Sedan i somras har jag, tro det eller ej, lite trevande hållit på att skriva på en bok.
Det är en smärre sensation, för det har gått tjugo år sedan sist. Senaste gången jag avslutade ett bokmanus var på hösten 1999, och sedan har det inte blivit någonting. Under rätt många år efter millennieskiftet hade jag rentav inställningen att det inte skulle bli det heller – jag lade mina författarambitioner på hyllan med flit, och det gick så långt att jag förutom att lägga av med att skriva böcker nästan lade av med att läsa böcker också.
Men fastän jag envist har sagt att jag minsann inte ska ge mig på det där något mer, så har det allra längst inne funnits kvar något slags längtan att återgå till författandet. För man kommer inte ifrån att det i min ungdom var min allra största favoritsyssla. Jag klarar inte heller av att leva helt och hållet utan att skriva, för även om jag inte har skrivit så mycket skönlitterärt sedan 1999 så har jag fortsatt att vara produktiv under alla de åren genom att skriva mängder av blogginlägg, kolumner och betraktelser (varav många som jag aldrig vågat lägga ut), min omgjorda självbiografi i samband med min trettioårsdag 2008, och om det inte varit något annat så har jag åtminstone alltid skrivit dagbok. Jag måste helt enkelt skriva. Jämt.
Och nu har jag alltså gett mig på att skriva en skönlitterär bok igen. Att jag kommit igång är delvis ett resultat av att jag på senare tid fått något slags personlig kick och blivit mer positiv och börjat våga lite mer och pröva nya saker (kalla det fyrtioårskris om ni vill, men i så fall är det en väldigt positiv fyrtioårskris). Samtidigt är motivationen till just den här boken, och valet av ämne för den, en historia i sig. Det rör sig nämligen om en ”challenge” som jag i ett svagt ögonblick råkade utmana mina tre syskon på.
För att förstå denna challenge måste vi gå tillbaka i tiden till 1992, då jag var fjorton och mina syskon ännu yngre. Vid ett tillfälle i början av augusti det året råkade vi i familjen befinna oss i den lilla sörmländska staden Mariefred; vi var på genomresa och hade stannat till där några timmar. Vi gick omkring någonstans i Mariefreds hamn, och mamma filmade omkring sig med videokameran som hon så ofta gjorde – hon hade köpt den kameran samma sommar. Och just när hon stod där och filmade Mariefreds vackra vyer, så gick det förbi ett par: en dam och en herre. De syns inte på filmen utan man hör bara deras röster utanför bilden, men det hörs tydligt vad de säger. (Obs att jag, bara för säkerhets skull, har ändrat namnen som nämns!)
Dam: ”Och sen var vi ute … och vi blev bjudna på … på båtturer.”
Herre: ”Jaha.”
Dam: ”En gång varje år utav Marita och Lasse.”
Herre: ”Jaha.”
Sedan hörs det inget mer utan de går vidare. Men de kom alltså med på mammas film, och när sedan jag och mina syskon såg på den så hakade vi upp oss på vad de sade och citerade det där med ”sen blev vi bjudna på båtturer, en gång varje år utav Marita och Lasse” ett stort antal gånger. Det blev ett internt citat. Sådana har jag och syskonen samlat på oss rätt många – både citat ur filmer och diverse knasiga repliker som vi hört andra säga någon gång, ofta tagna helt ur luften – och dem brukar vi fyra kunna roa varandra med utan att någon annan fattar någonting. Det är vår familjehumor helt enkelt. Det där med Marita och Lasse är ett av de bästa exemplen.
Sedan är det alltså så att jag vid vissa tillfällen har kommit att tänka på just den episoden, och nästan börjat fundera lite på vilka Marita och Lasse kunde ha varit och vad som var bakgrunden till den där replikväxlingen vi hörde i Mariefred. Och då har jag också tänkt att det kunde vara en kul utmaning att försöka inleda en bok på just det sättet. ”Sen blev vi bjudna på båtturer. En gång varje år utav Marita och Lasse.” Bara för att man då blir tvungen att tänka ut en hel handling som passar till repliken, och som går att göra en bok av. Skulle det vara genomförbart? Det vore ett intressant experiment.
Till slut, häromåret, i november 2017 närmare bestämt, så gjorde jag slag i saken och skrev i en Facebook-status att jag visserligen inte tänkt skriva någon mer bok, men att jag kunde tänka mig att göra ett undantag om mina syskon är med på en challenge – att vi alla fyra skriver varsin roman som alla börjar med meningen: ”Sen blev vi bjudna på båtturer. En gång varje år utav Marita och Lasse.”
Det var ett hugskott, inte särskilt genomtänkt, men till min skräckblandade förtjusning så svarade alla tre syskonen ganska omedelbart att de var med på noterna. Så nu hade jag plötsligt fått ett uppdrag att skriva en ny bok – jag som inte skulle skriva någon, men har jag lovat något så håller jag det. Vi kom överens om att vi skulle ge varandra tre år – november 2020 är deadline.
Det är detta projekt jag nu håller på med: en ”Marita och Lasse-bok”. Det tog rätt lång tid innan jag kunde förmå mig att börja, men den där nya självförtroendekicken detta år har hjälpt mig på traven och i somras så satte jag alltså igång.
Och hur går det då?
Ja, något mästerverk till bok blir det naturligtvis inte – jag känner mig stundtals ganska ringrostig, det går inte direkt fort att skriva och det är trögt ibland (särskilt dialogerna). Men jag börjar ändå få ihop ett antal sidor och det känns som jag ska kunna ro uppdraget iland före deadline. Jag har tänkt ut rätt stora delar av intrigen vid det här laget, spunnit vidare på temat med Marita och Lasse och båtturer (med viss hjälp av min hustru, som bidrog med en intressant idé som jag genast tyckte jag kunde använda) och kommit fram till ett någorlunda fullständigt synopsis. Det börjar med att huvudpersonen på en parkbänk hör två förbipasserande personer tala om Marita och Lasse, precis som vi hörde två förbipasserande den där gången i Mariefred. Han känner igen namnen, vilket leder ut honom på en jakt för att spåra upp berörda personer och få reda på vad som hände hos Marita och Lasse en gång för länge sedan.
Jag ska inte avslöja för mycket av vad det handlar om – delvis för att det fortfarande är mycket troligt att jag går tillbaka och ändrar och gör om en del. Men det som känns helt spikat är att handlingen kommer att bli tredelad och utspela sig i tre småländska städer, tre av mina favoritstäder, tre städer som jag brukar kalla för Smålands huvudstäder: Jönköping, Växjö och Kalmar. En del i varje stad, en berättelse som samtidigt är en hyllning till dessa tre. Jag var faktiskt på gång att skriva en sådan bok redan på 90-talet, och det kändes rimligt att ta upp idén igen nu till det här projektet.
Det jag också kan säga är att boken i fråga sannolikt blir en deckare. Jag har nämligen en lite fascinerande tanke, att om jag skulle skriva fler böcker i framtiden, kanske rentav många, så ska de ha det gemensamt att de alltid är deckare. Det kan vara olika genrer, teman och miljöer i övrigt – science fiction eller fantasy eller skräck eller humor eller vad som helst – men vad det än är för sorts bok och var den än utspelar sig så ska det vara en deckare. I möjligaste mån en ”whodunnit”-pusseldeckare, med ett mysterium à la Maria Lang eller Agatha Christie. Bara för att det är pusseldeckare som jag är allra mest svag för.
Därför hoppas jag på att den här historien om Marita och Lasse också kan bli en deckare. Hittills har jag haft en aning svårt att få ihop alla trådar så att det blir utrymme för den sortens mysterium inom bokens ram – det var nog så knepigt att få ihop Marita och Lasse-motivet med Jönköping/Växjö/Kalmar-motivet – och än så länge har det inte inträffat något mord på de sidor jag skrivit hittills, men jag hoppas att det ska kunna gå ändå.
Låt mig till sist säga att jag inte har några storslagna ambitioner med det här projektet. Jag tror som sagt inte att det kommer att bli något mästerverk, och det kommer förmodligen inte att bli en bok som lämpar sig för utgivning, men det är inte min tanke heller. Däremot ser jag detta – förutom att det är en rolig utmaning ihop med syskonen då – som en uppvärmning. För det känns nu inte längre omöjligt att jag ger mig på att skriva fler böcker i framtiden, efter den här, och då fungerar det här lite stolliga projektet som ett slags språngbräda för att komma tillbaka in i skrivarglädjen på allvar.
Därför – ja, no offense, men därför ser jag helst att folk i min omgivning försöker vara sparsamma med sådana där klämkäcka uppmaningar till mig att jag absolut måste försöka ge ut boken när den är klar. Åtminstone inte så det går till överdrift. När jag skrev bokmanus som tonåring och ung vuxen på 1990-talet var jag besatt av att jag måste få en bok utgiven, helst så snart som möjligt, och den besattheten vill jag slippa nu för den är bara påfrestande och ger i längden komplex. Jag utesluter inte alls att bli utgiven, det är inte det att jag inte vill det, men mitt huvudsyfte med att skriva är att roa mig, att ha det som hobby, och därför vill jag inte se så otroligt seriöst och pretentiöst på det. Jag vill bara skriva på, spontant, kanske blir bokmanusen då också bättre och bättre undan för undan, och om de förr eller senare blir bra nog för att ges ut så är det en välkommen bonus – men det är inte ett självändamål. Det tycker jag faktiskt inte.
Jag skriver vidare om Marita och Lasse. Hur det går för mina syskon med deras egna versioner vet jag i nuläget inte, men jag behöver inte heller ständiga statusrapporter från dem – det här med Marita och Lasse är inte bara en challenge ihop med dem utan även för mig personligen.
Fast det blir ju naturligtvis väldigt kul om vi faktiskt alla fyra får ihop någonting och kan jämföra våra Marita och Lasse-böcker i november 2020. (Eller om vi nu kommer överens om att förlänga deadline.)
P.S. Om jag mot förmodan skulle skicka boken till något förlag när den är klar, så skulle jag naturligtvis (precis som i det här inlägget) byta ut namnen på de där två med båtturerna!
P.P.S. Och om Marita eller Lasse själva, eller paret som gick förbi oss i Mariefred 1992, läser detta inlägg och inser att det är er jag skriver om och blir upprörda, så kontakta bara mig. Vi ska nog kunna komma överens. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar