Lite om synd, så här i Stilla veckan

Just nu är det Stilla veckan. Passionstiden och fastan. Det är en tid då det brukar vara rätt lågmält och mollbetonat i kyrkan och talas ganska mycket om synd och nåd.
När det gäller det temat har min andliga resa varit lite hit och dit. Det fanns en tid, mest då jag var i övre tonåren och ung vuxen, då jag inte alls tyckte om när det talades för mycket om synd och arvsynd. Särskilt jobbigt tyckte jag det var under det där året jag tillbringade i Kanada, för i den anglikanska församlingen där jag vistades hade de en tendens att väldigt ofta återkomma till hur syndig och usel människan är, och hela tiden i sina andakter betona att de inte var värdiga. Även hemma i Sverige kunde det låta på liknande sätt, särskilt i de gammalkyrkliga kretsarna. Jag upplevde att syndafixerade kristna hade en syn på människan som innebar att hon bara är ”mörker, is och sten”, och det gillade jag inte. Inte för att jag nu någonsin har tvivlat på att människan är fallen och behöver Guds nåd – det är liksom det som är poängen med hela kristendomen – men jag ville mer se det som att hon ändå har en gudomlig gnista i sig och bara behöver hjälp med att få fram den. Jag ville inte heller uppehålla mig för länge vid frasen ”alla människor är syndare”, för det var bara onödigt dystert att älta det hela tiden tyckte jag.

Numera har jag i viss mån ändrat inställning. Även om jag fortfarande tycker att den gammalkyrkliga synen kan vara något tungsint i stora doser, så är det faktiskt mer vanligt nu för tiden att jag gärna blir matad med att ”alla människor är syndare”. Jag rentav vill tänka så, därför att det ger mig en oerhörd trygghet.
Då kan man ju undra varför jag tycker så. Trygghet? Borde det inte vara tvärtom? Att jag blir mindre trygg om jag känner mig nedtyngd av synd, och mer trygg om jag slipper?
Ja, i Sverige är det ju inte precis särskilt modernt att påminna människor om att de är syndare. Tvärtom finns det i många kyrkor en tendens att undvika att prata om det. I min egen hemförsamling till exempel brukar det göras ett litet tillägg i samband med att man ber syndabekännelsen: när den är färdigbedd och före avlösningen så säger prästen ”till dig som har valt att be om syndernas förlåtelse”. Det är valfritt alltså. Man ska inte behöva känna sig som en syndare om man inte vill.
En syn som alltså finns på många andra håll också. Det är ute att prata om synd. Kyrkan ska inte skuldbelägga människor. Usch och fy för sådant. Inte är vi alla syndare jämt. Någon enstaka gång kanske.
Jag tror faktiskt att detta är fel – kanske t.o.m. mer fel än de gammalkyrkliga när de vältrar sig i talet om synd och oduglighet.
Åtminstone känner jag för min egen del att det är skönt att ha visshet om att jag är syndig och att alla andra också är det. Jag känner mig verkligen inte perfekt och tror inte att jag någon gång i detta liv kommer att känna det heller, och talet om synd blir då för mig inte dömande utan bara en lättad känsla av att man inte är ensam, att man är i gott sällskap (eller ont, om man så vill). Det blir inte heller nedtyngande, för jag vet ju att Jesus har åtgärdat synden i fråga och förlåter alla felsteg – hur många gånger som helst dessutom – och att han älskar mig och alla andra ändå och att vi är värdefulla trots synderna. Som sagt, det är just detta som är poängen med Jesus.
Jag tycker det är ganska uppenbart att det inte finns några alltigenom goda människor här på jorden, och då kan man lika gärna finna sig i det och slappna av och göra så gott man kan för att bättra sig men inte gräva ner sig när man misslyckas. Det är för mig kontentan av talet om synd, och därför känner jag mig inte nedbruten av det heller.

Den som fortfarande tycker att mitt resonemang är konstigt kan ju ta sig en funderare på hur det går om man gör på motsatt sätt – alltså att man ser det som att alla människor egentligen är goda, bara för att slippa bekymra sig om tråkig synd.
För vad blir konsekvensen då? Om man tycker att människorna är goda och kärleksfulla och att det egentligen inte finns någonting sådant som synd? Att eventuellt dåligt uppförande mest bara beror på yttre faktorer och att ingen gammaldags arvsynd är inblandad?
Jo, grejen är ju att även om man förnekar syndens existens, så finns det ju saker kvar som människan kan göra och som en del människor gör – mycket ondskefulla brott och överträdelser. Med en syn på människan som god och synden som icke-existerande, hur betraktar man de där brotten och gärningsmännen då? Jo, det måste ju bli så mycket värre för dem som gjort någonting! För de har fräckheten att med sina gärningar förstöra godheten och kärleken i världen.
Som jag själv ironiskt har skrivit i ett utkast till låttext som jag har filat på med jämna mellanrum på senare år, och inte är klar med än:
”We know there’s no such thing as sin,
but for the one who’s sinning nonetheless
it’s so much worse the wickedness.”
Följden blir att de arma stackare som faktiskt gör något ont, i en syndfri värld, måste bli bespottade och utstötta på ett fruktansvärt sätt. I brist på djävul och arvsynd blir det de som får ta hela skulden. Dömandet blir onekligen mycket värre då än det hade blivit med den ändå trots allt förlåtande inställningen att alla människor är syndare.

Det går faktiskt att se det här i samhället idag, i debatten och i medierna. Ofta när det är någon som har gjort något särskilt olämpligt – i synnerhet när det gäller sexuella övergrepp och misshandel, men även andra felsteg – så sätter profiler, debattörer och vanliga kommenterande Svenssons genast igång att överträffa varandra i tydligt fördömande uttalanden och kräkemojis. Då är det hårda bud, ingen förskoning, ingen tolerans, förövaren har bränt sina skepp för gott, han kan lika gärna dra åt h-e. Hetsjakter, drev och avståndstaganden. Det råder en strävan efter att allting måste vara ”rent” och att alla förbrytare för evigt ska rensas bort från det offentliga. En uppfattning att man inte visar offret respekt om man inte tillräckligt ursinnigt och urskillningslöst uttrycker sin vämjelse och bryter med den skyldige och allt han någonsin gjort och kan förknippas med. En syn att den där personen är kärlekslös och därför inte förtjänar att få någon kärlek själv längre. Ja, för självklart tycker man ju att man själv representerar kärleken, till skillnad från det där svinet.
Sådan mentalitet är faktiskt rätt vanlig nu för tiden: jakten på syndabockar, syndabockgrupperingar och syndabockmiljöer att demonstrativt fördöma så att man själv kan framstå som en av de rena och felfria.
För min smak och övertygelse blir denna renhetsfixering och detta villkorande av kärleken alltför fördömande och rentav fariseiskt. Utrymme för förlåtelse måste alltid finnas. En och annan kanske inte håller med mig om det (”Va? Vill du försvara en som begått övergrepp? Är du inte klok? Det kan aldrig förlåtas!”) men jo, jag tycker Bibeln är så väldigt tydlig med det, att alla synder kan förlåtas, även stora, och att det dessutom inte finns någon som är utan dem och egentligen ingen gradskillnad mellan dem heller.
Och för mig är detta en trygghet. Man kan se det som att den gamla sortens svavelpredikanter var dömande och kanske hycklande med tal om synd och skuld, men det är minst lika dömande att måla upp en bild av människans godhet och därefter stöta ut de missfoster som avviker från den bilden.
Att tro på synd och att alla människor är lika på den punkten (ett slags jämlikhet?) känns numera så centralt för mig att jag faktiskt blir direkt illa berörd av den där lilla justeringen av syndabekännelsen som jag nämnde förut, den de använder i min lokala kyrka. Även om det bara är en minimal detalj. Jag vill inte höra något om att ”välja” att få del av syndernas förlåtelse, för även om det förstås är upp till var och en om man vill ta emot Jesus, så borde inte kyrkan lätta på formuleringarna och antyda att det är okej att låta bli om man inte känner sig särskilt syndig för då är man säkert inte det heller.

Innan jag avslutar: om vi ska återgå till de där anglikanerna i Kanada och de gammalkyrkliga i Sverige, som återkom så många gånger till talet om synd, så tycker jag väl i och för sig fortfarande att de tog i för mycket. Bara för att man tror att synden finns så behöver man naturligtvis inte ha något slags erotisk besatthet av den, och fastna i värdelösheten och inkompetensen. Det blir onekligen märkligt att tänka sig hur en person med den inställningen får det i livet efter detta: kommer han även mitt i himmelens glädje, när han verkligen är rentvättad en gång för alla, att envisas med att stå och ropa ”förbarma dig över mig syndare” bara för att han kanske inte är tillräckligt ödmjuk annars?
Nej, som i så många andra fall är medelvägen den bästa, och medelvägen för mig i det här fallet är att tro att alla människor är syndare och att Jesus har fixat till det och att vi därför kan känna oss trygga och jubla och vara glada.

Salvador Dalí, ”Kristus enligt S:t Johannes av Korset”.