Jimmie moments: att råka få en tanke och att acceptera den

Måste bara säga något om det där med ”Jimmie moments” som det har tjafsats om på sistone (framför allt i den här GP-krönikan, och så har tydligen Ivar Arpi i SvD varit ute med liknande tongångar om att folk känner otrygghet som han tycker att man absolut måste ta på allvar).

Låt oss anta att man faktiskt kan ha ”Jimmie moments”, alltså ögonblick då man inte tycker Sverige känns svenskt längre och blir lite skrämd eller irriterad av det (t.ex. när det är en massa utländska varor i en mataffär) eller känner sig otrygg p.g.a. utlänningar i närheten. Ja, jag ska erkänna att jag också har haft ett och annat sådant moment i någon form (tänker inte beskriva närmare hur) för jag är inte perfekt. Men: en mycket viktig poäng är att det ju är skillnad på att råka få en tanke och att acceptera den.
För om jag får en negativ tanke om invandrare så gör jag på samma sätt som när jag råkar tänka någon annan oanständig, galen, dum, ful eller elak tanke. Nämligen att (försöka) slå bort tanken i fråga. Eller analysera den rationellt så den går över. Därför att jag vet att den inte passar sig, för att den är omoralisk eller ohyfsad. Jag ger inte efter för den utan vidare, jag tänker inte ”hoppsan, nu fick jag den här tanken, då får jag naturligtvis acceptera den och fundera vidare på den eftersom jag nu tänkte den”. Så gör jag inte, utan jag försöker kontrollera mina tankar när jag vet att de är dumma eller obefogade. Det är ju vanligt folkvett och självdisciplin.

Men en del verkar alltså tycka att när det är just Jimmie moments så är det fullt berättigade tankar, som man inte behöver slå bort utan kan ge efter för och dunka andra i ryggen när de tänker detsamma. Trots att även dessa tankar är dumma.
Det är de ju. Tänk efter själv – om någon blir rädd för utlänningar på gatan eller grips av något slags motvilja så finns det ju bara tre sätt att hantera de tankegångarna: 1. Avlägsna alla utlänningar så personen slipper vara rädd. 2. Se till att alla utlänningar tänker på sitt uppförande hela tiden och går in för att se svenskare ut så personen slipper vara rädd. 3. Uppmana personen till något slags terapi och att komma tillrätta med sina egna tankar, som vid andra fobier, så personen slipper vara rädd.
Eftersom vi i Sverige 1. inte tillämpar massdeportationer och etnisk rensning, och 2. inte kan ha en massa diskriminerande specialregler för personer med utländskt utseende eller godkänt-märkningar på dem för att intyga deras ofarlighet ute på stan (för då kan vi lika gärna införa davidsstjärna direkt), så återstår bara alternativ 3. Det säger sig självt. Tänker man något fobiskt om utlänningar är man inte nödvändigtvis en elak person för det, det påstår jag inte, men det man behöver göra i första hand är att jobba med sig själv. Inget annat.

Och ändå. Ändå är det så många, även smarta och bildade människor, som tycker att ”Jimmie moments” är befogade att ha och det ska andra plötsligt rätta sig efter. (Undrar om de tänker begära alternativ 2 först eller om de tänker gå direkt på alternativ 1.)
Det är läskigt vad fort det går nu.