”Det går inte!” – om möjligheten att skära ner på sin bilkörning

För någon vecka sedan hade jag en Facebook-diskussion. (Ja, sådana brukar ju kunna bli rätt engagerade och ibland leda till att jag skriver ett inlägg här på bloggen också.)
Diskussionen gällde ett inlägg där jag uttryckte min förundran över det här med köer och rusningstrafik, i detta fall i Göteborg, och över att så många människor ger sig in i denna olidligt tråkiga trafiksörja fullt frivilligt varenda vardag. För det har jag ibland svårt att förstå.
Jag fick dock vissa mothugg från flera vänner, som invände att det är väl inte så konstigt och det funkar helt enkelt bättre så och det är inte genomförbart att använda något annat än bilen till vardagsärendena. Det går inte, var rentav andemeningen från flera håll.
Och det är ju också aningen svårt att säga emot i sådana lägen … man måste naturligtvis vara ödmjuk inför andras situation. Särskilt i ett av svaren jag fick, där det verkligen var ett dystert scenario och förskräckliga konsekvenser som målades upp för skribentens familj ifall de inte skulle få pendla till Göteborg med bil. Inget jag ville tjafsa om. Man kan inte beskäftigt förmana folk till sådant som verkligen skulle göra det extremt jobbigt för dem.

Samtidigt känner jag mig lätt uppgiven och smådyster inför det där. För jag tycker verkligen att sådana där sega, långsamma lämmeltåg av bilar i och kring våra större städer (ja, även över Tjörnbron här ute hos oss för den delen) är ett problem. Dels för att det väl knappast kan vara särskilt kul för kropp och själ att dag efter dag vara med och slösa bort sin egen och andras tid i rusningsköer. (Det är väl ingen som sitter där som egentligen gillar det?) Inte heller är det direkt trafiksäkert, med tanke på alla olyckor och krockar som det lätt kan bli. Men framför allt är det förstås miljön jag tänker på. Än så länge är de flesta bilar bensindrivna, och det säger sig självt att det inte kan vara bra för miljön när det blir så stora växthusgasutsläppande långsamma bilkaravaner i så många städer, i så många länder, över hela världen (för det är ju inte alls bara i Göteborg och i Sverige som det är så här). Elbilar är förstås bättre i det avseendet, men vi har ju det där med partiklar också, som elbilar river upp precis lika mycket som bensinbilar och gör stadsluften hälsovådlig. Inte särdeles nyttigt.
Därför vet jag inte vad jag ska ta mig till när diskussionerna om bilar och bilars nödvändighet utvecklas på det här sättet. Jag tror ju faktiskt inte att läget är bra som det är nu. Något borde göras. Vilket jag inte tror går på annat sätt än att folk ändrar sina vanor. Och då känns det så frustrerande att få höra ”jo men vi måste!” och ”det går inte på något annat sätt!” Även om personerna förvisso kan ha rätt, som i diskussionen jag hade.
För följden av detta blir ju i längden ett bedrövligt status quo, där alla förändringar genast avvisas med standardargumentet att ”det går inte”, och många kanske snarare kräver en utveckling åt andra hållet istället: med lägre bensinpriser och avskaffade trängselavgifter (som många ju brukar tjata om) och fler trafikleder och tunnlar (som jag inte tror hjälper utan tvärtom lockar fram större bilmängder). Hela tiden med cirkelargumentet att ”det måste funka smidigt att köra bil därför att vi måste kunna köra bil därför att det är det enda som funkar”. Det känns som man inte kommer någon vart på det sättet.
Som sagt, jag vill absolut inte förebrå någon som verkligen inte har något annat val än att bilpendla och ta bilen överallt – ni ska inte ta åt er personligen – men jag måste ändå få uttrycka att alltihop det där känns frustrerande, okej?

En del kanske vill lugna mig i min frustration med att just vi i Sverige inte behöver bekymra oss, för vi är ju inte så många ändå och därför kan vi fortsätta med våra vanor, det spelar ingen roll för miljön vad vi gör då vi är en ”fis i rymden”.
Det är ett argument som jag inte köper. Om vi förbehåller oss rätten att ha jättemycket trafik, som vi dessutom låter gå på bensin (billigare än den är nu, om folk får som de vill), så måste vi naturligtvis låta alla andra folk i hela världen ha samma vanor, och det blir inte hållbart för miljön, det blir alltför stora utsläpp av det globalt sett. Och att förutsätta att det är andra länder som ska köra mindre bil, för att de länderna kanske är större och släpper ut mer, medan vi själva inte ändrar på någonting, det är faktiskt rasistiskt. Ja, det är det, för då tar vi svenskar oss nämligen ett privilegium som vi grundat på nationstillhörighet inte unnar andra människor att få ha. Simsalabim, rasism. (Detta gäller naturligtvis inte bara bilkörning utan allt annat miljö- och konsumtionsrelaterat beteende också.)
Så nej, det går inte att säga att Sverige inte behöver dra något strå till stacken. Vi måste alla göra något. Lägga om våra vanor. På något sätt.

Nu är ju då som sagt problemet att jättemånga anser att de inte kan lägga om sina vanor, det har jag redan beskrivit, så hur gör man för att ta sig ur en så omöjlig knipa?
Ja, dels så kan man ju förstås på politisk och strukturell nivå se till att det blir lättare för folk att ändra vanor. Kollektivtrafiken måste förbättras och bli tätare, mer heltäckande och billigare; det måste bli lättare att cykla eller gå; service och affärer och institutioner borde finnas på fler ställen så att man inte behöver åka långt till dem; hemkörning borde bli ett mer etablerat fungerande alternativ när man ska handla; arbetsplatserna borde ha mer flextid och möjligheter att jobba hemifrån; med mera med mera.
Men samtidigt tror jag också att det krävs attitydförändringar bland folk i allmänhet. Det är just den där slentrianinställningen ”det gåååår inte på nåt annat sätt”, inställningen att per automatik utesluta alla till synes obekväma förslag och istället insistera på att göra det lättare att leva vidare med de vanor man redan har, som vi behöver få bort. Vi måste bli öppna för att pröva andra lösningar. Även om de kanske verkar motbjudande när man först tänker sig dem. En viss idé behöver kanske inte innebära en så fruktansvärt markant försämring i tillvaron, utan bara en marginell, och det kan man kanske leva med och vänja sig vid? Det är kanske bara i-landsproblem och en fråga om ren bekvämlighet?
Åter igen, en del människor har det kanske så ställt att det för dem inte bara är i-landsproblem att minska på bilåkandet, utan att de verkligen på riktigt inte kan införa några sådana förändringar i sin vardag. De kanske till och med har försökt och prövat tanken och ändå funnit att det inte är möjligt. Visst, absolut. Om konsekvenserna för dem skulle bli helt katastrofala så fattar jag det. Men de flesta tror jag ändå skulle kunna göra något, utan att det blir direkt ”katastrofalt”. Många av dem som pendlar med bil till och från Göteborg varje dag skulle definitivt kunna lägga upp det på något annat sätt, det är jag övertygad om.

Själv funderar jag som bäst på hur jag kan använda bilen mindre. Jag är på sätt och vis redan mer lyckligt lottad än de flesta, för jag jobbar ju hemifrån och kör faktiskt inte särskilt mycket alls och skulle därför kunna sätta mig på mina höga hästar och påstå att jag redan gör tillräckligt och att andra borde göra mer istället. Men så tycker jag alltså inte, utan jag vet att även jag säkerligen har ett stort personligt koldioxidavtryck och jag anser att även jag borde göra så mycket som möjligt själv. Många bäckar små.
Därför börjar jag också bli inne på att använda kollektivtrafiken, cykeln och apostlahästarna i högre grad, även i de ärenden där jag i nuläget tar bilen. Det skulle bli bökigare och ta längre tid, i flera fall, men jag känner mig i nuläget ändå öppen för att som ett rent experiment prioritera bort bilen så mycket det bara går. Det hela underlättas av att det just nu håller på att byggas en ny cykelbana ute på väg 160 så att jag lättare kan ta mig utan bil till vår närmaste tätort Varekil. Klokt gjort av Orust kommun och Trafikverket. Ja, möjligheter finns. Så jag har god lust att pröva.
Ursäkta om jag framstår som olidligt präktig och beskäftig, men jag försöker bara vara öppen för att testa alternativ. Där jag själv befinner mig, på min egen nivå. Så kan ni andra göra detsamma där ni befinner er, på er nivå. Om än kanske i liten skala, men det är bättre än inget. Pröva i alla fall. Det tycker jag. Istället för att bara säga ”det går inte” – förutom, förstås, när ni verkligen redan har prövat och märkt väldigt tydligt att det inte går.
Lycka till! Och önska mig lycka till.

P.S. Det är som bekant många som tycker att bensinen är för dyr. Men samtidigt använder de fortfarande argumentet att de inte kan åka kollektivt för att det är dyrare än bilen. Och så länge det är på det sättet, att man tjänar mer på att ta bilen än kollektivtrafiken, då tycker jag för min personliga del inte att bensinen är för dyr!