Att hålla på ett tråklag

Som alla vet har jag Kalmar FF som mitt favoritlag i svensk klubbfotboll för herrar (om man uttrycker det formellt).
Under den gångna säsongen har det tyvärr inte varit så roligt att hålla på Kalmar FF. Nu blev det visserligen ”slutet gott, allting gott”, då laget till sist tog sig samman och klarade av att slå Brage i kvalet och får spela i allsvenskan nästa år också, men fram till denna fruktansvärt nervösa avslutning (mina nerver var mer eller mindre i trasor hela veckan tills resultatet var klart) så har det varit en ryslig säsong. Samtidigt som KFF gått kräftgång på fotbollsplanen och i tabellen har det varit turbulens även vid sidan av planen: kaos i klubben, en handlingsförlamad styrelse, allt surare fans som istället för att tappert stötta laget bara har gnällt och skällt i kommentatorsfälten och villkorat sitt engagemang mot bra resultat, och så hoppade den hårt ansatte tränaren Magnus ”MP” Pehrsson till slut av precis före sista matchen i serien (sämsta tänkbara tillfälle) och lämnade efter sig en söndrad spelartrupp.
Med allt detta i åtanke var det faktiskt ganska tursamt att laget alls fick en kvalplats – med bara 23 inspelade poäng under hela säsongen hade de lika gärna kunnat bli tabelljumbo. Som sagt så gick det sedan också bra att avfärda superettanlaget Brage och jag kunde andas ut. Men KFF har verkligen mycket att jobba med till nästa år om det inte ska bli degradering då istället. Och det krävs mer än att bara (som flera av fansen gör) tjafsa om att tränarlegendaren Nanne Bergstrand måste komma tillbaka. Det gör han inte, och Kalmar kan inte heller hålla på och åkalla Nanne i all evinnerlighet, de måste gå vidare på något annat sätt och bygga upp en organisation och ett lag för framtiden.

Sammanfattningsvis är det turbulent i min favoritfotbollsklubb, men det är inte det enda negativa med säsongen 2019. Utan det är att resten av fotbolls-Sverige knappt tagit någon notis om det hela. För dem är nämligen Kalmar FF ett ”tråklag” som ingen bryr sig om. Inte ens när de är snubblande nära att åka ut. (Förvisso sändes kvalmatcherna mot Brage och blev omskrivna i sportmedierna, men det var väl för att det var just avslutande kval och ingen annan svensk fotboll kvar att rapportera om.)
Jag har insett detta mer och mer genom åren, och särskilt den här säsongen. Att jag faktiskt håller på ett tråklag.

För mig är Kalmar FF naturligtvis allt annat än tråkiga – jag är uppväxt som KFF-anhängare och känner till fotbollskulturen och fotbollshistorien i Kalmar och associerar rödvitt till något kul och upplivande och tänker ”FF till tusen” och ”heja Kalmars Röda Bröder, spela nu så kulan glöder”. Jag ser inte precis heller Kalmar som ett lag utan publik, för publiken är helt okej med tanke på att staden har en ganska liten befolkning.
Ute i Sverige verkar de flesta dock inte se det så, utan de ser Kalmar FF som ett av de mest slätstrukna lagen, ett lag som finns i allsvenskan mest som utfyllnad, som inte har några supportrar att tala om och ingen särskild fotbollskultur heller, och som det inte är något speciellt med. Man föredrar den stora färgstarka kvintetten från storstäderna – AIK, Djurgården, Hammarby, IFK Göteborg och Malmö FF – och i viss mån några till som får hänga på i kraft av en tidvis rätt imponerande historia: IFK Norrköping, Helsingborg och Elfsborg. Östersund blir förstås också omskrivna eftersom de i år gått från att vara ”den coola trendklubben” till ”skandalklubben”. Men övriga allsvenska lag blir i varierande grad en mer anonymiserad sörja, där Kalmar tydligen anses vara bland de allra mest intetsägande.

Ett solklart tecken på att Kalmar anses som tråkiga och inte värda att bry sig om kunde vi annars se redan 2008 när de tog SM-guld, för sällan har ett svenskt mästarlag i fotboll uppmärksammats så lite i media som fallet var då. Det är ingen överdrift utan en objektiv sanning. Min bror Kristoffer (som delar min KFF-passion) har flera gånger indignerat berättat om att Aftonbladet inte brydde sig om att ha något ”guldlöp” för Kalmar den gången, utan det fick han beställa själv från deras vaktmästeri – trots att tidningen alla andra år brukar vara snabb med att få ut de där guldlöpsedlarna och specialupplagorna. Expressen, SVT och andra medier var inte mycket bättre.
Men Kalmar ignoreras inte bara när de har framgångar, utan även i det motsatta fallet. Som bekant går det att rapportera dramatiskt i media inte bara om toppstrider utan även om bottenstrider, inte bara om framgångsrika klubbar utan även om klubbar i kris, men inte heller där brukar man kunna se särskilt mycket skriverier om Kalmar. Tidigare i år fick till exempel SVT för sig att räkna upp ”allsvenskans tre värsta krislag för närvarande”. Kalmar befann sig i ett otrevligt hotfullt läge redan då, så när jag läste artikeln trodde jag att de skulle vara bland de tre – men det var de inte, utan det var Östersund, Helsingborg och Sundsvall som räknades upp. Kalmar blev som vanligt ignorerade. Till och med när det gällde att nämnas i ett negativt sammanhang. Få lägger märke till Kalmar FF, inte när det går bra och inte när det går dåligt. Jämfört med de där fem stora jag nämnde (som det alltid skrivs om, även när de floppar) så står Kalmar i skuggan och får aldrig synas. Vissa matcher skrivs det om på SVT direkt efter slutsignalen, men Kalmars matcher kommer det upp artiklar om först efter en mycket lång stund, om det nu blir artiklar om dem alls. Ett mönster som förstås gör att Kalmar blir ett ännu mer anonymt lag i folks ögon, och så blir det en ond cirkel av tråkighet och ouppmärksamhet.

Nu tycker väl en del att jag mest är fånig och paranoid och överdriver och håller på med konspirationsteorier. Typ att jag har ”lillebrorskomplex” och avskyr storstäder, främst Stockholm, och att det mest bara är därför jag tjafsar så här. Plus att jag naturligtvis just nu är extra bitter för att Kalmar gått så dåligt och nästan åkte ut.
Jag medger också att jag i tidigare inlägg förr om åren har kritiserat klubbar som Djurgården och Hammarby och deras beteende i olika sammanhang, men jag lovar att det inte rör sig om någon särskild motvilja mot Stockholm (jag har respekt för både Stockholm, Göteborg och Malmö och deras onekligen klassiska lag) utan helt enkelt bara om att jag vädrar orättvisa. Att de fem ovan nämnda storstadslagen blir mest omrapporterade medan andra lag bortprioriteras. Jag är faktiskt uppriktigt övertygad om det och tror att det också skulle kunna bevisas empiriskt om man undersökte saken. Det är inte bara för att storstadslagen är de som har gått bäst nu i år, utan det har varit likadant tidigare, och även om man tar hänsyn till tabellposition är uppmärksamheten till storstadslagen oproportionerlig.

Ja, hur som helst, något som verkar ganska bevisat är att Kalmar FF av fotbolls-Sverige anses som ett tråkigt lag. Många hade också därför tyckt att det varit skönt att få slippa dem i allsvenskan (det har jag sett skrivas rakt ut i kommentarer).
Själv hoppas jag på att KFF, som för mig inte representerar tråkighet utan tvärtom fotbollsglädje i kubik, ska kunna rycka upp sig och slippa harva i botten av tabellen i fortsättningen och istället sikta uppåt. Det är förstås inte lätt, för trenden i fotbolls-Sverige överlag är att lag från mindre orter får det allt jobbigare och att storstadslagen med sina satsningar dominerar mer och mer (och uppmärksammas ännu mer i media för det). I år har tendensen mer än tidigare varit att just de synbarligen karismatiska och penningstarka storstadslagen har parkerat i toppen av tabellen och de andra på undre halvan, med uppenbart större klasskillnad emellan, och detta har media intresserat observerat och analyserat men utan att egentligen problematisera det. Snarare har de verkat tycka att det är så det ska vara. Det är rätt symptomatiskt.
Kassaapparaten i svensk fotboll växer, och allsvenskan och publiken och TV-kanalerna och tidningarna vill ha roliga lag i toppen, sådana som är stora och rika och har många fans. Det finns också ett resonemang att just en sådan utveckling är nödvändig för att svensk klubbfotboll ska kunna konkurrera i Europa – det anses liksom att det bara är storstadsklubbarna som har de möjligheterna. Det bidrar säkert till att spä på hela cirkusen tror jag.
Men samtidigt är det inte omöjligt att de här tendenserna kan motverkas. Mjällby gick ju upp i högsta serien igen nu, och det till på köpet efter att ha åkt ner inte bara en utan två divisioner och vänt. Likaså befinner sig Falkenberg, och nu även Varberg, högst upp trots städernas relativt ringa storlek. Så visst kan det gå åt rätt håll igen. Bollen är rund.

Nu kan jag i alla fall ta paus från allsvensk fotboll under vintern och gotta mig i att tråklaget jag håller på klarade sig kvar till slut i alla fall, till stor förargelse för de ”riktiga” och ”äkta” fotbollsfansen som håller på riktiga lag med anor och supporterkultur och läktarstämning och resurser, till skillnad från de där trista Kalmar FF.

P.S. Jag ska erkänna att jag själv ibland har gått i fällan att betrakta vissa lag som tråklag. Ska inte nämna vilka, men jag har börjat försöka undvika den sortens fördomar på senare år just i och med att jag insett att Kalmar FF har den stämpeln på sig. När jag nu vet att inte KFF är ett tråklag så är säkert de andra tråklagen inte det heller.

(Bild från Fotbollskanalen)