Folk och folk: ukrainare och andra

Det är fint att Ukraina engagerar så många och att det finns en sådan vilja att ta emot flyktingar från Ukraina. Men samtidigt avslöjar det så obarmhärtigt att vi gör skillnad på folk och folk.
För vi hade ju inte plats? Och inte råd? Vi behövde ju andrum? Och vi skulle hjälpa på plats istället? Nähä, tydligen gäller inte det nu längre. I alla fall inte för ukrainare, som ju är så ”lika oss”.
Det tycks vara poängen, att vi visst kan ta emot flyktingar, bara de liknar oss någorlunda. I Polen syns det väldigt tydligt, då ukrainarna släpps in i stora skaror medan de som inte ser fullt så ukrainska ut – och de mer långväga som väntar i ingenmanslandet i Belarus – fortfarande hålls tillbaka. Skillnad på folk och folk. Men samma tänk tycks råda i Sverige, att vi inte kan ta emot dem som är för främmande men det går bra med dem som liknar oss. Dessvärre så avslöjar det resonemanget en hel del.

Det klingar ju också ganska ihåligt. Det finns ju många andra sammanhang då människor från andra delar av Europa (företrädesvis öst) tvärtom inte alls anses särskilt lika oss i Sverige. Det räcker att se på mångas misstänksamma inställning till ”skumma polacker i vita skåpbilar”. Eller på de kommentarer som syntes i det tragiska Lisa Holm-fallet 2015, där förövaren var en litauer: ”se hur det går när vi har fri rörlighet, vi måste väl ändå ha lite koll på vilka vi släpper in!” Eller på hur mycket t.ex. rumäner och tjecker föraktas för sin rasism mot mörkhyade fotbollsspelare (lustigt nog brukar svenskarnas reaktion på den rasismen vara rätt så rasistisk). Eller för den delen på något så trivialt som Eurovision, där ukrainare tillsammans med övriga östeuropéer betraktas som något slags ufo-kollektiv med dålig musik och dålig smak.
Till och med våra egna nordiska grannar kan allt ibland anses vara främmande så det räcker. Det kan många invandrade finnar vittna om, hur de har utsatts för allsköns fördomar i Sverige. Lika oss? Nej, det har vi då inte alltid tyckt om finnar. Ändå tycker vi det nu plötsligt om folket i Ukraina.
För mig luktar det som att det här är en chans att få något slags alibi och bevisa att man visst bryr sig om flyktingar. Nu när det är lite ”säkrare” flyktingar, som man intalar sig. Kristna och så där, vilket ju är en garanti. Som om vi inte har varit fientliga mot såväl katoliker som ortodoxa tidigare i historien? Och som om det inte skulle kunna bli integrationsproblem med ukrainska invandrare också? Och som om de inte också skulle få stora svårigheter att smälta in och lära sig svenska och så vidare?
Jag är självfallet för att låta ukrainska flyktingar komma hit, det är inte det jag vänder mig mot, men jag ser i så fall ingen anledning till att behövande från andra länder i världen inte skulle få det också.

Därför känns det också på ett sätt så vemodigt när folk här och där påpekar hur synd det är om människor i Ukraina som är på flykt. Det blir vemodigt för att jag vet att folk i samma kretsar och trådar absolut inte skulle släppa in människor som är på flykt från andra håll i världen, hur hemska förhållanden det än är där. Deras problem kan de fortfarande inte greppa eller bry sig om på samma sätt. Inför dem är reaktionen fortfarande snarare inget annat än ”uäck!”
Ett exempel på hur skev och sorglig inställningen till Ukrainakonflikten ibland kan vara, samtidigt som den är välmenande, är ett collage av bilder med dagsfärska citat ur olika europeiska länders press, som jag såg i mitt Twitter-flöde. (Nu har det tyvärr försvunnit därifrån.) Det var citat i stil med att ”de här flyktingarna är blonda och blåögda”, ”vanliga människor med Instagram och Netflixabonnemang” och ”nu är det inte längre folk i någon avlägsen primitiv region det gäller, utan det är mitt ibland oss och nära oss!”
Jaha, så det är först då det blir allvar av ...?

Reaktionerna och sanktionerna mot Ryssland är egentligen i samma stil. Det är på sin plats att införa dem, jag säger inget annat, men samtidigt har krigförande länder fått delta i sport- och kulturevenemang tidigare utan att särskilt många har haft invändningar. Varför sker då inte den här typen av markeringar förrän nu? Och nu till och med i fotbollssammanhang, där Uefa och Fifa kastar ut Ryssland efter påtryckningar från de olika nationella förbunden. Man kan undra varför det är så viktigt, när samma Fifa redan gett VM-arrangemanget till Qatar, med allt vad det har inneburit av slaveri och dödsfall och omänskliga förhållanden – utan att ha behövt ändra sig av några människorättsskäl i det fallet.
Jo, det är viktigt därför att nu gäller det inte längre ”de andra” utan ”oss”. Det gäller inte några okända asiatiska gästarbetare, utan oss européer och västerlänningar, oss riktiga människor. Då kan man plötsligt gå hur långt som helst i åtgärderna och göra det som förut sades inte var möjligt av ekonomiska skäl med mera.

Kanske är det någon som tycker att allt detta är i sin ordning. Att det inte handlar om att göra skillnad mellan folk på så vis, utan helt enkelt bara att det är naturligt att man hjälper dem som står en själv närmast och blir extra engagerad i just deras öde.

Jag vill då avslutningsvis påpeka att om det är så att ”kristna ska huvudsakligen hjälpa andra kristna, muslimer ska hjälpa andra muslimer, och så vidare” – en inställning som tyvärr tycks bli allt mer utbredd – så är det i alla fall inget jag hittar i min bibel. Tvärtom. Jag har då aldrig sett i liknelsen om den barmhärtige samariern att samariern skulle ha skyndat sig förbi och sedan, när han mötte någon annan en bit därifrån, påpekat för denne att ”hördu, det ligger en skadad jude borta på vägen, du som också är jude kan väl ta hand om honom, för själv har jag ju inget ansvar för sånt”.
Nej, poängen med den liknelsen från Jesus är den rakt motsatta. Alla ska hjälpa alla. Känns det övermäktigt, att det blir för många att hjälpa, får man lösa det på något sätt. Men göra skillnad på folk och folk, det kan och bör och får man inte göra. Låt inte Ukrainakrisen och solidariteten för Ukraina bli förvrängd till ett uttryck för sådan diskriminering.