Igelkotten recenserar en TV-serie: Cassandra

(recension juni 2025)

Att titta på serier från andra länder än USA och Storbritannien kan ofta vara trevligt: som omväxling och för att vidga sina vyer och språkkunskaper. Norska serier brukar vara bra och intressanta, spanska likaså – för att inte tala om en viss koreansk med maskerade soldater i rosa overaller.
Men även Tyskland kan få till det ibland, och det tycker jag de har fått med den senaste serien som vi har tittat på här hemma. Det är en miniserie i sex avsnitt som heter Cassandra, och som man kanske kan förse med etiketten ”psykologisk thriller” med inslag av deckare. I alla fall är det en fascinerande liten historia. Bisarr förvisso, och inte så lite osannolik – den teknik som beskrivs i serien är inte möjlig ens idag och kan än mindre ha varit det på 1970-talet där serien har sin utgångspunkt – men med en säregen stämning och en kuslig känsla och diverse tragiska och tänkvärda undertoner som gör att man har överseende med alla luckor.
Framför allt kännetecknas Cassandra av den ytterst minnesvärda titelkaraktären (spelad av Lavinia Wilson), en kvinnlig hemmafru-robot som med sitt konstlade AI-skärmleende har förutsättningar att bli riktigt ikonisk i TV-kulturen. Hon bränner sig liksom fast på tittarens näthinnor på samma sätt som de ovan nämnda soldaterna i rosa overall, om inte rentav ännu mer. Tyvärr har jag hittills inte märkt någon vidare hausse kring Cassandra-serien, fast den är förstås helt nyutkommen så man får väl hoppas att fler upptäcker den vad det lider.

Vad handlar då Cassandra om? Jo, handlingen går ut på att det är en tysk kärnfamilj i vår nutid (mamma, pappa, tonårsson, lite mindre dotter) som flyttar in i vad som sägs vara Tysklands första ”smarta hem”, byggt redan i början av 1970-talet men av någon anledning tomt och övergivet och oanvänt alltsedan dess. Det visar sig att detta smarta hem styrs av den nämnda roboten Cassandra, som familjen startar upp efter att hon varit i viloläge i femtio år. Cassandra är egentligen ett helt system: förutom att hon uppträder som en surrande robot vars huvud är en datorskärm med ett kvinnoansikte i (och som glider omkring och utför hushållssysslor med olika redskap i ärmarna), så syns samma ansikte på skärmar i alla de enskilda rummen. Cassandra verkar alltså se allt och höra allt i huset, och i början tycker förstås familjen att det är coolt, men – surprise, surprise – det är förstås någonting som inte riktigt stämmer med den toppmoderna och samtidigt gammalmodiga roboten. Framför allt verkar Cassandra av någon anledning ha något emot mamman i familjen, men mamman i fråga får inledningsvis inget gehör från övriga familjemedlemmar när hon hävdar att roboten motarbetar henne. Ja, och sedan tilltar spänningen när Cassandra med sitt skärmansikte blir mer och mer obehaglig och oberäknelig, utan att familjen kan göra så mycket åt det, för vem skulle tro dem om de berättade?
Parallellt med den här handlingen finns det en handling till, som utsökt kompletterar den första – för den utspelar sig nämligen på 1960- och 70-talet och där får man möta den familj som först bodde i det där smarta huset, innan det blev smart. Och frun i den familjen är uppenbarligen samma Cassandra, fast där i vanlig mänsklig form som en präktig (men hunsad) hemmafru. Vilket ju naturligtvis får en som tittare att börja undra hur det kom sig att kvinnan blev till en robotversion av sig själv, och så är man fast och vill veta mer och titta vidare. Småkusligt är det hela tiden, men märk väl att det egentligen inte är tekniken som utgör hotet (tvärtom vad man kunde tro i en serie om en AI) utan snarare psykologin bakom den.
Både på 1970-talet och 2020-talet bär de där familjerna som bor i huset på diverse hemligheter, psykiska problem och trauman, och i vissa fall dolda aggressioner. Det är lika intressant i båda tiderna och driver på hela händelseutvecklingen. I den tidiga tiden är både den mänskliga Cassandra och hennes tonårsson (som hon kraftigt värnar om) riktigt illa behandlade av den egoistiske och fördomsfulle pappan, som jobbar på något slags avancerat teknikföretag som han sätter betydligt högre än sin familj. I den sena tiden finns en bihistoria om den tonårssonen, som är gay och får ihop det med en klasskompis som har svårt att komma ut ur garderoben – samtidigt som mamman kämpar med sin psykiska ohälsa och pappan med sin trovärdighet och mellanstadiedottern med sina sociala kontakter. Allt det där smälter i mitt tycke ihop till en finfin intrig, med utmärkta personteckningar – och mäns behandling av kvinnor och trasiga relationer och sociala förväntningar kommer igen och projiceras från 1900- till 2000-tal på samma sätt som Cassandras mänskliga ansikte projiceras i känslolös datorform på det smarta hemmets skärmar.

Symboliken i serien är egentligen ett kapitel för sig: det finns så många finurliga samband och reflektioner och associationer man kan göra att det är svårt för mig att sammanställa allt. Namnet på figuren Cassandra är bara en sådan detalj: förutom att ”Cassandra” är en ABBA-låt så var ju Kassandra i den grekiska mytologin en sierska som hade förbannelsen över sig att ingen någonsin trodde på hennes profetior, och det temat är något som i serien stämmer in mycket väl både på Cassandra själv och på övriga karaktärer som har svårt att göra sig trodda och förstådda.
Hemmafrutemat och ”den manipulative mannen” är en annan intressant symboldetalj, inte bara för associationerna till filmen Välkommen till Pleasantville (även där är det en dockliknande hemmafru som är fast i konventioner). Det gäller mer än så. Cassandra är i serien en opålitlig och lömsk karaktär, och hennes mänskliga motsvarighet på 1970-talet är inte alldeles fläckfri hon heller om man säger så, men vad är det som har gjort att de har blivit sådana? Även här är det nästan som ett slags projektion … nämligen att Cassandra är som en spegel av vad hon själv blivit utsatt för av den som känns som seriens allra mest obehaglige karaktär, nämligen hennes man Horst. Precis i slutet av det sista avsnittet tas detta ”destruktiva män”-tema ett steg längre och de båda tonårskillkaraktärerna i nutiden säger rentav till varandra att ”alltid är det papporna” – det är nog en nyckelreplik. Jag borde väl som man och pappa bli förorättad över sådana antydningar, men det blir jag inte utan tycker helt enkelt bara det är intressant (och tragiskt).

Förutom att det finns vissa logiska luckor i handlingen – hur kan huset i serien vara så otroligt avancerat och futuristiskt samtidigt som Cassandra själv rent visuellt fortfarande framstår som en primitiv robotkonstruktion à la 70-talet? – så har jag egentligen bara en invändning mot serien som helhet, och det är slutscenerna. Efter allt som har byggts upp fram till dem, med ytterligare nya moment och perspektiv och karaktärer i vart och ett av avsnitten (det är inte slut på överraskningar ens i det sista!), känns det som att den sista uppgörelsen faller lite platt och försvinner i ett dubbeltydigt moln där det fortfarande är en del som inte har förklarats och många punkter där man inte får veta hur det gick.
Men där kan det förstås hända att jag blev distraherad av att plötsligt som bakgrundsmusik till dessa slutscener oväntat höra en sjungen tyskspråkig version av Vangelis-stycket ”To The Unknown Man”. Jag var tvungen att kolla upp det och det är en version från 1981 som heter ”Ich hab’ keine Angst” och framförs av den italienska sångerskan Milva (jag hade ingen aning om att den inspelningen fanns). Och med den texten funkar låten onekligen rätt bra som suggestiv och tvetydig ljudbakgrund till en tvetydig seriefinal.
I bästa fall är också den där tvetydigheten till för att serien ska kunna fortsätta med en säsong till … spontant trodde jag först att hela tanken var att det bara skulle vara en säsong och att det inte gick med mer, men när jag tänker på det så finns det nog en öppning för att gå vidare. Inte mig emot i så fall, jag känner mig inte färdig med den fascinerande Cassandra.

En eloge till de tyska seriemakarna som med Cassandra har fått till en utmärkt och spännande historia, som också har något som för mig känns som en avgörande faktor med en TV-serie för att den ska skilja ut sig från mängden (när det nu finns så många) – nämligen en speciell stämning och en visuell egenart. Som sagt, Cassandra-karaktären på sin skärm kan bli ikonisk, och det skulle hon förtjäna – med tanke på att den mänskliga Cassandra i serien aldrig fick komma till sin rätt.

TV-serie, Cassandra, Netflix.
Betyg: 8 av 10.

(Bild från Netflix.)

Igelkotten recenserar en TV-seriesäsong: Black Mirror, säsong 7

(recension maj 2025)

För två månader sedan handlade min månatliga recension om TV-serien Cabinet of Curiosities. En serie som jag i recensionen kom att jämföra i ganska hög grad med en av mina absoluta favoritserier, Black Mirror. Likheter finns nämligen mellan de båda serierna, även om jag kom till slutsatsen att Cabinet inte är lika bra som Black Mirror.
Sedan jag skrev den recensionen har det liksom av en händelse råkat komma en säsong till av just Black Mirror, säsong sju i ordningen, och den säsongen har jag nu sett (för Black Mirror hör till de serier som jag kastar mig över så fort det finns något nytt att se av den) och då föll det sig också naturligt att maj månads recension får bli av denna nya Mirror-säsong.
Och jag kan säga direkt att min uppfattning att Cabinet of Curiosities inte når upp till Black Mirror-nivå, den uppfattningen sitter kvar och har blivit ännu mer cementerad efter det här. För Black Mirror är en strålande serie med ett antal förträffliga avsnitt/historier, och den sjunde säsongen tappar inte på något sätt detta utan fortsätter på samma lysande spår. Black Mirror är och förblir den begåvade förlagan som inte mycket annat i nutida TV-serieväg kan matcha, så är det bara.

Lite orolig var jag annars att det skulle bli sämre den här gången. Säsong sex av Black Mirror, som kom för några år sedan, var nämligen den sämsta hittills av dem – framför allt för att det kändes som seriemakarna började göra avsteg från seriens huvudprinciper att det ska handla om dels läskiga tekniska påfund, dels framtida sådana påfund.
Men här kanske inte alla hänger med i vad jag pratar om, så jag ska nog börja med att förklara (ifall någon inte har sett Black Mirror över huvud taget) att serien alltså är en framtidsdystopi. Eller rättare sagt många olika framtidsdystopier, för varje avsnitt är fristående och har en helt egen handling med nya personer varje gång och avsnitten hör för det mesta inte ihop (även om det kan hända att några av dem blinkar till varandra). Varje Black Mirror-avsnitt är helt enkelt som regel ett slags novellfilmshistoria som handlar om någon teknisk nymodighet eller annan bisarr företeelse som man skulle kunna tänka sig förekommer i en inte helt avlägsen framtid – och för det mesta har den där nymodigheten någon kuslig baksida, och det är det respektive avsnitt bygger på, att huvudpersonerna får uppleva detta. Jag brukar personligen fängslas rejält av de allra flesta historierna i serien, även om det är några av dem som är mindre lyckade också (i synnerhet det allra första, morbida avsnittet om den utpressade premiärministern, som jag vet har avskräckt ett antal tittare från att kolla vidare).

Hur som helst så var alltså säsong sex i viss mån en nedgång, för där tenderade avsnitten att inte alls längre vara tekniskt futuristiska utan bli mer övernaturliga skräckhistorier i största allmänhet, och i något av dem gick vi dessutom tillbaka i tiden istället för framåt. Det var ett tecken på att Black Mirror kanske höll på att balla ur och mattas av.
Men till min stora glädje så ställer den nyutkomna säsong sju i hög grad saker och ting tillrätta – mitt spontana intryck när jag sett igenom den är att nu återgår Black Mirror till sin grundidé igen, med precis den sortens teman och den stämning man har kommit att förknippa med serien. Avsnitten i säsong sju står inte de tidigare säsongerna efter, utan vandrar i deras tradition – och i ett fall tar man rent konkret upp tråden från ett gammalt avsnitt.
Det är sex avsnitt i säsong sju, och jag kan ju ta och räkna upp dem och skriva kort vad de handlar om:

1. ”Common People”. En kvinna som har en hjärntumör får den bortopererad och ersatt med konstgjord vävnad från ett medicintekniskt företag: den nya vävnaden är ett slags backup av den som togs bort, men samtidigt är den ansluten till företagets programvara och det visar sig snart att kvinnan (och hennes man) får en massa problem: hon kan inte åka iväg precis vart hon vill på grund av programmets begränsade täckning, och ibland sprutar hon omedvetet ur sig anpassade reklammeddelanden – och det enda sättet att slippa nackdelarna (och leva) är att hela tiden uppgradera till bättre versioner för dyra pengar!
2. ”Bête Noire”. En tjej på ett godisföretag får en ny kvinnlig kollega som hon känner igen sedan skoltiden, och som uppträder mystiskt: det börjar hända en massa negativa saker och missförstånd på firman som nykomlingen tycks ligga bakom, men det går aldrig att bevisa något utan tvärtom är det tjejen som är huvudperson som visar sig ha gjort fel varje gång. Det verkar nästan som den nya kollegan har förmågan att ändra på verkligheten!
3. ”Hotel Reverie”. En något avdankad skådespelerska får huvudrollen i en remake av den gamla klassiska 40-talsfilmen Hotel Reverie (nej, den finns inte på riktigt!) och det visar sig att hennes skådespelarinsats går ut på att verkligen komma in i originalfilmen med hjälp av virtuell AI-teknik. Väl i filmen fastnar hon där, och tycke uppstår med hennes motspelerska från 40-talet så att det blir svårare och svårare att återge filmintrigen korrekt och ta sig ut igen.
4. ”Plaything”. En man åker fast för ett litet snatteribrott, men befinns genom DNA-matchning vara skyldig till ett gammalt mord, och berättar sin historia för de motvilligt lyssnande poliserna. Det hela började med att han på 1990-talet programmerade ett datorspel fullt med små Minions-liknande figurer, och blev besatt av de figurerna och även begick ett mord för att skydda dem. Frågan nu är hur mycket mannen egentligen har låtit sitt spel ta över honom själv och verkligheten.

5. ”Eulogy”. En äldre herre blir kontaktad av ett företag som sammanställer foton och minnen av döda personer inför begravningar; en kvinna som var mannens flickvän många år tidigare har precis dött och nu får han med företagets programvara virtuell hjälp att gå igenom gamla foton på henne och honom själv. Det blir en upplevelse som avslöjar ett och annat och vänder på saker och ting när han verkligen upplever fotona på riktigt.
6. ”USS Callister: Into Infinity”. En direkt fortsättning på det gamla Black Mirror-avsnittet ”USS Callister” (från säsong 4 tror jag det var). Här är det nödvändigt att man ser det avsnittet först, så jag ska inte avslöja för mycket i förväg, men det handlar alltjämt om en alternativ datorverklighet i rymdskeppsmiljö à la Star Trek, uppfunnen av en desillusionerad programmerare som utformade sitt ”spel” för att få den kontroll han inte hade i verkligheten. Jag som tyckte att originalavsnittet ”USS Callister” var ett av de bästa i hela Black Mirror-serien hade då rakt inget emot att se en uppföljare till just det.

De här sex avsnitten är ganska så olika varandra – även om datorprogram, AI, virtuella verkligheter och ”immersiva upplevelser” kommer igen som en röd tråd i dem allihop så har de ändå rätt olika teman och olika miljöer som de utspelar sig i, och sammantaget blir det alltså en sjunde säsong med sex förträffliga futuristiska historier, alla unika. Det är liksom annorlunda känslor i dem allihop: ”Hotel Reverie” till exempel är rörande romantisk på ett gammaldags svartvitt sätt, medan ”Bête Noire” är mer av ett psykologiskt drama (i förlängningen ett high school-dito), ”Plaything” är en mörk psykopat-polisthriller och ”Eulogy” har en känsla av sorg, nostalgi och relationsdrama. Men gemensamt för dem alla är ju också att de har den rätta kusliga och något klaustrofobiska stämningen där i bakgrunden.
Allra bäst tycker jag nog egentligen om det första avsnittet ”Common People”, det om den konstgjorda hjärnvävnaden som man måste uppgradera och betala för om den ska funka ordentligt. För där känns det som en så väldigt träffsäker pik mot nutidens alla abonnemang och lösningar med premium-nivåer och pressen man har på sig att betala mer och mer för att hänga med. Det räcker att bara skruva till detta ytterligare några snäpp så blir det ganska trovärdigt med den otäcka framtidsvision vi får i det avsnittet. Plus att personerna engagerar på ett tragiskt sätt.
Jag gillar även ”USS Callister: Into Infinity” eftersom jag som sagt gillade föregångaren och tycker att detta var en värdig uppföljning av den, men också i hög grad ”Bête Noire”, mycket på grund av den kittlande, konspiratoriska intrigen och skådespelarinsatserna. Bland annat uppträder ju engelskan Rosy McEwen fenomenalt som den mycket troskyldiga och oförstående, men psykopatiska, nya kollegan Verity (lägg märke till namnets betydelse!) som inte har rent mjöl i påsen.

Sedan har förstås just ”Bête Noire” en nackdel, och det är att det tekniska fenomenet som det avsnittet visar sig handla om faktiskt inte känns realistiskt (till skillnad från det i ”Common People”). Det jag brukar förvänta mig av Black Mirror är att uppfinningarna och beteendena i seriens framtidsvisioner faktiskt teoretiskt skulle kunna förekomma även på riktigt någon gång – för det är det som gör serien så härligt kuslig. I de flesta avsnitt brukar man också kunna tänka sig det (även om det ofta förstås är osannolikt/avancerat), men i ”Bête Noire” känns det verkligen som att nej, det här kan bara inte gå att göra, hur smarta folk och datorer än blir i framtiden. Dock är det ändå en spännande idé!
Det är också ett nytt grepp från Black Mirror-skaparna att som i ”USS Callister”-avsnittet ta ett gammalt avsnitt ur serien och fortsätta på det. I och med detta har de gått ifrån principen att varje avsnitt ska vara fristående – den nya ”USS Callister” funkar inte alls om man inte sett föregångaren. Men det är klart att när nu serien har kommit så långt som till säsong sju är det väl kanske naturligt att man börjar med sådana hyllningar här och där, och valet av avsnitt att vidareutveckla var ju som sagt helt rätt. Jag går alltså med på det hela, bara det inte blir mer i den stilen och idel uppföljare i säsong åtta när den kommer.

Ja, säsong åtta hoppas jag nu vid det här laget att det också blir, även om det brukar dröja några år mellan varje. Black Mirror har verkligen inte fått slut på idéer, det har jag kunnat se nu i säsong sju – och allt eftersom tekniken och kulturen utvecklas i verkligheten så borde det ju logiskt sett ge fler uppslag till serien längre fram. Möjligheterna tycks alltjämt vara oändliga.
För egen del skulle jag gärna vilja se ett Black Mirror-avsnitt som handlar om att folk verkligen kan läsa varandras tankar (eller datorer kan göra det). Så vitt jag minns har inte detta ämne riktigt tagits upp ännu i serien, så det får Black Mirror-makarna väldigt gärna göra. Men de får gärna överraska mig med diverse andra påhitt också.
Bra jobbat med Black Mirror säsong sju – fortsätt så! Och ni som inte sett Black Mirror, ta och gör det, hela raddan av säsonger, och fram till och med den här nya. (Fast ni kan ju kanske ta och hoppa över säsong ett avsnitt ett då, det med premiärministern. 😊)

TV-serie, Black Mirror (säsong 7), Netflix.
Betyg: 9 av 10.

Igelkotten recenserar en bok: Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, Ali Jonasson

(recension april 2025)

Att jag har mitt ursprung i Finland är som bekant något som är väldigt betydelsefullt för mig. Och fast jag för egen del kommer från en släkt som är till största delen finlandssvensk, så omfattar min kärlek till Finland även den finskspråkiga aspekten av landet. Jag har en vurm för Finland oavsett språk.
Likadant är det med min attityd till det finländska i Sverige. Jag är själv ”sverigefinlandssvensk”, som det heter – barn till en svenskspråkig mamma inflyttad från Finland – men jag har också starka sympatier för sverigefinnar, alltså finsktalande i Sverige. De sympatierna har jag de senaste åren fått tillfälle att odla vidare, i och med att jag är med i en liten studiecirkel i finsk konversation. Där är alla deltagarna av finsk härkomst, och förutom att jag har lärt mig mer finska där (låt vara att det går långsamt) så har det varit intressant med alla aktiviteter där vi fördjupat oss i hur det är att ha finsktalande bakgrund i Sverige. Helt lätt har det inte alltid varit, den saken är klar.
Just nu är det en viss bok som cirkulerar bland oss medlemmar i gruppen; vi turas om att få låna hem den och läsa den själva, och de senaste två veckorna är det jag som har haft den. Det är en illustrerad faktabok – en sorts historie- och samhällskunskapsbok delvis i serieform, kan man säga – som helt handlar om sverigefinnarna och hur de haft det i Sverige ända sedan 1600-talet. Den heter passande nog Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, och är författad av Ali Jonasson, som själv är uppväxt som andra generationens finsk invandrare och har varit väldigt engagerad i finnarnas kamp redan tidigare.

Här ska alltså sägas för tydlighetens skull att när det talas om ”sverigefinnar” i boken, så syftar det på alla finskspråkiga bosatta i Sverige – alltså inte bara de som kommit som invandrare de senaste hundra åren (t.ex. krigsbarnen och arbetskraftsinvandrarna) utan även de finskspråkiga som funnits här tidigare. Finskan har nämligen förekommit i Sverige mycket länge, och det är en poäng som lyfts fram rejält i boken och som också är ett gott skäl till att finskan numera klassas som minoritetsspråk här i landet på ett sätt som andra invandrarspråk inte gör.

Finnkampen är onekligen mycket intressant läsning (och bildtittning 😊) och det jag måste säga med en gång är att jag varmt rekommenderar den och rentav tycker att det är en mycket viktig bok att ha läst igenom – för personer av finländsk härkomst i Sverige är den ett måste, för övriga i Sverige är den nyttig och allmänbildande och en potentiell ögonöppnare. Här finns väldigt mycket viktiga saker att ta in.
Själva formatet för boken är också idealiskt för ändamålet. I och med att hela sverigefinnarnas historia beskrivs på ett enkelt sätt med serier och andra illustrationer hela tiden, blir den förhållandevis lättläst och oerhört lätt att fastna i (det räcker att börja bläddra och kika lite grann för att bli fast). På sätt och vis är hela skildringen uppbyggd som en populärvetenskaplig TV-dokumentär överförd till bokform. Det är Ali Jonassons egen självbiografiska berättarröst som beskriver både hans eget liv och diverse fakta, med en massa experter och vittnen som kommer in och blir intervjuade mellan varven. Kommentarerna från dessa medverkande är i form av illustrationer av dem med pratbubblor. Men det funkar utmärkt med detta TV-upplägg och man blir som sagt fängslad. Samtidigt är boken stundtals textrik och späckad med information, så någon förenklad ”historiebok för barn” är det verkligen inte utan vi håller oss på en vetenskaplig och facklig nivå, men i och med att det är så bra upplagt så tar man till sig alltihop ändå.

När det gäller innehållet så berättas alltså sverigefinnarnas historia mycket grundligt: först lite om bakgrunden och alla begrepp (de kan ju som bekant vara nog så svåra för ”rikssvenskar” som inte begriper något om Finland), sedan kommer historiedelen, från de finnar som kom till ”finnmarkerna” för flera hundra år sedan och så vidare framåt steg för steg. Ibland med återblickar till Alis egen dystra uppväxt som självutplånande finne i förorts-Göteborg (han förkastade först sitt finska ursprung men fick sedan en ny stolthet över det). I bokens andra halva blir det naturligtvis nutidshistorien och den senaste, största finska invandrarvågen och alla de människornas erfarenheter som överväger (och då blir det också mycket om sverigefinskhet i kulturen) men det är knappast något som förbises på vägen dit och inte heller när vi väl går djupare in på 1900-talets alla språkmotsättningar och dylikt.

En del av det som berättas i boken kände jag förstås redan till, jag har ju som sagt fått höra en del i min studiecirkel och lite visste jag om på andra sätt, men andra detaljer var nya för mig också och dem noterade jag med stort intresse. Som till exempel att det redan på 1600- och 1700-talet fanns anmärkningsvärt många finsktalande i Stockholm (så många att de inte bara kan avfärdas som en liten minoritet ”gästarbetare”). Eller att Finland genom tatarerna hade en muslimsk befolkningsgrupp långt innan Sverige hade det. Eller att den finska påskdesserten memma härstammar från Persien som de finsk-ugriska folken hade kontakter med. Eller att det faktiskt är vetenskapligt säkert att finnar i Sverige (och även finlandssvenskar i Sverige) oftare drabbats av stress och depression och psykisk ohälsa, ofta för att de fick ta de tyngsta jobben och fick stå ut med de tristaste levnadsförhållandena.

Framför allt är min stora känsla när jag läst Finnkampen att det finns väldigt många paralleller mellan hur finsktalande har haft det i Sverige genom alla år, och hur invandrare från andra länder har haft det och fortfarande har det nu. Jag visste detta redan innan, men nu efter att ha läst boken kan jag se det ännu mer uppenbart. I dagens läge har väl kanske personer från Finland fått högre status i Sverige (även om detta är omtvistat, Finnkampen tar faktiskt upp en del om ifall det stämmer eller inte), och finnar ses som ”skötsamma utlänningar” som till och med sverigedemokrater kan tolerera, men tidigare har fördomar och hat och anklagelser och diverse annat elände förekommit från svenskar mot finnar på precis samma sätt som dagens invandrare får stå ut med nu. Det finns ingen skillnad. När ”sverigevännerna” försöker påstå att de minsann inte alls är rasister utan att det främst är en motbjudande religion och äckliga värderingar de vänder sig mot, främst islam förstås, så är det bara nys. Det lät nämligen precis likadant från sverigevännerna mot finnarna, trots att dessa inte alls är muslimer. Påståenden om att ”snart kommer Sverige att helt ha tagits över av dem”, ”de är bortskämda med sina krav”, ”de är våldsamma” och ”de är lata och utnyttjar systemet” kunde höras även då, det syns obarmhärtigt tydligt i boken.
Och då har jag inte ens nämnt allt den berättar om rasbiologi, skallmätningar, övergrepp, språkligt tvång, trakasserier och annat som svenskar utsatt finnar för.
Något av det som sedan griper mig allra mest är detaljen om modersmålsundervisning, som varit en stor fråga för sverigefinnarna och som det också står mycket om i Finnkampen. Det där att alla trodde att barnen skulle bli förvirrade om de fick lära sig fler än ett språk, och att massor av föräldrar därför förbjöds att prata finska med sina barn (och inte blev erbjudna något ”hemspråk” åt dem i skolan), det är beklämmande men intressant att läsa om. Inte minst för att det än i dag i mångas hjärnor inte har gått in att det allra bästa faktiskt är att lära sig både svenska och familjens språk samtidigt, för då blir man bättre på båda. De som fortfarande tvivlar borde ta och läsa Finnkampen. Över huvud taget är det ett faktum – ett annat som lyfts fram i boken – att ser man till hela världens befolkning så är det normala inte att bara tala ett språk, utan att tala minst två olika! Det är inte alls något hinder för integrationen. Det borde ni ta till er, ”sverigevänner” och andra som har en nedlåtande smygrasistisk syn på saken.

Ja, det står verkligen allt möjligt tankeväckande och intressant i den här boken – och det är därför jag ser att så många som möjligt läser den, för att få sig ett antal nya perspektiv.
Sedan är jag tyvärr inte helt övertygad om att alla skulle hålla med om dess framställning. Analysen har i hög grad ett ”kolonialperspektiv”, det ska medges (och det är Ali Jonasson fullt medveten om och förklarar det också), och vissa läsare är säkerligen inte med på noterna när man utgår från det perspektivet. En del som läste Finnkampen skulle därför kanske mena att beskrivningen är kraftigt överdriven och att svenskarna i själva verket har varit snälla mot finnarna och att man inte alls behöver framställa det som någon kamp. Eller möjligen att jovisst, det har begåtts oförrätter, men det är väl inget att bry sig om nu.
När sedan en vänsterprofil som Göran Greider finns med bland dem som intervjuats så kan jag mycket väl tänka mig att många avfärdar hela boken på en gång som något slags vänsterliberalt snömos. Men även om de gör det så kvarstår ju ändå alla de konkreta besvär och motgångar som sverigefinnarna har mött och som beskrivs i boken – man måste bemöta det på något sätt, för uppdiktat är det ju knappast, och för att förstå Sveriges historia är det mycket viktigt att även uppmärksamma sådana saker och lära av dem, inte bara ignorera dem (för då fortsätter man i samma anda som när sverigefinnarna ignorerats tidigare).
Och Finnkampen är verkligen en bok som man lär sig tragisk historia av.

Det jag nu avslutningsvis känner att jag vill göra härnäst, det är att spana för att se om det inte finns någon lika underhållande bok om sverigefinlandssvenskar. Min egen grupp. För som jag sade är jag inte själv sverigefinne, jag har bara starka sympatier för dem. Finlandssvenskarna som kom till Sverige däremot, som mina morföräldrar gjorde med min mamma och hennes syskon: till den gruppen skulle jag verkligen kunna relatera. Och det är fortfarande en del jag inte vet om den. Hur fick de det när de emigrerade från Finland till Sverige? Vilka var deras erfarenheter? De hade det lättare på så vis att de redan kunde språket, men att det ändå kunde bli problem på vissa områden på samma sätt som för de finsktalande, det är jag övertygad om, för folk från Finland har en del saker gemensamma oavsett vilket av de båda språken de talar. Så de finlandssvenskarnas upplevelser, dem skulle jag mycket gärna vilja veta mer om och läsa om på samma engagerande sätt som jag nu fått ta del av Finnkampen. Hoppas det finns någon sådan bok där ute någonstans.
Till dess har Finnkampen vidgat mina vyer ordentligt. Särskilt mycket understryker den sanningen att det främlingsfientliga motståndet mot andra folkgrupper, det finns i alla tider och hatet får alltid något slags ursäkt och det är bara föremålen för det som växlar.

Böcker: Ali Jonasson, Finnkampen – sverigefinnarnas illustrerade historia, teckningar Mats Kejonen, Verbal.
Betyg: 9 av 10.

Igelkotten recenserar en TV-serie: Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities

(recension mars 2025)

Det är oklart hur många serier hustrun och jag har tittat på de senaste tio åren … men det är väldigt många. Den första tiden var det i form av DVD-boxar; vi såg bland annat igenom de första fem-sex säsongerna av Supernatural respektive The Walking Dead i detta primitiva format. Men när strömningstjänsterna gjorde sitt intåg på allvar även hos oss så övergick vi i högre grad till Netflix, HBO/Max och Prime – ja, även SVT ibland för den delen – och vi har sett igenom hur många serier som helst och prövat ännu fler som vi inte har avslutat. Alltid samma fredags-, lördags- och semesterdagsnöje.
Så där har jag egentligen stoff till åtskilliga recensioner, både bra och dåliga. Till de serier jag skulle kunna recensera med mycket positivt betyg hör (för att nämna några) Skam, Black Mirror, Stranger Things, Squid Game, La Casa de Papel, Wednesday och självfallet Game of Thrones … det är några av mina favoriter. Jag kanske till och med återkommer och recenserar någon av dem någon annan gång. Men den här gången tänkte jag säga något om en av de serier vi följer just nu.

Den heter Cabinet of Curiosities. Eller rättare sagt Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities, för det är nämligen regissören Guillermo del Toro som står bakom den och som också presenterar varje avsnitt.
Jag har egentligen inte alls sett många filmer av den fantasifulle mexikanen Guillermo del Toro, men till dem jag sett hör Pans labyrint, och den är en av de absolut bästa filmer jag vet. Riktigt kuslig och otäck men samtidigt också urtjusigt gjord, rent ut sagt ikonisk, och helt fantastisk i sin blandning av grym skräckromantik och grym realism i inbördeskrigets Spanien. Så när jag häromåret först fick höra talas om att del Toro gjort Cabinet of Curiosities, och att det tydligen skulle vara en mörk fantasy-skräckserie med novellfilmer i fristående avsnitt, så väcktes genast min nyfikenhet – min curiosity, om man så vill. Trots att jag har en viss känslighet för jumpscares (och inte tycker om när någon sysslar med ockultism på riktigt) så gillar jag att titta på svarta och gotiska rysligheter med ockulta referenser. Och med del Toros känsla för stämning och ljus/färg/symboler så borde det ju bli toppen. Sedan dröjde det rätt länge innan Cabinet of Curiosities kom fram i min och hustruns gemensamma serie-prioritetsordning, men nu har vi till slut börjat titta på den. Vi har ännu inte sett alla de åtta avsnitten utan bara fyra, men jag tyckte det var fritt fram att skriva recensionen ändå.

Cabinet of Curiosities skiljer sig alltså från många andra serier genom att den inte har någon genomgående handling som fortsätter från ett avsnitt till nästa, utan varje avsnitt är en historia för sig, med helt nya personer och en ny intrig varje gång. Vilket serien har gemensamt med t.ex. den framtidsdystopiska Black Mirror. Dock finns det (till skillnad från i Black Mirror) en inramning, och det är att Guillermo del Toro själv framträder precis i början av varje avsnitt och tittar på ett mystiskt skåp, eller snarare skänk (titelns ”the Cabinet”), och hittar en liten pryl någonstans bland skänkens lådor och fack som han visar upp och så blir det den lilla prylen som på sätt och vis blir föremål för handlingen i den berättelse som sedan följer. Som något slags nutida variant av Alfred Hitchcock presenterar. En aning konstigt är det där upplägget, för även om det är snyggt med det hemlighetsfulla skåpet och dess innehåll så blir det meta-märkligt när del Toro varje gång avrundar med att mycket prosaiskt tala om vem som regisserat avsnittet, innan det sätter igång. Ska det föreställa en sagoartad inramning eller inte …? Nej, kanske inte då trots allt.
Nåväl, när del Toro väl försvunnit ur bilden kommer alltså själva avsnittet – det går till på samma sätt varje gång. Och sedan blir det egentligen inte så mycket del Toro längre, för som han ju själv sade så är det inte han själv som regisserat avsnitten, utan det är ett gäng andra regissörer. Faktum är att han inte har varit med och skrivit avsnitten heller, med undantag för det första och det sista, och så att han kläckt själva idén. I övrigt bygger avsnitten på olika noveller och historier, vissa gamla (nummer 5 och 6 är t.ex. av H.P. Lovecraft), andra nyskrivna för serien.

Blir det då genast pannkaka av alltihop, när det visar sig att del Toro i praktiken inte är inblandad i särskilt mycket av Cabinet utan mest bara har satt sitt namn på serien?
Nej då, pannkaka blir det då rakt inte. Även om del Toro inte regisserat själv så vilar hans ande på något sätt över hela projektet – det känns som att alla regissörerna har gjort sitt jobb så som han hade gjort också. Inte så att det är fullständigt ”deltorofierat” och enhetligt och precis samma stämning varje gång, det finns allt vissa skillnader (i synnerhet avsnitt 4 ”The Outside” tycker jag sticker ut lite i tonen och miljöerna), men i grunden är det ständigt den småkusliga kuliss jag förväntade mig. Den tjusiga vinjetten (som jag ännu inte lyckats ta reda på vem som står bakom, men det skulle inte förvåna mig om det är samma animatör som gjort vinjetterna till Game of Thrones och Westworld) bidrar till att vagga in tittaren i samma mysigt olycksbådande känsla varje gång.

Varje avsnitt har sedan en intrig där det alltid (med reservation för att jag inte sett alla än) finns vissa gemensamma drag. Rollistorna är i regel mycket begränsade; i flera av avsnitten är det egentligen inte fler än tre karaktärer med. Är det en effekt av att det fortfarande var coronapandemi när serien började spelas in? Mycket möjligt, men det är inget man lider av utan denna avskalning gör tvärtom avsnitten lämpligt dämpade och minimalistiska, åtminstone inledningsvis.
Och på samma sätt är det alltid en (och endast en) av de få karaktärerna som framträder som huvudperson: i samtliga fall en smått olycklig figur som har problem med sig själv på ett eller annat sätt (skuldsatthet, sjukdom, komplex, vad det nu kan vara) och som genom sina mindre genomtänkta val hamnar i minst sagt läskiga situationer som det där föremålet som del Toro visade upp från skåpet har en anknytning till.
Alldeles uppenbart är det att del Toro och alla seriemakarna/regissörerna har gått in för att spela på tittarnas olika tänkbara fobier och nojor, en i varje avsnitt. Är du rädd för skumma källare med trånga rum och långa korridorer? Se avsnitt 1. Är du rädd för råttor? Se avsnitt 2. Är du rädd för lik och kroppsdelar? Se avsnitt 3. Är du kroppsligt neurotisk? Se avsnitt 4. Eller också inte, beroende på hur man ser det.

En intressant detalj är att berättelserna utspelar sig i olika tider i det förflutna. Exakt vilket år det är nämns för det mesta inte, så det får man sitta och försöka räkna ut själv, men det kan vara allt från tidigt 1900-tal till nutid. Det är en skillnad mot Black Mirror som ju bara utspelar sig på obestämda år i framtiden.
Men annars är det just Black Mirror som jag gärna jämför Cabinet of Curiosities med. I synnerhet ovan nämnda avsnitt 4 känns till stora delar som ett typiskt futurist-surrealistiskt Black Mirror-avsnitt där diverse moderniteter ställer till det för någon – men även de övriga avsnitten (även om de är mer gotiskt fantasyaktiga) har samma intensivt kramande känsla som Black Mirror. Kanske är det framför allt att det är samma sorts personteckningar och dialoger: avskalat språk och personer som är mer patetiska än sympatiska. Omsorgsfullt utvald suggestiv musik (sådan som inte passar till scenerna men ändå gör det) är en annan likhet.

(Bild från Netflix.)
Hur är det då med likheten med Guillermo del Toros bästa och mest kända verk, det vill säga Pans labyrint? Har gänget bakom Cabinet of Curiosities lyckats med att få till något i samma stil som den?
Där är mitt svar dessvärre ett tveklöst nej – sådana höjder når inte serien upp till, inte på långa vägar faktiskt. Visserligen är Pans labyrint en hel långfilm och i Cabinet snackar vi novellfilmer som bara är en knapp timme långa var, men även med tanke på det är det stor skillnad mellan den riktigt raffinerade och mångfacetterade dröm-kontra-verklighetsvärld som kännetecknar Pans labyrint, och de mer enkelspåriga skräckintrigerna i Cabinet. Även om det förvisso är filmiskt snyggt och stämningsfullt i båda fallen.
Om det finns någon likhet med Pans labyrint så är den inte till Cabinet of Curiosities fördel – och här kommer jag in på det som faktiskt är den stora baksidan med serien. Nämligen att i stort sett varje avsnitt har en tendens att i den sista tredjedelen övergå i direkt slemmig groteskhet. Det börjar alltid krypande och spännande, och i viss mån stannar spänningen visserligen kvar till slutet, men de visuella vidrigheterna och CGI-effekterna tar över för mycket när det närmar sig klimax. Jämför man med otäckstygen i Pans labyrint så blir det så att säga enbart samma stil som i scenen med den slemmiga jättepaddan, och inte så mycket av den bleka sovande varelsen vid matbordet, än mindre av kapten Vidals mänskliga terror. I Cabinet blir man nästan blasé av allt slafsande efter ett tag, hur ruggigt det än är att få se en gigantisk ”råttdrottning” nere i underjorden (avsnitt 2) eller demontentakler som slingrar sig ur en besatt ansiktslös kropp (avsnitt 1). Jag hade föredragit mer subtila effekter även när det börjar dra ihop sig.

Att sedan vart och ett av avsnitten säkert kan vara lite tänkvärt (om man funderar på saken) är väl en fördel. Skådespelarinsatserna är det inte heller något fel på, det är flera gamla bekanta som dyker upp, t.ex. F. Murray Abraham som gammal nipprig obducent. Men som helhet har det varit likadant i varje Cabinet-avsnitt för min del: att jag har fängslats till en början, men sedan mot slutet tyckt att det ”ballar ur”. Det känns lite onödigt, och gör att jag inte kommer upp i några toppbetyg till serien.
Dock är den helt klart sevärd om man en och annan kväll vill förströ sig med lite mörk fantasy, eller gotisk skräck eller vad det nu kan sägas vara. Dunkelt och klaustrofobiskt och lagom kusligt är det under alla omständigheter. Så tack för det, Guillermo del Toro.

TV-serie, Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities, Netflix.
Betyg: 6 av 10.

Igelkotten recenserar två böcker: Den trogne läsaren och Ondskans nätverk, Max Seeck

(recension februari 2025)

Finska deckare är något jag inte kommit i kontakt med mycket tidigare – om ens någonsin. Jag gillar deckare, och jag gillar ju som bekant Finland, men ändå har det inte blivit av att jag stiftat bekantskap med kombinationen av dem. Kanske för att det då sannolikt skulle bli en modern finsk deckare jag läste, och moderna deckare brukar inte vara min genre riktigt … det är för lite pussel och för mycket action/samhällskritik/psykopati (ja, just de tre hänger samman!).
Dessutom är det faktiskt inte jättevanligt att detektivromaner från Finland översätts från finska till svenska, vilket är nödvändigt, för en hel vuxenbok på finska har jag trots mina finskstudier ingen chans att klara av.

Men nu har det ändå blivit av att jag läst ett par deckare från Finland, närmare bestämt två stycken som jag fick i julklapp av dottern. Max Seeck heter författaren – det låter inte särskilt finskt, men han är finsk och skriver på finska – och böckerna som alltså finns i svensk översättning heter ”Den trogne läsaren” och ”Ondskans nätverk”.
De två böckerna är de två första i en serie som det finns minst en del till i, och jag borde kanske läsa även den – det är nog till och med sannolikt att jag gör det – men jag tar och recenserar de båda jag nu har läst så länge. Den huvudperson som figurerar i dem (och i återstoden av serien förstås) heter Jessica Niemi, och böckerna om henne hänger ihop handlingsmässigt och bör absolut läsas i rätt ordning, vilket jag nu alltså också har gjort. Annars blir man spoilad när bok 2 nämner händelser i bok 1.
I en typisk nordisk deckare måste huvudpersonen som vi vet alltid vara en deppig polis 😊 och det är Jessica Niemi också, men hon skiljer sig ändå en liten aning från andra deppiga poliser. Förutom att hon är kvinna (och inte en försupen medelålders manlig kommissarie) så har hon en ovanligt traumatisk bakgrund, då hela hennes familj omkom i en bilolycka när hon var liten och hon själv blev skadad både fysiskt och psykiskt. Eftersom hennes mamma var berömd Hollywood-skådespelerska fick Jessica ärva en hel förmögenhet efter henne, men hon har växt upp ”inkognito” och lever nu därför ett dubbelliv där (nästan) ingen annan fått veta att hon förutom sin lilla enkla enrummare också har en betydligt större och lyxigt inredd våning en liten bit bort i samma hus. Det där är ett lite annorlunda grepp som jag nästan inte kopplade först, att Jessica har en hel hemlig ”lönn-bostad”, och det blir en fascinerande del av hennes personlighet som funkar rätt bra. Till detta kommer att Jessica Niemi har varit med även om en hel del annat jobbigt i sitt liv, och därför är ganska så lynnig och ansatt av inre demoner (och svajig i sina kärleksrelationer), men mitt i alltihop är hon en kvicktänkt och skicklig polis. Inte för att hon nu är den enda allt kretsar kring: berättarperspektivet lämnar henne ibland så att man som läsare får träffa ett antal av hennes kollegor också, och en del av dem är också rätt bra beskrivna personligheter (särskilt gillar jag den svettige IT-nördexperten Rasmus), men Jessica är onekligen ändå mest i fokus.
I både bok ett ”Den trogne läsaren” och bok två ”Ondskans nätverk” är det Helsingfors och dess olika stadsdelar och omgivningar som är centrum för handlingen. Mycket längre bort än så i Finland kommer man inte (förutom att det i den första boken görs en utflykt till Nyslott och vägen därifrån) men det räcker bra för mig med Helsingfors … jag gillar ju den staden väldigt mycket och jag tyckte nu vid läsningen att det var riktigt trevligt att få lite fördjupning och nya kunskaper om den. Beskrivningarna av den väderbitna finska huvudstaden, där det är bister vinter i bok ett och kulen höst i bok två, är också helt okej och ger stämning så det räcker.

De båda böckerna jag läst har som brukligt är varsin kuslig handling: i den ena duggar morden riktigt tätt, i den andra är det något mindre av den varan men det är ändå riktigt ruggiga saker som händer. Ja, jag brukar inte bli avskräckt av mörker och grymheter så länge det inte blir ett enda inferno av fysiskt våld och slagsmål, och det blir det inte här utan Max Seeck lyckas hålla det på en subtil nivå. I ”Den trogne läsaren” blir en massa människor mördade enligt metoder som följer en berömd finsk författares böcker på häxtema, och det tycks mer och mer som att mördarna är flera stycken och att de är besatta av just häxeri. Några övernaturliga inslag är det dock inte fråga om, även om det nästan är så man börjar undra stundtals. I ”Ondskans nätverk” handlar det om mer jordnära brott, fast nog så otrevliga ändå, då det är trafficking och våldsporr och annat sådant som ligger bakom när två influencers försvinner spårlöst och ytterligare ett par misstänkt inblandade personer får sätta livet till.

Jag konstaterade till min stora tillfredsställelse att båda böckerna är sådana deckare där man ständigt får bläddra tillbaka och kolla upp detaljer, därför att Jessica Niemi och hennes kollegor plötsligt kommer på saker som de observerat tidigare fast de inte tänkte på det. Det gillar jag verkligen, för att man måste göra så är tecken som tyder på att det är något i stil med en ”whodunnit”-deckare man har att göra med. Nu vill jag ändå inte gå så långt som att jämföra Max Seeck med Agatha Christie eller Maria Lang, för sådana traditionella intrignystan som de körde med finns det inte här … men man kommer ändå en liten bit åt det hållet, nästan anmärkningsvärt långt för att vara en (som sagt) nutida deckare. Särskilt markant blir det mot slutet av ”Ondskans nätverk”, då det på ett riktigt spännande sätt planteras ut diverse villospår och antydningar så att man som läsare kastas hit och dit mellan de misstänkta och måste bläddra tillbaka och använda fingrarna som bokmärken ännu mer än tidigare. Varpå det avslutas med att ”den minst men samtidigt ändå mest misstänkte” är den skyldige, i stort sett. Där blir det riktigt snyggt, och det gör också att bok två i mitt tycke blir betydligt bättre än bok ett, även om den är ganska okej den också.
Vidare är kapitlen korta och effektfulla och innehåller många cliffhangers, så att det blir lätt att fastna och sträckläsa, och det är ju alltid en fördel. Betydligt mer störigt är att Max Seeck kanske inte har den mest originella av författarstilar utan tvärtom hemfaller åt trötta klyschor ibland – det är rätt vanligt att Jessica och de andra personerna ”väcks ur sina funderingar” och får ”kalla kårar” och sådant som man hört förr.
Miljö- och researchmässigt tycker jag däremot att båda böckerna är grundligt utförda – det märks att Seeck ordentligt har gjort sina efterforskningar om manga, häxprocesser, psykoterapi, flummig alternativmedicin och inte minst hur polisen kan jobba med IT (mobiltelefoner, sociala mediekonton, bloggtrafik, övervakningskameror med mera) för att spåra och upptäcka och bevisa saker och ting.

Hur är det då med kvaliteten på översättningen? För de här böckerna är ju alltså skrivna på finska och översatta till svenska.
När jag googlade på vad det nu var om någon detalj i den första boken ”Den trogne läsaren” råkade jag faktiskt på en annan litterär blogg, där innehavaren inte var nådig i sin kritik mot översättningen av just den boken. Det kändes lite märkligt, för själv uppfattade jag inte den översättningen som helhet som speciellt dålig (även om jag höll med om de flesta av de exempel bloggaren räknade upp – jag hade tydligen missat dem). Med tanke på att jag själv är översättare är detta förstås högst alarmerande och kan tyda på att jag själv fullständigt saknar kompetens i branschen 😉 men det har nog att göra med att jag alltid läser böcker på ett ganska ”skummande” sätt. Och med den lästekniken var det inte heller särskilt mycket som störde mig i översättningen. Jag tyckte tvärtom att det var rätt bra flyt i läsningen (jag tappade inte några stora sammanhang) och även en rik vokabulär, med tanke på att finska som är så annorlunda borde vara tämligen utmanande att översätta från.
Jag fick över huvud taget i de här böckerna vad jag tycker var en bra bild av det nutida Finland, bortom klichéerna med bastu och vemod och piroger och mumintroll … i Max Seecks böcker är det ett modernt, hippt, mångsidigt och världstillvänt Helsingfors som framträder, inte alls någon exotisk avkrok. Och översättningen till svenska gjorde då inte något för att försämra eller förvirra den bilden. Författarens ovan nämnda stilklyschor är knappast heller översättarens fel.

Sammantaget så är jag motiverad att läsa även den tredje Jessica Niemi-boken, och kanske även fortsätta om det kommer ännu fler på svenska, men jag tror väl inte att jag i längden kommer att ta den ändå ganska impulsiva och småenerverande Jessica helt till mitt hjärta och ha Max Seecks böcker bland mina favoriter i många år. Nej, så väldigt märkvärdiga var de inte. Men det var trivsamt och givande att få in lite mer känsla för Finland i litterär form, få en stämningsfull och spännande transport till andra sidan Östersjön och framför allt läsa ett par polisromaner med utrymme för variation och små grepp hämtade från den gamla hederliga pusseldeckaren.

Böcker: Max Seeck, Den trogne läsaren och Ondskans nätverk, översättning Bo Samuelsson, Albert Bonniers Förlag.
Betyg: 6 av 10.

Igelkotten recenserar två spel: Bananagrams och Apostlaspelet

(recension januari 2025)

I vanlig ordning var det flera stycken spel som delades ut som julklappar i vår familj nu under den gångna julen. Två av dem är inte bara spel utan samtidigt något av ”intressanta fenomen”, och denna månads recension blir därför av dem båda på samma gång.
Det ena heter ”Bananagrams” och är ett bokstavsspel.
Och det andra heter ”Apostlaspelet” och är ett kristet kortspel.
Även om de två spelen är av helt olika konstruktion och handlar om olika saker, så har de det gemensamt att de båda är väldigt små och behändiga att ta med sig, och också båda kan spelas av ganska många spelare samtidigt. Samt att de båda är fyndiga och har en tendens att fängsla och fascinera.

Om vi börjar med Bananagrams så är det verkligen enkelt men genialt. Banantemat visar sig i att spelet ligger i en liten bananformad påse, och de tre repliker man yttrar i spelet har också med bananer att göra (startsignalen ”split” samt utropen ”skala” och ”banan”). Men det är alltså ett bokstavsspel – namnet är en ordlek med ”banan” och ”anagrams” – och det innehåller faktiskt inte något annat än små brickor med bokstäver på. Det ser ut som ett Alfapet, fast utan spelplan, och utan poängsiffror på brickorna.
Själva spelandet handlar inte heller om något mer än att bilda ord av sina bokstavsbrickor och göra en ordfläta där de alla är med, och varje gång någon klarat det säger vederbörande ”skala” så att alla spelare måste ta varsin bokstav till och få in den också i sin fläta, och så håller man på så ända tills bokstäverna är slut och den som då blir klar först får säga ”banan” istället och har vunnit hela spelet.
Det är precis lika simpelt som det låter, men det räcker för att Bananagrams ska vara riktigt rejält beroendeframkallande. I min familj ville genast alla vara med, inklusive yngste sonens flickvän – det är annars långt ifrån alla spel som brukar engagera alla sex på en gång – och ungdomarna fick till råga på allt ett uppsving i sitt ordkunskaps- och bokstavsintresse bara på grund av detta enkla spel. Även på släktträffen på annandagen var det åtskilliga i sällskapet som genast blev fast i Bananagrams, trots att det blev nästan obekvämt många deltagare runt bordet samtidigt.
Ett så simpelt spel, och dessutom ett så pass språkinriktat spel, borde inte kunna ha den effekten på så många … men faktum är att det har det. Kanske har det att göra med att man blir så revanschsugen och längtar efter att få försöka igen med förhoppningsvis bättre bokstäver. Det finns dessutom oändligt med utrymme för egna varianter – spelarna kan komma överens om att spela enbart med egennamn istället för vanliga ord, eller med något annat tema, eller så kan man utmana sig genom att bara tillåta ord som är minst tre bokstäver långa (eller fyra eller fem eller sex … vi hos oss har redan prövat det mesta). Man behöver inte ens spela likadant allihop, utan var och en kan köra på sitt eget sätt med egna utmaningar, parallellt med alla andra som också säger ”skala” och drar bokstäver ideligen. Ja, faktum är att det i slutändan inte spelar så stor roll vem som vinner, för var och en kör sitt eget race! Likväl är Bananagrams en social grej, då det ligger nära till hands att spelarna hjälper varandra med att få ihop kompletta flätor (spelet brukar fortsätta även när någon sagt ”banan”, ända tills alla är färdiga).

När man sedan så småningom har tröttnat på Bananagrams, i den mån det nu är möjligt, så kan man med fördel gå över till det andra spelet jag tänkt berömma här, och som också är rätt socialt – nämligen Apostlaspelet.
Det är helt nyutkommet och designat av en viss Micael Grenholm, som är en mycket begåvad kristen förkunnare med vettiga åsikter (särskilt om miljö och migration) och många strängar på sin lyra. Tidigare har han skrivit både vetenskapliga och skönlitterära böcker och talat sig varm för såväl kristen klimataktivism som miraklers existens, och nu har han gjort ett spel också: från början ett rent hobbyprojekt avsett för ungdomsgrupper han arbetat med, men det blev så populärt där att han fick det publicerat. Apostlaspelet är ett kortspel där korten föreställer en mängd personer från Nya testamentet – de tolv apostlarna givetvis, men även en hel massa andra bekantingar – och målet med spelet är att lägga ut och flytta kort och se till att få in tolv stycken apostlar från ”byn” via ”stranden och olivlunden” till sin egen ”båt” på bordet. Det behöver då alltså inte bli de tolv originalapostlarna, utan det kan bli andra kombinationer av bibelpersoner, och det är till stor del det som är det roliga.
Plus att alla korten med personer logiskt följer det som sägs om dem i Bibeln, och därför används på lite olika sätt. De personer som är fiskare får t.ex. stå obegränsat på stranden, sådana som blivit ”helade” kan ibland hamna direkt i båten utan omvägar, och ”bibelskribenter” ger ett extra drag när de är på plats i ens båt. Dessutom hör korten ibland ihop med varandra beroende på vad personerna har för relationer: Jakob och Johannes är ju t.ex. bröder, och deras mor är också med, så de i den familjen kan ”kalla på” varandra när de är i båten.
Över huvud taget fungerar hela spelet just så att varje kort/person har diverse funktioner, som påverkar hur de får flyttas och vad som händer med ens egna kort och med motspelarnas. Alltsammans inom en ”bibeltrogen” ram kan man säga, även om det kanske inte är så bibeltroget just det där att man kan få tolv andra apostlar i sin båt än hur det var i verkligheten (men det tycker jag då inte gör något). Det blir onekligen underhållande när man är igång att spela och den ena förflyttningen och manövern leder till den andra hela tiden och spelarna rumsterar om hejvilt bland sina båtar och stränder. Några kort är förstås negativa också, i synnerhet Judas Iskariot som alltid flyttar sig från ens egen båt till en annan spelare, och Tomas Tvivlaren som fördröjer saker och ting.
Sammantaget så funkar också hela spelet bra, och är befriande proffsigt gjort för att vara ett kristet spel … ja, jag kanske är fördomsfull, men det är faktiskt inte särskilt vanligt att sinne för spelkonstruktion kombineras med bibliskt budskap. Kristna spel brukar snarare mest förekomma i söndagsskolpysseltidningar och ligga på nivån ”det kommer en pojke med fem bröd och två fiskar, gå fem steg framåt och slå två extra slag”. 😊 Men med Apostlaspelet är det inte så, utan här rör det sig om ett ”riktigt” kortspel, som fungerar och kan spelas av en förtjust skara. (Även av icke-kristna, skulle jag vilja påstå.) Helt enkelt är inte spelet, för man kan lätt bli överväldigad av all info på korten och få svårt att hantera de där effekterna, särskilt när det blir kedjereaktioner av effekter som påverkar varandra … men det går att vänja sig vid och komma in i.

Några nackdelar finns det väl sedan med Apostlaspelet, och även med Bananagrams som jag redan skrivit om.
Apostlaspelet skulle för sin del bli ännu bättre om det faktiskt fanns något slags spelplan. Som det nu är så är korten det enda som spelet består av, och varje spelare får själv lägga upp korten på de tänkta platser som benämns båt, strand, olivlund och by. Det skulle vara roligare och även visuellt mer lättspelat om man hade tecknade spelplaner där båten, stranden, olivlunden och byn faktiskt syntes och gick att lägga korten på.
Dessutom känns några av korten och manövrarna på dem lite överflödiga – vad har man egentligen för nytta av att få smygtitta på en annan spelares hand eller på korten överst i högen? – och på ett och annat ställe i spelet är bibelreferenserna dessutom lite väl cyniska. Att skriftlärda som Nikodemos enligt en specialregel inte kan sitta i samma båt som tullindrivare som Sackaios är förvisso komiskt, men samtidigt lite nedslående, för har man blivit en Jesu apostel bryr man sig väl inte längre om sådana meningsskiljaktigheter?

Om jag sedan ska återgå till Bananagrams och ha en synpunkt på det så är det väl att om man nu till äventyrs bryr sig om vem som vinner bananspelet i fråga, så finns det en viss risk för ganska missvisande segrar. Med det upplägg som gäller blir allt som händer under spelets gång ganska betydelselöst, i och med att det är den som gör den sista ordflätan när bokstäverna är slut som vinner partiet. Ifall någon annan gjorde färdiga flätor och ropade ”skala” tio gånger innan dess så räknas det ändå inte, och det kan ju kännas lite surt för den personen. Därför skulle jag kunna tänka mig att det delades ut någon ”spurtprismarkör” eller ”delpoäng” åt alla som får till sina flätor under spelets gång, även om det fortfarande kan vara slutvinnaren som får extra mycket. Det skulle nog bli mer rättvist, och det är ju förstås en ganska enkel sak att man själv som husregel plockar fram några pjäser eller annat och delar ut poäng på det viset med.

I det stora hela är ändå såväl Bananagrams som Apostlaspelet mycket trevliga och spelvärda spel. Och ytterligare en sak de har gemensamt är att de inspirerar och höjer allmänbildningen och spär på spelarnas intresse för en viss sak: i det första fallet språklig finess och ordkunskap, i det andra fallet bibelkunskap och i förlängningen (förhoppningsvis) tron och det andliga livet.
Plocka med Bananagrams och Apostlaspelet nästa gång ni är ute på resa eller när det vankas släktbesök eller annan sammankomst! De tar inte stor plats och chanserna är goda att det blir succé när ni plockar fram dem.

Spel: Bananagrams, uppfinnare Abraham & Rena Nathanson, Bananagrams.Inc./Martinex, och Apostlaspelet, uppfinnare Micael Grenholm, Argument.
Betyg: 9 resp. 8 av 10.

Igelkotten recenserar en film: Tillsammans 99

(recension december 2024)

Lukas Moodyssons film Tillsammans från år 2000 är en av de bästa svenska filmer jag vet – det är ingen idé att hymla med den saken. Jag tycker den är en helt fantastisk beskrivning av 1970-talets flummiga Sverige och livet i ett alternativt vänsterkollektiv (som heter just Tillsammans). Visserligen har jag själv inte precis mina sympatier åt progghållet, men jag älskar ändå hur den där världen beskrivs i filmen, med både varm förståelse och vass kritik på samma gång, och ofta ur barnens perspektiv. Plus att Tillsammans är full av oemotståndlig tidstypisk rekvisita, den har stämningsmässigt en nästan hypnotisk känsla över sig där inne i kollektivhuset (vilket den inlånade tidstypiska ”Sagan om ringen”-musiken av Bo Hansson bidrar kraftigt till), och den tar upp en hel mängd frågor, känslor och problem med hjälp av en uppsättning färgstarka rollfigurer som man trots alla deras fel och brister har lätt att känna sympati för (med bara ett par undantag).
Och då har jag inte ens nämnt alla de odödliga citaten och replikerna … den om gröten och fläskkotletten är förstås välbekant för de flesta, men jag ler lika mycket av att tänka t.ex. ”Franco är dö-öd!”, ”vad jublar du för, det var ju dom som gjorde mål” eller ”nä men det är klart jag kör ända fram”.
Tillsammans är ett mästerverk helt enkelt. Så hur blir det då när regissör Lukas Moodysson plötsligt 23 år senare presenterar en uppföljare? För det har han nämligen gjort – Tillsammans 99. Den är inte helt ny, den kom 2023, men det är inte förrän nu när den kan strömmas som jag har sett den.

Det hela är förstås onekligen smart rent tidsmässigt. På samma sätt som den förra filmen från millennieskiftet presenterade en historia som utspelade sig sisådär 24–25 år dessförinnan, så är det samma tidsspann nu: lika lång tid har gått i Tillsammans-världen som för oss och i den världen har det nu följaktligen blivit dags för just millennieskifte. Och det är då som relativt många av personerna från film 1 dyker upp i kollektivet igen. Det finns alltså fortfarande kvar i den nya filmen, men det har flyttat till ett annat hus i mer lantlig miljö och det är bara två av medlemmarna som återstår. Ja, det vill säga tills de får besök av sina gamla vänner från förr, och det är denna återförening som Tillsammans 99 handlar om.
Att se hur de ser ut efter tjugofyra år är förstås något av ett nöje … det är nästan lite igenkänningskomik just på temat återträffar, när de alla visar sig och man sitter och gapar över att vissa är helt sig lika medan det är andra som man nästan får anstränga sig för att känna igen. Precis som i verkligheten visar det sig också att en hel del av personerna har ändrat på sig ganska ordentligt sedan sist, samtidigt som de lite längre in egentligen är samma personer som då och det märker man efter ett tag. (Signe och Sigvard lämnar även nu festligheterna i förtid av nojiga orsaker, om än av annat slag den här gången, och Erik har bytt politisk åskådning men är lika hetsig i alla fall.)

Tyvärr – ja, jag måste använda just ordet tyvärr – så finns det egentligen inte så mycket mer att glädjas åt i Tillsammans 99 än just själva återseendet. För i övrigt kändes det spontant för mig när jag såg filmen som att den saknar så väldigt mycket som fanns i föregångaren och gjorde den sevärd, men som totalt har kommit bort här.
Inte minst gäller det miljöerna och placeringen i tiden. Där den första Tillsammans-filmen var oerhört träffsäker i sin scenografi, och tog tittaren tillbaka till 1975 på ett så intensivt sätt att det nästan kändes som man var där på riktigt, där misslyckas den nya filmen totalt med att inge känslan att det nu är 1999. Det finns absolut ingenting som visar det. Om det inte vore för karaktärernas åldrar så skulle den precis lika gärna ha kunnat utspela sig i nutid år 2023. Och medan den första filmen tecknade kollektivet på ett nästan klaustrofobiskt ombonat sätt innanför husets väggar och med en gråruggig november-decembermiljö utanför dem, så är det nu en mycket mer intetsägande miljö inne i huset och en mer pastoral sommarlandsbygd utomhus – det ger inte på långa vägar samma starka intryck. ”Sagan om ringen”-musiken finns i viss mån med nu också, men bara i lite spridda hack (som ett svagt eko av de gamla tiderna) och det finns ljudkulissmässigt inget som har ersatt den för att understryka de spänningar som uppstår.
Kanske är det just detta som är tanken från Moodysson, att det inte ska finnas så mycket kvar av det häftiga sjuttiotalet utan bara lite ynkliga rester i ett tristare nittiotal, som besökarna från förr kommer och fyller ut, men problemet är att det gör de inte riktigt och då blir resultatet i vilket fall något som inte funkar för att det inte griper tag.

Egentligen är hela filmen en onödigt pratig uppvisning i ”vad hände sen” och ”hur gick det sen” med alla karaktärerna. Där tycker jag också det blir väldigt övertydligt. Det känns som att Moodysson, för att se till att friska upp publikens minne från den första filmen, radar upp repliker som enbart är gjorda för att koppla tillbaka till händelserna från den och inte tillför någonting mer än att de i värsta fall efterhandssaboterar den känsla som fanns i de scenerna.

Och personerna har egentligen inte utvecklats på något särdeles intressant sätt mellan 1975 och 1999, det kan jag inte säga. Visst kan några av detaljerna vara lite roande, och jag får medge att mitt intresse höjdes ett litet snäpp under andra halvan av filmen (jag såg den i två etapper) när det börjar hetta till lite grann mellan vissa av personerna och de börjar dra åt olika håll på festen och fälla repliker som kommer lite mer i närheten av att funka som roliga citat. Men som sagt, det är ändå som att Moodysson mest har gjort en lista över alla personer han ville ha med – efter att först ha frågat respektive skådespelare om de ville ställa upp – och betat av dem alla med varsin fortsättningshistoria som de kan dra och så har det inte blivit så mycket mer än så. Den enda av karaktärerna som faktiskt delvis har fått ett annat djup nu än förra gången och en viss utveckling i sin personlighetsbeskrivning är Lena, vars storyline är stundtals lite annorlunda när hon dyker upp med en ”dotter” i sällskap … men å andra sidan är även hennes tillbakablickande kommentarer irriterande övertydliga och i slutändan tröttnar jag allt lite på henne också. Och så har vi särfallet Lasse – han är den ende av karaktärerna som faktiskt fått byta skådespelare och spelas nu av Jonas Karlsson istället för Ola Rapace, men ärligt talat motiverar inte filmen varför han inte bara kunde strykas, om nu inte Rapace kunde/ville vara med.

Några nykomlingar finns det i Tillsammans-kollektivsällskapet, och de skulle kunna vara välkomna nytillskott. Lenas ovan nämnda ”dotter” är en på sitt vis ganska fascinerande figur, och mitt i gänget finns det dessutom en herre som ingen kommer ihåg fastän han kommer ihåg dem … det är nog också lite typiskt återträffar. Dessvärre blir det både i de fallen och med flera av de redan existerande karaktärerna bara trådar som inte leder någonstans och inte förklaras, eller som abrupt och snopet klipps av.
Ett gäng personer som jag saknar mycket på ”återträffen” är de som var barn 1975, för de tillförde så oerhört mycket i den filmen. Nu är det bara en av dem som medverkar, i vuxen ålder (och knappt igenkännlig, förstås) – de övriga får vi inte träffa utan de blir bara omnämnda, på samma krystade sätt som de vuxnas ”vad hände sen”-historier. Att barnen uteblir kan också ha varit med flit från Moodyssons sida, för att visa att de inte vill ha med något av det förflutna att göra, men jag för min del saknar dem verkligen – liksom det faktum att det över huvud taget inte finns några barn med den här gången som kan syna de vuxnas beteende. Det tror jag hade kunnat tillföra en hel del.

Nej, det är verkligen mycket som fattas i 1999/2023 års Tillsammans. Scenografin, ljudkulissen, stämningen, historieskildringen, replikväxlingarna, samspelet, citaten, karaktärerna, det tänkvärda och sammanfattningsvis värmen … det känns som det mesta av det har försvunnit. Inte ens någon förlösande fotbollsmatch (eller motsvarande) får vi i slutet. Det blev bara en avslagen film om en återträff, där det visserligen händer lite grann och det förflutna rivs upp men det ändå inte blir någon vidare dramatik av det. Till och med Göran, som nog får sägas vara min favoritkaraktär från den första Tillsammans, blir nästan tjatig efter ett tag den här gången.
Om det finns något att analysera och fundera på med den här skildringen så är det väl det där allmänna om vad som egentligen händer med oss människor och våra ideal, när vi blir äldre och mattas av och ger upp allting. ”Vi blev som dom andra”, som Kent sjunger. På sätt och vis så visar väl Tillsammans 99 just det ganska tydligt, hur allt blir pannkaka, i och med att den själv också blir det.

Jag vet inte riktigt om jag ska rekommendera andra att se filmen eller inte. Jag får väl medge att den räddas av en hel del goda skådespelarinsatser: de medverkande är ju fortfarande vad de är. Helt dålig kritik har ju filmen inte heller fått i andra medier, så det är möjligt att jag i min enfald har missat en massa poänger, och andra Tillsammansfans kanske uppskattar att få mer av kakan (eller gröten om man så vill).
Men för egen del tycker jag att uppföljaren framstår som synnerligen blek jämfört med sin fantastiska föregångare, och jag känner nog i efterhand att jag hade föredragit att låta de minnesvärda karaktärerna från 1975 få vara ifred och inte förstöras av att bli ”kompletterade” eller ”förtydligade” nu på återträffen. Det hade kanske varit bättre om Lukas Moodysson gjort som Astrid Lindgren med Bröderna Lejonhjärta: hon skrev klokt nog ingen uppföljare om hur Jonatan och Skorpan fick det i Nangilima, men eftersom det var så många barn som undrade så skrev hon ett öppet brev där hon berättade lite grann (för den som inte nöjde sig med att bokens slut var döden) och så fick det vara bra med det.
Det hade nog funkat även här – särskilt som Tillsammans 99 stundtals alltså inte känns som mycket mer än just ett stycke fördärvlig information om hur det gick för alla senare.

Film: Tillsammans 99, regi Lukas Moodysson.
Betyg: 4 av 10.