En annan reflektion jag har gjort nu under den här sommarens kristna möten (som jag redan har skrivit om i inlägg här och här) är att det på mötena vid vissa tillfällen, av vissa talare, har yttrats saker som jag inte riktigt hållit med om.
Alternativt att jag egentligen har hållit med om dem i sak, men ändå har reagerat en aning negativt, för att jag har känt att det kanske inte var så lämpligt att ta upp just det där just nu eller framföra det på just det sättet. Man får liksom tänka på de rent praktiska konsekvenserna av vad man säger också, anser jag, och jag brukar se framför mig hur eventuella skeptiskt lagda besökare blir upprörda och reser sig och går ut när de där sakerna sägs. Jag ska inte avslöja vad det är för saker. De har sagts mest i förbigående på mötena, utom i ett fall då det var lite mera.
Faktiskt så har jag på senare år märkt en tendens att man i högre grad på stormötena uttrycker även de åsikter som inte är så bekväma för resten av samhället. Förr om åren ansågs inte de detaljerna så väsentliga och nämndes sällan, åtminstone inte på storsamlingarna, men det börjar de tydligen göra nu. Jag är inte alldeles förtjust i det, för dels håller jag inte alltid själv med, dels oroar jag mig för följderna av den sortens förkunnelse.
Nu anser jag förstås inte att man ska hemlighålla diverse inslag i trosuppfattningen, det är naturligt att talare på Oas och ”Det finns hopp” säger vad de tycker utan att ”skämmas för evangeliet”, men jag är som sagt pragmatisk av mig och skruvar därför på mig över vad effekterna kan bli (inte bara att människor blir bortstötta, utan även att de redan frälsta som redan är på plats tar till sig budskapet på ett sätt som är mer till skada än nytta, med polarisering, svartmålning, fördomar med mera).
Men det jag tänkte komma till här, det är att det på ett sätt ibland känns svårt att ifrågasätta när man inte håller med om vad en förkunnare säger. Därför att förkunnaren ju verkar ha Gud på sin sida. Som troende kristen känner jag onekligen att det finns en viss Gudsnärvaro på sådana där stormöten; jag kan inte neka till att många av besökarna känner den Helige Ande och har ett möte med Gud. Likaså får man ju intrycket att talaren är något slags himmelskt sändebud (särskilt som talet ofta inleds med att flera av de andra medverkande ber med handpåläggning för att talaren ska uttala Guds vilja). Då blir det nästan omöjligt att bemöta talet med kritik, för det är ju Gud som talar!
Ännu mer markant blir det när det verkligen förekommer rena och skära mirakler i de här sammanhangen. När människor blir helade, och talar i tungor på helt främmande språk, och profeterar och allt möjligt, då är det svårt att inte se det som att församlingen i fråga har Gud med sig – och därför borde även de predikningar som hålls vid samma tillfällen vara fullständigt riktiga. Inte kan man ifrågasätta budskapet hos en rörelse där det sker en massa underverk! Eller?
Det går faktiskt att använda det resonemanget för att dra skiljelinjer mellan samfund och grupperingar överlag, och det är också många som gör det. Katolska kyrkan till exempel bemöts ofta med fnysningar från många håll … hos katolikerna har det väl inte skett ett underverk sedan 300-talet någon gång, de är verkligen helt fel ute, det är ju uppenbart att det är en helt död lem i Kristi kropp och att vi pingstvänner eller karismatiker (eller vad man nu kallar sig) har Gud med oss i våra levande församlingar fulla av förnyelse. Så kan attityden vara. Andra som får stå ut med samma sak, för att de antingen tycks sakna nådegåvor eller för att kritikerna inte vill se de nådegåvor de har, är t.ex. ortodoxa, svenska högkyrkliga och gammalkyrkliga, eller helt enkelt majoriteten av Svenska kyrkans ”vanliga” församlingar.
Underverk och andra konkreta bevis på att en församling eller gruppering har Gud med sig, fungerar då också som bevis på att allt de säger från sina talarstolar är sant. Så kan man känna, och då kan jag personligen bli lite uppgiven och få komplex, när jag inte håller med men fruktar att det är fult och trotsigt att säga emot.
Någon skulle kanske tillrättavisa mig här och mena att det är jag som mycket riktigt tjurigt sluter mig mot Gud och vägrar godkänna hans sanning och håller fast vid mina egna världsligt influerade åsikter fast jag innerst inne vet att jag har fel. Men så enkelt tror och hoppas jag inte att det är.
Jag tror vid närmare eftertanke att det faktiskt inte är så att man behöver ha rätt i allt bara för att man har rätt på en eller flera andra punkter. Naturligtvis är ingen perfekt. Inte ens en mirakulös pastor som botar sjuka genom Guds kraft och gör massor av underverk. Hur helig han eller hon än verkar vara så kan det ändå förekomma att pastorn kläcker ur sig en förskräcklig groda från talarstolen vid ett annat tillfälle, har missuppfattat vissa punkter i sin teologi, eller – inte minst – begår synder. Det gör vi alla, det slutar vi inte med förrän i det himmelska livet efter detta, och det är rätt viktigt att komma ihåg. Det gäller även någon som så att säga har Gud med sig!
Det kan nog rentav vara farligt att tro att församlingen eller samfundet man tillhör har rätt i precis allting, eller att den där gudabenådade predikanten alltid talar ord från Gud. För då kan den där väckelsen som verkade så bra urarta i ren sekterism och personkult: att en persons nådegåva stiger henne själv åt huvudet. Egentligen är detta självklart. Det är nog rätt sunt att ifrågasätta och inte bara svälja allt som sägs bara för att det är en mycket andlig person som säger det i en andefylld lokal. Urskiljning är viktigt, och det finns ingen som har rätt jämt, även om man lätt kan förledas att tro det.
Det fina är att man även kan vända på det här och se det åt andra hållet. För att återgå till de där tillfällena då jag sitter och skruvar på mig i min bänk och tänker att ”det där hade han väl ändå inte behövt säga”, så är det möjligt att andra personer vid de tillfällena faktiskt skulle bli så förorättade att de reste sig och gick ut i protest. Det är dock inget de behöver göra (om de inte blir träffade på en väldigt öm punkt, kanske …). För på samma sätt som ingen alltid har rätt i allt, så är det ganska ofta så att någon inte har fel i allt heller. Även om en talare skulle säga något som kan uppfattas som onödigt stötande eller dömande, så kan man som besökare försöka att inte ta åt sig för mycket av det utan istället koncentrera sig på de detaljer som faktiskt är rätt, de korn av sanning som finns – och det kan ju vara en hel del. Samma sak gäller förresten också om man vet att en person har begått något felsteg i det privata. Att döma ut hela människan och hela innehållet på grund av en enda misshaglig detalj, och slänga ut barnet med badvattnet som det heter, är lika fel som att betrakta en talare eller en församling som ofelbar och fullkomligt gudabenådad. Inte särskilt tolerant, helt enkelt.
Det är också så att kristna, och människor i allmänhet, är ganska olika … både i sitt sätt att fira gudstjänst och andakt och i sina personliga gudsmöten och i sina åsikter och allt möjligt annat. Man får som kristen ha överseende med olikheterna och se det som att vi alla har samma grund, och sedan använda sin urskiljningsförmåga när man tar till sig andligt innehåll. Så kan man växa i tron och ha Gudsmöten precis som de där personerna runt omkring på mötet, som verkar så uppfyllda av Anden när de sjunger och dansar. Att förbehållslöst säga amen till hela talarens förkunnelse dessförinnan är inte en förutsättning för sådant andeutgjutande.
Det går inte att betrakta någon som ofelbar, och inte heller som helt och hållet fel ute.
Hm. Jag som hade tänkt att det här skulle bli ett kort litet inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar