Språkexperten Fredrik Lindström (en av mina ”idoler” kan man nog säga) berättar i sin bok ”Världens dåligaste språk” att han en gång blev tillfrågad vilket han tyckte var det allra vackraste ordet i svenskan. Han nämner två stycken ord som han tycker är särskilt fina, nämligen ”rodna” och ”kvällssol”, och han bestämmer sig för det senare.
Ibland kan jag naturligtvis inte låta bli att komma att tänka på och fundera på det där själv. Vilket ord som är det allra vackraste. Några skulle jag allt kunna nämna.
Jag tycker att Fredrik Lindström är inne på ett rätt bra spår med ”kvällssol”, även om jag nog själv inte skulle höja upp just det ordet till prispallen. För just de där orden som uttrycker årets och dygnets skiftningar och ljus kontra mörker och himlens fenomen, de känns av någon anledning alldeles särskilt vackra för mig. Eftersom de doftar natur och skönhetsupplevelse.
Det gäller alldeles särskilt ordet ”afton” tror jag. Det uttrycker inte bara en angenäm och skön tid på dygnet, utan det märks i hur själva ordet klingar vilket behagfullt fenomen en afton är. Följaktligen är jag svag för rätt många ord där ”afton” ingår. ”Lördagsafton” är en riktigt snygg sammansättning, med idel positiva associationer. ”Aftonsol” och ”aftonstjärna” är inte dumma heller, för att inte tala om ”midsommarafton”, för där kommer ju en årstid in också.
Men även ”morgon” kan låta väldigt härligt, trots att morgnar ibland kan kännas motiga också; under rätt omständigheter är jag fullt öppen för den positiva känslan med en vacker morgon, och därför gillar jag också ord som ”vårmorgon”, ”morgonrodnad” och så motsatserna till de ovan nämnda afton-orden: ”morgonsol” och ”morgonstjärna”.
Andra kombinationer som ingår i den här kategorin, och som jag likaledes är förtjust i, är ”sommarnatt”, ”vinternatt”, ”månsken”, ”stjärnklar”, ”morgongåva”, ”solnedgång” … ja, man kan hålla på ett tag och visst låter de sköna på något sätt allihop? (Och visst har påskpsalmen ”Likt vårdagssol i morgonglöd” den finaste första raden av alla psalmer?)
Dock finns det ett av alla dessa natur- och årstidsord som jag tycker höjer sig något över alla de andra, och det är ”aftonsång”. Där har det inte bara med naturen och tiden på dagen att göra, utan där kommer även en ren stämning in, där man ser framför sig munkar som sjunger en andlig hymn som klingar bort i fjärran samtidigt som solen går ner.
Är då ”aftonsång” mitt favoritord i svenskan? Nej, nu ska vi i inte vara för snabba. Jag ska nämligen också ta upp ett annat ord, ett annat led, som jag är rätt glad åt – nämligen ”drottning”. Jag vet inte riktigt varför, men hos mig klingar ”drottning” oerhört majestätiskt, praktfullt, ståtligt och glänsande, på ett sådant sätt att man verkligen ser den vackra drottningen framför sig. Jag tror faktiskt att det svenska ordet för regenten i fråga är särskilt väl lämpat för att nå den effekten. ”Drott-ning”, liksom – det är en helt annan sak än andra språks ”queen” eller ”reina”. Det är till och med en annan sak än ”kung”, för detta svenska ord för den manliga motsvarigheten fungerar inte alls lika bra tycker jag. Den längre formen ”konung” låter lite flottare, men når ändå inte upp till ”drottning”.
Sammansättningar med ”drottning” kommer därför också högt på min lista. När Sofia i Bröderna Lejonhjärta kallas för ”duvdrottningen” så är det en fonetisk höjdare. ”Drottningholm” är ett av Sveriges vackraste ortnamn. Blomman med namnet ”nattens drottning” (och karaktären med samma namn i Mozarts ”Trollflöjten”) låter storslaget på svenska, fast det är ju visserligen två ord så det är kanske fusk. Men jag kan också nämna ett ord som ”drottningsylt”. Trots att jag inte ens är direkt galen i drottningsylt utan bara tycker det är gott i allmänhet, och trots att ordets senare led i själva verket är något kladdigt och sötsliskigt, så tycker jag att det i kombination med ”drottning” blir en lysande ordbildning som låter riktigt härligt. Kanske för att jag gillar ljudet av bokstaven Y.
Nu har jag samlat på mig några ord som jag gillar särskilt mycket, kanske i synnerhet då ”aftonsång”, ”morgonrodnad” och ”drottningsylt”. Ska någon av dem få titeln?
Svar nej – för det absolut vackraste ordet i svenskan i mitt tycke, det är inte ett sammansatt ord i den meningen. Det är inte heller ett svenskt ord från början, men svenskan har lånat in det, precis som alla andra språk också har gjort, för det är i högsta grad internationellt. Dessutom är det andligt.
Vilket ord jag talar om?
”Halleluja”.
Där har vi vinnaren. ”Halleluja”, som ordagrant betyder ”prisa Herren”, är inte bara den bästa interjektionen som finns, avsedd att uttrycka gränslös glädje och jubel och för att frambringa lov och pris. Det slår inte heller bara världsrekord i positiva konnotationer. Nej, det är dessutom fantastiskt att bolla runt i munnen. Ett fonetiskt underverk, med de två L:en och de olika vokalljuden. För att inte tala om hur lämpligt ordet är att sjunga. Det kunde ju redan Händel vittna om (”haaal-leluja!”).
Betydelsen av ”halleluja” i kristen historia och kristen musik, och som sammanbindande faktor för kristna, kan inte underskattas (även om det finns flera uttalsvarianter av det). Faktiskt så inser jag att ”halleluja” dessutom är något av ett universellt ord, som är så tilltalande att det gärna används även av många icke-kristna och förekommer ymnigt även i icke-kristna sammanhang. Alla kan någon gång ha sitt ”hallelujah moment”.
Tänk på hur många gånger halleluja har använts i låtar, både i titlar och refränger … det är ingen slump, utan låtskrivarna inser helt enkelt vilken potential som finns i detta ord. Några exempel på sådana som gladeligen sjungit halleluja i sin musik är Leonard Cohen, Dr Alban, Ray Charles, Karl Gerhard och Orup, och ytterligare ett antal har haft gott om halleluja i bakgrundskörerna, eller helt enkelt bara stoppat in ordet här och där. Två Eurovision-vinnarlåtar har haft ordet i sin titel, och det är minsann inte heller någon tillfällighet, för vill man göra en låt catchy och vinna musiktävlingar så ska man ta till ett halleluja.
Det är knappast möjligt för mig att inte högeligen älska ett ord som ”halleluja”. Hur jag än vrider och vänder på det så känns det som att det oundvikligen blir den största favoriten, bara för att det är så oemotståndligt välfungerande. Med största sannolikhet påhittat av Gud själv. ”Halleluja” är mitt favoritord i svenskan.
Och kom inte och säg att det inte räknas för att det är ett lånord. Lånord är också svenska. Ständiga inlån ingår i hela paketet.
Halleluja på det!
Min topp 5-lista över vackra ord i svenskan:
1. halleluja
2. aftonsång
3. morgonrodnad
4. drottningsylt
5. lördagsafton
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar