Varför jag har de favoritlag jag har – fem små historier

Varför man hejar på ett visst lag i en sport kan ibland vara svårt att förklara. Det är inte så enkelt som att man bara håller på laget från ens egen ort eller närområde. Även om sådan anknytning kan vara en viktig faktor så kan det ligga annat bakom också, ibland rena tillfälligheter, som gjort att man fått sympatier för ett lag. Men det som är säkert, det är att om man väl har bestämt sig för ett favoritlag, oavsett orsak, så är det svårt att överge det.
Jag fick lust att sammanställa förklaringarna/bakgrunderna till fem av mina främsta lagsympatier, nämligen de jag har för Kalmar FF, Vetlanda BK, Brynäs IF, Calgary Flames och Tottenham Hotspur. I de flesta fallen handlar det för mig faktiskt ändå om någon form av personlig eller geografisk anknytning, men inte bara, och anknytningen är också delvis slumpartad.
Så om ni någon gång har undrat varför jag har blivit supporter till just dessa lag, ska ni läsa noga nu. Här kommer genomgångarna.

Fotboll i Sverige

Om det är något lag man kan säga att jag är uppväxt med och har fått med bröstmjölken, så är det Kalmar FF. För jag är född i Kalmar, år 1978, just under en av de perioder då KFF spelade i högsta serien och klarade sig ganska bra där. Det var fotbollsfeber i Kalmar under de åren, mina föräldrar blev smittade av det, liksom min pappas småländska släkt – och även flera från mammas släkt (framför allt min morfar och min morbror) trots att de inte alls var från Småland. Mitt i den hysterin föddes alltså jag i Kalmar, och självklart satte den miljön sina spår: det finns t.ex. kort på mig (se här bredvid) när jag är liten och har KFF-keps på mig.
Nu var jag ju inte själv medveten om det där just då, och vi flyttade bort från Kalmar när jag var tre år, så när jag blev större och visste vad fotboll var så var det egentligen ingalunda självklart att jag skulle välja att hålla på Kalmar FF. Men det blev de i alla fall, bara för att jag fick höra hur det hade varit när vi bodde i Kalmar, och för att jag tyckte om att komma till den staden (vid de tillfällen då vi besökte den), och för att jag såg fotona på mig själv som liten i rödvitt och även såg en Kalmar FF-dekal på en garderobsdörr hemma hos mormor och morfar. Jag fick helt enkelt klart för mig att det var Kalmar FF man höll på i fotboll – jag tror rentav att det var det första klubblaget i fotboll jag över huvud taget fick höra talas om. Att vi fortfarande bodde i Småland, om än inte längre i Kalmar, gjorde ju också att det kändes rimligt att heja på ett smålandslag.

Så när jag på allvar blev intresserad av svensk klubbfotboll, vilket var 1991 – för övrigt var det 1990–91 som mitt sportintresse exploderade och jag började följa resultatbörserna och utsåg alla möjliga favoritlag i alla ligor – så var mitt favoritlag just i svensk fotboll redan givet. Just då spelade inte Kalmar i allsvenskan alls (det var under den långa period då de harvade i lägre divisioner), men det hade ingen betydelse, de blev ändå favoritlaget. Dock ska jag medge att jag under större delen av 90-talet körde med ”reservlag” att hålla på i allsvenskan så länge KFF inte låg där: det var först Öster, som i egenskap av smålänningar föll sig naturliga som andrahandsval, men sedan blev det istället Degerfors, då jag tyckte det var så väldigt kul när det lilla brukslaget lyckades gå upp i allsvenskan 1992. Nåja, oavsett detta så kom ändå alltid Kalmar FF först och jag hoppades varje säsong på att de skulle gå upp igen – vilket de till slut gjorde 1998, och nu har de legat där permanent sedan 2003. Mycket glädjande, liksom SM-guldet 2008. Favoritlaget i fotboll kan aldrig bli något annat än KFF.

Bandy i Sverige

Den första idrottsgren där jag faktiskt gick på matcher var inte fotboll och inte ishockey, utan bandy. Och det är väl så det går när man bor i Vetlanda kommun, vilket vi gjorde efter att vi flyttat från Kalmar. I 80-talets Vetlanda var det de gulklädda VBK som gällde, inte minst när de tog sitt första SM-guld 1986, och till dem som rycktes med i bandyyran hörde min mamma. Hon var själv uppvuxen i Fagersta med sitt Västanfors IF, och fann sig nu tillrätta med att gå på bandy i den nya hemstaden på småländska höglandet. Och därför blev det alltså några tillfällen då hela familjen drog till Tjustkulle och såg VBK spela, vilket var stämningsfulla upplevelser med stor bandypublik i gnistrande vinterkyla och choklad på termos. Självklart lärde jag mig då från början att det var VBK man höll på – och det har jag sedan fortsatt att göra. Jag är även så pass nostalgisk att jag föredrar att VBK har helt citrongula dräkter, som de hade under den där guldåldern … jag är inte alldeles förtjust i den nuvarande stassen där byxorna är svarta, utan helgult tycker jag det ska vara.
Förutom Vetlanda BK ska jag nämna att jag också har vissa sympatier för Västanfors, då det som sagt var mammas gamla lag – och framför allt morfars, då morföräldrarna bodde kvar i Fagersta under hela min uppväxt och det var lite snack om Västanfors där uppe. Jag ser gärna att ”Fläkten” går upp i högsta serien i bandy någon gång. Men VBK kommer alltid i första hand.

Ishockey i Sverige
Under 80-talet visste jag tack vare Vetlanda BK lite grann om bandy, men däremot ingenting om ishockey. Däremot kände jag till namnet Brynäs – för min morbror bodde nämligen i Gävle och jag visste om att det fanns en stadsdel där som hette Brynäs. För mig kom alltså de geografiska Brynäs-associationerna före de idrottsliga.

Men min nämnde morbror såg minsann till att ändra på det där, för i början av 1990, när jag var tolv och befann mig i Gävle på besök, så tog han med mig till Gavlerinken så att jag för första gången i mitt liv fick se en hockeymatch med hemmalaget Brynäs. Jag satt och höll på Brynäs den gången (även om jag också i viss mån längtade efter att det skulle bli periodpaus så att morbror Göran skulle ta fram vår medhavda matsäck med mazariner) och detta enda tillfälle räckte för att jag skulle se mig som brynäsare i fortsättningen också. Ett visst mått av anknytning och lokalpatriotism även där, fast via släkten.
Om inte morbror Göran hade gjort sin hedervärda insats vid det där tillfället är det ganska troligt att jag, när jag började få upp ögonen för hockey av mig själv något senare, hade valt att hålla på Jönköpingslaget HV 71, p.g.a. den geografiska närheten där i Småland. Men nu blev det inte så, utan jag blev en småländsk brynäsare.

Dock ska sägas att Brynäs ställning som favoritlag inte är helt ohotad. För i Landsbro, den ort i Vetlanda kommun där vi bodde från 1988, råkar det finnas ett lokalt ishockeylag, nämligen Boro/Vetlanda HC. I början av 1990-talet hette de Team Boro Hockey och var nästan uppe i högsta serien, och år 1990 (kort efter att morbror Göran tagit med mig på den där Brynäsmatchen) började jag få upp ögonen för dessa framgångar och gick då och då på Boros matcher och höll mycket intensivt på Boro under den korta men härliga tid då de var som mest i ropet. Under de åren hade jag därför egentligen två favoritlag, både Boro i den näst högsta serien och Brynäs i den högsta, och om jag blev tvungen att välja mellan dem så var det Boro som gällde. Faktiskt kunde det rentav hända att vi i vår familj munhöggs med morbror Göran och försvarade vårt Boro mot hans Brynäs – det blev egendomliga situationer där det snarast blev så att jag var anti-Brynäs istället för att heja på dem. Av ren stolthet kunde jag vid de tillfällena rentav påstå att jag inte ens hade Brynäs som reserver till Boro utan att det var HV 71 som var det. Men det där var ren förvirring helt enkelt. Sanningen var att jag höll på både Brynäs och Boro, men att det var Boro som kom först.
Så är det också fortfarande, kan man säga. Numera spelar ju Boro långt ner i seriesystemet, och det är föga troligt att de någon gång tar sig upp så högt att de skulle få möta Brynäs, men om det skulle hända, då tror jag att jag skulle hålla på Boro. Detta trots att jag nu för tiden inte bor i Landsbro mer än vad jag bor i Gävle. Vissa idrottsupplevelser sätter sina spår.

Ishockey i NHL
Vissa favoritlagsval kan bygga på något slags anknytning som är helt konstruerad och slumpartad. Så var det med mig och Calgary Flames.
Att det fanns en stad nära Klippiga bergen i Kanada som hette Calgary, det fick jag veta när jag var i lågstadieåldern (jag minns att jag ritade en serieberättelse där Calgary fanns med), och att vinter-OS 1988 gick där uppfattade jag förstås också. På något sätt räckte det där för att ge mig något slags sympati för staden Calgary, jag vet inte varför.
När jag sedan gick i sexan och vi på hösten 1990 läste om Kanada i geografin i skolan, så var det en uppgift i arbetsboken där det stod om kanadensarnas stora ishockeyintresse och de viktigaste kanadensiska NHL-lagen räknades upp: Montreal Canadiens, Toronto Maple Leafs, Edmonton Oilers med flera … och så då Calgary Flames. Jag noterade det, att Calgary hade ett hockeylag också. Och när jag kort därefter började få upp ögonen för all möjlig sport i resultatbörserna, och såg vilka lagen var i NHL, då tänkte jag direkt att ”aha, Calgary Flames, jo men dem håller jag på”. Bara för att Calgary var en aning bekant.

Efter detta har jag fortsatt att officiellt hålla på Flames i NHL. Inte för att jag nu har gjort det särskilt hängivet … men när jag var i Kanada 1999 och kom till Calgary kunde jag förstås inte låta bli att nämna för min värd att det var mitt favoritlag, och han blev förtjust och körde en sväng bort till Olympic Saddledome så jag fick se hur arenan såg ut i alla fall. (Fast någon match fick jag inte tillfälle att gå på.)
Märk väl att det aldrig var tal om att jag skulle välja något av de amerikanska lagen som favorit i NHL. Det är i Kanada det finns hockeykultur, det har alltid varit min bestämda uppfattning. Varje gång Calgary Flames slås ut ur NHL-slutspelet (och det gör de ju allt som oftast) önskar jag helt enkelt att det ska gå bra för de kanadensiska lag som är kvar, ända tills de alla har åkt ut … och då spelar det ingen roll vilket av de återstående jänkarlagen som tar Stanley Cup-titeln.

Fotboll i England
Hur det går för fotbollslagen i de olika europeiska ligorna är egentligen inget jag bryr mig särskilt mycket om; jag har vissa lag där som jag officiellt håller på i respektive land, men det är mest teoretiskt. Dock finns det ett lag där min supporterkärlek ligger på en något lite högre nivå, och det är Tottenham i engelska Premier League.

Varför blev det då just Tottenham? Jo, där är förklaringen egentligen ganska knasig. I tolvårsåldern läste jag Hans Erik Engqvists bok ”Arsenal-Tottenham = mord”, där tre svenska tolvåriga killar är på fotbollsresa i London och hamnar mitt uppe i ett politiskt kidnappningsdrama. Den boken gjorde att de två Londonlagen Arsenal och Tottenham blev de första engelska fotbollslagen jag fick kännedom om (visserligen hade Tipsextra stått på i TV:n i vårt hem redan tidigare, men då hade jag aldrig tagit någon notis om vilka som spelade).
Och när det sedan blev 1990–91, som sagt den där säsongen då jag på riktigt började intressera mig för hur det gick i alla ligor och serier, då skulle jag välja ett favoritlag i engelska ligan och Arsenal och Tottenham var bland de få namn jag kände igen där. Jag kände då spontant att jag väl kunde hålla på någon av dem. Det blev inte Arsenal, för jag hade fått intrycket att det var rätt många som hejade på dem redan – och därför blev det alltså Tottenham istället. Allt på grund av Hans Erik Engqvists inflytande.
Hade jag gjort valet några år senare hade det förmodligen inte blivit Tottenham, eftersom jag ofta haft en tendens att tycka att lag från huvudstäder är snobbiga (nästan oavsett vilket land det är fråga om). Istället hade jag nog då valt Liverpool, särskilt om det varit efter att jag upptäckte Beatles! Men som det nu är så har Tottenham hängt med, och utgör undantaget från min huvudstadsaversion.
Precis som med Calgary Flames vore det fel att säga att jag följer ”Spurs” så där jätteaktivt. Men jag har åtminstone ägt en snitsig blåvit Tottenham-halsduk, som jag fick när mamma var på fotbollsresa i London vid ett tillfälle. Lyckligtvis hamnade hon inte i något kidnappningsdrama.

Ja, det här var fem små historier om vad det kan finnas för bakgrunder till att man fattar tycke för ett lag (eller flera). Man kan halka in i ett sådant supporterskap på ett bananskal. Men som sagt, det är betydligt svårare att halka ut igen.
Kommentera gärna om du själv har någon liknande historia bakom ditt supporterskap … ju mer prilligt omotiverad desto bättre.

(Bilden på Team Boro Hockey från Aftonbladet.)