(ranking november 2025)
Eftersom jag alltid har haft en ganska stark passion för deckare så tänkte jag inleda min nya ”månadens ranking”-idé (se mer om den nyheten här) med en lista över vackra mordmetoder i böcker.
Det kanske kan verka lite makabert att jag benämner dem som ”vackra” när det nu faktiskt handlar om att döda folk, men var och en som någon gång uppskattat att läsa en deckare vet att det är ett professionellt och stimulerande hantverk att sätta ihop ett deckarpussel och att man i regel har distans till döden i litteraturen och kan skilja denna död från den i verkligheten. Därför tycker jag mycket väl att jag kan kalla mord för vackra och rentav ha beundran för de kreativa författarförmågor som har tänkt ut dem.
Och här kommer alltså sex stycken särskilt vackra mordmetoder som jag har fäst mig vid och kommer ihåg särskilt väl från deckare jag har läst genom åren. Ifall ni inte själva har läst dem ska jag försöka att inte spoila för mycket … om jag ändå måste det i viss mån så säger jag till.
6. Maria Lang, Mörkögda augustinatt.
Som en del nog vet har jag Maria Lang – ibland kallad en svensk Agatha Christie – som en gammal favorit. Det är förvisso sant att hennes böcker generellt blev sämre och sämre ju äldre hon blev, och då slarvade hon också mer och mer med pusslen i sina deckare (och bredde ut sig om andra saker istället), men i de tio första under perioden 1949–1958 brukade hon få till mysteriekonstruktionerna alldeles utmärkt. Mörkögda augustinatt hör till den perioden, och där finns det en mordmetod som inte går av för hackor. Som man kan ana är det augusti och det äts kräftor och svampstuvning ute på landet i Roslagen, och den som dominerar kräftskivan är den gamla arvtanten som är allmänt avskydd och har massor av pengar som alla vill komma över. Och mycket riktigt dör hon, till synes av matförgiftning orsakad av dålig svamp i den där stuvningen. Det är bara det att det i själva verket är någon som har mixtrat ihop en brygd gjord på avkok av riktiga giftsvampar, och gett tanten den i en drink – ett otroligt smart knep, för ingen rättsläkare tänker ju på möjligheten att det är mord med svampgift när den döda redan har ätit svamp. Kanske hade inte detta fungerat i nutiden, men 1956 gick det nog bra och faktum är att Maria Langs läkarvän (som hon brukade fråga till råds om medicinska detaljer) sade till henne medan hon skrev boken att ”du har kommit på det perfekta brottet, det går aldrig att bevisa det här!” Följden blev att Lang införde några andra detaljer som skulle göra pusslet mer naturligt lösbart, och själv tyckte hon att hon sabbade boken i och med det, men jag tycker för min del att gåtan hänger ihop utmärkt ändå. Och det är ett av de bästa giftmord man kan tänka sig – dock inte det allra bästa, för det kommer snart lite längre ner!
5. Agatha Christie, Klockan K.
Den något udda Christie-boken Klockan K (som varken Hercule Poirot eller Miss Marple är med i) kännetecknas av att ”huvudmordet” är uttänkt enligt en otroligt grundlig plan i många led – och det är för all del snyggt, men det är det improviserade ”mord nummer två” som är det verkligt tjusiga i denna bok. I en standarddeckare brukar det ju ofta finnas ett andra mord, som begås på ”någon som råkar veta för mycket”, och den som vet för mycket i det här fallet är en gammal advokat som har hjärtproblem och som bor i ett hotellrum på allra översta våningen. Vad gör då den sluge mördaren för att raskt tysta ner advokaten och inte bli avslöjad? Jo, hen tar helt enkelt raskt och hänger en skylt på hissen där det står att den är trasig, med följden att gamlingen måste anstränga sig med att gå upp för alla trapporna till sitt rum – och får en hjärtattack och dör. Skylten är det sedan bara att ta bort igen efteråt. Verkligen fiffigt. Kanske inte en helt vattentät plan, men som kallblodig chansartad manöver är den riktigt imponerande, och faktum är att den inte heller kan bevisas på samma sätt som den vattentäta planen för det första mordet ändå kan i slutändan.
4. Maria Lang, Farliga drömmar.
Vi tar en Maria Lang till, det måste jag göra, för även den här metoden i Farliga drömmar från 1958 är fantastiskt snygg. Jag kan inte beskriva den för mycket utan att spoila, men boken handlar om den despotiske författaren Andreas Hallman som bor tillsammans med sin förtryckta familj i en isolerad villa, och varje gång det är fest brukar de ta fram en uppsättning portionsskålar i olika färger där varje familjemedlem har sin egen färg. Det säger då sig självt att om man önskar ta livet av någon i familjen så är det ganska enkelt att stoppa gift i en skål med motsvarande färg – och det är precis vad någon i sällskapet gör. Men inte nog med det, utan i boken sker dessutom detta två gånger, och det är inte heller riktigt så enkelt som att rätt person har fått rätt portion båda gångerna, utan det ligger ett och annat verkligt slugt knep bakom det här förgiftningsscenariot. Mer säger jag inte, men det är alltså riktigt snyggt utfört – både valet av gift (som är som gjort för att undgå upptäckt med) och själva tillvägagångssättet, som till och med gör fallet juridiskt svårhanterligt. Resultatet blir en flerdimensionell gåta som Agatha Christie själv inte hade kunnat göra bättre.
Det här mordet återfinns inte i en roman utan i en novell, men det spelar ju ingen roll, en raffinerad mordmetod är det ändå, och Roald Dahl var ju känd för sina kusliga och lätt bisarra små historier med oväntade vändningar. Här handlar egentligen hela novellen om just mordvapnet, och det är inte någon mordgåta i den meningen, men det är bokstavligt talat ett iskallt mord. En gift kvinna slår ihjäl sin man (som har varit otrogen) med en stenhård, djupfryst lammstek som hon just tagit fram ur frysen – och därefter sätter hon helt sonika steken i ugnen och går ut en stund och sedan kommer hon hem och kan låtsas att hon just hittat maken död och ringa polisen. Men kronan på verket är att hon sedan tar fram den färdigtillagade steken och bjuder poliserna på den ”så att den blir till någon nytta”, och där sitter de och mumsar i sig mordvapnet/beviset samtidigt som de diskuterar vad det kan ha varit för ett hårt och trubbigt föremål som den döde blev ihjälslagen med. Det är dråplig svart humor när den är som allra bäst, och en studie i kallblodighet.
2. Agatha Christie, ABC-morden.
(Här måste jag spoila, så hoppa över detta stycke om ni inte läst boken men tänker göra det!)
I detta fall är det kanske inte riktigt en konkret mordmetod det är fråga om, utan mer en hel strategi, men det finns få sådana strategier som är så eleganta som den här. För vad gör man om man är ute efter att mörda eller skada en viss person, men inte vill att dådet mot personen ska dra någon särskild uppmärksamhet till sig? Jo, man ser till att brottet bara är ett i en hel rad av liknande brott – så att det inte framgår vem som egentligen är det avsedda huvudoffret och man själv alltså undgår att få sina egna motiv granskade av polisen. Det är det som är knepet i ABC-morden, där Hercule Poirot vägrar tro på att den misstänkte är skyldig till seriemord på slumpvis utvalda personer i alfabetisk ordning, för ”det är inte logiskt att man gör så bara för att man är galen rätt och slätt”. Han avslöjar också till slut den som egentligen ligger bakom hela villospårsoperationen. Men det ska ju vara Hercule Poirot till det, för i själva verket är ju strategin storartat smart och slug – om än hänsynslös givetvis – och svår att genomskåda. Den har också efterapats på ett lika lyckat sätt av Olov Svedelid i hans ungdomsdeckare Betong-Rosorna och hotelsebreven; där är det brevterror istället för mord, men taktiken är densamma och där förbättras den dessutom av att den skyldige även blandar bort korten genom att skicka hotelsebrev till sig själv. Det var i denna bok jag som barn själv först läste om metoden och tog intryck av den (och själv imiterade den vid ett tillfälle, men det var dumt av mig så det behöver vi inte gå in på nu). Så Svedelid får vara med här och få ett hedersomnämnande. Han var en utmärkt deckarförfattare han också, vilket hans böcker om Samuel Rosenbaum vittnar om.
Det medeltida dramat Rosens namn är som bekant en alldeles fantastisk ”klosterdeckare”, ur-förebilden för den sortens intriger (för mord i munkmiljö har vi fått mer av efter den boken!). En mastig historia med ett vidunderligt språk, lika späckad med eleganta filosofiska och teologiska djupsinnigheter och teckensymbolik som med brutala dödsfall där munk efter munk får sätta livet till – men elegantast av allt, det är det knep som används för att preparera en viss hemlig bok. Munkarna i klosterbiblioteket har ju för vana (som en del har) att slicka på fingrarna för att vända blad i böcker de sitter och arbetar med, och då är det någon som har varit så listig att han smort in gift på bladguldet på boksidorna till just den där boken, med följden att först en munk och sedan flera får i sig giftet varje gång de slickar och bläddrar, och så småningom avlider. Ååååh, vad snyggt det är. Så utsökt. Så snillrikt. Så subtilt och beundransvärt listigt. Jag är full av vördnad för sådant ädelt mordiskt hantverk … ja, eller åtminstone för den hjärna som tänkte ut den idén. Men Umberto Eco hade en rysligt skarp hjärna. Som sagt, hela den där boken är ytterligt läsvärd, men särskilt den mordmetoden – och att den förste munken som faller offer för den råkar vara klostrets översättare gör det ju extra underhållande för mig givetvis.
Det här var alla. Innan jag slutar vill jag bara tillägga, beträffande dessa ”vackra” mordmetoder, att det som gör dem just vackra är att de i mitt tycke inte är särskilt sadistiska någon av dem. Det är det som är den springande punkten på något sätt. Mer brutala, råa och våldsamma mordmetoder tycker jag inte alls är vackra på det sättet – tänk till exempel på filmen Se7en, där man visserligen inte kan klaga på fantasin men dödandet ändå mest bara blir groteskt, som ett frosseri i smaklösheter. Nej, elegant ska det vara för att jag ska uppskatta en mordmetod. Och det höll för övrigt Maria Lang med om också vet jag, hon gillade inte alls hårdkokta deckare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar