Igelkotten recenserar en skiva: The Afterparty, Lykke Li

(recension maj 2026)

Lykke Li är en av de bästa artisterna i Sverige efter millennieskiftet.
Den uppfattningen har jag haft i ett antal år nu. Och då är jag ändå inte som många andra av Lykke Lis fans, som framför allt verkar ta till sig hennes översiggivna och självutlämnande texter. Dem har jag aldrig analyserat särskilt intensivt, utan jag har mer snöat in på själva musiken, som räcker gott och väl i sig.
Musikaliskt erbjuder Lykke Li en udda och egendomlig värld: karg, vemodig och nästan hypnotiserande. Den bygger på hennes barnsligt ljusa och spröda stämma i kombination med producenten Björn Yttlings säregna ljudlandskap som kan innehålla allt möjligt mörkt, rytmiskt och svävande men som ändå låter omisskännligt ”yttlingskt” hela tiden (hans insats är mycket viktig för slutresultatet, inte minst alla lustiga slagverk han pepprar låtarna med). Det är sådan musik som man gärna sjunker ner i och vaggas iväg av, mest i de partier när det är som lugnast men även när det ökar lite i volym: stämningen finns kvar även då. Sedan är Lykke Lis viskande sångsätt inte något för den som föredrar ordentligt magstöd 😊 men man kan inte säga annat än att hon har en mycket egen stil.

Det har blivit några stycken skivor från henne genom åren, och helt och hållet likadana har de inte låtit, men dem jag fastnat mest för är debutalbumet Youth Novels (som har den mest fascinerande och avskalade stämningen), dess efterföljare Wounded Rhymes (som tvärtom låter mer hitaktig, med kända låtar som ”I Follow Rivers”), samt den förra som kom för några år sedan, Eyeye (på den finns den låt som jag nästan tycker bäst om av alla, den drömlika ”Carousel”).

Och nu den här månaden har det precis kommit ett nytt album av Lykke Li. Det heter The Afterparty, och det verkar vara en lämplig titel, för efter vad jag har läst så blir detta det sista släppet från denna en av våra mest säregna sångerskor. Varför hon lägger av eller vad hon ska ägna sig åt istället har jag inte förstått ännu … jag kommer i alla fall att hålla tummarna för att hon ändrar sig på den punkten.
Till dess får jag avnjuta den nya skivan (eller spellistan, som det ju i praktiken är varje gång någon släpper musik nu i dessa Spotifierade tider). Är den en besvikelse eller är det Lykke Li i gammal god form?
Ja, det första man konstaterar är ju (förutom att omslagsbilden är suddig, märklig och tvetydig på ett sätt som passar Lykke Li ganska bra) att det är en mycket kort skiva. Endast 24 minuter, vilket onekligen inger en känsla av att jag och andra fans behövt vänta länge sedan sist på något som visade sig vara väldigt litet. Ett album som är mindre än en halvtimme är inte ens en LP i mina ögon utan mer en EP, om man nu ska använda gammal terminologi.
Men visst, det är i alla fall nio låtar på de 24 minuterna så man blir inte lurad på det sättet, och en fördel med en så kort skiva är ju att man kan lyssna på den desto oftare och klämma in den närhelst det finns lite tid över. Jag har nu också hört på The Afterparty ett antal gånger, och kan ge något slags omdöme, även om det var svårare än jag trodde att beskriva skivan och vad som karakteriserar den … det är liksom inte så lätt att uttrycka det med Lykke Li.

En sak att lägga märke till är att Lykke Li här på ”efterfesten” verkar lite gladare än hon har varit innan. Jag har som sagt inte försjunkit så mycket just i hennes texter tidigare, men att det varit rätt mycket depp och översiggivenhet har man ju ändå uppfattat i viss mån. Och det är klart att vemodet finns kvar i viss mån även på The Afterparty, annars vore det inte alls Lykke Li, men sångerskan verkar nu ändå bemöta motgångarna med en viss tapperhet och inte ge sig in i totalt mörker. Flera av låttitlarna ger också en vink om att det är mer positivt nu: ”Not Gon Cry”, ”Happy Now”, ”Lucky Again”, ”So Happy I Could Die”, ”Euphoria” (nej, den är inte en cover på Loreen!).
Annars är mitt helhetsintryck att skivan är som en sammanfattning av de tidigare skivorna, i sammanpressad, komprimerad och kortfattad form. Även om det finns en del nya grepp så känner man definitivt igen Lykke Li för det mesta, och helheten säger på något sätt mer än de enskilda låtarna då den känns som en lyssningsupplevelse med rätt stämning rakt igenom. Märkligt nog egentligen, för det har varit många olika producenter inblandade – både Lykke Li själv, den nämnde Björn Yttling och flera andra – men trots det hänger det hela ihop bra. Allt känns bekant kort och gott: här finns influenser både från hitsen på Wounded Rhymes, de små naivistiska styckena på Youth Novels och det självutlämnande på I Never Learn.

Om man ändå ska titta på enskilda spår så är det lustigt nog just de mer utpräglat ”hitvänliga” låtarna, de som mest anknyter till Wounded Rhymes, som jag har fäst mig vid när jag lyssnat igenom. ”Lucky Again” känns som ett slags informell uppföljare till den skivans ”I Follow Rivers” (om än med ett gäng orientaliska stråkar också), och även ”Sick Of Love” har en catchig refräng som känns både medryckande och bitterljuv samtidigt. Allra bäst är ”Knife In The Heart”, albumets näst sista spår, där Lykke/Yttling kommer igång med alla ingredienser: en snygg elektronisk vägg, klapprande slagverk av olika slag, samma intensiva indiestämning som förr om åren men även en hitdimension. ”Lykke Li gör hits igen”, såg jag i ett omdöme, och det håller jag med om när det gäller de låtarna åtminstone.
När det gäller de mer lågmälda spåren så är det tyvärr lite lättare att de glider in genom öronen och sedan ut igen, i och med att de är så korta … det blir ingen ”Carousel”-effekt där, och de är inte heller så fenomenalt hypnotiserande som till exempel ”This Trumpet In My Head” från debutskivan. På sätt och vis blir det frustrerande när det i flera låtar efter vers-refräng-vers-refräng kommer något som man tror är ett stick, och väntar sig att det blir ett par refränger till efter det, men sedan visar det sig att ”sticket” i själva verket var ett coda-parti och att låten är slut istället innan det ens gått tre minuter. Lite snopet.
Men angenäm lyssning är det ändå hela tiden, och en direkt psykedelisk effekt blir det också i det extra korta mellanspåret ”Future Fear”, som är en brygga mellan albumets första och andra halva.

Det är en kort musikalisk uppvisning, och inte Lykke Lis bästa album, för här saknas de där riktigt magiska, överjordiska, vaggande ögonblicken. Men samtidigt är det den typiska indie-Lykke Li: inte något man blir besviken på utan något att sätta på lite titt som tätt och avnjuta och ta till sig lite mer av för varje gång man lyssnar. Jag har nog mycket kvar att upptäcka har jag en känsla av.
Och jag hoppas som sagt att hon inte menar allvar med att det här skulle vara en tack-och-avskedsskiva.

Skiva: Lykke Li, The Afterparty, Neon Gold.
Särskilt bra spår: ”Knife In The Heart”, ”Lucky Again”, ”Sick Of Love”.
Betyg: 8 av 10.