Rödvit degradering – lite av varje om KFF:s öde

Nu är det helt klart – Kalmar FF åker ur herrallsvenskan i fotboll. ☹
Alldeles nere av förtvivlan är jag inte. Jag har haft gott om tid att både vänja mig vid tanken och acceptera faktum (för även om det stundtals har funnits små glimtar av hopp de senaste veckorna har det ändå i det stora hela känts kört länge). Så jag var beredd och är inte chockad. Men ytterst ledsamt är det givetvis ändå att KFF, som varit ett allsvenskt lag under i stort sett hela den tid mina barn har funnits, nu nästa år får spela i superettan för första gången sedan 2003, och att en svit på 21 år (med ett SM-guld under den tiden) tar slut här.
Och apropå dessa 21 år så är det nästan så jag känner mig lite ”jinxad” eller utsatt för ”karma”. Jag har nämligen i flera år sett fram emot just säsongsavslutningen 2024, för det var ju då jag skulle kunna utbrista triumferande att ”från och med nästa säsong kommer Kalmar att ha spelat fler allsvenska säsonger på raken än Öster någonsin har gjort”. Nu blir det inte så, utan jag får nöja mig med att mitt lag och ärkerivalerna från Växjö båda har varsin svit på 21 säsonger (2004–2024 respektive 1968–1988).
Ovanpå allt annat blir det ju nu dessutom just Öster som tar Kalmars plats i allsvenskan. Det är försmädligt. (Även om KFF fortfarande har genomgående bättre meriter än Öster, bortsett från antalet SM-titlar.)

Ja ja. Kalmar åker alltså ur. Vad berodde eländet på?
Utan att egentligen vara någon fotbollsexpert så har jag en viss bild av hur det kunde gå så här. Faktum är att jag hade onda aningar redan i början av den här säsongen – så pass mycket att jag till och med, i den allsvenska tipstävling en vän till mig brukar ordna varje år, tippade Kalmar väldigt långt ner i tabellen (längre ner än de flesta andra deltagarna gjorde). Jag tror rentav att jag på grund av detta nu kan ha vunnit hela det tipset, och det är ju alltid en tröst förstås, även om det är en väldig ödets ironi att jag tippade emot mitt eget lag och fick rätt och tack vare detta vann en prispott! Nästan så att jag börjar tro att jag är någon sorts självuppfyllande olycksprofet som för otur med mig.

Men hur som helst. Jag ser det som så, att det främsta problemet har egentligen varit den dåliga kontinuiteten – att Kalmar så sällan får behålla sina spelare och tränare, eftersom större klubbar jämt kommer och drar i dem och lockar över dem. Så har klubben visserligen alltid haft det, men problemet har blivit värre på senare tid och även hanterats sämre. Hemskast var förstås för två år sedan när tränargeniet Henrik Rydström, KFF:s egen profil som förde laget till finfina resultat 2021 och 2022, lämnade klubben till förmån för Malmö. Redan då kändes det som början till slutet. Och efter det har omsättningen rentav varit ännu större och kraftigare än förut. Det har ständigt varit spelare som stuckit, och sportchef och övriga ansvariga i föreningen har fyllt på med idel nya namn hela tiden, inte alltid helt lyckade som ersättare. Det lag som då bildats har haft stora svårigheter att bli samspelta och fungera som just ett lag – det är som att de inte trivts ihop, särskilt inte nu i år.
I kombination med den så kallade ”bollinnehavsfotbollen” har detta blivit katastrofalt. Ja, bollinnehavsfotboll är alltså när ett lag bygger upp sitt spel på att passa mycket till varandra och på så sätt kontrollera matchen (i motsats till spelmönster med t.ex. långbollar eller solodribblingar). Under Henrik Rydström funkade det för KFF att spela en sådan fotboll, men när han stack och dansken Henrik Jensen tog över, med samma ideal men kanske mindre skicklighet, började det gå sämre. Det märktes redan förra året 2023, då Kalmar visserligen kom sexa i tabellen till slut men ändå uppträdde oroväckande svajigt emellanåt. Och nu i år gick bollinnehavsfotbollen fullständigt på tok. Eftersom det löst ihopsatta laget som sagt inte funkat som lag, har det varit en massa misstag i det där passningsspelet, och framför allt i början av denna säsong ledde det till ett antal insläppta mål som helt enkelt berodde på felpassningar. Det satte igång där.
Sedan blev det inte bättre av att tränarfrågan skötts dåligt: Henrik Jensen slutade en bit in i den här säsongen (inte för att han fick sparken, han fick chansen att pröva lyckan i England), och då nöjde sig KFF med andretränaren Stefan Larsson som interimstränare istället för att ta in någon ny. Inte heller har man jobbat något vidare med att svetsa ihop laget eller skaffa mer lämpliga ersättare till spelare som stuckit under säsongens gång (som anfallaren Jacob Trenskow). Då har man inte heller lyckats lyfta sig upp i tabellen, och så gick det nu som det gick. Att många av spelarna i laget egentligen har stor potential har helt enkelt inte märkts under dessa omständigheter.
Det är min bild av hur det här har gått till – med reservation för att jag kan ha missuppfattat något.

Oavsett orsaker är KFF:s öde tragiskt på flera plan, inte bara för mig personligen. Jag skulle vilja påstå att FF:s degradering är ytterligare ett slag mot den sanna fotbollskulturen – mot den kämpande, äkta fotbollsandan. För det är i klubbar som Kalmar FF jag tycker att det finns just sådan kultur och kamp.
Naturligtvis skulle Malmö FF, Hammarby, AIK, Djurgården och IFK Göteborg hånskratta åt det påståendet och mena att det är ju de själva som har fotbollsanda – det är de som har stora publiksiffror, massor med historia och framgångar, tradition i långa banor och jättelika supporterskaror med tifon. Kalmar har inget av det där, säger storklubbsfansen nedlåtande, så dem kan vi lika gärna klara oss utan i allsvenskan.
Förutom att det sistnämnda inte stämmer rent objektivt – Kalmars publiksiffror är t.ex. bland de tolv bästa i Sverige – så tycker jag att det är mer fotbollsanda att kämpa och sträva i motvind och som en något mindre klubb från en något mindre stad försöka hålla huvudet över ytan och nå framgångar trots att man får alla spelare och tränare bortvärvade hela tiden, än att som vissa andra klubbar kännetecknas av en stor fet plånbok och ett totalt ihopköpt lag, huliganism med pyro och knallskott på läktarna samt på det hela taget bortskämda fans som gnäller om ”fiasko” och ”kris” varje gång köplaget i fråga ligger sämre än fyra i tabellen.

Ja, jag är kanske bitter, men ingen kan ta ur mig min uppfattning om var någonstans man hittar fotbollsanda. Och jag menar att man inte hittar särskilt mycket av den i fem storklubbar i lustiga hattar som varje gång en mindre klubb visar sig ha en talang skriker av glädje: ”Bravo! Excelente! Magnífico! Espléndido! Honom ska vi ha! Jippiiii!”
Kalmar FF:s nedflyttning nu är dessvärre ytterligare ett tecken på att det är de lustiga hattarna som dominerar och att det i längden inte finns utrymme för några uppstickare.

Tyvärr verkar det också vara mer eller mindre cementerat i fotbollsvärlden att det är just så det ska gå till. Det var talande när Daniel Nannskog & co i SVT:s ”Fotbollsstudion” förra måndagen fick en fråga om ifall Sirius (en annan klubb med liknande förutsättningar som Kalmar, om än från den betydligt större staden Uppsala) skulle kunna ha någon chans att bli ett topplag i allsvenskan om några år. Svaret från panelen blev att ”ja, det kan de bli, de har flera unga bra spelare … fast nej, de större klubbarna kommer att locka över de spelarna innan Sirius hunnit bli bra på allvar”. Och sedan ryckte panelen på axlarna och tyckte att det är ju faktiskt så det ska vara, mer eller mindre, och för en klubb som Sirius är det jättebra att bli femma-sexa som bäst.
Ja, det var faktiskt så de sade. Fotbollsetablissemanget tror uppenbarligen på allvar på ett slags hackordning och hierarki där det är helt naturligt att storklubbarna tar SM-gulden och de små får nöja sig med placeringar på övre halvan då och då. Med den logiken blir det inte lönt för supportrar till de små klubbarna att ens hoppas på SM-guld, utan de får rikta in sig på att bara hänga kvar vartenda år (vilket Kalmar FF nu till slut alltså inte mäktade med att göra längre). Hur kul blir det med en sådan ”fotbollsanda” i längden …? Begrunda detta. Jag hade åtminstone velat se att panelen problematiserat fenomenet istället för att sitta och mysa åt det.

Nu står jag i alla fall här och sörjer en förlorad fotbollsanda och undrar i övrigt vad ska jag ta mig till nu när mitt rödvita favoritlag får husera en division längre ner nästa år.
Svaret är egentligen givet: jag ska intensivt följa superettan och hoppas innerligt på att KFF kan studsa tillbaka igen direkt. Tyvärr är det ingalunda självklart. I värsta fall kan de råka ut för det som ett antal andra lag (bl.a. Öster, BP, Åtvidaberg, Gefle, Falkenberg och Gais) råkat ut för andra år, nämligen att rutscha vidare neråt direkt och hamna i tredje högsta serien (division ett) istället. Lite kommer jag nog att bita på naglarna över att det ska inträffa, särskilt om det blir stor spelarflykt till nästa år. Det gäller att klubben tar tag i situationen för att undvika det och tvärtom se till att det bär uppåt igen. Saker och ting har redan börjat hända, det är flera högt uppsatta i föreningen som meddelat sin avgång, och det kan man antingen uppfatta som att det kan komma in välbehövligt nytt blod eller att det är kaotiska tider som väntar … svårt att avgöra vilket faktiskt.
Men vi får väl ta en liten bit i taget, och jag har redan i det närmaste bestämt mig för att när nu Kalmar FF någon gång nästa år kommer att få resa till det för mig ganska närbelägna Uddevalla och möta Oddevold, så ska jag ta mig till Rimnersvallen och se den matchen. Här är det sympati och stöd som gäller, inte att överge.

Och allsvenskan då? Kommer jag att intressera mig för den när KFF inte är med längre?
Visst, det kommer jag att göra, för högsta serien är ändå högsta serien. Däremot vet jag inte om jag ska ha något ”reservlag” att hålla en tumme för där uppe. Det kanske jag kan ha. Märk väl, om det blir något sådant så är det inte ett lag jag hejar på – hejar gör jag bara på Kalmar – men åtminstone ett lag som jag kan hoppas på lite extra av sympati.
Kanske skulle det laget kunna bli Degerfors (som precis gjort tvärtom mot Kalmar och gått upp i allsvenskan istället för ner). Degerfors var just ett sådant reservlag till mig under åren 1993–1997, då de var i allsvenskan samtidigt som Kalmar inte var det. Men jag känner att jag inte riktigt har kvar den känsla för Degerfors jag hade då. Särskilt inte som Degerfors numera känns som någon sorts ”brukslagsmaskot” för fotbollsmedia – ett alibi som de storstadsbaserade experterna kan använda för att påstå att ”jo men vi gillar ju visst mindre klubbar, vi gillar ju Degerfors!” Det är något som känns fel där.
Så det är möjligt att jag skulle kunna hålla den där tummen för Gais istället. Gais är ett ”alternativlag” och ständig ”underdog” i min smak. Jag har tidigare sagt att om jag rent hypotetiskt höll på ett lag från Göteborg så skulle det vara Gais.
Men jag får väl se hur det känns rent instinktivt helt enkelt, när jag börjar följa nästa års allsvenska.

Dock kan man inte komma ifrån att jag nästa år kommer att följa superettan först. Det blir sidan 345 före 343 på SVT Text, så att säga. För nu när Kalmar kommer att husera i den serien, då blir den viktigast. Kalmar är viktigast, det är alltid dem jag hejar på, oavsett eventuella ”extra tummar”. Må Kalmars ökenvandring där nere i näst högsta serien vara så kort tid som möjligt. Bara en säsong för att vara exakt. Så här dags om ett år vill jag kunna jubla åt att de är tillbaka igen.
Men vad som än händer tänker jag inte sluta vara kalmarit.
Som det brukar heta i KFF:s ”inför matchen”-information på forumet Svenska Fans:
”Röda bröder – vad det än står!”

Igelkotten recenserar en film: Miséria

(recension november 2024)

Kristna filmer brukar jag ofta ha lite svårt för. Inte för att jag nu sett särskilt många egentligen, men varje gång jag ser en brukar jag uppleva den som ganska tröttsam, eller amatörmässig, eller i något fall obehaglig (som den gamla skräckpropagandistiska Som en tjuv om natten). Framför allt brukar kristna filmer vara ohyggligt övertydliga. Det är som att de kristna filmmakarna är så ivriga att få visa upp det viktiga budskapet i filmform att de glömmer att film faktiskt är en konstart också och att det därför kanske kan vara en god idé att göra filmen filmisk i första hand.
Ja, det finns vissa problem med kristen film – och det brukar inte heller bli bättre av att kristna filmvisningar ofta åtföljs av en viss upphaussning bland de redan övertygade: ”ååååh, den här filmen är så fiiiin och så braaaaa!” Den där filmen som bara heter Jesus kort och gott, den som kallas ”Jesus-filmen”, är ett bra exempel på det. Jag har alltid föredragit Zefferellis Jesus från Nasaret-filmer istället för den, för de berättar samma historia men på ett mycket bättre sätt – och med vissa konstnärliga friheter. Och det är just det, att ska det vara kristet på film så blir det faktiskt bättre om det bäddas in i vanlig Hollywood-filmstil istället för att vara så troget och tydligt nischat just för en kristen publik. (Jag tycker att t.ex. Forrest Gump, Sound of Music, Dead Man Walking eller Chocolat funkar bättre än kristna filmer som kristna filmer.)
Filmer som är väldigt uppenbart kristna redan från början känns inte som min grej.

Av den anledningen har jag också varit lite tveksam till filmen Miséria, med Sebastian Stakset, som gick upp på bio tidigare i höst.
(Varför det ska skrivas ”Miséria” med accenttecken har jag inte begripit, men ska det nu skrivas så så följer jag det.)
Visst är det på sitt sätt intressant att det kommer en sådan film, särskilt som jag mycket väl vet vad Sebastian Stakset är för en. Jag har hört honom flera gånger på kristna stormöten och där har han talat bra. Han var tidigare med i hiphopgruppen Kartellen, en av Sveriges ilsknaste får man nog säga, och då kallade han sig Sebbe Staxx och levde ett synnerligen destruktivt och tumultartat liv. Senare har han kommit till tro och bytt inriktning: han rappar fortfarande och ger ut musik, men är nu även förkunnare, och det är i de sammanhangen jag har fått tillfälle att höra honom. Nu har han alltså gett sig på skådespelarbanan också, i en film som är löst baserad på hans eget liv, då när han levde som värst och var kriminell och drogberoende och insyltad i allt möjligt elände. Han spelar själv huvudrollen, och regisserat filmen har Liam Norberg gjort, även han tidigare kriminell men numera kristen istället.
Vad kan det tänkas bli för en film med de förutsättningarna …? Jag som alltså vet hur Sebastian Stakset brukar låta på möten och känner till hur intensivt känslosamt evangelisk han är numera, jag kunde förstås inte tänka mig annat än att den stil han visar som predikant måste komma fram i den där filmen också, om den nu handlar om hans liv. Och just därför blev jag genast orolig att det skulle bli övertydligt, så där som det gärna blir i kristna filmer. Att Miséria har gått upp på Filmstaden-biografer runtom i landet precis som vilken profan film som helst har inte fått den betänkligheten att minska, hur intressant det än är att den faktiskt fått det utrymmet.
Särskilt oroväckande blev det när jag läste en recension av Miséria, där den blev totalsågad som en av de sämsta svenska filmerna i alla tider, mer eller mindre, och kritiserad för sitt helt outhärdligt patetiska frälsningsbudskap som lösning på allt på slutet. Även om nu recensenten kanske inte var särskilt kristen av sig och därför mer negativ från början så bådade den recensionen inte gott, så att säga.

Men jag såg filmen på bio nu i oktober, till stor del av ren sympati för Sebastian Stakset, och lyckligtvis måste jag säga att jag för det mesta inte kände något behov av att dyka ner i en skämskudde i salongen. Miséria är inte någon av de bästa filmer jag sett, det kan jag absolut inte säga, men jag har sett många som är sämre också.

Att filmen ändå fungerar någorlunda och går att se sig igenom, det beror på att det faktiskt ändå finns någon sorts grundläggande respekt för filmmediet – en viss professionalitet som inte åsidosätts av den kristna ambitionen. Det beror till stor del på skådespeleriet. Sebastian Stakset själv är faktiskt inte alls någon dum skådespelare, han övertygar i rollen, men så spelar han ju också i hög grad sig själv (även om hans karaktär heter Adam istället) och då är det klart att han har kunnat hitta rätt känsla. Flera av de övriga rollerna är också tillsatta av ”riktiga” skådisar som castats utanför den kristna nischen och som gör sitt jobb: Ola Rapace gör faktiskt i mitt tycke den allra bästa skådespelarinsatsen i Miséria, som den lömske gängledaren Chicago, och Amanda Renberg är också helt okej som huvudpersonen Adams hårt prövade flickvän/fru. Ingen av dem är väl förstås direkt skådisar i ropet just nu, men de lyfter handlingen och stämningen i filmen, det tycker jag allt.
Själva storyn, och den rent filmmässiga skildringen av hur Adam går ner sig och dras in i det kriminella träsket där han förväntas skaffa snabba pengar, skjuta ihjäl folk, smuggla knark och sopa igen spår, blir också någorlunda sammanhållen och känns inte bara klyschig utan hyfsat övertygande. Jag hade fruktat något slags verklighetsdistanserat berättande som fullständigt skulle sakna paralleller till dagens Sverige med dess gängkriminalitet och organiserade brottslighet, men det känns som att man när man ser filmen faktiskt kan göra kopplingen till den världen och hur det är ”på riktigt”. Det är också en av de starkaste sidorna med Miséria att människorna bakom de kriminella karaktärerna kommer fram – naturligtvis måste de alltid få göra det i en kriminalfilm av det slaget, men Miséria klarar inte den uppgiften sämre än någon annan film i genren, det vill jag bara ha sagt. Det är inte bara en rad av ytligt otäcka typer och miljöer, utan personer som faktiskt interagerar och gör någonting och känner någonting samtidigt. (Och ett antal av dem är helt korrekt ”svenskar”, så att det inte blir några schablonbilder av en värld med idel kriminella invandrare.)
Sedan är ju ändå den scenografiska stämningen i filmen rå, grå, skamfilad, sjabbig, förortsaktig och tuff, på ett sätt som kan verka uttjatat, men det är alltså inte som en målad kuliss utan det känns tillräckligt autentiskt.

Annars är väl i och för sig inte regin och manuset i filmen någon direkt höjdare … tempot är hoppigt ibland men till största delen går det långsamt och utdraget, och det finns en del scener där handlingen går helt på tomgång. Värst är nog den sekvens där en apatisk Adam försöker mata sin bebis i köket; visst, poängen med den scenen är väl just att man ska uppfatta hur psykiskt dåligt han mår samtidigt som han ska försöka vara pappa, men det hela blir verkligen väldigt långrandigt. Något slags i praktiken innehållslös köksvaskrealism som helt tar över, där och i viss mån även på andra ställen. Det är tur att handlingen ändå går framåt mellan de ställena, så att man som tittare inte tappar fokus alldeles.
Tidsmässiga och logiska luckor i manuset hanteras för övrigt ibland genom diverse musikaliska inslag som får fylla ut, främst Staksets egna raplåtar. Det får mig att gäspa en aning eftersom det inte riktigt är en musikstil i min smak, men för all del, det är ett passande soundtrack.

Hur var det med övertydligheten då? Jodå, visst finns det en sådan, det kan jag inte förneka. Miséria är en film med ett kristet budskap, och det budskapet är inte speciellt subtilt. Sedan har man i och för sig lagt upp det lite stegvis, då Adam tre gånger under filmen råkar på en fängelsepräst som försöker prata med honom: han är helt negativ första gången, lyssnar en aning mera andra gången och så tredje gången när alla andra vägar är uttömda blir han helt mottaglig. Där finns också korset med som en mycket tydlig och synlig symbol, och hela filmen avslutas med ett ord från Johannesevangeliet: det känns väldigt ”Staksigt”.
Självklart kan jag förstå om detta är tröttsamt och överdrivet förenklat/naivt för många som tittar, och även om jag nu själv sympatiserar med innehållet i fråga så tycker också jag att det hade kunnat göras mer originellt eller allegoriskt. Men ändå … det hade kunnat vara värre, just i och med att man i manuset har tagit det steg för steg, och dessutom väntat med den stora omvändelsen till precis i slutet. Man har inte tagit i för mycket och skyfflat på med sensmoral i stora doser under hela filmen, vilket är tur, för det hade blivit svåruthärdligt.

Sammanfattningsvis: är det värt att se Miséria? Ja, nu vid det här laget har den väl slutat gå på bio förstås, men är det värt att skaffa den på DVD eller strömma den?
Jo, det tycker jag allt att det kan vara värt. Filmen är Sebastian Stakset i filmform helt enkelt, både i huvudroll och manus och soundtrack, och det blir inte något magplask tack vare att han ändå fått tillfälle att jobba professionellt med projektet och fått god hjälp. För att anknyta till det jag skrev i början så känns det alltså inte som en helt ”nischad” kristen film, utan den följer det Hollywood-filmiska, om än med vissa brister men den försöker.
Icke-kristna tittare kan se Miséria som en stunds förströelse och kanske förhoppningsvis begrunda det faktum att verklighetens Sebbe Staxx hittade en väg ut på samma sätt som Adam gör i filmen. Men jag har en känsla av att filmen gör allra störst nytta för tittare som redan är ”frälsta” så att säga. För det är faktiskt möjligt att de kan behöva en viss förståelse åt andra hållet – en inblick i hur den ”gudlösa” världen ser ut och att det finns människor av kött och blod i den också. Ja, det gäller förstås även andra tittartyper.
Miséria är inte något mästerverk, den känns stundtals seg och den är förvisso kategorisk så det förslår, men en ganska nyttig film får jag nog ändå säga att den är.

Film: Miséria, regi Liam Norberg.
Betyg: 5 av 10.