En eftermiddag häromveckan höll jag på att fixa med middagsmaten i köket. Sextonåringen hade inte kommit hem från skolan ännu, och när hustrun märkte att jag höll på att ställa fram allt på bordet undrade hon om det inte skulle hinna kallna innan han kom. Jag var nära att svara ”nej då, han är precis på ingång”, men hejdade mig och sade istället ”nej då, han brukar komma precis så här dags”.
Någon minut senare dök han mycket riktigt också upp. Han var verkligen på ingång. Och jag visste att han var det. Varför visste jag det? Jo, därför att jag precis hade sett på kartan i appen ”Hitta iPhone” var han befann sig. Nästan hemma.
Och att jag istället sade ”han brukar komma precis så här dags” (vilket i och för sig också var sant), det var för att jag tyckte det var lite pinsamt att erkänna att jag hade kollat i Hitta iPhone. Nu igen.
Det där är en förfärligt ful ovana som jag skaffat mig på sistone.
Hitta iPhone är ju annars en väldigt praktisk app, som man framför allt kan använda för att se på kartan var en borttappad mobil befinner sig. Det är något som ibland brukar behövas i vår familj, och därför är alla våra fem mobiler (plus familjens gemensamma iPad) numera anslutna till samma hitta-funktion. Vilket vi alltså har haft nytta av.
Det är bara det att jag har börjat tycka det är så kul att använda funktionen i fråga till andra saker också. Som att kolla var familjemedlemmarna är just nu och hur lång tid det kan tänkas ta innan de kan förväntas dyka upp. Om inte annat är det roligt för mig, som både har familjekänsla och ett geografiskt intresse, att se oss alla på kartan som fem markörer på en Marodörkarta, som i Harry Potter … ja, när det gäller Harry Potter kan man förstås också jämföra med den där klockan som mrs Weasley har i Kråkboet där hon kan se på visarna var alla i hennes familj håller hus. Det är något trivsamt med sådana saker, och det är fascinerande att nutida teknik gjort dem till verklighet, varför det är svårt att låta bli att titta någon gång emellanåt.
Ibland kan det förstås också vara fullt motiverat att kolla läget på det här sättet. Jag kan tidvis vara lite orolig och nervös av mig och börja undra var någon i familjen egentligen håller hus och varför de dröjer så länge, och att kolla upp deras läge på kartan i mobilen (utan att man behöver ringa och störa) är ju då något som har en lugnande verkan.
Men för det mesta finns det faktiskt inte något behov av att göra så här. Tvärtom kan det sägas vara ett slags intrång i hustruns och ungdomarnas privatliv när jag kikar på dem i min mobil och konstaterar att hon är där och han är där. Jag gör det förstås inte stup i kvarten utan bara när jag börjar undra lite grann och funderar på hur länge till jag ska vänta med maten och sådant, men bara det är nog alltför ofta.
Visserligen har jag inte något illasinnat motiv till detta, det kan jag försäkra på heder och samvete. Jag är till exempel inte alls den svartsjuka typen, det är inte alls därför jag tittar. Det kan kvitta mig lika var min fru befinner sig, jag är inte den som blir jättemisstänksam om jag ser att hon är på något oväntat ställe (eller har mobilen avstängd så den inte kan hittas) och jag har inget behov av att spåra alla hennes rörelser för sakens egen skull. Likadant är det med tonåringarna, jag behöver verkligen inte ha superkoll på dem. Om jag skulle råka ta någon familjemedlem på bar gärning med en ljusskygg aktivitet i samband med att jag tittar i Hitta iPhone, så skulle jag nog inte bli så förebrående mot den familjemedlemmen utan snarare skamsen för egen del för att jag fick syn på det.
Nej, jag har inget kontrollbehov. Likväl kan jag inte låta bli att titta, lite för ofta. Bara för att det är praktiskt, för att det är kul, och i viss mån för att förebygga oro som sagt.
Om någon undrar så har jag frågat familjemedlemmarna vad de tycker om det här (ja, jag kan kommunicera med dem personligen!), och deras svar har inte varit särskilt alarmerande. De båda sönerna tycker inte att det gör något alls att jag kollar då och då var de är, och dottern har inte heller något emot det, ”så länge du inte spionerar”, påpekade hon, med ett raljant förorättat flin. Och det är som sagt inte min avsikt heller, att spionera. Hustrun för sin del verkar mest tycka att det hela är onödigt, och föredrar att jag tittar i Hitta iPhone endast när jag verkligen börjar oroa mig för var någon är. Dock är inte heller hon överdrivet upprörd.
Så jag går inte direkt emot familjens vilja just nu, men visst kan följden ändå bli att de i längden känner sig övervakade av mig. Därför måste jag nog se till att lägga av med det här. Nu, genast, innan jag blir beroende av det.
Eller vad tycker ni som läser detta? Ska jag verkligen ta mig i kragen och låta bli att spana in familjemedlemmarna på det här sättet? Finns det i så fall något undantag då jag faktiskt får göra det? Eller ska Hitta iPhone bara användas till att lokalisera borttappade mobiler och ingenting annat?
Å andra sidan, med tanke på att ungdomar själva brukar roa sig med att se på Snapchat var kompisarna befinner sig, och därför i någon mån är vana vid hela konceptet, så är det hela kanske inte så farligt i alla fall så länge jag inte utnyttjar det för att kontrollera familjen strängt?
Jag tar gärna emot åsikter i denna delikata fråga, men ni kan väl vara bussiga och inte överösa mig med upprörda förebråelser, för jag är som sagt redan medveten om att beteendet att kika på en Marodörkarta i mobilen kanske inte är alldeles föredömligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar