjejerna skulle gå på Coldplay. Jag hade egentligen inte haft något emot att göra det själv heller, för jag gillar Coldplay väldigt mycket, men nu befann jag mig ju på resande fot precis under de två kvällarna som Coldplay spelade på Ullevi – och även om jag inte gjort det hade jag säkert missat tillfället att skaffa biljett, för jag är inte den som brukar observera sådant där.

Coldplay är inte de enda jag har missat de senaste dagarna, för igår kväll så spelade av en ren händelse en gammal favoritgrupp för mig, det (delvis) återförenade Guns N’Roses, i Köpenhamn. En kompis var till och med där, och jag hade nog kunnat tänka mig att vara det själv också – jag kände ju ändå till att GN’R skulle ut på turné och även komma till Skandinavien. Men det där att verkligen gå så långt som att ta reda på exakt när det är och köpa biljett och fråga någon annan (t.ex. min kompis) om vi skulle slå oss ihop, det är inget jag brukar göra och då blev det inte så nu heller. I morgon fortsätter GN’R med att spela i Stockholm, men jag har ingen som helst möjlighet att komma loss och åka dit, det är för sent påtänkt.

Faktum är att konserter för mig är ett fullständigt oskrivet blad. Om man frågar mig hur många konserter med favoritgrupper jag har besökt, så är svaret mycket enkelt: ingen alls!
Jag har nog enstaka gånger (mycket få gånger) varit på musikaliska tillställningar som man kan kalla konserter, men just pop- och rockkonserter med den musik jag gillar allra mest … icke. Jag har aldrig heller besökt någon rockfestival, och jag har inte varit och sett någon deltävling i Melodifestivalen (trots att det brukar vara en i Göteborg vartenda år), än mindre Eurovision Song Contest. Jag har aldrig sett några av mina favoritartister uppträda live, om man undantar ett tillfälle 1995 då jag faktiskt såg och hörde Thomas Di Leva (som jag gillar skapligt) framföra några av sina låtar på en kristen konferens i Växjö, men på den tiden var Di Leva ännu inte någon favorit och jag var ju inte heller precis i första hand där för att höra honom.
Nej, det är helt enkelt dåligt ställt med mig när det gäller att gå på konserter och spelningar.

Varför det har blivit så kan nog ha flera orsaker, men en omständighet som jag brukar kunna skylla på är ju det faktum att åtskilliga av mina allra största favoritartister och favoritgrupper är inaktiva eller upplösta sedan länge. Det gäller till exempel ABBA, Beatles, Dire Straits, Eurythmics och The Ark. Och är de inte inaktiva så är de sådana som sällan eller aldrig spelar live, som Vangelis. Jag är därför van vid att aldrig kunna avnjuta min favoritmusik live, och blir därför lat och avtrubbad och tänker inte på att sådana möjligheter över huvud taget finns.
Sedan finns det förstås en hel del artister/grupper jag gillar som faktiskt är aktiva fortfarande, som t.ex. nämnda Coldplay och Guns N’Roses, Mando Diao (även om de på sistone tappat sin viktigaste medlem), Nightwish, OneRepublic med flera. Men där missar jag alltså tillfällena och håller inte koll på när de spelar i närheten, delvis på grund av ovan nämnda avtrubbning.
Här är också en bidragande orsak att jag i flera fall saknar likasinnade bekanta som jag skulle kunna gå på konsert tillsammans med. Coldplay till exempel – jag känner ingen annan som är så förtjust i Coldplay att jag skulle kunna föreslå den personen att vi går på Coldplay ihop, och det skulle kännas trist att gå själv, så då blir det bara inte av.
Vidare känner jag också att jag kanske inte är tillräckligt mycket ”hardcore-fan” till de artister/grupper jag lyssnar på, och att det då kanske bara blir konstigt om jag går på konsert med dem. Jag tycker till exempel rätt så bra om Bruce Springsteen – men jag tillhör ju verkligen inte de värsta Bruce Springsteen-freakarna för det (så stora detaljkunskaper om honom har jag inte), och då är det väl mer rättvist om det är de freakarna, som är riktigt insatta, som får biljetterna de gånger som The Boss spelar på Ullevi? Freak är jag egentligen bara när det gäller ABBA (som är upplösta) och Eurovision (som är krångligt att se på plats).
En sista orsak till att jag missar alla konserter är just att jag tidigare har missat alla konserter.
Jag är så obekant med konsertvärlden att detta i sig blir en anledning att inte gå på några i fortsättningen heller: jag är ju inte alls något ”fan” som smälter in i miljön bland de andra musikälskarna och vet hur man beter sig. Det blir liksom som en ond cirkel, och här spelar åldern in lite också faktiskt … jag är ändå 39 nu, och man kan väl inte sätta igång och bli konsertbesökarnovis i den åldern? Nej, risken är stor att jag skulle känna mig ganska bortkommen.

Nu ska jag förstås inte låta alltför bitter, för egentligen saknar jag väl inte det här med konserter så mycket att det stör, och längtar inte alls efter det på samma sätt som jag t.ex. kan längta efter resor. Musik brukar ändå i regel låta bäst hemma i hörlurarna när det är tyst runt omkring och man lyssnar på en ordentligt utförd studioinspelning som man hör alla detaljer av. Så jag missar kanske inte särskilt mycket i själva verket.
Men ibland tänker jag att det ändå skulle vara lite kul att gå på konsert med någon av de artister jag gillar allra mest.
Ja, om det är någon som känner mig som läser detta så kan ni ju hojta till om ni reagerar på någon av de artister och grupper som jag nu har nämnt att jag gillar. Jag gör er gärna sällskap om ni tänker gå på konsert med någon av dem! Säg bara till i god tid.
Någon gång ska väl vara den första …

En ort där tågen stannar är ingen håla

Häromveckan besökte jag Stockaryd. En i raden av sådana där småländska små orter som av invånarna i större städer gärna benämns ”håla”. Stockaryd ligger en liten bit söder om Sävsjö (om nu någon vet var det ligger …) och har omkring tusen invånare.
Jag var där med anledning av att min nya brorsdotter döptes, i Stockaryds kyrka där min svägerska nu för tiden jobbar som präst, och det hela var ju trevligt (tack igen för dophögtiden och dopkalaset, bästa bror och svägerska!).
Men det var också intressant att vistas i Stockaryd därför att det faktiskt var en återkomst till en ort jag haft en viss samhörighet med. Inte långt från Stockaryd ligger Hjelmserydsstiftelsen, där jag är konfirmerad och tillbringade mycket tid på läger som tonåring, och för oss ungdomar som var gäster på Hjelmseryd på den tiden så var Stockaryd – sin litenhet till trots – den närmaste tätorten dit man kunde dra iväg för att köpa godis och hyra film. Från Stockaryd kunde det dessutom ibland dyka upp unga representanter för lokalbefolkningen (mestadels manliga), som kom knattrande på moped och var nyfikna på vad det var för personer (mestadels kvinnliga) som vistades på Hjelmserydsstiftelsen. Vi kallade dessa mopedburna besökare för ”Stockarydsbönder”: skämtsamt, men så här i efterhand ändå en rätt nedlåtande benämning som skvallrar om att vi där på stiftelsen ansåg oss vara bildade och kultiverade på ett sätt som folket från Stockaryd inte var. Själv kom jag paradoxalt nog från en ort (Landsbro) som var ungefär likadan som Stockaryd, men trots det använde jag också ordet ”Stockarydsbönder” … jag antar att jag hade ett alldeles särskilt behov av att distansera mig från den småländska raggarkulturen. Hur som helst, jag tycker idag att det var ganska respektlöst av oss på Hjelmseryd att bemöta Stockarydsborna på detta sätt – fördomar och förakt är aldrig bra, oavsett åt vilket håll det är riktat.
Men detta är ändå de minnen jag har av Stockaryd, och därför var det alltså intressant att återse stället.

Hade det då förändrat sig på något sätt? Var Stockaryd så som jag mindes det?
Ja, till viss del så var det väl det. Jag gick runt en sväng med hunden i samhället och såg mig omkring, och det var litet, folktomt, sömnigt, en del små fabriker och verkstäder, ganska nedgångna hus här och var. Ett typiskt samhälle på landsorten i Småland. Men en skillnad fanns det, och den skillnaden utgjordes av en märkbar och funktionell järnvägsstation.
Som jag nämnde så ligger Stockaryd vid en stor järnväg, södra stambanan mellan Stockholm och Malmö, men under många år var det en sådan station ”där tågen inte längre stannade”. Ett ställe där inga fjärrtåg gjort uppehåll på väldigt många år, varför läget vid järnvägen lika gärna kunde kvitta eftersom vartenda X2000 och InterCity ändå bara susade förbi. Detta bidrog till min tidigare bild av Stockaryd: så litet och betydelselöst att det inte var värt för några tåg att stanna.
Så är det i och för sig nu också – tågen Stockholm-Malmö passerar fortfarande Stockaryd utan att sakta ner. Men det som har hänt på senare år är att det har införts fler regional- och lokaltåg som går förbi Stockaryd, och dessa tåg stannar faktiskt. För deras skull har det också ordnats en sorts stationshållplats i Stockaryd: inte något stort, men ändå en centralt belägen station med perronger och en tillhörande parkering och elektroniska informationstavlor som visar avgångstider. Och när jag nu av nyfikenhet gick upp på perrongen (jag kan inte hålla mig borta från järnvägsmiljöer!), så märkte jag på infoskylten att det ändå var rätt många tåg och avgångar, även så där på en lördag. Med dessa tåg har Stockarydsborna åtskilliga möjligheter varje dag att ta sig kollektivt till Jönköping och Växjö utan byte.


Stockaryds station, i samband med invigningen 2012. (Bild från postvagnen.net)

Detta gladde mig, för Stockaryds skull. Det kändes som att orten steg i min aktning när jag konstaterade att tågförbindelserna ändå var rätt goda och i vilket fall mycket bättre än på 90-talet då inga tåg stannade alls. Stationen blev liksom ett övertygande inslag av modernitet, som visade att den här orten ”duger” och här kan man minsann bo och pendla, precis som i en förort till en större stad.
För mig känns det helt enkelt som att när en ort har en järnvägsstation i bruk, så kan den inte helt och hållet kallas för ”håla”. Då finns det hopp om blomstring för den.
Kanske är jag helt fel ute med den känslan, för det är säkert mycket annat också som avgör när en ort får problem med avfolkning och förlorar samhällsservice och sakta men säkert dör. Det finns ju en del rätt stora orter som inte har någon järnvägsförbindelse och klarar sig bra ändå (exempelvis har det aldrig funnits järnväg på Tjörn där jag bor!), och andra orter som tycks vara illa ute trots sin station. Men jag tycker nog ändå att det där med järnväg och station har ett väldigt starkt symbolvärde för en liten orts levnadskraft … åtminstone i Småland. Järnvägen är som ett fönster mot yttervärlden. Möjligheten att pendla, möjligheten att snabbt komma ut och ta sig någon annanstans och få nya intryck, öppenheten för förbindelser längre bort, att inte vara helt instängd. Känslan av att orten där man bor ändå fortfarande betyder något och har en samhällsfunktion, eftersom tågen bemödar sig om att ta upp passagerare där.
Någon kanske invänder att tåget väl inte har någon särskilt stor betydelse för kontakten med yttervärlden, för alla människor har väl bil som de kan pendla med och köra iväg till andra ställen med om de skulle ha lust. Ja, det stämmer, men det verkar ju ändå vara så att bilen inte är tillräcklig som länk – för även på orter som avfolkas och nedgraderas har varenda människa naturligtvis bil, men det hindrar ändå inte den negativa utvecklingen. Jag tror att tåget kan fylla en mer markant funktion i det avseendet. Inte minst för att tåg är framtidens melodi i miljöhänseende.

Här kan jag göra en jämförelse med några andra ställen i Småland, som det känns som det har gått sämre för än Stockaryd.
Förr i tiden gick det en järnvägslinje mellan Nässjö och Nybro. Tågen där passerade Vetlanda och Åseda och fortsatte sedan ner genom ”Glasriket” till Nybro, för att sedan köra den sista biten ut till Kalmar på en större bana. Ett av mina mysigaste tidiga barndomsminnen är när pappa och jag gjorde en resa till Kalmar på just den där linjen – jag var i femårsåldern då, och var mycket fascinerad av de samhällen vi åkte förbi på vägen och som tåget stannade i: jag minns särskilt stationerna efter Åseda, som var Sävsjöström (ej att förväxla med ovan nämnda Sävsjö!), Målerås, Gullaskruv och Orrefors. Alla orterna var ganska små, och låg rätt långt ifrån närmaste stad, men för mig kändes de inte alls som några byar på landet utan som fullt respektabla stationssamhällen, levande och intressanta. Jag kunde på den tiden inte ordet ”civilisation”, men om jag hade kunnat det så hade jag då inte tyckt att Sävsjöström, Målerås eller Gullaskruv på något sätt låg utanför civilisationen. Inte när tåget stannade där.
Sedan lades den där järnvägslinjen ner. Biten mellan Åseda och Nybro fick stryka på foten redan 1985 (två år efter min och pappas resa) och sedan upphörde trafiken även mellan Vetlanda och Åseda, så att det i nuläget bara är Nässjö-Vetlanda som har tågtrafik kvar. Än värre är att rälsen också har blivit uppriven hela vägen mellan Åseda och Nybro – det har lett till att Sävsjöström, Målerås, Gullaskruv och Orrefors numera bara har en banvall (jag tror den används som cykelväg), och i Åseda, som jag minns som en sprudlande järnvägsknut, är nästan all räls borta från den en gång förhållandevis stora stationen. De gånger jag har besökt Åseda efter dessa härjningar har jag nästan blivit gråtfärdig av att se hur stationen är en ynklig skugga av sitt forna jag. Hur kan man behandla ett samhälle så? Även om jag tror att det säkert kan vara trivsamt att bo i Åseda ändå, och även om en Åsedabo kan åka ut i världen i sin bil och inte alls är isolerad på det sättet, så står den dränerade ”spökstationen” där som en dyster påminnelse om förfall och som en stämpel av betydelselöshet.


Åseda station, utan räls. (Bild från cyklabanvall.nu)

Likadant är det med stationerna i Sävsjöström, Målerås och Gullaskruv, och i de orterna är läget dessutom värre. Åseda är ändå något större och är centralort i en kommun (Uppvidinge), och orten bör därför kunna överleva och hålla en viss profil, även om den ur järnvägsperspektiv ger ett sorgligt intryck. Sävsjöström, Målerås och Gullaskruv tappar däremot befolkning på ett så markant sätt att de alla tre har blivit ”småorter” med färre än 200 invånare, det kan jag se när jag läser om dem på Wikipedia. Jag får intrycket att de alla tre verkligen håller på att dö. Och jag kan inte låta bli att sätta detta i samband med att järnvägen lades ner. Med sina något mer isolerade lägen i den småländska skogen kan byarna knappast locka till inflyttning i någon hög grad – järnvägsförbindelsen var den anslutning och den fördel de tidigare hade, och efter att de förlorade den har det bara gått utför och de har blivit av med mer och mer.

Här har Stockaryd alltså klarat sig bättre: tack vare att tågförbindelserna har återinförts och förbättrats, så kan orten hänga med och vara någorlunda modern även om den är liten. Det är intressant i sammanhanget att titta på Stockaryds befolkningsstatistik (som finns i artikeln om Stockaryd på Wikipedia) – där framgår det att ortens befolkning minskade stadigt fram till 2010, men sedan har den faktiskt vänt uppåt igen, ungefär samtidigt som satsningen på småländsk regional tågtrafik och Stockaryds stationsbygge började komma igång!
Om Sävsjöström, Målerås och Gullaskruv åtminstone hade haft järnvägsrälsen kvar, så att man kunde återuppliva trafiken, hade det kanske varit möjligt att vända utvecklingen för dem också på samma sätt, som jag ser det … men nu finns ju inte rälsen längre och de blir mer och mer isolerade.
Kanske hade också läget för min egen gamla hemort Landsbro kunnat vara bättre om järnvägen funnits? För även Landsbro är nämligen en sådan ort som en gång haft järnväg men förlorat den, låt vara att det var länge sedan. När jag numera besöker Landsbro får jag intrycket att läget även där är på väg utför och att samhällsfunktioner och service försvinner från orten – det finns inte lika mycket där längre som när jag bodde där som ung. Här har 90-talets nedläggning av husfabriken naturligtvis ett finger med i spelet, men hade det kunnat se bättre ut om det funnits en tågförbindelse som gett möjligheter till pendling och lite mera liv och rörelse och aktivitet? Omöjligt är det inte.

Slutord: Jag tror att när man talar om en ”håla”, så menar man i allmänhet en ort som är avsides belägen och väldigt liten och inte särskilt viktig och inte har mycket till service alls.
Och i mina ögon är en ort alltså inte riktigt en håla så länge den har järnvägen kvar. Det är när den inte längre har station med stannande tåg som risken blir större att den förtvinar och blir håla.
Sedan ska man naturligtvis inte ha en fördomsfull inställning mot invånarna i en håla – som jag hade mot ”Stockarydsbönder” – eller fnysa åt hålan och miljöerna där över huvud taget. Det kan säkert vara både idylliskt, vackert och härligt att bo i en håla. Men det ligger ändå något tragiskt över när en ort en gång har haft en storhetstid och därefter bara skoningslöst krympt.
Lyckligtvis har det ännu inte helt drabbat Stockaryd.

Rödgrön och "konservativ kristen" samtidigt?

Såg häromdagen en Facebook-status från en klok vän som skrev att när hen växte upp, så var det i och för sig i en ganska konservativ kristen miljö – men ändå fanns där ett tydligt inflytande av socialism. Det var först senare som min vän insåg att det faktiskt fanns en ”kristen höger”, för att då inte tala om den rörelse i USA som kallas så. Fram till dess hade hen bilden av att traditionell kristendom och socialism gick bra ihop.
Jag kände igen mig en del i detta, och tycker över huvud taget att det för 20–30 år sedan ansågs betydligt mer normalt att vara konservativ teologiskt samtidigt som man kunde vara radikal politiskt. När jag själv var tonåring så var jag lätt vänstervriden miljöpartist samtidigt som jag också var högkyrklig, och det var ingen som tyckte det var något alarmerande konstigt med det (även om flera förvisso röstade på högerpartier). Det fanns rentav andra som var ännu mer illröda politiskt, men ”traditionellt bibeltrogna” trots detta.

Så tycker jag inte riktigt det är nu för tiden, utan nu har det där blivit mycket mer polariserat och hätskt. Bland de kyrkligt konservativa tycker jag mig se ett allt större förakt och drypande hån mot allting som är vänster och allt som partierna till vänster kan sättas i samband med (ibland kan retoriken rentav komma upp i SD-klass). Och när det gäller den politiska vänstern så tror jag att många av dem skulle ha ytterligt svårt att välkomna en medlem som var värdekonservativ kristen, med allt vad det innebär. Så långt går inte deras tolerans. Det är helt enkelt en inställning av att ”de där typerna är extrem fascistisk fundamentalistisk kristen höger” respektive ”de där snubbarna är destruktiva stalinistiska terroristkramare”.

Tänk vad många möjligheter som går förlorade på det sättet, sett till mångfald, tolerans och dialog.
Jag skulle önska att det var som då på 80- och 90-talet istället. Kanske inte på varje punkt, för vissa yttranden man fällde på den tiden var sådant som man av rent folkvett och hänsyn inte behöver säga nu. Men jag önskar verkligen att en värdekonservativ som sökte sig exempelvis till Vänsterpartiet skulle kunna bli accepterad där, även om nykomlingen kanske hade några stycken åsikter som partikamraterna inte uppskattade så mycket ... de skulle ju säkert kunna hitta en respektfull lösning ändå och den nya medlemmen behövde kanske inte jobba politiskt med just de punkter där det skar sig. Och på samma sätt skulle jag önska att en person som har socialistiska sympatier, men ändå är kristen på ett mer ”traditionellt” sätt, skulle kunna känna sig hemma bland sina teologiska trosfränder utan att få kastat i ansiktet av dem att hens ideologi är i bästa fall pajasartad och i sämsta fall vidrig.
Trots allt så är de politiska ideologierna uppfunna typ 1 700–1 800 år efter kristendomen (och mycket har hänt som påverkat under mellantiden), så man behöver inte bete sig som om politik och religion alltid gick in i varandra. Det är väl alltid bra om man som politiskt eller religiöst engagerad har meningsfränder som hjälper till att arbeta för det gemensamma målet, även om de inte tycker likadant om precis allting? (Tänk om Fenixorden i ”Harry Potter” hade portförbjudit Snape, Lupin, Mundungus eller Hagrid?)


En omöjlig kombination? Jag hoppas inte!

Men jag kanske inte behöver önska mig det här? Jag kanske har fel? Det kanske faktiskt fortfarande är så att teologisk konservatism och politisk radikalism kan kombineras i en anda av förståelse från omgivningen? Tala gärna om det för mig i så fall, så jag slipper bekymra mig.

Twin Peaks och vad den serien (och musiken!) har betytt för mig

I dagarna är det premiär för den nya, tredje säsongen av ”Twin Peaks”. Inte för att jag nu kommer att ha möjlighet att se det direkt, för vi har inte det där HBO Nordic. Men förr eller senare lär jag väl få tillfälle, och lita på att jag då ska slå mig ner och titta.

Jag hör till de personer som ”Twin Peaks” har gjort väldigt stort intryck på. Detta trots att jag inte ens såg serien när den visades i Sverige 1990-91, utan först tio år senare.
Jag kan inte låta bli att dra lite personlig historia om ”Twin Peaks” … och inte minst om musiken från serien, som komponerades av Angelo Badalamenti och innehöll sång av Julee Cruise (med texter av regissör David Lynch själv). Det är framför allt den som har spelat roll.

När ”Twin Peaks” först började gå i Sverige, då under 1990 och 1991, när jag var tolv-tretton år, så tittade jag alltså inte. Något som nästan helt och hållet berodde på att jag fick höra att serien var otäck. På den här tiden råkade jag ha en svårartad fobi för läskiga filmer och det som nu för tiden benämns ”jumpscares”, och när mamma, efter att hon och pappa sett ”Twin Peaks” pilotavsnitt, sade att jag inte borde titta på den serien och att ”det var bland det hemskaste vi sett någon gång”, så var det ju självklart att jag följde det rådet. (Jag fick senare klart för mig att det som mamma tyckte var otäckt i pilotavsnittet var dels scenen när den misshandlade Ronette Pulaski kommer stapplande över järnvägsbron, dels scenen när Sarah Palmer får en syn och skriker högt då hon ser den gråhårige onde anden BOB kika fram bakom sängen. Och det är ju rätt så suggestiva kusliga scener båda två.)
Att jag inte tittade själv gjorde att jag, just när populariteten för ”Twin Peaks” var som starkast i Sverige, blev lite trött på allt tjat om serien. När man inte själv hade hängt med blev det enformigt att höra klasskompisarnas ständiga prat om att Leo var så hemsk och Bobby var så snygg och vem i all sin dar var det som mördade Laura Palmer. Så när det begav sig betraktade jag hela ”Twin Peaks”-fenomenet mest med skepsis.
Men samtidigt kunde jag inte undgå att bli väldigt tjusad av en detalj: musiken. För den var ju så otroligt vacker, i synnerhet då det instrumentala huvudtemat ”Twin Peaks Theme” (eller ”Falling”, som den heter i versionen med Julee Cruises sång). Därför blev det också så att även om jag inte följde serien, så brukade jag vänta in den tid på kvällarna då den skulle börja (tisdagar klockan 22 har jag för mig att det var), så att jag kunde titta och lyssna på just vinjetten där det var så fin och mysig musik. När detta väl var gjort – och ofta var det då som mamma och pappa stängde av TV:n också – så gick jag och lade mig. Det blev nästan som en sorts vaggsång, den där Twin Peaks-musiken. Jag minns dessutom ett tillfälle då jag var hos mina morföräldrar och hörde hur deras grannar spelade Twin Peaks-musiken i lägenheten under, vid ett tillfälle när jag låg och skulle sova. Då blev vaggsångseffekten ännu mer markant.
Några år senare fick jag också tillgång till huvudtemat på skiva (en samlingsskiva som hette ”Pure Moods”, där det stycket fanns med), och då blev det genast en ofta spelad favoritlåt, särskilt vid mysiga och meditativa tillfällen i ett mörkt rum. Så just musikaliskt sett gjorde ”Twin Peaks” verkligen intryck från början. Hela min vana att särskilt gärna använda musik i ”myssyfte” kan faktiskt delvis sägas ha kommit därifrån.

Men hur var det då med själva serien? När tittade jag egentligen på den?
Jo, det var faktiskt på sommaren 2000, för då gick serien i repris i Sverige (på TV3), både säsong 1 och 2. Då hade jag inte längre samma fobi för läskigheter på film utan började med stort intresse följa ”Twin Peaks”, tillsammans med min bror Kristoffer. Vi hade då båda två ganska nyligen tittat på den svenska serien ”Sjätte dagen”, som faktiskt är en sorts svensk ”Twin Peaks” med en liknande stämning, och blivit väldigt förtjusta i den, och då var vi ju så att säga nyfikna på förlagan. Vi tyckte också båda att ”Twin Peaks” var riktigt bra och smällde högre än ”Sjätte dagen” (även om det i backspegeln fortfarande känns som den också var helt okej, ärligt talat).

Och nu kunde man ju givetvis ta till sig den där intrigen, som var som en deckare fast samtidigt väldigt annorlunda. Alla de där suggestiva, drömska, surrealistiska inslagen. Visionerna … rummet med röda draperier, The Black Lodge, jätten, dvärgen som pratar ”återuppspelat baklänges”, den fasansfulle anden BOB. De gåtfulla och kryptiska ledtrådarna: ”fire walk with me”. De andra fängslande motiven och detaljerna: ugglorna, damen med vedträt, fotot på Laura. Sättet som alltsammans var filmat på – så snyggt och ovanligt med färgerna och ljuset och miljöerna. Och så ovanpå allt detta själva människorna i staden Twin Peaks och deras märkliga, absurda beteenden och dolda mörka sidor, det ständiga hemlighetsmakeriet och dubbelspelandet, som var psykologiskt intressant och gav anledning att reflektera (för jag hade själv just då en period av samvetskval och dysterhet).
Hela stämningen och atmosfären i serien, som verkligen inte liknar något annat.
Plus musiken då: fortfarande den där musiken. För den kändes ännu bättre nu när man fick in den i sitt sammanhang, och nu fick jag ju mer att njuta av musikaliskt än bara signaturmelodin. Angelo Badalamentis teman till de olika scenerna och händelserna, som bidrog så otroligt mycket till själva stämningen och djupet – det satt som en smäck. Jag har faktiskt sällan upplevt filmmusik som funkat så bra till de bilder och den handling den illustrerar. Jag har över huvud taget sällan upplevt musik som är så bra som denna, alla kategorier.

Allra bäst när det gällde musiken tyckte jag att Julee Cruises sång var. Även om hon egentligen bara är med och sjunger i några enstaka avsnitt i ”Twin Peaks”, så träffades jag som av en spikklubba av hennes svävande, hypnotiska röst i de stycken jag hörde. Det var särskilt en av låtarna som fängslade mig oerhört och som skulle få stor betydelse: en som Julee framför som sångerska på den lokala dansrestaurangen i ett avsnitt i säsong 2, och som jag inte visste vad den hette men som gick i 6/8-takt.
Så snart jag kunde gick jag och köpte Twin Peaks-soundtracket, för att få all denna härliga musik på skiva också. Tyvärr blev jag något besviken, för även om Julee Cruise medverkade på tre av spåren, bl.a. nämnda ”Falling”, så märkte jag att just den där låten i 6/8-takt inte fanns med på den skivan (vilket beror på att skivan enbart innefattar säsong 1, ej säsong 2). Men det var ingen fara på taket – jag fick reda på att Julee Cruise faktiskt gett ut ett soloalbum också, något år innan ”Twin Peaks” spelades in, och att samtliga låtar på det albumet var gjorda av Angelo Badalamenti (musik) och David Lynch (text) precis som låtarna på Twin Peaks-soundtrackskivan. (Det de gjorde när de höll på med serien var alltså att de plockade in diverse låtar från Julees skiva som de redan hade gjort.)

Så då köpte jag den där soloskivan av Julee Cruise också: ”Floating Into the Night”, som den heter. Den är fantastisk. Fullständigt fantastisk … jag tycker än idag att det är en av de tre bästa skivor som finns. Hela albumet låter som ett enda Twin Peaks – det innehåller de tre låtarna som är med på soundtrackskivan plus ett antal till i samma egendomliga, luftiga, småjazziga stil. Och där fanns mycket riktigt låten i 6/8-takt med. ”Rockin’ Back Inside My Heart”.
Just i samma veva träffade jag den underbara människa som senare blev min fru, och den kväll vi blev ihop så råkade det bli så att just ”Rockin’ Back Inside My Heart” spelades på CD-spelaren. Det kommer jag aldrig att kunna glömma. Fortfarande är det så att när jag hör den låten så kan jag på ett par bestämda ställen i den uppleva, mycket snabbt, som en lätt vindpust, samma känsla som jag upplevde just då den 18 oktober 2000. Den känslan – det minnet kommer tillbaka. Mycket angenämt.

Ja, man kan onekligen säga att ”Twin Peaks” har haft betydelse för mitt känsloliv och min personlighet. Och även om det nu mer är musiken än själva serien som har påverkat och gjort det största intrycket, så har serien gjort sitt till den också. Bara att höra orden ”fire walk with me” får mig att i det närmaste reagera med någon sorts extas – vilket också visas av att jag föll som en fura för en av den svenska gruppen Mando Diaos senaste låtar, den syntgungiga ”Money Doesn’t Make You A Man”, där de sjunger just ”fire walk with me” upprepade gånger. Där ser man.
Därför är jag synnerligen nyfiken på hur David Lynch har burit sig åt för att 26 år efteråt återuppta Twin Peaks-intrigen. Den slutade ju minst sagt kryptiskt, så här finns minsann trådar att nysta upp och reda ut (även om killen som spelade BOB tyvärr är död sedan länge).
Vi kanske skulle ta och skaffa oss HBO Nordic i alla fall.

I en värld av fuzzies

När jag översätter så gör jag det för det mesta i olika program där man använder översättningsminnen, och översätter en mening i taget.
Om man då kommer till en mening som finns helt och hållet i minnet sedan tidigare, så fylls den i automatiskt – det blir en ”100-procentare”, som vi säger i branschen.
Om meningen finns till viss del i minnet, men inte helt, så fylls den också i automatiskt – det blir en ”fuzzy match”, som kan vara si och så många procent. 99 % betyder att meningen från minnet är i stort sett snarlik den nya, medan det i t.ex. en mening på 70 eller 80 % är lite fler ord som är olika. Ju lägre procentsiffra, desto mer nytt är det i meningen, och under en viss gräns blir det ”no-match”. Var den gränsen går varierar mellan kunderna.
Nu är grejen att kunderna brukar betala mindre för 100 % och fuzzy, och fullpris endast för no-match (enligt en pristrappa som även den brukar variera från kund till kund). Och det kan väl vara rimligt ibland, men ofta kan det också kännas väldigt orättvist.

Som till exempel häromdagen, när jag fick upp den engelska meningen ”Underside of the case”, och så kom det upp en fuzzy-träff ur minnet, 75 procent. Fuzzy-meningen i fråga var ”Outside of the U.S.”, översatt i minnet med ”Utanför USA”. Det enda som detta översättningsförslag har gemensamt med den nya meningen som ska översättas är, som synes, biten ”side of the”. Och det hade jag ju ingen som helst nytta av. Men ändå var det en 75 % fuzzy och jag kommer att få mindre betalt för den.
Sådant kan man råka ut för, ganska ofta till på köpet, och det kan kännas minst sagt surt. Särskilt när det inte är fråga om korta meningar som i exemplet, utan lite längre meningar som faktiskt tar tid (men ändå inte är lika bra betalda). Och riktigt frustrerande blir det när meningarna i fråga innehåller taggar och andra markeringar som gör att man ändå inte kan använda det automatiskt ifyllda förslaget rakt av utan måste skriva om manuellt här och där för att få formatet rätt. (Ibland kan den enda skillnaden mellan en ny mening och förslaget från minnet vara att den förra är skriven med stora bokstäver och den andra med små, och då blir det en 99-procentare, med betalning därefter, men hela meningen måste ändå skrivas om.)
Då känns det nästan som ett hån, det där med procenten och betalningstrappan. Man riktigt föreställer sig att det sitter någon där och ler förnöjt och säger att ”ja men där har du ju fått flera ord gratis som du inte behöver ta reda på vad de betyder, det är klart du inte behöver samma betalning då”.
Man har lust att ruska om den personen och säga: ”Så är det inte alls – grejen med översättningsminnen är inte att jag får hjälp med svåra ord som fyller i sig själva, för jag kan ju redan engelska, det är liksom därför jag översätter från det. Grejen med översättningsminnen är att de ska underlätta rent tekniskt så att det går fortare. När de inte underlättar alls så borde jag ha fullt betalt för de där fuzzy-meningarna.”

Nu är det dessvärre inte möjligt att driva igenom fullt betalt för fuzzies. Hela facköversättningsbranschen är uppbyggd på att sådana ska ge rabatt, och det är knappast tänkbart att begära något annat. Det enda man kan göra är att försöka förhandla sig till en pristrappa som är rimlig, och se till att det är acceptabla villkor i övrigt.
Inte för att det nu är särskilt lätt att få acceptabla villkor. Exempel på oacceptabla är när kunder använder flera översättningsminnen, även sådana som är irrelevanta för det aktuella projektet, och ibland rentav stora korpusar med massor av meningar i. Det säger sig självt att när man har så mycket källor så blir det naturligtvis många fler fuzzy-meningar som föreslås av minnet – men med irrelevant innehåll i, sådant som inte alls handlar om det ämnet man sysslar med just då. I vissa fall kan det alltså bli fullständigt oanvändbara förslag ur minnet. Men fuzzy blir det likväl – med lägre pris!
Kunden (och ursprungskunden) tjänar naturligtvis in rejält med pengar på det här, men för översättaren som faktiskt utför jobbet blir det betydligt sämre förhållanden, och det kan också ifrågasättas hur kvaliteten på översättningen egentligen blir. Sådana där irrelevanta minnesförslag ger ju upphov till stor förvirring med minnena och termerna i dem, och det hela kan stundtals nästan påminna om maskinöversättning. Ja, faktum är att vissa program rentav kan skapa automatiska fuzzy-förslag med hjälp av maskinöversättningsfunktioner, så då liknar det maskinöversättning ännu mer. (Men det är ändå en mänsklig översättare som gör jobbet, det vill säga jag, som då med fördel kan få bära hundhuvudet om kvaliteten blir dålig.)

I synnerhet det program som heter MemoQ är mer eller mindre konstruerat just för att man ska kunna jobba på det här sättet. MemoQ räknar dessutom orden på ett annat och ”smartare” sätt än andra översättningsprogram, då det lyckas känna av meningar som det märker är ”fuzzy av en no-match” och därmed räknar dessa meningar som fuzzy där andra program hade sett dem som no-match, om ni förstår hur jag menar. Och programmet är dessutom så lurigt att det räcker med att ord liknar ord som finns i minnet för att det ska bli fuzzy-träff, även om det inte är samma ord – som i mitt exempel ovan där ju likheten mellan ”underside” och ”outside” gav utslag och bidrog till att siffran blev 75 %. MemoQ är på flera sätt ett praktiskt verktyg, men just på den punkten är det irriterande eftersom det åstadkommer fler fuzzy = mindre betalt.
Det finns översättningsbyråer som jobbar i MemoQ och som verkligen använder stora korpusar för att fler no-match ska bli fuzzy, och som till råga på allt har en ytterst ofördelaktig pristrappa där fuzzy-meningar ända ner till 50 procent endast betalas med halva ordtaxan. Efter den förklaring jag nu har gett så förstår ni nog att projekt från sådana kunder riskerar att bli en mycket dålig affär, särskilt när projekten är stora. Vid ett tillfälle när jag hade en sådan kund lyckades jag påtala det orimliga i denna situation och förhandla mig till en bättre pristrappa. Men även om jag löste just detta så finns det ju säkert kvar många andra översättare som tvingas använda dåliga pristrappor i kombination med osunda fuzzy-hanteringsprinciper.

Ja, nu vet ni lite om hur vi översättare har det. Inte alltid en dans på rosor.
Jag ska kanske påpeka att jag med denna klagosång inte är ute efter att tala illa om kunder i allmänhet, för de flesta av dem brukar vara väldigt trevliga och visar även förståelse för problemen. De är ju egentligen på sitt sätt själva drabbade. Jag menar mer att kritisera branschen som helhet och hur allting är upplagt med programmens funktioner. Ibland får man onekligen en känsla av att vara offer för en alltför långtgående spar- och rationaliseringsiver.
Det finns många knep som stora företag, byråer och programutvecklare kan ta till för att kringgå och komma undan villkor och spara pengar.
Även språktekniska knep.

Kex eller tjex? Här är MIN åsikt i frågan!

Ett av de hetaste debattämnena i Sverige när det gäller språkfrågor – ja, kanske över huvud taget rentav, hur oviktigt det än må vara – är som bekant hur ordet ”kex” ska uttalas. :) Med k-ljud eller tj-ljud? Kex eller tjex?
(Om man nu ska stava på det sättet när man beskriver problemet, för stavningen ”kex/tjex” innebär ju att man ser k-sidan som standard redan från början. Det är nästan bättre att använda de fonetiska tecknen [k] för k-ljud och [ɕ] för tj-ljud. Jag gör det i det här inlägget.)

Då och då på mitt Facebook brukar en länk dyka upp till en gammal artikel i Aftonbladet, där deras journalist har frågat språkvetaren Fredrik Lindström om ”facit” i kexfrågan och får svaret att ordet ska uttalas [ɕɛks], alltså med tj-ljud, och påstår att vi kan ”sluta bråka nu”. Anhängare av [ɕɛks] viftar naturligtvis gärna med den artikeln – men läser man den ordentligt så märker man att Fredrik Lindström egentligen inte alls avgör striden, han bara talar om hur han själv uttalar ordet ”om jag måste välja”, och Aftonbladet har inte alls låtit honom analysera saken djupare. Så inte duger den artikeln som facit; den är snarare ett typiskt klickbete från Aftonbladets Lajkat-sida och inget seriöst uttalande. Fredrik Lindström hör ju för övrigt till dem som anser att det för det mesta är dumt att tala om ”rätt och fel” i språkfrågor – det vet alla som läst hans förträffliga ”Världens dåligaste språk” – så det är över huvud taget väldigt konstigt att utnyttja just honom som språkdomare.
Jag ska själv passa på att ge min syn på saken, något jag faktiskt aldrig har gjort i skrift tidigare.

För det första: när det gäller hur jag själv brukar uttala ordet kex, så gör jag det som [kɛks] och har alltid gjort så. Emellertid så är min ”officiella ståndpunkt” i frågan att båda uttalen faktiskt är okej. Även om jag för egen del säger [kɛks] så kan jag acceptera att andra inte gör det. Sveriges befolkning är trots allt uppdelad i två ganska stora grupper som säger [kɛks] respektive [ɕɛks], och enligt Svenska Akademiens ordlista är båda uttalen godkända. Det borde egentligen räcka som facit.
Men nu brukar ju den här debatten och diskussionen förekomma i alla fall och folk kräver av någon anledning att det bara ska finnas ett uttal som är ”korrekt”, inte två (varför egentligen denna motvilja mot en dubbel sanning?). Då händer det att jag får försvara mig och mitt [k]-uttal. Just av den anledningen ska jag här förklara varför det är fullt språkligt befogat och motiverat att säga [kɛks] – bara för att slippa beskyllningar om att jag har ”fel”.

Det vanligaste argumentet man hör från [ɕɛks]-anhängarna är att bokstaven K enligt svenska språkregler ska uttalas som [k] när den följs av en hård vokal (AOUÅ), men [ɕ] när den följs av en mjuk (EIYÄÖ). När jag var tonåring och debatterade kexfrågan med diverse kompisar (inte de där hemma i Landsbro och Vetlanda, för där sade nästan alla [kɛks] som jag, men kompisar från andra håll) så var det detta argument som de kompisarna använde. Jag medgav då, och medger även nu, att den regeln finns i svenskan, men det finns också en rad undantag från den och vid de där tillfällena var det naturligtvis inte så svårt att hitta och påpeka sådana undantag. ”Jaha, men då kanske ni säger ’tjetchup’ också? Och ’tjebab’? Och ’tjeso’?”
Kompisarna i fråga, som för övrigt kan kännetecknas som ”naturvetare som också var intresserade av språk” – till skillnad från mig som var humanist – hade då en tendens att titta på mig med just en sådan vänligt överseende min av ”du har nog missuppfattat det här, lille vän” som man nästan bara kan se hos språkintresserade naturvetare som pratar språkfrågor med humanister, och överlägset svara: ”Men hördu, orden ketchup och kebab och keso är ju faktiskt lånord.”
Deras resonemang var alltså att det bara är i lånord som bokstaven K får uttalas [k] framför mjuk vokal, annars är det [ɕ] som gäller. Det som verkligen grämer mig idag, riktigt mycket, är att jag just då inte var kunnig nog att drämma till med ett klockrent motargument just i fallet ”kex” – nämligen att ordet kex också är ett lånord.

För det är det. Ordet kex kommer av engelskans cakes, och har förmodligen lånats in via sjömän på västkusten som hade kontakter med England – det finns belagt i svenskan sedan 1755. Detta visar att argumentet med hårda och mjuka vokaler inte alls kan användas på ordet kex, för det är ett lånord och då är det okej med uttalet [k].
Det går i och för sig att hävda att lånord ska anpassas till svenskt uttal, men då får man ju problem med de där andra lånorden jag nämnde: ketchup, kebab och keso (alla hämtade från matområdet precis som kex, märk väl!), som i så fall också måste anpassas på samma sätt, vilket blir direkt löjeväckande. Det finns fler sådana ord: kille, killa, kö, kör och tidigare nämnda keps … alla är de lånord, men att anpassa deras uttal till [ɕ]-ljud är knappast aktuellt.
Ursprunget till ordet kex visar också, vilket är ännu viktigare, att ordet faktiskt utan tvekan måste ha uttalats med [k] från början. Även om en anpassning av uttalet snart började ske på vissa håll i Sverige, så kan man inte komma ifrån att det första och ursprungliga uttalet var [k]. Det är ett mycket tungt vägande argument för att jag har rätt att fortsätta säga [kɛks] utan att bli tillrättavisad för det.

Nu är jag medveten om att [ɕ]-sidan i debatten har fler argument för sin sak. De kan till exempel hävda att det är särskilt befogat att anpassa uttalet just av ordet kex till tj-ljud (mer befogat än vad det är för ketchup, kebab och keso), bland annat för att det var rätt länge sedan det lånades in. (Logiken säger i och för sig att vi då också måste börja uttala ketchup, kebab och keso med [ɕ] när det gått tillräckligt lång tid, men i alla fall.) Och även för att ordet kex funnits i svenskan redan innan kakbiten kom från England, och då uttalats med [ɕ]. Kex har ju fler betydelser än en kaka – det är bland annat också en blomma, ”hundkex”, vilken sannolikt uttalades med [ɕ] redan före 1755. Jag håller också delvis med om det här och brukar faktiskt uttala den där blomman som [hɵndɕɛks] just eftersom det är ett gammalt och mer ”svenskt” ord. Det är också förstås detta som är anledningen till att kex alls har kunnat få sin uttalsanpassning: när det infördes måste vissa ha tyckt att det var analogt med blomman att säga [ɕɛks], medan andra behöll det lånade ordets uttal som det var. (Personligen tycker jag det är bra att ha olika uttal på blomman och kakan för att få en fonetisk betydelseskillnad, och inte minst då kunna skilja blomman hundkex från den sortens hundkex som är godis till en hund.)
Jag har alltså förståelse för det där med hundkex och ordets äldre uttal, men det är bara ett giltigt argument för att [ɕɛks]-anhängarna ska få fortsätta att säga som de gör – det är inte ett giltigt argument för att jag inte ska få säga [kɛks]. Det är faktiskt så i det här fallet att argumenten går om varandra – båda är lingvistiskt relevanta och giltiga, och man får helt enkelt lov att välja själv. Vilket folk också alltså gör. Språk är inte något absolut, hur gärna man än skulle vilja det. Man får vänja sig vid att det inte finns en enkel standardlösning på allting.

Jag låter folk som vill säga [ɕɛks] säga det.
Jag säger själv [kɛks] och förväntar mig att få säga det.
Sådan är min inställning till kex.
(Förutom att de smakar gott.)