Nu har jag också sett samtliga fem delar av den där dokumentärserien ”Gud som haver barnen kär”. Väldigt intressant, och här är mina reflektioner om den. Med reservation för att andra redan sagt något liknande.
Jag var i viss mån beredd på att få blodstörtning över fientlig och vinklad kristendomsskildring när jag började titta, men jag kände mig snabbt lugnad på den punkten. I det stora hela tyckte jag faktiskt serien var välbalanserad, nyanserad och tänkvärd, och inte särskilt generaliserande. Jag har hört att den tydligen fått en del kritik från kristna kretsar, och nu vet jag inte så noga vad den kritiken rör sig om för jag har inte sett så mycket av den själv. Men ett av problemen anses tydligen vara att ”vanliga kristna” församlingar i dokumentären ges en sektstämpel à la Knutby och klumpas ihop med extrema och ”inte riktigt kristna” samfund, och så tyckte jag då inte var fallet i särskilt hög grad. Programmakarna är hela tiden tydliga med vilka kyrkor de respektive medverkande kommer från – det är många olika representerade, både diverse kristna samfund, Jehovas vittnen/mormoner och muslimer – och man markerar också sakligt var olika problem förekommer mest frekvent: i synnerhet att det är Jehovas vittnen som är värst på uteslutning av familjemedlemmar och islam som är värst på hedersvåld. (Även om det helt riktigt också påpekas att det sistnämnda inte enbart har med religionen att göra och att företeelserna även finns i olika former i andra samfund.)
I allmänhet kan man säga att serien beskriver människors negativa barndomsupplevelser rakt på sak och med klara besked om vilket samfund det gäller - och där förekommer inte bara de mer främmande extrema rörelserna och inte bara sekter som den i Knutby, utan även t.ex. (den vanliga) Pingstkyrkan, Södermalmskyrkan och Frälsningsarmén. Inget missvisande med det.
Om det sedan är någon av mina medkristna som oroar sig för att SVT genom detta program misstänkliggör kristna föräldrar och framställer det som att det är farligt att pracka kristendomen på barn (och i förlängningen att staten borde gripa in och fostra alla barn i Sverige sekulärt istället ...), så håller jag faktiskt inte med om det heller. ”Alla barn som växer upp i religiösa hem far inte illa”, upprepar berättarrösten diplomatiskt i samtliga fem delar i serien, och i sista delen fortsätter hon: ”Det finns förstås barn, uppvuxna i de samfund som nämnts här, som inte känt som barnen jag mött. Men de här barnen finns också.”
Det handlar om att ta upp deras historier helt enkelt. Hade det varit bättre att låta dem gå nedtystade?
På minussidan i programmet kan jag möjligen urskilja en viss naivitet i berättarnas attityd till religion, som att avsnitt 4 heter ”När Gud går före barnen” och föräldrar lätt förebrås för den saken. Sammanhanget är visserligen uteslutning, men ändå. Att kristna sätter Gud högst (vilket inte negativt påverkar den kärlek de har till sina barn – mycket viktigt!) känns ju för mig som kristet uppvuxet barn och kristen förälder mycket naturligt, så det skär sig lite för mig när det hela för tittaren målas upp som något slags val mellan ”Gud kontra barnet”. Där finns det en tendens till oförståelse för hur en gudstro fungerar, kan jag tycka.
”Jo, det är en förälders rätt att uppfostra sitt barn i enlighet med den tro man själv har, och självklart vill den förälder som tror att det finns en Gud och en sann väg ge det till sina barn. Men ingen förälder får glömma att barnet också har en egen rätt att välja.”
Så det är väl detta som är poängen lite, att man får lov att vara lyhörd och öppen och inte för nitisk och tvingande.
Jag tror också att det är klokt att ta till sig av de här historierna i dokumentären. Åter igen, jag har inte läst mycket av kritiken, men jag hoppas verkligen inte att SVT beskylls för kristofobi eller så, eller att kristna bara slår ifrån sig och menar att ”för mig var det ju bra att växa upp i kyrkan” och ”vi har minsann inte gjort något fel, så de är dumma som hoppar på oss”. Jag är säker på att vi inte alltid gör allting rätt, och även om SVT nu faktiskt skulle vara något slags ”röda SVT” som kommer med illvilliga påhopp mot kyrkorna, så kanske det ibland är praktiskt att ha röda SVT och andra utomstående som påminner oss kristna om sådant som vi inte själva har tillräckligt många egna ifrågasättande samvetsröster som påminner oss om? Som att en del av oss kanske kan bli bättre på att lyssna på barnen (och på vuxna för den delen) och ta till oss hur de faktiskt uppfattar saker och ting, och ta det på allvar. Om barn i våra kyrkor är rädda och känner sig tvingade och begränsade av olika saker i vår religionsutövning – och den här dokumentären visar ju att så är fallet – så får man hantera det. Och man kan inte bara tänka på att det är viktigt att säga och göra och undervisa om vissa saker i sin församling, utan man får också tänka ytterligare ett varv på hur man säger och gör och undervisar om dem.
Extra smärtsamt var det förresten att se det inslag med tjejen från Pingstkyrkan som berättar om hur hon efter att ha lämnat kyrkan drabbats av en massa näthat från folk i församlingen som tidigare varit snälla och vänliga. Det var alltså inte i någon sekteristisk församling, det var en vanlig pingstkyrka. Det är en tydlig signal om att en sådan här dokumentär borde få alla kristna (och alla religiösa) att tänka efter lite, inte bara de i Knutby.
Jodå, jag tyckte som sagt dokumentären var tänkvärd. Jag kände igen mig i vissa saker och tänkte att ”det där har ju jag varit med om i kyrkan och på möten och i undervisning flera gånger, är det något skadligt med det?” – och det kanske inte heller var skadligt för mig, men om andra har mått dåligt av det är det väl något som är bra att ta på allvar och rätt att uppmärksamma.
Andra kan självklart rikta häftig kritik mot ”Gud som haver barnen kär”, men se gärna alla fem delarna ordentligt först. Här är de.
(Bild ur dokumentären, SVT.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar