Rödvit degradering – lite av varje om KFF:s öde

Nu är det helt klart – Kalmar FF åker ur herrallsvenskan i fotboll. ☹
Alldeles nere av förtvivlan är jag inte. Jag har haft gott om tid att både vänja mig vid tanken och acceptera faktum (för även om det stundtals har funnits små glimtar av hopp de senaste veckorna har det ändå i det stora hela känts kört länge). Så jag var beredd och är inte chockad. Men ytterst ledsamt är det givetvis ändå att KFF, som varit ett allsvenskt lag under i stort sett hela den tid mina barn har funnits, nu nästa år får spela i superettan för första gången sedan 2003, och att en svit på 21 år (med ett SM-guld under den tiden) tar slut här.
Och apropå dessa 21 år så är det nästan så jag känner mig lite ”jinxad” eller utsatt för ”karma”. Jag har nämligen i flera år sett fram emot just säsongsavslutningen 2024, för det var ju då jag skulle kunna utbrista triumferande att ”från och med nästa säsong kommer Kalmar att ha spelat fler allsvenska säsonger på raken än Öster någonsin har gjort”. Nu blir det inte så, utan jag får nöja mig med att mitt lag och ärkerivalerna från Växjö båda har varsin svit på 21 säsonger (2004–2024 respektive 1968–1988).
Ovanpå allt annat blir det ju nu dessutom just Öster som tar Kalmars plats i allsvenskan. Det är försmädligt. (Även om KFF fortfarande har genomgående bättre meriter än Öster, bortsett från antalet SM-titlar.)

Ja ja. Kalmar åker alltså ur. Vad berodde eländet på?
Utan att egentligen vara någon fotbollsexpert så har jag en viss bild av hur det kunde gå så här. Faktum är att jag hade onda aningar redan i början av den här säsongen – så pass mycket att jag till och med, i den allsvenska tipstävling en vän till mig brukar ordna varje år, tippade Kalmar väldigt långt ner i tabellen (längre ner än de flesta andra deltagarna gjorde). Jag tror rentav att jag på grund av detta nu kan ha vunnit hela det tipset, och det är ju alltid en tröst förstås, även om det är en väldig ödets ironi att jag tippade emot mitt eget lag och fick rätt och tack vare detta vann en prispott! Nästan så att jag börjar tro att jag är någon sorts självuppfyllande olycksprofet som för otur med mig.

Men hur som helst. Jag ser det som så, att det främsta problemet har egentligen varit den dåliga kontinuiteten – att Kalmar så sällan får behålla sina spelare och tränare, eftersom större klubbar jämt kommer och drar i dem och lockar över dem. Så har klubben visserligen alltid haft det, men problemet har blivit värre på senare tid och även hanterats sämre. Hemskast var förstås för två år sedan när tränargeniet Henrik Rydström, KFF:s egen profil som förde laget till finfina resultat 2021 och 2022, lämnade klubben till förmån för Malmö. Redan då kändes det som början till slutet. Och efter det har omsättningen rentav varit ännu större och kraftigare än förut. Det har ständigt varit spelare som stuckit, och sportchef och övriga ansvariga i föreningen har fyllt på med idel nya namn hela tiden, inte alltid helt lyckade som ersättare. Det lag som då bildats har haft stora svårigheter att bli samspelta och fungera som just ett lag – det är som att de inte trivts ihop, särskilt inte nu i år.
I kombination med den så kallade ”bollinnehavsfotbollen” har detta blivit katastrofalt. Ja, bollinnehavsfotboll är alltså när ett lag bygger upp sitt spel på att passa mycket till varandra och på så sätt kontrollera matchen (i motsats till spelmönster med t.ex. långbollar eller solodribblingar). Under Henrik Rydström funkade det för KFF att spela en sådan fotboll, men när han stack och dansken Henrik Jensen tog över, med samma ideal men kanske mindre skicklighet, började det gå sämre. Det märktes redan förra året 2023, då Kalmar visserligen kom sexa i tabellen till slut men ändå uppträdde oroväckande svajigt emellanåt. Och nu i år gick bollinnehavsfotbollen fullständigt på tok. Eftersom det löst ihopsatta laget som sagt inte funkat som lag, har det varit en massa misstag i det där passningsspelet, och framför allt i början av denna säsong ledde det till ett antal insläppta mål som helt enkelt berodde på felpassningar. Det satte igång där.
Sedan blev det inte bättre av att tränarfrågan skötts dåligt: Henrik Jensen slutade en bit in i den här säsongen (inte för att han fick sparken, han fick chansen att pröva lyckan i England), och då nöjde sig KFF med andretränaren Stefan Larsson som interimstränare istället för att ta in någon ny. Inte heller har man jobbat något vidare med att svetsa ihop laget eller skaffa mer lämpliga ersättare till spelare som stuckit under säsongens gång (som anfallaren Jacob Trenskow). Då har man inte heller lyckats lyfta sig upp i tabellen, och så gick det nu som det gick. Att många av spelarna i laget egentligen har stor potential har helt enkelt inte märkts under dessa omständigheter.
Det är min bild av hur det här har gått till – med reservation för att jag kan ha missuppfattat något.

Oavsett orsaker är KFF:s öde tragiskt på flera plan, inte bara för mig personligen. Jag skulle vilja påstå att FF:s degradering är ytterligare ett slag mot den sanna fotbollskulturen – mot den kämpande, äkta fotbollsandan. För det är i klubbar som Kalmar FF jag tycker att det finns just sådan kultur och kamp.
Naturligtvis skulle Malmö FF, Hammarby, AIK, Djurgården och IFK Göteborg hånskratta åt det påståendet och mena att det är ju de själva som har fotbollsanda – det är de som har stora publiksiffror, massor med historia och framgångar, tradition i långa banor och jättelika supporterskaror med tifon. Kalmar har inget av det där, säger storklubbsfansen nedlåtande, så dem kan vi lika gärna klara oss utan i allsvenskan.
Förutom att det sistnämnda inte stämmer rent objektivt – Kalmars publiksiffror är t.ex. bland de tolv bästa i Sverige – så tycker jag att det är mer fotbollsanda att kämpa och sträva i motvind och som en något mindre klubb från en något mindre stad försöka hålla huvudet över ytan och nå framgångar trots att man får alla spelare och tränare bortvärvade hela tiden, än att som vissa andra klubbar kännetecknas av en stor fet plånbok och ett totalt ihopköpt lag, huliganism med pyro och knallskott på läktarna samt på det hela taget bortskämda fans som gnäller om ”fiasko” och ”kris” varje gång köplaget i fråga ligger sämre än fyra i tabellen.

Ja, jag är kanske bitter, men ingen kan ta ur mig min uppfattning om var någonstans man hittar fotbollsanda. Och jag menar att man inte hittar särskilt mycket av den i fem storklubbar i lustiga hattar som varje gång en mindre klubb visar sig ha en talang skriker av glädje: ”Bravo! Excelente! Magnífico! Espléndido! Honom ska vi ha! Jippiiii!”
Kalmar FF:s nedflyttning nu är dessvärre ytterligare ett tecken på att det är de lustiga hattarna som dominerar och att det i längden inte finns utrymme för några uppstickare.

Tyvärr verkar det också vara mer eller mindre cementerat i fotbollsvärlden att det är just så det ska gå till. Det var talande när Daniel Nannskog & co i SVT:s ”Fotbollsstudion” förra måndagen fick en fråga om ifall Sirius (en annan klubb med liknande förutsättningar som Kalmar, om än från den betydligt större staden Uppsala) skulle kunna ha någon chans att bli ett topplag i allsvenskan om några år. Svaret från panelen blev att ”ja, det kan de bli, de har flera unga bra spelare … fast nej, de större klubbarna kommer att locka över de spelarna innan Sirius hunnit bli bra på allvar”. Och sedan ryckte panelen på axlarna och tyckte att det är ju faktiskt så det ska vara, mer eller mindre, och för en klubb som Sirius är det jättebra att bli femma-sexa som bäst.
Ja, det var faktiskt så de sade. Fotbollsetablissemanget tror uppenbarligen på allvar på ett slags hackordning och hierarki där det är helt naturligt att storklubbarna tar SM-gulden och de små får nöja sig med placeringar på övre halvan då och då. Med den logiken blir det inte lönt för supportrar till de små klubbarna att ens hoppas på SM-guld, utan de får rikta in sig på att bara hänga kvar vartenda år (vilket Kalmar FF nu till slut alltså inte mäktade med att göra längre). Hur kul blir det med en sådan ”fotbollsanda” i längden …? Begrunda detta. Jag hade åtminstone velat se att panelen problematiserat fenomenet istället för att sitta och mysa åt det.

Nu står jag i alla fall här och sörjer en förlorad fotbollsanda och undrar i övrigt vad ska jag ta mig till nu när mitt rödvita favoritlag får husera en division längre ner nästa år.
Svaret är egentligen givet: jag ska intensivt följa superettan och hoppas innerligt på att KFF kan studsa tillbaka igen direkt. Tyvärr är det ingalunda självklart. I värsta fall kan de råka ut för det som ett antal andra lag (bl.a. Öster, BP, Åtvidaberg, Gefle, Falkenberg och Gais) råkat ut för andra år, nämligen att rutscha vidare neråt direkt och hamna i tredje högsta serien (division ett) istället. Lite kommer jag nog att bita på naglarna över att det ska inträffa, särskilt om det blir stor spelarflykt till nästa år. Det gäller att klubben tar tag i situationen för att undvika det och tvärtom se till att det bär uppåt igen. Saker och ting har redan börjat hända, det är flera högt uppsatta i föreningen som meddelat sin avgång, och det kan man antingen uppfatta som att det kan komma in välbehövligt nytt blod eller att det är kaotiska tider som väntar … svårt att avgöra vilket faktiskt.
Men vi får väl ta en liten bit i taget, och jag har redan i det närmaste bestämt mig för att när nu Kalmar FF någon gång nästa år kommer att få resa till det för mig ganska närbelägna Uddevalla och möta Oddevold, så ska jag ta mig till Rimnersvallen och se den matchen. Här är det sympati och stöd som gäller, inte att överge.

Och allsvenskan då? Kommer jag att intressera mig för den när KFF inte är med längre?
Visst, det kommer jag att göra, för högsta serien är ändå högsta serien. Däremot vet jag inte om jag ska ha något ”reservlag” att hålla en tumme för där uppe. Det kanske jag kan ha. Märk väl, om det blir något sådant så är det inte ett lag jag hejar på – hejar gör jag bara på Kalmar – men åtminstone ett lag som jag kan hoppas på lite extra av sympati.
Kanske skulle det laget kunna bli Degerfors (som precis gjort tvärtom mot Kalmar och gått upp i allsvenskan istället för ner). Degerfors var just ett sådant reservlag till mig under åren 1993–1997, då de var i allsvenskan samtidigt som Kalmar inte var det. Men jag känner att jag inte riktigt har kvar den känsla för Degerfors jag hade då. Särskilt inte som Degerfors numera känns som någon sorts ”brukslagsmaskot” för fotbollsmedia – ett alibi som de storstadsbaserade experterna kan använda för att påstå att ”jo men vi gillar ju visst mindre klubbar, vi gillar ju Degerfors!” Det är något som känns fel där.
Så det är möjligt att jag skulle kunna hålla den där tummen för Gais istället. Gais är ett ”alternativlag” och ständig ”underdog” i min smak. Jag har tidigare sagt att om jag rent hypotetiskt höll på ett lag från Göteborg så skulle det vara Gais.
Men jag får väl se hur det känns rent instinktivt helt enkelt, när jag börjar följa nästa års allsvenska.

Dock kan man inte komma ifrån att jag nästa år kommer att följa superettan först. Det blir sidan 345 före 343 på SVT Text, så att säga. För nu när Kalmar kommer att husera i den serien, då blir den viktigast. Kalmar är viktigast, det är alltid dem jag hejar på, oavsett eventuella ”extra tummar”. Må Kalmars ökenvandring där nere i näst högsta serien vara så kort tid som möjligt. Bara en säsong för att vara exakt. Så här dags om ett år vill jag kunna jubla åt att de är tillbaka igen.
Men vad som än händer tänker jag inte sluta vara kalmarit.
Som det brukar heta i KFF:s ”inför matchen”-information på forumet Svenska Fans:
”Röda bröder – vad det än står!”

Igelkotten recenserar en film: Miséria

(recension november 2024)

Kristna filmer brukar jag ofta ha lite svårt för. Inte för att jag nu sett särskilt många egentligen, men varje gång jag ser en brukar jag uppleva den som ganska tröttsam, eller amatörmässig, eller i något fall obehaglig (som den gamla skräckpropagandistiska Som en tjuv om natten). Framför allt brukar kristna filmer vara ohyggligt övertydliga. Det är som att de kristna filmmakarna är så ivriga att få visa upp det viktiga budskapet i filmform att de glömmer att film faktiskt är en konstart också och att det därför kanske kan vara en god idé att göra filmen filmisk i första hand.
Ja, det finns vissa problem med kristen film – och det brukar inte heller bli bättre av att kristna filmvisningar ofta åtföljs av en viss upphaussning bland de redan övertygade: ”ååååh, den här filmen är så fiiiin och så braaaaa!” Den där filmen som bara heter Jesus kort och gott, den som kallas ”Jesus-filmen”, är ett bra exempel på det. Jag har alltid föredragit Zefferellis Jesus från Nasaret-filmer istället för den, för de berättar samma historia men på ett mycket bättre sätt – och med vissa konstnärliga friheter. Och det är just det, att ska det vara kristet på film så blir det faktiskt bättre om det bäddas in i vanlig Hollywood-filmstil istället för att vara så troget och tydligt nischat just för en kristen publik. (Jag tycker att t.ex. Forrest Gump, Sound of Music, Dead Man Walking eller Chocolat funkar bättre än kristna filmer som kristna filmer.)
Filmer som är väldigt uppenbart kristna redan från början känns inte som min grej.

Av den anledningen har jag också varit lite tveksam till filmen Miséria, med Sebastian Stakset, som gick upp på bio tidigare i höst.
(Varför det ska skrivas ”Miséria” med accenttecken har jag inte begripit, men ska det nu skrivas så så följer jag det.)
Visst är det på sitt sätt intressant att det kommer en sådan film, särskilt som jag mycket väl vet vad Sebastian Stakset är för en. Jag har hört honom flera gånger på kristna stormöten och där har han talat bra. Han var tidigare med i hiphopgruppen Kartellen, en av Sveriges ilsknaste får man nog säga, och då kallade han sig Sebbe Staxx och levde ett synnerligen destruktivt och tumultartat liv. Senare har han kommit till tro och bytt inriktning: han rappar fortfarande och ger ut musik, men är nu även förkunnare, och det är i de sammanhangen jag har fått tillfälle att höra honom. Nu har han alltså gett sig på skådespelarbanan också, i en film som är löst baserad på hans eget liv, då när han levde som värst och var kriminell och drogberoende och insyltad i allt möjligt elände. Han spelar själv huvudrollen, och regisserat filmen har Liam Norberg gjort, även han tidigare kriminell men numera kristen istället.
Vad kan det tänkas bli för en film med de förutsättningarna …? Jag som alltså vet hur Sebastian Stakset brukar låta på möten och känner till hur intensivt känslosamt evangelisk han är numera, jag kunde förstås inte tänka mig annat än att den stil han visar som predikant måste komma fram i den där filmen också, om den nu handlar om hans liv. Och just därför blev jag genast orolig att det skulle bli övertydligt, så där som det gärna blir i kristna filmer. Att Miséria har gått upp på Filmstaden-biografer runtom i landet precis som vilken profan film som helst har inte fått den betänkligheten att minska, hur intressant det än är att den faktiskt fått det utrymmet.
Särskilt oroväckande blev det när jag läste en recension av Miséria, där den blev totalsågad som en av de sämsta svenska filmerna i alla tider, mer eller mindre, och kritiserad för sitt helt outhärdligt patetiska frälsningsbudskap som lösning på allt på slutet. Även om nu recensenten kanske inte var särskilt kristen av sig och därför mer negativ från början så bådade den recensionen inte gott, så att säga.

Men jag såg filmen på bio nu i oktober, till stor del av ren sympati för Sebastian Stakset, och lyckligtvis måste jag säga att jag för det mesta inte kände något behov av att dyka ner i en skämskudde i salongen. Miséria är inte någon av de bästa filmer jag sett, det kan jag absolut inte säga, men jag har sett många som är sämre också.

Att filmen ändå fungerar någorlunda och går att se sig igenom, det beror på att det faktiskt ändå finns någon sorts grundläggande respekt för filmmediet – en viss professionalitet som inte åsidosätts av den kristna ambitionen. Det beror till stor del på skådespeleriet. Sebastian Stakset själv är faktiskt inte alls någon dum skådespelare, han övertygar i rollen, men så spelar han ju också i hög grad sig själv (även om hans karaktär heter Adam istället) och då är det klart att han har kunnat hitta rätt känsla. Flera av de övriga rollerna är också tillsatta av ”riktiga” skådisar som castats utanför den kristna nischen och som gör sitt jobb: Ola Rapace gör faktiskt i mitt tycke den allra bästa skådespelarinsatsen i Miséria, som den lömske gängledaren Chicago, och Amanda Renberg är också helt okej som huvudpersonen Adams hårt prövade flickvän/fru. Ingen av dem är väl förstås direkt skådisar i ropet just nu, men de lyfter handlingen och stämningen i filmen, det tycker jag allt.
Själva storyn, och den rent filmmässiga skildringen av hur Adam går ner sig och dras in i det kriminella träsket där han förväntas skaffa snabba pengar, skjuta ihjäl folk, smuggla knark och sopa igen spår, blir också någorlunda sammanhållen och känns inte bara klyschig utan hyfsat övertygande. Jag hade fruktat något slags verklighetsdistanserat berättande som fullständigt skulle sakna paralleller till dagens Sverige med dess gängkriminalitet och organiserade brottslighet, men det känns som att man när man ser filmen faktiskt kan göra kopplingen till den världen och hur det är ”på riktigt”. Det är också en av de starkaste sidorna med Miséria att människorna bakom de kriminella karaktärerna kommer fram – naturligtvis måste de alltid få göra det i en kriminalfilm av det slaget, men Miséria klarar inte den uppgiften sämre än någon annan film i genren, det vill jag bara ha sagt. Det är inte bara en rad av ytligt otäcka typer och miljöer, utan personer som faktiskt interagerar och gör någonting och känner någonting samtidigt. (Och ett antal av dem är helt korrekt ”svenskar”, så att det inte blir några schablonbilder av en värld med idel kriminella invandrare.)
Sedan är ju ändå den scenografiska stämningen i filmen rå, grå, skamfilad, sjabbig, förortsaktig och tuff, på ett sätt som kan verka uttjatat, men det är alltså inte som en målad kuliss utan det känns tillräckligt autentiskt.

Annars är väl i och för sig inte regin och manuset i filmen någon direkt höjdare … tempot är hoppigt ibland men till största delen går det långsamt och utdraget, och det finns en del scener där handlingen går helt på tomgång. Värst är nog den sekvens där en apatisk Adam försöker mata sin bebis i köket; visst, poängen med den scenen är väl just att man ska uppfatta hur psykiskt dåligt han mår samtidigt som han ska försöka vara pappa, men det hela blir verkligen väldigt långrandigt. Något slags i praktiken innehållslös köksvaskrealism som helt tar över, där och i viss mån även på andra ställen. Det är tur att handlingen ändå går framåt mellan de ställena, så att man som tittare inte tappar fokus alldeles.
Tidsmässiga och logiska luckor i manuset hanteras för övrigt ibland genom diverse musikaliska inslag som får fylla ut, främst Staksets egna raplåtar. Det får mig att gäspa en aning eftersom det inte riktigt är en musikstil i min smak, men för all del, det är ett passande soundtrack.

Hur var det med övertydligheten då? Jodå, visst finns det en sådan, det kan jag inte förneka. Miséria är en film med ett kristet budskap, och det budskapet är inte speciellt subtilt. Sedan har man i och för sig lagt upp det lite stegvis, då Adam tre gånger under filmen råkar på en fängelsepräst som försöker prata med honom: han är helt negativ första gången, lyssnar en aning mera andra gången och så tredje gången när alla andra vägar är uttömda blir han helt mottaglig. Där finns också korset med som en mycket tydlig och synlig symbol, och hela filmen avslutas med ett ord från Johannesevangeliet: det känns väldigt ”Staksigt”.
Självklart kan jag förstå om detta är tröttsamt och överdrivet förenklat/naivt för många som tittar, och även om jag nu själv sympatiserar med innehållet i fråga så tycker också jag att det hade kunnat göras mer originellt eller allegoriskt. Men ändå … det hade kunnat vara värre, just i och med att man i manuset har tagit det steg för steg, och dessutom väntat med den stora omvändelsen till precis i slutet. Man har inte tagit i för mycket och skyfflat på med sensmoral i stora doser under hela filmen, vilket är tur, för det hade blivit svåruthärdligt.

Sammanfattningsvis: är det värt att se Miséria? Ja, nu vid det här laget har den väl slutat gå på bio förstås, men är det värt att skaffa den på DVD eller strömma den?
Jo, det tycker jag allt att det kan vara värt. Filmen är Sebastian Stakset i filmform helt enkelt, både i huvudroll och manus och soundtrack, och det blir inte något magplask tack vare att han ändå fått tillfälle att jobba professionellt med projektet och fått god hjälp. För att anknyta till det jag skrev i början så känns det alltså inte som en helt ”nischad” kristen film, utan den följer det Hollywood-filmiska, om än med vissa brister men den försöker.
Icke-kristna tittare kan se Miséria som en stunds förströelse och kanske förhoppningsvis begrunda det faktum att verklighetens Sebbe Staxx hittade en väg ut på samma sätt som Adam gör i filmen. Men jag har en känsla av att filmen gör allra störst nytta för tittare som redan är ”frälsta” så att säga. För det är faktiskt möjligt att de kan behöva en viss förståelse åt andra hållet – en inblick i hur den ”gudlösa” världen ser ut och att det finns människor av kött och blod i den också. Ja, det gäller förstås även andra tittartyper.
Miséria är inte något mästerverk, den känns stundtals seg och den är förvisso kategorisk så det förslår, men en ganska nyttig film får jag nog ändå säga att den är.

Film: Miséria, regi Liam Norberg.
Betyg: 5 av 10.

Tåg på Tjörn och Orust – en fantasifull vision

Jag drömmer ju som bekant om att Sverige ska bli fullt av järnvägar igen, så där som det såg ut på 1930-talet.
Det gäller inte minst den trakt där jag själv bor, dvs. regionen Stenungsund-Tjörn-Orust. I de två sistnämnda ökommunerna har det nu förvisso aldrig funnits någon järnväg, inte ens på 1930-talet, men det hindrar inte att jag gärna skulle vilja ha nybyggda sådana ändå. Det behöver inte vara någon stor stambana, utan det räcker med ett litet regionalt nät. Jag ser framför mig hur härligt det skulle vara att stå och vänta på ett mysigt lokaltåg till Myggenäs eller Henån, en höstmorgon på någon station i det bohuslänska landskapet … kanske rentav på min hemö Lilla Askerön, om det nu var möjligt att dra en eventuell tåglinje dit.
Ja, om det var möjligt ja. Är det det? Är det möjligt att bygga järnvägar på Tjörn och Orust?
På sistone har mina fantasier om detta blivit så avancerade att jag faktiskt har börjat grubbla över hur järnvägarna skulle gå om det byggdes några och jag fick äran att bestämma hur de skulle dras. Jag märkte då genast att det skulle medföra en hel del utmaningar och svårlösta problem – och om det hade varit i verkligheten skulle därför idén ha lagts ner med en gång – men jag tänkte vidare ändå eftersom jag är en visionär och idealist som inte utan vidare låter mina fantasier stoppas av att något ”inte går”.
Vid det här laget har jag funderat tillräckligt mycket för att kunna presentera ett förslag, med ett alternativ till och med.

AI-genererad bild på järnväg på Tjörn. Fejk alltså, men visst ser det ganska trevligt och idylliskt ut ...? 😊
Innan jag börjar måste jag dock poängtera att förslaget i fråga verkligen inte är seriöst! Åtminstone inte på det sättet att jag på allvar skulle lägga fram det inför Trafikverket eller de berörda kommunerna. Jag vet mycket väl att det knappast är samhällsekonomiskt försvarbart och att det nog dessutom är tekniskt svårgenomförbart – jag är ju varken ingenjör eller lantmätare eller samhällsplanerare eller något sådant, och saknar därför säkert känsla för åtskilliga aspekter. Men som jag redan sagt, detta är en vision, och man kan kanske se det som inspiration för att fundera vidare på hur mer realistiska järnvägslösningar skulle se ut. För jag tycker ändå inte att man helt ska utesluta järnvägsbyggen på Tjörn och Orust för all framtid. Järnvägar har byggts på många betydligt mer osannolika ställen än så, och därför borde det gå på dessa öar också. Hoppas ni fattar och respekterar just den poängen.

Jaha, vad är det då jag skulle vilja se för järnvägsförbindelser på Tjörn och Orust? Vilka är mina grundförutsättningar?
Jo, jag skulle vilja att de största tätorterna på de båda öarna fick tågförbindelse i någon form. På Orust handlar det om Henån, Ellös, Svanesund och Varekil, och på Tjörn är det Myggenäs, Höviksnäs, Kållekärr, Skärhamn och Rönnäng – plus att den rätt viktiga godshamnen Wallhamn borde få ett stickspår.
Från dessa orter vill jag sedan att järnvägen går åt åtminstone två håll: dels norrut mot Uddevalla, dels österut mot Stenungsund. I det sistnämnda fallet behöver det gå särskilt smidigt, med tanke på alla som snabbt vill över till Stenungsundssidan och vidare mot Göteborg. De behöver bli övertygade om att det är käckt att välja tåget istället för att sitta i en bilkö över Tjörnbroarna! Men över huvud taget ska det vara snabba förbindelser mellan de ovan nämnda tätorterna.

Jag ska också nämna något om vissa hänsynstaganden jag försökt göra. För det är några saker jag vill undvika när (ja, okej, om då) mina järnvägar byggs.
1. Rent tekniskt sett får järnvägarna inte ha för kraftig lutning. Värt att tänka på i Bohusläns kuperade terräng. Max 3 procent är vad som gäller, eller rättare sagt 1, för annars får inte godståg köra där (och det är väl en fördel om de kan det).
2. Vidare vill jag helst lägga järnvägarna så att tågen kör där bilarna inte kör. Först tänkte jag faktiskt tvärtom, att det skulle vara bra att följa befintliga vägar, men risken med det är ju att eventuella missöden på en väg drabbar järnvägen också (och tvärtom). Bättre då om det ena transportmedlet kan fortsätta köra när det andra får stopp.
3. När det gäller broar kan det dock vara bra att sätta upp järnvägsbroarna precis intill de vägbroar som redan finns, för jag vill inte blockera sjöfarten för mycket med nya broar.
4. Jag vill inte behöva tvångsavhysa folk från deras hus och hem utan i möjligaste mån dra järnvägarna över obebyggd mark.
5. Och jag vill inte inkräkta på skyddad natur, särskilt inte fågelskyddsområden, men inte Natura 2000-områden och liknande över huvud taget. Inte heller platser som är särskilt populära för friluftsliv och bad och sådant.

Rent realistiskt sett är det sedan naturligtvis så att hur jag än gör så skulle järnvägsbyggen på Tjörn och Orust utlösa vilda protester från en del av allmänheten, med argument om ”förstörd natur”, ”buller”, ”slöseri med skattemedel”, ”not in my backyard”, ”tänk på våra äldre” och liknande. 😉 Jag kan inte ta hänsyn till det i min vision, för då skulle jag få ge upp det här blogginlägget med en gång … jag får avfärda protesterna med det tänkvärda motargumentet att om det hade rört sig om utbyggda bilvägar istället så hade ingen sagt något. 😃 Men hur som helst, det är ju onödigt att reta upp folk för mycket, och även om jag själv nu tycker att tåg passar in i naturen så vill inte heller jag förstöra särskilt känsliga platser med byggprojekt, så de här grundhänsynstagandena vill jag ändå göra.

Nåväl. Beträffande hur järnvägarna faktiskt ska gå så ser jag i grova drag framför mig tre huvudstråk – som går in i varandra, så det är inget som hindrar att ett tåg kan köra en rutt som omfattar fler än en linje samtidigt, och vika av vid någon av knutpunkterna och fortsätta åt ett annat håll. Tvärtom önskar jag mig just sådan flexibilitet, med lite olika start- och slutpunkter för tågen i tidtabellerna. Men i grunden är det de här tre sträckningarna som gäller. Se kartan, där jag har ritat dem med bruna linjer och den befintliga Bohusbanan i blått. (Linjerna är ej detaljplanerade överallt, jag har ritat ut dem i grova drag.)

Linje A. Myggenäs-Varekil-Henån-Uddevalla.
Linje B. Stenungsund-Myggenäs-Höviksnäs-Kållekärr-Skärhamn-Rönnäng.
Linje C. Ellös-Varekil-Svanesund(-Ljungskile).

Vi tar dem en i taget.


Linje A. Myggenäs-Varekil-Henån-Uddevalla

Jag börjar med att redogöra för denna eftersom det är här vi stöter på det allra största hindret.

För jag vill ju naturligtvis ha en järnväg från Tjörn till Orust, en järnvägsmotsvarighet till väg 160, men grejen är att hela området mellan de båda öarna består av idel naturreservat och Natura 2000-områden – ni ser det själva här intill, på ett utdrag ur kartan ”Skyddad Natur” från Naturvårdsverket. Det är Stigfjorden och västra Askeröfjorden och ön Mjörn och lite till som har olika slags skydd för stränder och vatten och holmar. Och som jag sade förut, dessa områden vill jag inte röra eller störa (även om det ibland går att få tillstånd för exploatering där också).
Nu känns det där i och för sig på ett sätt lite förargligt, för bilvägarna finns ju redan i området, bara för att de råkade byggas innan det var naturskyddat. Hade det varit idag hade de också fått problem, men som det nu är så går det utmärkt att dundra fram i bil i den där naturen medan tåget är stoppat. Det är högst orättvist, men faktum är alltså att jag varken kan eller vill dra någon räls där.

Så hur gör jag då? Ja, då får ju enda lösningen bli att dra järnvägen i tunnel under fjorden, från Myggenäs upp till Varekil på Orustsidan. Det blir naturligtvis dyrare, men rakare, och då undviker man förhoppningsvis att sabba naturvärdena (såvida entreprenören inte gör bort sig med tätningsmedel som på Hallandsåsen). Faktum är att jag redan har funderat på att göra Myggenäs station underjordisk – eftersom Myggenäs delvis ligger på en kulle och det är en ganska trång tätort med både marinor, stränder och rekreationsområden där det är svårt att få plats med en järnväg. Då får det bli så att järnvägen i Myggenäs över huvud taget inte kommer upp till ytan, utan tågen går under vattnet och Stora Askerön och upp i dagsljuset någonstans vid Trätte på Orust. (Att jag väljer att dra linjen just under Stora Askerön har vissa skäl som jag ska förklara närmare i stycket om linje B.)
Väl på Orust kommer järnvägen till Varekil, där stationen kan få ligga i nära anslutning till där det nu är busstation. Efter Varekil går sträckningen vidare upp till Henån, inte helt utmed väg 160 utan längre åt väster, på obruten mark så långt det är möjligt (och delvis gemensamt med linje C, se den redogörelsen). I det backiga Henån blir det bäst om stationen placeras långt ner i samhället, även där nära busstationen, och sedan kan järnvägen få gå rätt in i det där berget som tornar upp sig öster om orten. Här ska jag kanske nämna att det i största allmänhet i hela projektet kommer att krävas en del tunnlar och bergsskärningar, och så blir säkerligen fallet även här, när järnvägen fortsätter från Henån och norrut mot Nötesundsbron.

När det gäller vilken väg linjen ska ta till Uddevalla funderade jag först på att låta den gå på en bro till södra sidan av Byfjorden, och där ansluta till den befintliga Bohusbanan, men jag kan inte låta bli att tycka att det vore fördelaktigt med en järnvägsstation vid Torps stora köpcentrumområde före Uddevalla. Därför tar jag sikte ditåt. Jag ger järnvägen en egen bro- och tunnelled precis bredvid Vindöbron/-tunneln och Nötesundsbron som redan finns för biltrafiken, och även efter det får järnvägen följa vägen ganska mycket, då den egentligen inte har någon annanstans att gå just där. (Märk väl att den i regel får hålla sig till vänster om väg 160, då det är naturskydd mest hela tiden åt andra hållet.) Så småningom kommer vi fram till Torp, och bara några kilometer därefter går det att ansluta till Bohusbanan och ta sig sista biten in till Uddevalla.


Linje B. Stenungsund-Myggenäs-Höviksnäs-Kållekärr-Skärhamn-Rönnäng

Det här blir en pulsåder för Tjörnborna, så det är viktigt att den fungerar bra och att det går fort att komma över. Vilken väg järnvägen ska ta från Stenungsund till Myggenäs är dock en hård nöt att knäcka. Länge var jag inne på att låta den gå parallellt med Tjörnbroleden hela vägen över (på nya egna broar), men detta skulle försvåras av att det blir knepigt att bygga anslutningen från Bohusbanan inne i Stenungsund – en järnvägsviadukt över Stenunge allé och upp mot Stenungsöbron är nog möjlig, men bökig – och även av att västra Stenungsön och vattnet mellan Stenungsön och Källön är … just det, naturskyddat område. Visserligen har jag läst att både Stenungsöbron, Stenungsötunneln och Källösundsbron börjar bli för gamla och senast 2050 kommer att behöva rivas och ersättas av en ny förbindelse (trots naturskyddet), och då skulle man kunna passa på att låta det gå järnväg också på samma led, men det känns ändå som att det blir alltför hiskligt att gå via Tjörnbroarna. På en så strategiskt viktig punkt är det nog dessutom klokt att låta tåget ha sin egen rutt: händer det något med broleden så vill vi inte stå där utan bilväg och utan järnväg!

Därför har jag mer fastnat för det som också faktiskt var min ursprungliga idé, nämligen att man vid utgångspunkten i Stenungsund skulle kunna utnyttja det stickspår som redan går in i det norra industriområdet och ut mot vattnet (se fotot), och ta sig över till Myggenäs därifrån. Går man via Stora Askerön på broar blir det faktiskt också nästan den kortaste vägen.
Men en ny bro från industriområdet till Stora Askerön skulle vara tvungen att bli extra hög, för att inte blockera farleden, och det är kanske över huvud taget inte så praktiskt att lägga räls och två brofästen på den ön. Alltså får det bli en tunnel även här! Jag har ju redan bestämt mig för en tunnel på linje A mellan Myggenäs och Varekil, och om jag då låter den tunneln gå under Stora Askerön så kan linje B få ansluta till linje A där. (Jag räknar med att nedfarten i tunneln från industriområdet kan göras med tillräckligt svag lutning.) Det är smått fascinerande att placera ett slags underjordisk järnvägsknut dold under den lantliga Stora Askerön, men helt ologiskt är det faktiskt inte eftersom ön rent ”fågelvägsmässigt” utgör en mittpunkt i STO-regionen. (Att följden sedan skulle bli en egen järnvägsstation åt de båda Askeröarna, där jag själv råkar bo på grannön Lilla, är bara en välkommen bonus. 😊)
Vi får alltså en underjordisk station på Stora Askerön, där det går järnväg åt tre håll under vattnet, som en trippel-tunnelbana. Givetvis gör vi ett triangelspår där också, så att det går att köra både Varekil-Myggenäs, Myggenäs-Stenungsund och Stenungsund-Varekil efter behag. Och på samma spår som linje A kommer sedan alltså linje B över till Myggenäs och dess likaledes underjordiska station, utan att ha tappat alltför mycket tid. Simsalabim!

Hur blir det med linje B efter Myggenäs då? Jo, den får komma ut i det fria igen någonstans vid Gamla Myggenäs och sätta kurs mot Höviksnäs (mestadels över öppna fält). Höviksnäs får sedan sin station någonstans i närheten av Häggvallrondellen.

Från Höviksnäs kan järnvägen följa den s.k. Wallhamnsrakan på väg 169 – där har jag faktiskt en gång rentav sett en visionär teckning av en järnväg längs just det stråket, gjord av några studenter på Chalmers, och jag hakar gärna på den idén. Ett stickspår ner till Wallhamn får det också bli för godstrafiken, och själva linjen fortsätter genom mestadels obebyggd terräng bort till Kållekärr. Inga problem där, och fram till Skärhamn är det också ett ganska öppet landskap där tåget inte borde innebära något nämnvärt intrång. Väl i Skärhamn är nog den mest idealiska platsen för en station områdena kring Ica Nordevik.
Sista biten mellan Skärhamn och Rönnäng tar bergknallarna vid, vilket innebär att det blir en hel del bergsskärningar och kanske också en bro över viken vid Aröd, men det borde väl gå. I det gyttrigt bebyggda Rönnäng blir det sedan en säckstation som nog med nödvändighet får ligga i utkanten: vid ishallen ungefär.


Linje C. Ellös-Varekil-Svanesund(-Ljungskile)

Ellös, som är det centrala navet för västra Orust, blir utgångspunkten för denna linje. Vi lägger en säckstation där – kanske inte för långt in i samhället eftersom det är mycket berg och höjder här och var, men i närheten av idrottsplatsen kanske … dessvärre är jag ingen expert på just Ellös. Men jag vet att öster om samhället tornar en stor bergsförkastning upp sig; väg 178 tar sig upp för den genom en lång brant backe, men det kommer inte järnvägen att kunna göra. Det får bli en tunnel in i berget där istället och så kommer tåget upp i det fria några kilometer senare, efter en mer skonsam stigning inne i tunneln.
Över huvud taget tänkte jag att denna linje inte behöver följa väg 178 så mycket, utan jag drar den lite mer norr därom (men utan att råka komma in i området runt Rödsvattnet där det är naturskydd). En station i närheten av köpmeckat Göksäter skulle kanske inte vara så dumt heller, så jag låter järnvägen stryka förbi där, och sedan ansluter linje C till linje A någonstans mellan Henån och Varekil. Med ett triangelspår givetvis, för åter igen, jag vill gärna att tågen ska kunna gå med lite olika kombinationer av start- och slutpunkter, och om det kan gå direkttåg Ellös-Henån-Uddevalla är det inte helt fel.

Annars blir det nu alltså Varekil som linjerna C och A fortsätter till på gemensamt spår, och efter Varekil kommer den punkt (vid Trätte) där linje A dyker ner för att ta sig under vattnet via Stora Askerön ner till Myggenäs. Linje C får då istället fortsätta till Svanesund, där den avslutas med en säckstation. Ett upplägg som kan förefalla något underligt, men om man tänker efter så blir det ju faktiskt så att om vi har ett triangelspår även vid nämnda punkt vid Trätte så kan det gå tåg från Svanesund även ner mot Myggenäs och Stenungsund – det kan faktiskt gå rätt fort det med, även om det inte är samma väg som Svanesundsborna just nu tar bil- och bussledes till Stenungsund (via färjan och Ödsmål).

Men om man insisterar på att järnvägen borde få fortsätta även efter Svanesund, då föreslår jag att man som ”option” utnyttjar den ”Orustbro” som varit planerad ända sedan 1940-talet (ursprungstanken var att den skulle byggas samtidigt med Tjörnbron) och som nu faktiskt verkar kunna bli av vad det lider, placerad strax norr om Svanesund. Den nya Orustbron kan då med fördel göras till en kombinerad landsvägs- och järnvägsbro (eller två broar bredvid varandra) och från bron kan järnvägen få gå upp till Ljungskile, så blir det ytterligare en förbindelse mot Uddevalla den vägen. Eller om man går ner mot Stenungsund istället efter bron, men som det nu ser ut på min karta så tycks detta något överflödigt.
Var Svanesunds station ska ligga beror nog lite på vilket alternativ man väljer: ska linjen fortsätta över Orustbron är det nog bättre att följa bilarnas anslutningsväg och alltså ha stationen i Svanesunds utkanter (se karta över de två alternativ som finns för ny väg till den blivande bron vid Svanesund), men en säckstation kan placeras närmare ortens centrum.


En alternativ variant

Nu borde jag egentligen vara klar med min beskrivning, men medan jag har funderat igenom det här har ett alternativt scenario dykt upp och jag har tidvis haft rysligt svårt att välja mellan det och det här som jag just föreslagit. Så jag ska ta och beskriva kort hur alternativet skulle vara.

Det ser till stora delar likadant ut, förutom biten mellan Stenungsund, Myggenäs, Varekil och Svanesund. För som jag redan har sagt så skulle man ju kunna tänka sig att dra järnvägen Stenungsund-Myggenäs precis via Tjörnbroarna: passa på att bygga järnväg i samband med att det ändå byggs en ny Stenungsöbro, Stenungsötunnel och Källösundsbro, senast 2050. Jo men visst – om någon nu anser att det är vansinnigt att bygga tunnlar via Stora Askerön så kan vi köra på den idén istället och kanske komma undan lite billigare.
I så fall tar vi faktiskt och bygger den där anslutningen från Stenungsund upp på den nya Stenungsöbron, och sedan får väg och järnväg följas åt en bit – och när den stora Tjörnbron och bron över Tjörnbro parks camping kommer så får tågen egna broar alldeles intill. Väl framme i Myggenäs åker de in i den underjordiska stationen där, och inne på den stationen möter linje B linje A (med triangelspår). Vad linje A beträffar så måste den fortfarande gå i tunnel upp mot Varekil, men med det här alternativet behöver inte den tunneln heller gå via Stora Askerön, utan då kan den ta den allra rakaste vägen och utmynna någonstans norr om Säckebäck på Orust, innan den når Varekil. (Kanske kan den få snudda vid Lilla Askerön på vägen, med en nedgrävd station där istället? 😊) Slutligen innebär detta alternativ också att Svanesund inte kan utnyttja någon sväng ner via Stora Askerön till Stenungsund, men det kan man kompensera genom att linje C får fortsätta på den nya Orustbron som jag redan beskrivit, och sedan gå ner till Stenungsund, med anslutning till Bohusbanan någonstans vid Ödsmål. Kanske med möjlighet att nå Uddevalla därifrån också.


Några kompletterande kommentarer

Det här är alltså mitt föreslagna järnvägsnät för Tjörn och Orust. Verklighetsfrånvänt kanske, men i mitt tycke en ljuvligt fascinerande tanke, för jag vill kunna hoppa ombord på ett tåg här i min egen hemtrakt. Stå på Varekils station och plötsligt se i fjärran hur ljusen från framänden på det annalkande tåget från Rönnäng med destination Ellös bryter igenom morgondimman … ja, nu kommer tåget! 😊
Under tankearbetet har jag förstås märkt att det inte är lätt att komma på en lösning som skulle funka optimalt och ge alla de berörda orterna snabb ömsesidig tågkontakt med varandra och med Uddevalla och Göteborg, men det här är nog det bästa jag kommit på. Genom alla de triangelspår jag föreslår möjliggörs också den flexibilitet jag är ute efter: att vissa avgångar t.ex. kan vara direkt Rönnäng-Henån-Uddevalla, andra Göteborg-Stenungsund-Varekil-Ellös, andra Svanesund-Myggenäs-Rönnäng, andra Göteborg-Stenungsund-Svanesund, you name it.
Sedan känner jag mig förstås på ett sätt inte helt nöjd med att det blev så mycket tunnlar – för dels blir det dyrt, dels skulle ju en av tjusningarna med järnväg på Tjörn och Orust vara att man ser en del bohuslänsk natur under resan och det gör man nu ibland inte med mitt förslag, särskilt inte kring mittpunkten vid Askeröfjorden. Eventuellt skulle man kunna överväga att ändå ha bro istället för tunnel på åtminstone något av partierna där, och att låta en del av linjen på Stora Askerön gå ovan jord. Om man nu inte vill övergå till Tjörnbrovarianten! Men det där lämnar jag till diskussion.

Vidare har jag inte nämnt vissa tekniska aspekter, som det där med planskilda korsningar och inte minst ifall det ska vara enkel- eller dubbelspår på mina järnvägar. Här föreställer jag mig att det i regel får bli enkelspår, eftersom det skulle ta för stor plats annars (jag är ju inte direkt ute efter stambanor utan mer små lokala linjer), men att det förstås är dubbelspår på stationerna och att mötesplatser förekommer här och var. Och i de längre tunnlarna är nog dubbelspår att rekommendera.

Slutligen en extra idé som jag måste nämna: Förutom att jag har med den där ”optionen” att förlänga linje C från Svanesund upp mot Ljungskile, så finns det en annan spännande option, och det är att låta linje B fortsätta efter Rönnäng – gå över till Kungälvssidan, kanske med landning i Tjuvkil eller där omkring, och därefter ansluta till Bohusbanan strax norr om Ytterby. I det fallet måste det dock helt klart ske i form av ännu en tunnel under havet, och det blir då en väldigt lång sådan, så det är kanske inte värt att ha med i beräkningen … men en viss tidsvinst skulle det onekligen bli för de boende på västra Tjörn om det fanns en sådan genväg från Göteborgshållet till Rönnäng och Skärhamn.
På samma sätt är det frestande att inte nöja sig med ändpunkt för linje C i Ellös utan börja föreställa sig en länk därifrån (via tunnlar eller broar) över till Lysekil …

Ja, här kan man hålla på och länge och fundera, och det är precis vad jag har gjort också. Sedan ska ni, åter igen, kanske inte ta så allvarligt på det här förslaget (med alternativ) – ni behöver inte omedelbart dyka på mig för att jag vill förstöra er närmiljö med fula järnvägsspår, jag har ju inte detaljplanerat något! 😊 Men om jag har lyckats sätta er fantasi i rörelse så har jag kanske ändå uppnått någonting.
Mitt bland alla mina vilda påhitt finns det dessutom en realistisk omständighet att tänka på. För närvarande är Tjörnbroleden hårt belastad av vägtrafiken, och det är något som bara måttligt kommer att lösas av en ny Orustbro (det har Trafikverket själva sagt). Problemet kan dessutom bli värre så småningom, då Tjörns och Orusts befolkning kommer att öka och säkert turismen också. Alltså kommer det på sikt att behövas ny och uppdaterad infrastruktur till öarna i fråga. Och vad är det då som säger att de nya byggena bara måste utgöras av vägar? Det kan väl lika gärna vara järnvägar också, till på köpet så här i en tid då det är viktigt med multimodala transporter? Då kan det bli läge att fundera som jag har gjort nu, fast mer på allvar.

Så sätt igång bara, låt er inspireras av mina spekulationer och kom gärna med synpunkter och egna förslag! Bara ni alltså inte genast avfärdar järnvägsbyggen på Tjörn och Orust som en omöjlighet för all framtid. För det sväljer jag inte.

Igelkotten recenserar en skiva: Moon Music, Coldplay

Jaha, då var det ett annat favoritband som har släppt nytt nu då. Förra månaden var det Nightwish som kom med ett album som jag genast recenserade – denna månad är det Coldplay som är på tapeten.
Det socialt medvetna engelska arenarockbandet (även om jag nu aldrig helt har gillat denna alltför begränsande benämning på dem, jag föredrar den roligare termen ”limestone rock”! 😊) släppte nämligen i förra veckan sin senaste platta Moon Music. Eller, i en längre variant: Music of the Spheres Vol. II: Moon Music.
Den är den andra delen i en påannonserad albumtrilogi, Music of the Spheres-trilogin, som inleddes 2021 med förra skivan Music of the Spheres Vol. I: From Earth With Love, och som väl kommer att avslutas med en trea om ytterligare några år. (Vad Coldplay hittar på efter det vet man aldrig … de har sagt att de nog lägger av, men det har de sagt förr!)
Hur Chris Martin, Jonny Buckland, Guy Berryman och Will Champion har lyckats hinna med att spela in den här andra delen i trilogin begriper jag inte riktigt, för såvitt jag har sett har de varit ute och världsturnerat mest hela tiden sedan förra skivan kom – jag såg dem själv på Ullevi förra sommaren, det var mäktigt! – men när de nu rör sig ute i ett rymdlandskap bland månar och himlakroppar så har de kanske något slags time-loop att jobba i också. 😊

Jag är inte så detaljerat insatt i Coldplays estetik och intellekt att jag riktigt kan se eller analysera konstnärligt hur den här nya skivan Moon Music hänger ihop med sin föregångare, men det jag uppfattar förutom rymdtemat är att svenske stjärnproducenten Max Martin (nej, han är alltså inte släkt med Coldplays Chris Martin, om någon trodde det!) har haft huvudansvaret för produktionen den här gången också. Fortfarande känns det lite omotiverat att han har det, för alternativ rock (som Coldplay faktiskt kan sägas ha varit från början) borde inte vara hans grej att jobba med, men han har gjort det i alla fall och det är på ett sätt också lite karakteristiskt för det nutida Coldplay. Att de samarbetar med alla möjliga artister och musiker och utvecklar sitt sound åt alla håll. Det gör de mer än någonsin nu på Moon Music – på flera av låtarna är det en hisklig massa medverkande gästartister och låtskrivare och assisterande producenter, nästan så man undrar var Coldplay själva har blivit av.

Just den aspekten är lite intressant, alltså var det riktiga Coldplay finns mitt i allt det här.
Det är nu visserligen så att Coldplay är ett band som under sin karriär har låtit på många olika sätt, och det är en av de saker jag verkligen gillar med dem. De har ofta experimenterat och varje nytt Coldplay-album har bjudit på nya överraskningar, med låtar i många olika stilar, men på något sätt har man ändå alltid hört att det är Coldplay och det är precis så det ska vara med ett riktigt bra band. (Det är likadant med t.ex. Beatles och ABBA, och de tre utgör för övrigt tillsammans mina tre största favoritgrupper. A–B–C!)
Jag har alltså gladeligen hängt med under hela Coldplays utveckling med alla deras album, och uppskattat både den stämningsfulla indierocken på A Rush of Blood To the Head, det mer svulstiga på X & Y, den simmiga Brian Eno-signerade produktionen på Viva La Vida or Death And All His Friends, och sedan även de mer avskalade och vemodiga tongångarna på Ghost Stories (den tycker jag nog nästan är gruppens bästa platta!) via radiopopen på A Head Full of Dreams till det egendomliga verket Everyday Life, och så senast 2022 när Max Martin kom in i bilden på Music of the Spheres Vol. 1. Alla de där skivorna har inte varit lika bra, men hela tiden har det i grunden funkat, trots olikheterna mellan dem, för det har hela tiden varit omistligt Coldplay.
Den här gången däremot får jag inte riktigt den känslan, utan på Moon Music börjar det kännas som att gruppen på allvar kommer bort bland alla gästsångare och i Max Martins ljudbilder. Jag tycker inte ens att det där som varit bandets signum, alltså arenarock, kommer fram riktigt ordentligt i soundet längre – även om det förvisso säkert kommer att gå att återge låtarna på Moon Music på Ullevi med en massa färgsprakande effekter till, det är nog kanske rentav tanken, men ljudmässigt har själva rocken i arenarocken försvunnit ännu mer.

Inte för att det nu är dåliga låtar, utan det finns en del bra och skapliga spår på låtlistan även den här gången. Särskilt i början, för efter det inledande titelspåret med sitt mjuka och stämningsfulla instrumentala intro och Chris Martins tryggt vaggande sång, kommer de två låtarna som släppts som singlar inför albumet: ”Feels Like I’m Falling In Love” och ”We Pray”. Den förstnämnda har ändå den rätta poprockkänslan man förknippar med bandet, även om Max Martin har sin prägel på den, och ”We Pray” är visserligen ännu mer otypisk Coldplay men är ändå smittande som något slags hiphopkampsång betraktad … den ger mig associationer till Coolios 90-talshit ”Gangsta’s Paradise”. (Kanske för att även den innehåller en rad om ”the valley of the shadow of death”!) Och som fjärde spår kommer den till stora delar akustiska ”Jupiter”, som är en rätt så rörande sak, inte minst med sin text som är ett tydligt HBTQ-statement: ”I love who I love” heter det i refrängen.
Efter detta mattas det emellertid av ganska ordentligt, och resten av albumet är kompetenta låtar men ingenting mer. Den förra Music of the Spheres-skivan hade faktiskt fler hits i mina öron. Som det nu är hade många av de nya alstren behövt något extra … jag skulle gärna ha velat få något riktigt bombastiskt i stil med 2011 års fantastiska ”Paradise”, men så långt går det verkligen inte. Det närmaste man kommer är låten ”IAAM” (som ska utläsas ”I Am A Mountain”): den har egentligen riktig potential, med en härlig känsla av ”arenalovsång” som variant på arenarock, men den kommer inte igång på allvar med dundrande trumspel eller gitarrväggar och är dessutom alldeles för kort, och då blir det nästan bara frustrerande istället.

Och åter igen, man undrar lite grann som lyssnare om inte tre av Coldplays fyra medlemmar har hamnat alltför mycket i skymundan nu. Tendensen har funnits där tidigare men på Moon Music är den ännu mer tydlig. Chris Martin kan man förstås aldrig missta sig på, han dominerar med sin sång och man får onekligen intrycket att han alltjämt är den kreativa kraften, men vad har hänt med de andra tre? Vad får de egentligen göra i låtarna nu för tiden, när Coldplay inte alls längre är särskilt mycket av ett rockband med traditionell sättning utan mer ett forum där Max Martin och andra samarbetspartners håller låda med olika inslag? Hur rimmar det med gruppens solidariska hållning att ”Coldplay är en demokrati”? Jag uppfattar inte längre särskilt ofta Jonny Bucklands karakteristiska elgitarrspel, ni vet det där tjutande och knäppande och smattrande. Än mindre några insatser på trumsetet från Will Champion, för antingen är låtarna trumlösa eller så är det producenternas trummaskiner som gäller, tycks det som. Och inte heller Guy Berrymans bas känns särskilt viktig i sammanhanget. Det är liksom bara Chris Martin i olika utsvävningar.
Utom i vissa enstaka fall, som när det under någon minut i ”Alien Hits / Alien Radio” (titeln är i sann nutida Coldplay-anda stiliserad som en bildsymbol på Spotify så att man inte vet vad låten heter om man inte kollar upp det på Wikipedia) plötsligt kommer ett riktigt tungt hårdrocksparti. Där blir det rock, kanske rentav det rivigaste ett ”limestone rock”-band som Coldplay har gjort … men så varar det ändå inte så länge bara för det.
För övrigt tycker jag att många av låtarna ganska mycket i onödan är kryddade med diverse konstiga efterspel och mellanpartier som inte alls hör ihop med dem. Det är som att bandet (eller om det nu bara är Chris) har stoppat in allt möjligt omotiverat – afrikanska körer, raspiga demoinspelningar, dokumentärröster med mera – som ”gömda låtar” utan begriplig anledning. Värst blir det alldeles i slutet av skivan, då det kommer en sådan gömd låt där Chris egentligen bara lallar en liten melodi ganska falskt i 6/8-takt och jag inte alls fattar poängen. Bättre att stänga av det spåret strax innan, vid det tillfälle då man faktiskt tror att skivan är slut.

Sammanfattningsvis har jag faktiskt en del frågetecken kring det här senaste Coldplay-albumet. Dåligt är det absolut inte, det är säkert på sitt sätt ett konstnärligt verk (och jag kommer att lyssna vidare på det och på flera av de enskilda låtarna), men gruppens öppenhet för nya intryck har vid det här laget börjat leda till någon sorts förvirring och rörighet när de tar in alla möjliga impulser på en gång och låter Max Martin producera bort gruppen och tappar sin egen rockbandstradition någonstans mitt i.
Man kan kanske inte bli för djärv i sin jakt efter att vara pretentiös och överträffa sig själv i nya grepp för att göra maffiga shower på arenorna.
Till nästa gång hoppas jag att Coldplay i lite högre grad återgår till en mer avskalad tillvaro där de ändå framstår som ett band. Ungefär som de gjorde på Ghost Stories.

P.S. Javisstja, jag kanske också ska säga att strax efter att Coldplay släppte Moon Music i förra veckan så släppte de också en tillhörande extra deluxe-skiva, Full Moon. Också ganska typiskt Coldplay, att ta till sådana grepp. Jag har inte lyssnat på Full Moon ännu och tänker inte räkna den som en del av ursprungsalbumet (jag är ”albumkonservativ” och tycker inte att deluxe-utgåvor och bonusspår räknas in i en äkta albumupplevelse!), men det är för all del möjligt att jag hittar några bra låtar till där. Vad som än händer är det alltid värt att kolla upp när en grupp som Coldplay kommer med något nytt!

Skiva: Coldplay, Music of the Spheres Vol. 2: Moon Music, Parlophone.
Betyg: 6 av 10.

Mina iriska försök: roligt språk men klen Duolingo-kurs

Den senaste månaden har jag börjat med ett nytt språk i Duolingo. Eftersom jag är klar med den ryska och den finska kursen där i appen och nu inte kan göra mer med de språken än att repetera dem, och det i övrigt bara är tyskan jag aktivt jobbar med, så tyckte jag att det fanns plats för något nytt. (Nej, det finns ingen gräns för hur många språk jag kan tänka mig att lära mig!)
Och den här gången blev jag sugen på att testa iriska. Jag har alltid haft en viss fascination för detta sagoklingande språk, och just nu är jag dessutom inne i en ”Irlandsperiod” och intresserar mig lite extra för Irland och har vissa planer på att resa dit nästa år, och då blev suget extra starkt. Så jag satte helt sonika igång.

Iriska är naturligtvis intressant eftersom det hör till en språkgrupp som jag hittills inte försökt mig på, nämligen de keltiska språken. Det är inte speciellt många som har det som modersmål, men det hålls ändå rätt aktivt vid liv på Irland (alla i republiken måste lära sig det i skolan), och i Duolingo finns det alltså med bland språken man kan välja. Jag tycker också det är jätteintressant och roligt, det måste jag säga direkt.
Men det jag också märkte nästan med en gång, det är att iriska i Duolingo är en utmaning och riktigt, riktigt lurigt.

Iriska har flera ovanliga egenskaper som gör det lite udda och svårinlärt för svenskar, men värst är det med uttal och stavning och förhållandet mellan dem. Den som har sett iriska i skrift tycker nog att det mest verkar vara en enda röra av ”bpllewllhuoihfgchlogogogoch”, och att om man sedan hör Enya sjunga detta i någon av sina låtar så låter det som ”woo” kort och gott. 😊 När jag började med iriska i Duolingo och hörde rösterna i iriskkursen uttala de första orden, kände jag också med en gång att det här måste jag kolla upp i någon formell grammatik så att jag fattar hur det där uttalet egentligen fungerar. (Det är också över huvud taget så med Duolingo, att man kan inte lära sig ett språk enbart i den appen och det räcker inte att bara göra övningarna där, utan de måste kompletteras med egna studier på annat håll så att man begriper varför grammatik och uttal är som de är.)
Därför har jag, förutom själva övningarna i Duolingo, nu i några veckor gång på gång återkommit till lite olika webbartiklar och Youtube-tutorial-klipp där iriskans uttalssystem förklaras. I viss mån har jag också börjat förstå lite grann – det känns inte alldeles besynnerligt längre. Jag har förstått att nästan alla iriskans konsonanter finns i både en ”tunn” och en ”tjock” variant och att den skillnaden är viktig, och att konsonanterna även förändrar sig i olika sammanhang: de påverkas av kringliggande vokaler och de mjukas ibland upp i början av ord och så kommer det in ”glidvokaler” för att få ljuden att anpassa sig som de ska. Det hela är inte helt olikt finskans stadieväxling eller ryskans muljering (som gör att ryssarna stoppar in små j-ljud i orden hela tiden). Det är alla de där sakerna som återges på olika sätt i iriskans stavning, och den är därför faktiskt inte så ologisk egentligen. Att stava till ett iriskt ord man hör är fortfarande omöjligt, men att uttala ett iriskt ord man ser i skrift är fullt möjligt när man hajat principerna. Jag har också till min glädje kopplat varför ett namn som Ó Súilleabháin i själva verket är samma sak som O’Sullivan.
Problemet är att det ändå är svårt att verkligen ta in alltihop – det är ett logiskt system, men samtidigt synnerligen komplicerat, med alla vokal- och konsonantkombinationer som jag inte riktigt fått ihop ännu hur mycket jag än försökt. Och här hjälper tyvärr inte Duolingo till alls.

För de två rösterna som säger iriska ord och fraser i Duolingo, de låter väldigt syntetiska och konstgjorda … det skulle inte förvåna mig om det är AI-röster, och i vilket fall tycker jag mig höra en viss engelsk brytning i deras uttal. Plus att vissa ord märkligt nog uttalas på två olika sätt av den manliga respektive kvinnliga rösten. Jag tror inte jag kan lita helt på att det faktiskt är så där man uttalar iriska.
Den känslan hade jag från början, och därför har jag som sagt sökt mig till andra källor som komplement. Det Youtube-klipp jag tittat mest på är med en amerikansk irisklärare som förklarar språkets ljudsystem. Det underlättade mycket, att höra hennes förklaringar – där fick jag åtminstone en uppfattning om det där med tjocka respektive tunna konsonanter och hur de uttalas. Vilket ju annars inte är så lätt att läsa sig till, för på Wikipedias artikel om iriska står det att ett ”tjockt” iriskt b ska uttalas ”med tungan upp mot mjuka gommen”, och hur bär man sig åt för att göra det? Svaret tycks vara att det helt enkelt är det b:et som är ett vanligt b och det tunna är något slags ”bj”. En princip som verkar gälla för de flesta andra konsonanterna också, och detta framgår tydligare av Youtube-klippet än av Wikipedias alltför teoretiska artikel.
Men helt övertygad är jag inte av det där klippet heller … för jag har vissa aningar om att den där amerikanska iriskläraren faktiskt själv bryter lite grann när hon pratar iriska. Som ju många språklärare i USA tyvärr gör. Hon verkar också, när man tänker närmare på det, vara hemfallen åt just den usla språkpedagogik som engelsktalande sysslar med, nämligen att för varje ljud i språket de ska lära sig använda det engelska ljud som ligger närmast. (Det är därför amerikaner som ska prata franska jämt hankar sig fram med sitt ”paar-lej voo aan-glej?”) Det känns som jag inte kan lita helt och fullt på henne heller.
Och inte på någon annan för den delen. Jag har sökt information även på andra håll på webben och sett diverse andra pedagoger, både svenska och anglosaxiska, förklara hur iriskan funkar, men ibland verkar det vara helt olika bud från olika personer – till och med den vanligaste hälsningsfrasen ”dia duit” verkar ha lika många uttal som det finns irisktalande. Så vem ska man tro på? Det blir bara förvirring, som späs på ytterligare av sådana där utmattande anvisningar på Wikipedia om att meabhair /mʲəuɾʲ/ ”förståelse” på grund av en vokalglidning uttalas [mʲəui̯ɾʲ]. WTF …?

Samtidigt går jag alltså vidare med iriskan i Duolingo, och bygger åtminstone upp ett litet grundläggande ordförråd där – men uttalet från de där rösterna tar jag med en stor nypa salt. Att de kanske inte är helt värda att efterapa märks också på att det i iriskkursen (till skillnad från i t.ex. tyskkursen) inte finns någon övning där man själv ska säga efter rösterna för att få in uttalet. Kanske för att rösterna inte är mänskliga …? Iriskan är uppenbarligen en av de Duolingo-kurser som är begränsade och håller en rätt låg nivå.
Hur länge det då blir meningsfullt att hålla på med den vet jag inte riktigt. Det känns ju inte precis som jag kan våga mig på att säga något på iriska på plats på Irland när jag inte har en aning om hur korrekt det låter. Samtidigt är det alltid kul med språkstudier just för ordförrådets och grammatikens skull, om inte annat … men det kommer inte att ge mig någon muntlig språkfärdighet alls.

Kanske skulle jag lyssna på en del av Enyas iriskspråkiga låtar och hänga med i texterna och försöka snappa upp hur hon uttalar orden hon sjunger. Men jag uppfattar ju säkert inte alla små glidvokaler, och Enya kan som bekant inte heller rätta mig när jag sedan försöker imitera henne.
Den bästa lösningen är nog egentligen att jag öga mot öga träffar någon som kan iriska och kan sätta mig in i de där uttalsreglerna så att jag verkligen hör hur det ska vara. Det jag behöver är just att säga efter och bli rättad tills jag fattar. Jag är övertygad om att det då skulle ringa rätt många klockor och trilla ner många polletter och gå upp många ljus (så hemskt svårt kan inte uttalet vara i praktiken), så att jag efter det kan fortsätta med iriskan i Duolingo och ha koll på uttal/stavning i fortsättningen och komma vidare på ett fungerande sätt.
Tyvärr är det ju verkligen inte var dag man träffar någon som kan ett så litet och obskyrt språk som iriska. Det är ju inte ens särskilt många av irländarna själva som kan det ordentligt, även om de läst det en del i skolan.

Jag får väl se om det löser sig, och under tiden får jag fortsätta sitta där och fundera varje gång jag stöter på något iriskt ord som innehåller ”aoi” och inte alls vet om det är a:et, o:et, i:et eller någon kombination av dem som ska uttalas. Och så får jag fortsätta att febrilt (och helt teoretiskt) försöka analysera bokstäverna före och efter ett m för att avgöra om det ska uttalas ”m”, ”mj”, ”w” eller kanske ”v”.
(Jadå, på iriska är alla varianterna möjliga!)

P.S. Om ni vill läsa mer om min inställning till Duolingo så skrev jag ett annat blogginlägg om det för några år sedan – finns här!)

Igelkotten recenserar en skiva: Yesterwynde, Nightwish

(recension september 2024)

Den här hösten blir det nog mest skivor i mina recensioner – det var ju en skiva jag skrev om förra månaden, och det blir det den här månaden också, och nästa månad likaså, kan jag säga redan nu. I de två sistnämnda fallen beror det helt enkelt på att det är två av mina favoritgrupper som släpper nytt … det är klart jag måste kommentera det.
Den favoritgrupp det gäller den här gången, och som för bara någon vecka sedan kom med ett färskt nytt album som jag genast kastade mig över, det är det finska symphonic metal-bandet Nightwish.
Om man nu kan kalla bandet i fråga för finskt, vill säga. För Nightwish är en grupp som utvecklats mycket sedan de först bildades hemma i Kides i östra Karelen, och förändringarna har även gällt deras nationalitet.

Nightwish slog igenom under senare halvan av 1990-talet och hade sin mest kommersiellt framgångsrika period ungefär 1998–2005, med en musikstil som kunde sägas vara något slags ”operarock”: inte alltför hård men ändå hyfsat kraftig power metal med kvinnlig sångerska. Inte uppskattat av de riktigt inbitna hårdrocksdiggarna, kan jag säga, men Nightwish nådde ändå en internationell framgång som få andra grupper från Finland lyckats med. På den tiden var bandet helfinskt och sångerskan var Tarja Turunen, som präglade låtarna med sin onekligen operaskolade stämma. Men den kreativa kraften bakom Nightwish var keyboardisten och låtskrivaren Tuomas Holopainen, och med tiden har han jobbat vidare med Nightwish och tagit sin grupp i en allt mer avancerad riktning. Operarocken blev mer symfonisk när han i allt högre grad började ta in komplett orkester till låtarna, Tarja fick sparken 2005 (under dramatiska omständigheter), även andra gruppmedlemmar har bytts ut efterhand, och för varje nytt album har Nightwish musik blivit mer och mer svulstig. Det har blivit långa skivor med långa låtar, det är sofistikerade kompositioner och större instrumentell skicklighet, och det är inte särskilt ”poprockigt” längre. Tuomas Holopainen tar stora steg i sin strävan att vara en seriös filmisk rocktonsättare och något slags metall-Wagner.
Dessutom har det tillkommit en faktor som gör att Nightwish finska bakgrund inte märks särskilt mycket numera, utan nu låter bandet ofta snarare keltiskt – för en av de nyare gruppmedlemmarna är brittiske Troy Donockley som spelar uilleann pipes (ni vet sådan där irländsk säckpipa). Vissa keltiska influenser fanns i och för sig hos Nightwish redan innan, men nu är det ännu tydligare. Och Troy Donockley är numera inte heller den ende icke-finske Nightwish-medlemmen, för den som sedan ett tiotal år tillbaka har axlat Tarja Turunens mantel heter Floor Jansen och kommer från Nederländerna. Hon sjunger inte operaaktigt som Tarja gjorde, men klart och kraftfullt ändå.

Ja, så ligger det till. Det är mycket att förklara redan inledningsvis när det gäller Nightwish.
Och i sin nuvarande konstellation (fyra finländare, en nederländska och en britt) har de nu alltså en ny skiva ute, som heter Yesterwynde. Precis som de tre album som föregått den är den lång och präktig (dryga sjuttio minuter) och man märker genast att Tuomas Holopainen inte heller den här gången har snålat med de orkestrala arrangemangen, de mäktiga körstämmorna eller Troy Donockleys inpass på säckpipa och flöjt.
För min del har jag ju egentligen alltid tyckt att Nightwish var som bäst under den där första ”guldåldern” med Tarja, då de radade upp hits på ett annat sätt: lite kortare poprocklåtar som var snyggt gjorda då också men ändå hade just hitkvaliteter. Till exempel mästerverket ”Sleeping Sun”. De senaste femton årens mindre lättsmälta Nightwish har ibland känts för svåra för mig … det är som att jag inte riktigt har orkat frambringa den väldiga musikaliska känsla som krävs för att ta in all progressiv, konstmusikalisk proffsighet.
Men trots allt är gruppens sound varje gång väldigt tilltalande i grunden i mina öron, så lyssna vill jag ju i alla fall, och särskilt då när det kommer något nytt. Även om albumen nu är svåra och stundtals känns over-the-top så finns det också alltid något enstaka spår som känns extra läckert och lite mera hookigt, och som ger en associationer till det gamla Nightwish. Som ”Harvest” från den förra skivan eller ”Edema Ruh” från den förrförra.

Och så är det den här gången också. Dock märker jag en liten skillnad mot innan, och det är att det finns fler sådana där guldkorn på den nya skivan – samtidigt som de är ett litet snäpp svårare nu och inte sticker ut mot resten, men guldkorn är de likafullt. Det är som att Nightwish med Tuomas Holopainen i spetsen har brett ut ambitionsnivån över albumet, så att varje enskild låt har blivit avancerad men ändå har lite poprockkänsla över sig, och helheten alltså har blivit jämnare. Det gör att det också blir lättare att ta till sig alltsammans (och känna sig som en mer musikalisk musiklyssnare 😊).
Första gången jag lyssnade på Yesterwynde kändes det som det var samma överambitiösa Nightwish som det varit ett tag nu, och att det här blir nog svårt att orka med. Typ en enda lång uppvisning i maffig hårdrock med orkester- och körkomp, då och då avbruten med stillsammare och ”vackrare” partier, och så håller det på så i det oändliga. Det var första intrycket. Men sedan har det börjat lossna och jag har kommit att uppskatta och uppfatta såväl varje enskild låt som albumet i dess helhet. Så har det inte riktigt varit innan.

Kanske har det delvis med sången att göra. Det känns som att Floor Jansen får ta lite mer plats nu än förut: hon är inte längre med bara för att framföra enstaka textpartier som dyker upp enstaka gånger bland Holopainens orkester-metall-utsvävningar, utan nu sjunger hon verkligen riktiga låtar, där hon får komma till sin rätt, även om låtarna i fråga fortfarande är svulstiga verk. Jag tycker hon och Nightwish har hittat en mer behaglig balans på det sättet, och Floor är tekniskt inte en mindre skicklig sångerska än på sin tid Tarja.

Lyssnar man ordentligt (istället för att ha skivan som bakgrundsmusik) märker man också att det finns stor variation i Nightwish låtuppbåd à 2024. Kreativitet och idéer saknas verkligen inte. Troy Donockley gör naturligtvis sitt till för att ge omväxling, varje gång han tillfälligt kommer in med sina keltiska instrument – plus att han sjunger då och då, och det är ju en intressant kontrast mot när Floor gör det. Men även utan Troy finns det en massa gimmickar och motiv av olika slag som man nickar gillande åt när de plötsligt dyker upp. Vi har t.ex. barnkören i ”The Day Of…” – funkar faktiskt alldeles utmärkt med hårdrockskomp! – eller Twin Peaks-gitarren i ”Spider Silk”, eller känslan av filmsoundtrack som känns väldigt mycket Harry Potter respektive Pirates of the Caribbean i de båda avslutande spåren ”The Weave” och ”Lanternlight”. Framför allt har vi ”The Children Of ’Ata”, som jag nästan tycker är skivans bästa spår: efter en spännande inledning med mässande exotisk sång från Tonga kommer en snabb låt där det faktiskt är en riktig syntknattrande danspuls i verserna … där blir det en hybrid av inte bara rock och klassiskt utan av electronica och etno, och den kombinationen får mig att applådera direkt!
Men det är ändå bara nästan skivans bästa spår, för det finns ett par till som är ännu bättre. ”Sway” är ett högst andäktigt stycke, mestadels lugnt, med vackra akustiska gitarrer, en oerhört skön naturromantisk text (man riktigt ser snön falla framför sig) och duettsång av både Floor och Troy samtidigt. Och så finns ju ”Hiraeth”, som går lite i samma stil men som blir ännu mer förtrollande med sin synnerligen suggestiva melodi till ett lika suggestivt gitarrtema. Den är nog min allra största favorit så här långt.

Ja, som helhet är Nightwish nya album en väldigt snygg musikupplevelse, det får jag ändå säga. Man kan ju inte heller annat än uppskatta denna virtuositet … förutom att alltihop är filmiskt så det förslår är det helt enkelt så vackert, med alla dessa pianoslingor och gitarrtoner och flöjtdrillar och körharmonier och allt vad det är. Som traditionellt hårdrocksband betraktat sköter sig gruppen också övermåttan väl. Basisten Jukka Koskinen är ny på Yesterwynde, trummisen Kai Hahto är med för blott andra gången, men det är inget snack om att de är samspelta med de två ursprungsmedlemmarna Tuomas Holopainen (keyboards) och Emppu Vuorinen (gitarr) samt med Floor Jansen och Troy Donockley. Det dundrar på som det ska och det är hårdrockshantverk när det är som allra mest välgjort.
Efter att nu ha lyssnat på Yesterwynde ett antal gånger kan jag bara konstatera att läget är stabilt för Nightwish, att de inte har tappat alltför mycket i längden på att göra sig av med Tarja, att nuvarande sångerskan Floor i gengäld har börjat blomma ut, samt att gruppen tycks ha hittat en form där de kan svälla ut och vara storvulna och svåra men ändå behålla en tilltalande lekfullhet och lite popkänsla mitt i allt.
Det är få grupper förunnat att klara av så många saker på en gång – men Nightwish gör det.

(P.S. En liten bit personlig kuriosa från mig om Troy Donockley är att han, innan han blev medlem i Nightwish, var med i en annan av mina största favoritgrupper, nämligen den brittiska kristna kelt-rockgruppen Iona. Det innebär att Troy är en gemensam nämnare för två grupper som annars har ganska olika profil (även om de är progressiva båda två!), och att han också är den ende musiker som varit med i två av mina topp-15-akter. Åtminstone fram tills Alexander Bard går över från Army of Lovers till Guns N’Roses. 😊)

Skiva: Nightwish, Yesterwynde, Nuclear Blast.
Betyg: 8 av 10.

Igelkotten recenserar en skiva: Universal Mother, Sinéad O’Connor

(recension augusti 2024)

Efter att Sinéad O’Connor tragiskt nog gick bort förra året har jag börjat utforska hennes diskografi lite mer än jag gjort tidigare. Lite grann. I långsam takt.
Den egensinniga, rebelliska och sorgmodiga irländskan Sinéad med sin stora, känslosamma röst har egentligen länge varit en s.k. ”halv-favoritartist” för mig. En av de artister som är nära men inte riktigt tar sig upp bland dem jag gillar mest. Jag är förstås väl bekant med Sinéads mest kända skiva I Do Not Want What I Haven’t Got, den som ”Nothing Compares 2 U” är med på, och oberoende av den superhiten är det ett riktigt bra album, helt klart. Debutplattan The Lion And The Cobra är inte dum den heller. Men mycket längre än så har jag inte kommit, och Sinéad har därför förblivit en ”bubblare”. På den stora collageaffisch jag gjort själv och har ovanför mitt skrivbord, med mina främsta ”idoler” på (ni vet, ABBA och Vangelis och Beatles och Coldplay och ett tiotal till), är hon inte med.
Nu däremot. Nu kanske det blir ändring på det där. För nu under min upptäcktsfärd i Sinéads karriär kom jag precis för någon vecka sedan fram till hennes album Universal Mother från 1994.
Det blev en upplevelse som hette duga.

Jag trodde att Sinéad O’Connor inte kunde bli mycket mer naken, översiggiven och känslosam än hon är på I Do Not Want What I Haven’t Got. Jag trodde att det framför allt var det albumet som var Sinéad i sin prydno. Jag hade fel. I Do Not Want … är fortfarande bra, men Universal Mother är i ännu högre grad en fullständigt halsbrytande uppvisning i självutlämning och intensitet. Den berör. Den griper tag. Den fängslar totalt i en rad låtar som hänger ihop i en helgjuten helhet från början till slut. Och detta trots att musiken i fråga, och Sinéads sång, till allra största delen är mycket stillsam.
När jag läser om Universal Mother på engelska Wikipedia så står det att Sinéads artistkollega George Michael (även han numera avliden) berättade för henne att han älskade albumet, men att han bara kunde med att lyssna på det en gång, för att det var så smärtsamt. Det är inte utan att jag förstår honom. Även om jag själv vid det här laget har lyssnat på det ett antal fler gånger än en, bara för att jag måste få höra det en gång till då det är så till den grad fascinerande.

Hur kan man beskriva och förklara det där albumet då? Vad är det som gör det så pass unikt och säreget? Ja, det är faktiskt inte så lätt, men jag ska göra ett försök. Om ni tänker er John Lennons solodebut-LP John Lennon/Plastic Ono Band, ni vet ”primalskriksalbumet” som består av idel desperata och självutlämnande låtar som tillsammans inte liknar något annat … ungefär samma stuk som på den LP:n, lika fyllt av sorg och vilsenhet och samhällskritik och ren oförstörd kärlek, men med skillnaden att på Sinéad O’Connors Universal Mother låter det hela tiden vackert också mitt i all avskalad råhet (till skillnad från när Lennon skriker sönder rösten och har sig). Då börjar ni kanske komma lite grann i närheten.
Eller så kan ni tänka er en av de senaste Coldplay-plattorna, den experimentella Everyday Life, där många av låtarna är lågmälda och mumlande och akustiska och bryter av fullständigt mot hur man tror att ett av samtidens största rockband borde låta. Även där börjar det brännas: vi hittar samma underjordiska (eller överjordiska) stämning där, trots att den skivan är av betydligt senare datum. (Jag tror faktiskt att Chris Martin & co kan ha haft Universal Mother som en av influenserna när de improviserade fram Everyday Life.)
Ödsligt är kanske ett nyckelord. Det finns i mina jämförande exempel, och Sinéad får fram det som ingen annan på Universal Mother.

Albumet har ett slags röd tråd i sin låtlista, och som man kan ana av albumtiteln är denna röda tråd moderskap och kvinnlighet i olika former: bilder av mödrar eller barn eller bådadera återkommer i de flesta av spåren, det finns som vanligt en del samhällskritik där Sinéad O’Connors feminism kommer upp, och även i de andliga inslagen (hon hade ju sympatiskt nog en tendens att tala förtröstansfullt om Gud och religion i sina texter) andas det hela av något slags gudomlig modersvinge. På så sätt hänger de flesta av låtarna bra ihop textmässigt.

Samtidigt hänger de även ihop musikaliskt sett. Som jag sade så är musiken på skivan övervägande stillsam, men viss variation finns det om man lyssnar koncentrerat, och man kan då också urskilja något av ett mönster. Själva introt till albumet är ett litet tal av feministen Germaine Greer, och när musiken väl kommer igång hör vi först den tunga ”Fire On Babylon” (med helt fantastisk vemodig ylande sång av Sinéad i hennes allra högsta register och en läckert samplad Miles Davis-trumpet). Sedan minskar tempot och volymen undan för undan för varje låt, det blir allt färre instrument och mer viskande sång, och även om det växlar mellan Sinéad-och-ett-ensamt-piano här och Sinéad-och-en-ensam-gitarr där och trummorna periodvis återkommer lite grann så känns det som man kommer allt närmare en helt tom och karg ”botten”. Till slut har det sista instrumentet försvunnit, det blir en låt med bara Sinéad och en liten kyrkokör (”In This Heart”) och därefter en låt med bara Sinéad helt a cappella (”Tiny Grief Song”) … men efter det börjar det hända saker igen i de två sista låtarna: det indignerade hiphopnumret ”Famine”, där Sinéad rappar om 1800-talets stora svält på Irland (som egentligen inte var någon svält – det förklarar hon minsann!) med en rad ur Beatles ”Eleanor Rigby” som refräng, samt den sanslöst andäktiga, psalmliknande ”Thank You For Hearing Me” som slutspår. Allt som allt är det ett upplägg som verkligen tar andan ur en.

Med ett så konstnärligt och känsligt ordnat album är det naturligtvis mer eller mindre helgerån att inte lyssna på alltsammans i rätt ordning och i ett svep, men det hindrar inte att det faktiskt ändå går att lyfta ut många av de enskilda låtarna och lyssna på dem en och en. Jag har redan nämnt några av de mest minnesvärda: ”Fire On Babylon” och ”Famine” är båda pulserande och energiska samtidigt som de är lågmälda och lätt minimalistiska. Här finns även en mycket rar liten vaggsång, ”My Darling Child”, som flödar över av öm moderskärlek och i slutet får ett Mozart-liknande arr (följt av att Sinéads egen son Jake, sisådär fem år vid inspelningstillfället, sjunger en egen liten visa på dryga tjugo sekunder). I ”Red Football” däremot blir det nästan som en rysk/sovjetisk folkaktig marsch à la ”Kalinka”, med en bitsk anti-objektifieringstext till.
Nämnas ska också de två covers som finns med. Det är en på Nirvanas ”All Apologies” – deras sångare Kurt Cobain (för övrigt nästan exakt jämnårig med Sinéad) hade nyligen tagit livet av sig när Universal Mother kom ut. Och så är det en version av Phil Coulters ”Scorn Not His Simplicity”. Den senare är ytterst gripande då den handlar om ett barn med Downs syndrom och de känslor man kan få inför det, och Sinéad tolkar detta vidunderligt.
Men den allra bästa låten av dem alla, det är nog ändå den nämnda avslutningen ”Thank You For Hearing Me”. Sinéad skrev egentligen den till sin expartner, kollegan Peter Gabriel, som ett tack-för-tiden-vi-haft-tillsammans, men texten funkar minst lika bra som en psalm och tacksägelse till Gud (de mörka sista verserna till trots). Visserligen betonar hon orden ”gentle” och ”silence” ganska konstigt, men vem bryr sig … med den vackra melodin och den atmosfäriska bakgrunden med sin pumpande trumloop, som tilltar mer och mer i styrka, blir man som lyssnare till slut komplett hypnotiserad.

Sedan återstår inget mer än att applådera, om man nu kan samla ihop sig tillräckligt för att göra det. Sammantaget är Universal Mother verkligen ett sant konstverk. Skivan gav inte ifrån sig några egentliga topplistehits à la ”Nothing Compares 2 U” (även om ”Thank You For Hearing Me”, ”Fire On Babylon” och ”Famine” faktiskt släpptes som singlar), men det är inte så konstigt heller, för här har Sinéad O’Connors musikhantverk tagit sig en annan och mindre lättillgänglig form. På sätt och vis tycker jag trots allt fortfarande att ”Nothing Compares …” är den bästa låten hon har gjort – för den är sorglig skönhet förkroppsligad i fem minuter med rent konkreta hitkvaliteter ovanpå det. Men om man tar känslan från den inspelningen och fördjupar sig i den känslan och jobbar vidare med den och låter den flyta ut över ett helt album, då får man den femtio minuter långa helhetsupplevelse som är Universal Mother.
Hoppas jag har uttryckt mig någorlunda begripligt. Jag tycker i alla fall att det är oförskämt väl värt tiden att sätta sig (eller lägga sig) och lyssna på detta ödsliga album. På ett koncentrerat sätt, tack.

Jag tror som sagt att jag får lägga till Sinéad på min ”idolplansch” här hemma. Det kanske går att skriva ut en särskild liten bild på henne och klistra upp någonstans i collaget där det är någorlunda tomt. Hon har verkligen förtjänat det.

Skiva: Sinéad O'Connor, Universal Mother, Chrysalis.
Betyg: 10 av 10.