Kristen musik och den kristna bubblan

”I’m no longer a slave to fear – I am a child of God.”
Detta är den mycket uppmuntrande och befriande refrängraden till en lovsång (om man nu inte bara vill kalla den för en kristen låt, helt enkelt) som jag har hört nu i sommar. Först på Oas-konferensen i Ljungby, och nu de senaste dagarna även på tältkampanjen ”Det finns hopp”, som precis har hållits här på Tjörn och som vi har följt både på plats och på webb-TV.
Den där lovsången, ”No Longer Slaves” som den heter, är relativt nyutkommen och faktiskt väldigt bra, känner jag. Den är rentav så bra att jag har letat upp den på Spotify och förmodligen kommer att lägga till den på min stora spellista. Något som annars är ytterst ovanligt för mig just när det gäller kristen musik, i synnerhet modern lovsång.
Hos mig finns det nämligen ett rätt intressant fenomen i min attityd till kristna sånger – nämligen att även om jag gärna sjunger med i dem när jag är på plats i en kyrka eller ett tält, så har jag svårt att faktiskt lyssna på dem. Normalt har jag väldigt få kristna låtar på spellistan. ”No Longer Slaves” ser ut att bli ett undantag från denna mångåriga tendens.

Jag vet inte säkert varför jag har den där inställningen till kristen musik, men jag har rätt ofta tänkt att det har att göra med min gamla uppfattning om musik kontra text. Sedan mycket länge lyssnar jag på musik i första hand för musikens skull, inte för textens (även om jag förvisso också uppskattar en bra text!), och jag har ibland till och med tyckt mig känna på något sätt instinktivt när en låt har gjorts med texten som det primära syftet. Har den det uppfattar jag den som tämligen tråkig.
Om jag verkligen har någon sådan instinkt på riktigt vet jag inte, men det är ju i alla fall fullt tänkbart att en musiker som lägger väldigt stor vikt vid sina texter kanske glömmer bort lite av det där att vara kreativ rent musikaliskt också. I så fall skulle det kunna vara så att jag uppfattar textcentrerad musik som tråkig därför att själva musiken inte är tillräckligt snyggt och omsorgsfullt ihopsnickrad (eller saknar spontan popkänsla) och därför inte rycker tag i mig tillräckligt mycket.
Det bästa exemplet på detta är progg och annan samhällskritisk musik, där ju texterna verkligen står i centrum; proggarna hade rentav tidvis den nonchalanta åsikten att ”vem som helst kan spela, det behöver inte vara perfekt”, och då lät det därefter, tycker jag. Men ett nästan lika bra exempel är kristen musik. För även där är det ofrånkomligen så att lovsångsmakare och psalmförfattare lägger krutet på texter som ärar Gud. Så måste det ju bara bli. Och följden blir att jag tycker att inspelningarna rent musikaliskt blir lite för anonyma för att lyssnas på till vardags.

Sedan har det kanske inte bara att göra med texterna heller, utan också skillnaden mellan sammanhangen. När jag befinner mig i en kyrka, eller i en stor arena där det är jättemöte med hejdundrande lovsång, så kan jag förvisso tycka att musiken är vacker – den kan rentav gripa mig så att jag får en andlig upplevelse med hjälp av den. (Det kan gälla både rockig lovsång, gospel, vanlig psalmsång med orgel och liturgisk mässande sång.) Men det är ändå inte musik som håller för att sättas på i lurarna eller i stereon hemma. Nog för att körer och organister och lovsångsteam gör ett bra jobb, absolut, jag menar inte att kritisera eller förringa deras insatser, men hemmavid blir det ändå liksom inte samma känsla som med annan ”vanlig” musik som så att säga är gjord för Spotify-lyssnare och skivköpare direkt. Det har just med sammanhanget att göra: utanför sitt rätta sammanhang känns kristen musik för mig inte lika medryckande, för då märks det på något sätt att livekänslan och stundens inlevelse musikaliskt sett inte matchar en professionellt gjord studioinspelning.

Tidigare i somras när dottern hade varit på Ungdoms-Oas, och var helt uppfylld av detta, så ville hon gärna köra en Spotify-spellista med lovsångsmusik när vi for hem. Det var visserligen väldigt trevligt att hon ville det (sådana tillfällen får man inte alltid uppleva med en 14-åring …). Men även om jag inte sade någonting så märkte jag när vi hade på den listan att själva musiken i mina öron ändå var rätt tråkig att lyssna på så där i bilstereon. Särskilt de låtar som var liveinspelningar från riktiga möten. Då föredrar jag absolut att vara där och uppleva det själv. Det är nästan så det blir frustrerande att lyssna i efterhand på någon annans upplevelse och hänryckning. Ja, faktum är att det för mig blir markant skillnad bara att följa ett kristet möte i direktsändning på webb-TV istället för att själv vara där … den talade förkunnelsen blir ungefär densamma, men just sången och musiken når inte fram till mig när jag inte är på plats.
Det är svagheten med mycket kristen musik för mig. Att jag måste uppleva den själv direkt och vara där den framförs för att den ska fungera. Kristen musik är rätt mycket ”bruksmusik” på det sättet.
Man kan rentav kalla det hela för en ”bubbla”, och här kan jag också tycka att det är ett fall då det går att använda det där uttrycket som jag verkligen avskyr när det yttras i Melodifestivalsammanhang, nämligen att en låt är ”bra på riktigt”. I kyrkan och möteshallen sitter jag och tycker att lovsånger och psalmer är bra just där och då, men de är mycket sällan ”bra på riktigt”, för utanför bubblan så funkar de inte på samma sätt för mig. När det gäller Melodifestivalen och Eurovision Song Contest så har många den uppfattningen att de tävlingarna på samma sätt är en bubbla, med låtar som är bra inom bubblan men för det mesta inte utanför, och där råkar det nu vara så att jag inte håller med dem utan tycker att den där bubblan är en fördom och en nidbild … men i gudstjänst- och mötessammanhang så har bubbelbilden mer fog för sig. För mig i alla fall. Det finns även andra situationer med bubblor och ”bra på riktigt”, till exempel när det framförs musik på skolavslutningar och andra tillställningar med mer amatörmässig nivå, eller när diverse band spelar i bakgrunden på restauranger och dylikt. Förvisso kan det diskuteras när det är fråga om bubblor (med bättre kvalitet utanför bubblan) och när det inte är det.

Nåväl. Jag råkar nu alltså för egen del tycka (andra upplever naturligtvis saken annorlunda) att en hel del kristen musik är bra och rentav andligt givande inom sin bubbla men inte helt fungerar utanför den, och att jag därför inte får ut något av att lyssna på den så där till vardags.
Ändå finns det alltså undantag. Två sådana, som jag har haft som kristna favoritartister i drygt tjugo år nu, är det brittiska progressiva bandet Íona som spelar ett slags kristen keltisk meditativ rock, och den amerikanske munken John Michael Talbot som är en skickligt gitarrspelande kristen trubadur. Just dessa två har för mig trängt igenom bubblan och fungerar att lyssna på. Som jag uppfattar det är det för att de inte bara bryr sig om sina kristna texter, utan också lägger ner särskild omsorg om själva musiken.
Det behöver inte heller ur kristet perspektiv vara fel att göra så. Någon kanske tycker att Gud kommer i skymundan om man som musiker koncentrerar sig för mycket på ljudbilden istället för på det textmässiga budskapet om Gud, men så är det inte alls enligt mig. Gud har uppfunnit även själva musiken, och man kan mycket väl ära honom bara genom musiken i sig som medel, utan text till och med. Det är fullt möjligt att spela enbart instrumental musik och kalla den för kristen. Att vara musikaliskt ambitiös utesluter inte att samtidigt tjäna Gud.

Sedan har vi ju då, avslutningsvis, den där nya låten ”No Longer Slaves”. Det är alltså en låt som lyckats slå an en sträng. Jag har hört den på de där mötena jag varit på i sommar, och tyckte att det för ovanlighetens skull verkade vara en lovsång som skulle kunna vara lyssningsbar även utanför sitt sammanhang. Vad som fick mig att känna så inför just den lovsången vet jag inte alls. Men jag kollade upp vilka som gjort den (det kristna lovsångskollektivet Bethel Music) och lyssnade, och studioversionen av ”No Longer Slaves” är faktiskt också så pass bra att den kan ta plats på min spellista som kristen ”poprock”.
Intresseväckande nog så lyssnade jag på låten även i en liveversion, och där var den inte lika fängslande, i alla fall inte i lurarna bortkopplat från mötessammanhanget där den spelades in. Det ska till hantverk i en studio för att det ska bli riktigt bra, i min värld.
Men det var ju bra att upphovspersonerna till den här lovsången lyckats på den punkten, för nu kan jag även i lurarna låta mig uppfyllas av sången i fråga. Även av texten (för som sagt även om jag tycker att musiken är viktigare så innebär det inte att jag tycker texten är oviktig). Den är verkligen upplivande.
”I’m no longer a slave to fear – I am a child of God.”